Med risk för tuttchock men jag sitter här på kontoret och känner mig som en mjölkstinn ko. Om mjölken tar slut i fikarummet så är det bara att komma förbi för en skvätt. Skämt och sido men jag håller på att sluta amma. Förutom att jag riskerar en mjölkexplosion, att jag är trött och att det gör ont om någon kramar mig så är det här oerhört känslomässigt för mig. Jag älskar att amma. Jag är totalt supersvag för den typen av bebisnärhet. Det passar mig då jag är för lat för att värma vällingflaskor mitt i natten och det finns något härligt i det där att ge sin bebis mat från sig själv, hur sjukt det än låter.  Min första dotter Rosa ammade jag alldeles för länge. Jag gjorde några halvdana försök efter ettårsdagen men hon hann fylla två innan jag verkligen gjorde slag i saken. Jag minns hur jag stod på Apoteket, Rosa var lite sjuk och vi skulle hämta medicin. Rosa ville amma. Så jag la tvååringen i knät för att amma tills en tant började skrika ”Herre gud så äckligt”. Först blev jag generad och kände mig dum. Men när jag lämnat Apoteket blev jag arg. Jag får väl amma min bebis hur länge som helst och var som helst!

Nu har min lilla tjej blivit ett år. Det är dags att sluta. Mina barn vill aldrig sluta av sig själva så det ligger på mig att säga nej. I går när jag kom hem hade min kille bestämt åt mig, oss. Så i natt sov jag i bh och linne och efter halva natten sov vi i olika sovrum. I dag mår jag så där. Jag ska erkänna att jag är lite rädd för förändringen. Det finns något härligt att vara så behövt att man är mat åt någon samtidigt som jag behöver bli lite friare, Wilma behöver kunna sova hela nätter och allt det där. Men mitt mammahjärta blöder lite och min balla ballongen svämmar över.

Jag behöver alla tips jag kan få! Hur har ni gjort? Finns det några superknep eller annat mammasmart jag behöver tänka på?

 

# BHn är en amningsbh från glammom.se