Strax före förra vårens EU-val gick denna blogg in i dvala (ja före, jag kommer inte riktigt ihåg varför det blev så). Men dramatiken runt valet är ju ingenting mot de ödesfrågor unionen nu står inför. Jag skakar därför liv i bloggen nu, för att oregelbundet lyfta fram frågor som dryftas i Bryssel och Strasbourg men som i allra högsta grad påverkar oss.

Jag passar på i dag, då kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker höll sitt första state of the union-tal. Han kunde konstatera att EU har en del att ta tag i, och började med den fråga som blivit så brännande under bara de senaste veckorna: flyktingkrisen. Den har nu högsta prioritet.

Jag ska verkligen inte tråka ut er med allt han sa (jag skrev ut talet; 14 sidor, den hugade kan läsa hela här) men i korthet: hittills i år har knappt en halv miljon människor flytt till EU. Givet läget i främst Syrien och Libyen finns det inget som tyder på att strömmen av människor kommer att sina – tvärtom nämnde han en passant att det inte är otroligt att fler människor från Ukraina kommer att söka sig till EU.

Flest har förstås kommit till länder med yttre gränser: Grekland, Italien och Ungern. Det är ohållbart att dessa länder få ta ett så stort ansvar, utan flyktingarna måste fördelas över hela unionen. Redan före sommaren försökte kommissionen få till en fördelning av 40 000 flyktingar men fick då nobben av medlemmarna – men, konstaterade Juncker, stämningen är nu en annan och han föreslår nu att man fördelar 40 000 + 120 000, alltså totalt 160 000 personer, över EU. Kom igen nu, visa lite solidaritet, sa han inte men det var innebörden.

Han flaggade också för fler förändringar av det gemensamma flyktingsystemet, bland annat med en lista över ”säkra länder” (detta återkommer jag till vid tillfälle) och att det måste skapas trygga, legala vägar för att migrera in i EU. Det senare låtsades han inte ens handlade om dagens akuta läge utan om att EU av demografiska skäl på sikt kommer att behöva arbetskraftsinvandring.

Flyktingfrågan har alltså högsta prioritet och Juncker ägnade en stor del av sitt tal till den. Men det finns ju mer att bita i, och som han också tog upp: den pågående krisen i Grekland, de förhandlingar som Storbritannien kräver inför den folkomröstning om EU-medlemskapet de ska ha, utvecklingen i Ukraina och så framåt jul är det dags för FN:s klimatmöte i Paris.

Det blir en sålunda het EU-höst och jag ska göra mitt bästa för att ni ska få en åtminstone rudimentär orientering över vad som händer.

David Cameron fortsätter ställa krav på förändringar av EU. Han har tidigare lovat att om hans konservativa parti får behålla makten efter  parlamentsvalet 2015 så kommer han först att genomföra en omförhandling om Storbritanninens villkor för medlemskap, och sedan utlysa en folkomröstning om landet ska lämna det reformerade EU eller inte. Folkomröstningen räknar han med ska kunna hållas 2017.

I lördags skrev han i en debattartikel i The Telegraph om vad det är han vill förhandla om, i rätt vida ordalag. Det handlar bland annat om mindre makt till Bryssel och en möjlighet för nationella parlament att tillsammans kunna blockera EU-lagstiftning. Han underströk också att han inte är den enda som vill ge mindre makt till EU; att även i Nederländerna, som får räknas till unionens kärna, förs den här debatten.

Cameron står mellan dels regeringskamraterna Liberaldemokraterna och oppositionspartiet Labour, som vill stanna i EU (och vill heller inte se någon folkomröstning) och dels UKIP (UK independence party) som vill att landet går ur unionen.

Hittills har Camerons balansgång inte betalat sig: i den senaste opinionsundersökningen från Comres  (på twitter via @electionista) inför EU-valet leder UKIP med 30 procent av rösterna, Labour får 28 procent och de konservativa ligger först på tredje plats med 21 procent av rösterna.

Här kan du läsa en begriplig analys av Camerons vågspel.

Ursäkta om ni tycker att jag skriver för mycket om den brittiska EU-debatten men jag tycker att det är så himla intressant. En stor del av befolkningen i ett viktigt medlemsland vill faktiskt lämna unionen. Hur ska det i så fall gå till? Hur påverkar det övriga EU?

Nästa gång lovar jag att det ska handla om Sverige! (På sistone har ju bland annat frågan om vilken grupp i EU-parlamentet SD  egentligen kommer att ingå i om de kommer in seglat upp. Vi hade även en debattartikel från EU-minister Birgitta Ohlsson om saken. Vi lär få anledning att återkomma om detta. Och många andra.)

Det har kommit en del mätningar om hur de olika partierna ligger till inför valet i maj. Och det ser ut som om det kan bli en hel del förändringar, jämfört med hur parlamentet ser ut i dag.

I Sverige visade en mätning förra veckan framgångar för framför allt Miljöpartiet och Vänsterpartiet. För KD ser det ut att bli en tuff kamp för att behålla det enda mandat man har i dag – och Piratpartiet är väldigt långt ifrån att få behålla sina två, eller ens ett mandat. SD skulle däremot knipa sitt första, om de här siffrorna står sig.

En sammanställning över opinionsläget i hela EU visar också på förändringar. Om det vore val i dag skulle Socialdemokraterna S&D bli den största partigruppen (i dag är det den konservativa/kristdemokratiska gruppen EEP som är störst).

Det betyder att det är de som får nominera sin kandidat till ordförande för kommissionen. Skulle siffrorna stå sig betyder det att den konservative portugisen José Manuel Barroso (som jag en gång mötte på en flygplats i New York – samtidigt som drottning Silvia passerade! True story!) skulle ersättas av den tyske socialdemokraten Martin Schulz, i dag parlamentets talman.

Men sammanställningen, som organisationen Votewatch har gjort, visar på andra, mer dramatiska förändringar. Den stora rörelsen är nämligen att ytterlighetspartier skulle bli betydligt fler. Partier på både höger- och vänsterkanterna, som ofta förenas i ett motstånd mot ett större EU och inte sällan i invandrarfientlighet, skulle kunna få så många som 200 av parlamentets 751* mandat.

Jag har tidigare skrivit om den åttonde partigrupp som högerextrema franska Front national och nederländska Frihetspartiet vill bilda (och som SD för samtal med). De måste i så fall få minst 25 mandat för att lyckas.

Sen finns det de ännu mer extrema partierna, som inte ens platsar i den här gruppen. Så länge de inte lyckas samarbeta, vilket ligger lite i sakens natur att de inte kan, så är deras inflytande begränsat.

Men med ett parlament där en så stor grupp arbetar för att minimera EU:s inflytande, tvingas andra grupper samarbeta desto mer. Möjligen får vi ser mer samarbete i mitten, mellan socialdemokrater och konservativa – men med två så i grunden olika grupper, hur urvattnad blir inte en gemensam politik?

 

*Den 1 juli förra året kom Kroatien med i EU och parlamentet fick tillfälligt 766 mandat i stället för 751. Efter vårens val kommer dock mandatfördelningen att justeras så att det totala antalet mandat åter blir 751. Sverige kommer att fortsätta ha 20 platser.

Jag är ledsen att den här bloggen har uppdaterats så glest. Jag har haft semester, jag har haft mycket annat att göra and what not. Men här en liten snabb uppdatering – nu har nämligen alla riksdagspartier samt Piratpartiet slagit fast sina listor.

Här har du topp fem kandidaterna i alla partier.

MODERATERNA

1. Gunnar Hökmark

2. Christofer Fjellner

3. Anna Maria Corazza Bildt

4. Carl-Oskar Bohlin

5. Cecilie Tenfjord-Toftby

Partiet har i dag fyra mandat. Hökmark, Fjellner och Corazza Bildt ställer upp till omval.

FOLKPARTIET

1. Marit Paulsen

2. Cecilia Wikström

3. Jasenko Selimovic

4. Tina Acketoft

5. Erik Scheller

Partiet har i dag tre mandat. Paulsen och Wikström ställer upp till omval.

CENTERPARTIET

1. Kent Johansson

2. Kristina Yngwe

3. Fredrick Federley

4. Hanna Wagenius

5. Staffan Nilsson

Partiet har i dag ett mandat. Johansson ställer upp till omval.

KRISTDEMOKRATERNA

1. Lars Adaktusson

2. Ebba Busch Thor

3. Michael Anefur

4. Desirée Pethrus

5. Anders Sellström

Partiet har i dag ett mandat. Ingen av kandidaterna sitter i dag i EU-parlamentet.

SOCIALDEMOKRATERNA

1. Marita Ulvskog

2. Olle Ludvigsson

3. Jytte Guteland

4. Jens Nilsson

5. Anna Hedh

Partiet har i dag fem mandat. Bara Guteland sitter inte i parlamentet i dag.

VÄNSTERPARTIET

1. Malin Björk

2. Mikael Gustavsson

3. Liselott Olsson

4. Linda Snecker

5. Dror Feilier

Partiet har i dag ett mandat. Gustavsson ställer upp till omval.

MILJÖPARTIET

1. Isabella Löwin

2. Peter Eriksson

3. Bodil Ceballos

4. Max Andersson

5. Linnéa Engström

Partiet har i dag två mandat. Löwin ställer upp till omval.

SVERIGEDEMOKRATERNA

1. Kristina Winberg

2. Peter Lundgren

3. Johnny Skalin

4. Julia Kronlid

5. Roger Richtoff

Partiet har i dag inga mandat.

PIRATPARTIET

1. Christan Engström

2. Amelia Andersdotter

3. Anna Troberg

4. Gustav Nipe

5. Mattias Bjärnemalm

Partiet har i dag två mandat. Engström och Andersdotter ställer upp till omval.

Precis som vid riksdagsvalet finns det en spärr vid fyra procent, får man mindre än så blir man utan plats. Man kan också personrösta – när det gäller personröster ligger spärren på fem procent.

Som mina kollegor på samhällsredaktionen så förtjänstfullt uppmärksammade var det i fredags precis hundra dagar kvar till valet den 25 maj. Vill du läsa på – här en utmärkt guide signerad Lena Melin.

 

En annan stor fråga på sistone är paradoxalt en händelse som i ett land som inte är med i EU. För knappt två veckor sen röstade Schweiz för att ta emot färre invandrare – också från EU. Relationerna är nu svala och det ska bli intressant och se om det får vidare konsekvenser.

Det tangerar den större debatten om den fria rörligheten i EU, som jag skrivit om tidigare och helt säkert får skäl att återkomma till. Nästa gång jag hinner blogga.

Vänsterpartiet hade kongress i helgen och på programmet stod bland annat att spika kandidatlistan till EU-valet. Så skedde också – och med en skräll. Valberedningen hade förordat att partiets nuvarande parlamentariker, Mikael Gustafsson, skulle toppa listan. Men med bara två rösters marginal petades han ner till andra plats. Listan toppas i stället av Malin Björk, i dag tjänsteman hos Vänsterpartiet i EU-parlamentet.

Vänsterpartiet, som vill vässa sin feministiska profil, har fått en del kritik för att de har så många män på ledande positioner. Detta blev Gustafssons fall – många som pläderade för Björk påpekade att som feministiskt parti var det dags att sätta en kvinna högst upp.

Gustafsson var stor i stunden och sade till Expressen att han var ”ganska stolt” över att representera ett parti som tar feminism på allvar. Men lite bittert måste det ändå kännas. Gustafsson är faktiskt ordförande i EU-parlamentets jämställdhetsutskott. Under hösten har han till exempel kämpat för den beramade rapport om sexuell och reproduktiv hälsa, som konservativa krafter satte P för i december.

Gustafsson får hoppas på att Vänsterpartiet lyckas dubbla sitt mandat, från ett till två. I valet 2009 fick de 5,7 procent.

Av riksdagspartierna är det nu bara FP och SD som inte är klara med sina listor.

Vardagen rullar i gång igen, så ock i EU. (Halv-)årsskifte betyder ett nytt ordförandeland – från och med i går är det Grekland som håller i klubban.

Som ordförandeland ska de leda ministerrådets arbete, utom i utrikes- och säkerhetsfrågor. De leder rådets förhandlingar med parlamentet och kommission, vilket är ett tufft uppdrag. Ordförandelandet sammankallar till rådets möten, sätter dagordningar och ser till att det finns underlag till mötena. Det blir också under grekernas ordförandeskap som valen till EU-parlamentet hålls.

Ordförandelandet ärver pågående frågor (före årsskiftet var som Litauen som ledde) men kan väljer också vilka frågor de vill prioritera. Grekerna kommer att ta upp bland annat sjöfartsfrågor och asyl- och migrationsfrågor, viktiga områden i det krisande landet.

Hur Grekland, som levt i galopperande kris under flera år, ska klara av ordförandeskapet återstår att se. De har en mindre budget än vad andra ordföranden brukar ha vilket givet nödlån och krisåtgärder får ses som klädsamt. Man kan ändå säga att de hade kunnat få en bättre start.

Den 1 juli tar Italien över ordförandeskapet.

Innan Lissabonfördraget trädde i kraft var det en större grej att vara ordförandeland. Då hölls toppmöten i det landet, det var en chans att visa upp sig. Sverige var faktiskt det sista land som var ordförande enligt den gamla ordningen (andra halvåret 2009) och då hölls tolv möten på ministernivå här, bland annat i Jönköping, Umeå och Malmö. I dag hålls alla möten i Bryssel.

Sverige var också ordförande första halvåret 2001, vilket var minnesvärt. När det blir nästa gång är inte bestämt men det blir efter 2020.

Annat nytt i EU är att Lettland nu vid årsskiftet gick med i euron. Ett djärvt beslut måste man säga, men det säger mest något om hur viktigt det är för Lettland att visa (ryssarna) var letterna hör hemma: i Europa.

Snusa på, svenska snusare. EU kommer inte att vrida dosan ur händerna på er. Det svenska undantaget står sig – den enda som har makten över snuset är vår egen riksdag.

När vi 1995 gick med i EU fick vi i vårt anslutningsfördrag ett undantag för att få fortsätta sälja snus i Sverige. Men som uppmärksamma Aftonbladet-läsare säkert sett så har det ändå stormat runt snuset. Det har handlat om två olika saker. Dels har snustillverkare velat få rätt att exportera snus till andra länder inom EU (med viss uppbackning från svenska regeringen). Det blev det inget av.

Dels har det handlat om hälsoaspekten på snus – enligt Marita Ulvskog (S), som sitter i miljö- och folkhälsoutskottet som behandlat frågan, finns det ”tobaksrestriktiva” krafter i såväl parlamentet som ministerrådet som har ifrågasatt Sveriges rätt till undantag i den här frågan. Det har också funnits förslag på att förbjuda vissa smaktillsatser.

Men i morse kom alltså parlament och råd överens: det svenska undantaget för snus står som det är skrevs 1995. Det är vår egen riksdag som äger frågan, även när det gäller smaktillsatser och hur förpackningarna får se ut.

– Man kan se det som en julklapp till alla snusare. Men jag tycker det är viktigare att EU håller vad man lovat. Har man fått med ett undantag i anslutningsfördraget så ska det stå sig, kommenterar Marita Ulvskog.

I morgon onsdag skrivs beslutet under och vi hoppas nu att snuset en gång för alla är borta från EU:s bord.

Den här veckan hålls årets sista session i Strasbourg (läs mer här om detta pendlande mellan Bryssel och Strasbourg). Kanske inte lika heta frågor som förra gången då mycket handlade om budgetar men den del action kan det bli.

Till exempel återkommer den beramade rapporten om sexuell och reproduktiv hälsa till parlamentet. Den var uppe för omröstning i oktober men skickades tillbaka till ansvarigt utskott (där svenske Mikael Gustavsson (V) är ordförande) av konservativa grupper i parlamentet. De buade faktiskt bokstavligt talat ut rapporten. Vi hade debatt om detta på AB Debatt när det begav sig – läs Mikael Gustavssons text här, här Gunnar Hökmarks replik och så Gustavssons slutreplik.

Rapporten handlar om att både pojkar och flickor bör få sexualundervisning, åtgärder för att förhindra oönskade graviditeten och om preventivmedel. Den är inte bindande, utan ger bara rekommendationer. Omröstningen sker i morgon tisdag.

Annat intressant är att diskriminering av romer ska diskuteras. Parlamentet vill se hårdare ansträngningar hos medlemsstaterna för att integrera romer, särskilt kvinnor. Som exempel på allvarlig diskriminering och brott om europeiska konventionen om skydd av de mänskliga rättigheterna ger man bland annat ”insamling och lagring av uppgifter i register över romer, däribland barn, endast på grund av etnisk bakgrund”. Visst låter det bekant?

Det blir dock inget tvingande, enbart rekommendationer av strategier från parlamentets sida.

Annat på agendan är fiskepolitik, utsläppsrätter och allas rätt att få ett bankkonto.

Vill du veta mer om vad som sker i Europaparlamentet så rekommenderar jag deras svenska sajt.

”Ding dong, den helgonförklarade kommunistiska terroristen är död!”

Så twittrade Nick Griffin, EU-parlamentariker och partiledare för Brittish National Party (BNP), efter budet om Nelson Mandelas bortgång.

Det finns högerextrema partier i parlamentet – och så finns det högerextrema. BNP driver idén om att separera svart och vita människor. Alltså som i det apartheidsystem som Mandela ägnade sitt liv åt att bekämpa. BNP fick 6,26 procent av de brittiska rösterna i EU-parlamentsvalet 2009, vilket gav dem två mandat.

Partiet är dock rätt isolerat i parlamentet då det inte ingår i någon partigrupp. Som jag skrivit om tidigare finns planer för en åttonde, högerextrem/EU-skeptisk partigrupp byggd på nederländska Frihetspartiet och franska Front National men inte heller där lär BNP ta plats – Geert Wilders, partiledare för Frihetspartiet, har kallat BNP för ett rasistisk parti. En ideologiskt mer sannolik brittisk partner hade varit UKIP men de har sagt att de inte är intresserade.

Så BNP befinner sig i dag i ett skuggigt hörn av EU-parlamentet, tillsammans med det ungerska partiet Jobbik. Men det är ett hörn vi inte får glömma bort finns.

I EU-parlamentet sitter 766 ledamöter från cirka 170 partier* från 28 länder. Det låter mycket men betänk att bara Sverige har 20 ledamöter från åtta partier där (alla riksdagspartier utom SD men plus Piratpartiet). Hur många mandat varje land får beror på folkmängd.

För att beslutsfattandet ska bli hanterbart har man organiserat sig i sju olika partigrupper, där likasinnade samlas.

Det kan låta självklart men tål att poängteras: det är partitillhörighet som styr hur man röstar, inte vilket land man kommer i från.

I grupperna finns också ett fåtal partilösa ledamöter, och så finns det 27 ledamöter, främst högerextrema, som inte tillhör någon grupp alls. Som jag nämnt tidigare för dessa ledamöter diskussioner om att bilda en åttonde grupp.

Här är en kort genomgång efter storleksordning, den största först:

EPP (Group of the European People’s Party)

Har 275 ledamöter, i huvudsak konservativa, kristdemokratiska och inte minst EU-vänliga. Storbritannien är det enda land som inte har någon representant här då de brittiska tories (konservativa) är generellt mycket EU-kritiska (återkommer till detta vid annat tillfälle, EU-debatten i England är spännande!).

Här ingår de svenska Moderaterna och Kristdemokraterna, Gunnar Hökmark (M) är till och med vice ordförande i gruppen.

S&D (Socialists & Democrats)

Har 194 ledamöter och alla 28 medlemsstater är representerade. Här samlas socialdemokraterna, inklusive de fem svenska. Den svenska socialdemokratin är ju rätt splittrad i europafrågor, vilket var tydligt i euroomröstningen 2003, men S&D sa till exempel ja till eurons införande.

ALDE (Alliance of Liberals and Democrats for Europe)

Har 85 ledamöter från 21 medlemsländer. Här ingår också Centerpartiet och Folkpartiet från Sverige. ALDE samlar EU-parlamentets liberaler och gruppen är allmänt pro-EU.

G/EFA (The Greens – European Free Alliance)

Har 58 ledamöter från 15 medlemsländer. G/EFA är gruppen för de gröna och för de regionalt inriktade partierna, som Scottish National party och partiet ”För mänskliga rättigheter i enade Lettland”. Minoriteters rättigheter är ofta centrala.

Här ingår svenska Miljöpartiet – och Piratpartiet. Piratpartiet driver frågor som har med frihet på nätet att göra, integritets- och upphovsrättsfrågor. Men i andra frågor, som ju är rätt många, röstar de generellt med den gröna gruppen.

GUE/NGL (Nordic Green Left)

Har 35 ledamöter från 14 länder. Som man anar av namnet återfinns här vänsterpartier samt den del av miljörörelsen som lutar mer åt vänster. De arbetar mycket för transparens och för mer direktdemokrati. Svenska Vänsterpartiet, som ju är mot ett svenskt medlemskap i EU, sitter med här.

ECR (European Conservatives and Reformists group)

Har 56 ledamöter från elva länder. Grupp för konservativa partier som är mer EU-skeptiska än stora EPP – här återfinns bland andra engelska tories. Inget svenskt parti finns med här.

EFD (Europe of Freedom and Democracy)

Har 32 ledamöter från tolv länder. Den här gruppen är inte bara EU-skeptiska, de är dessutom nationalistiska. Här hittar du till exempel Sannfinländarna och engelska UKIP. Inget svenskt parti finns med här.

* Jag skriver cirka 170 partier för att det förekommer en del partibyten och avhopp.