Trogna läsare av denna kolumn kan kanske tycka sig se ett mönster av gycklande med jurister kring kungafamiljen. Och det kan väl ligga någonting i det.
Förra veckan var det hovauditören Calissendorff. I dag ska vi titta lite närmre på en annan kär vän till kungafamiljen. Professor emeritus Madeleine Leijonhufvud. Hon är i jämförelse med hovauditören direkt tossig i sitt illa tänkta angrepp på yttrandefriheten.

På riktigt tror hon att författare, konstnärer och medier skriver om kungahuset för att mobbas.
Att hon faktiskt tror på sådana stolligheter bevisas bortom allt rimligt tvivel av en debattartikel i SvD i veckan.

Nu kanske ni tycker att jag mobbas lite med Leijonhufvud här. Det gör jag inte. Jag driver bara lite med en mycket högt uppsatt medborgares osannolika naivitet. Det är rimligt att tåla det i hennes ställning. I vart fall om man skriver en debattartikel med ett tankedjup motsvarande en vattenpöl.

Elisabeth Tarras-Wahlberg, van att staga upp tossigheter kring överklass, kom till diskret och utsökt undsättning i en väsentligt bättre tänkt och formulerad debattartikel i samma SvD.
Mellan raderna hör man nästan ett litet förläget harklande å drottningväninnan Leijonhufvuds vägnar när hon konstaterar att det nog kanske inte är viljan att mobba som driver media, utan snarare viljan att tjäna pengar.

No shit Sherlock.

Mycket talar för att en annan genuin överklassfamilj, likaledes ärevördiga Bonnier, till exempel inte idkar ideell verksamhet när de ger ut en bok skriven av kungens forne älskarinna Camilla Henemark. När förlaget dessutom ger boken exklusivt i förväg till samma familjs tidningar Expressen och Dagens Nyheter för att de ska marknadsföra den, så kan vi nog konstatera att Elisabeth Tarras-Wahlberg slagit huvudet på lilla spiken.
I detta fall kan vi göra det i sammanhanget pikanta lilla tillägget: It´s a family affair.

Här tänker ni möjligen ”surt sa räven om rönnbären” om mig. Och det ligger utan tvekan något i det.
På den här, liksom så många andra punkter, kan ni lita helt på Aftonbladet: finns det en bra och publicerbar story kommer vi att vilja ha den. Och rynka nu lagom på näsan, kära läsare; det vill ni också.
Det är liksom så vi försörjer oss. Och vet ni vad – det är inte ett hot mot demokratin. Tvärtom.
Storys som ingen bryr sig om är ingen dygd. Tvärtom är sådan journalistik nästan undantagslöst inte tillräckligt viktig, eller för dåligt berättad. Det är därför den inte heller är en business.
Journalistiken är på många håll i akut behov av att förstå detta enkla samband och att kommersiella intressen inte per automatik står i strid med ett kritiskt granskande uppdrag.
Att många säger en sak om vad de läser och i verkligheten klickar på något annat kan bara förvåna professor emeritus Leijonhufvud.