Sven Otto Littorin framträdde ikväll i SVT:s program Min Sanning där han oemotsagd fick ge sin version av händelserna som ledde till hans avgång.
Det kan finnas skäl att påpeka några omständigheter som inte klart framgår av programmet:

Inga anklagelser om sexköp var publicerade när Littorin avgick. Aftonbladet hade dagen före konfronterat honom för att fråga om hans kontakter med en kvinna som uppger att hon sålt sex till honom.
Det fanns skäl att fråga eftersom uppgifterna var i sammanhanget väl dokumenterade. Vi kunde via hennes dator ostridigt visa att kvinnan och Littorin haft kontakt. Hon begärde inga pengar för uppgifterna och kunde trovärdigt redogöra för hur sexköpet gått till.
Littorin ville inte ta del av uppgifterna och ville inte svara på Aftonbladets frågor.

Morgonen efter meddelade han sin avgång.
Vi befann oss alltså i en situation där Sveriges arbetsmarknadsminister avgått på grund av ett avslöjande som inte var publicerat.

När vi några dagar senare gav upp försöken att få hans kommentar publicerade vi uppgifterna.
Hans medarbetare hade, utan att känna till vad Aftonbladet hade för uppgifter, meddelat att det inte var sant att Littorin hade köpt sex. En tämligen innehållslös dementi.
Sven Otto Littorin själv höll sig undan och svarade inte på några frågor från Aftonbladet.
Det ger därför ett märkligt intryck när han i SVT-intervjun ikväll säger att han inte kunde svara eftersom han inte visste vad det gällde för uppgifter.
Littorin hade alla möjligheter att få reda på vilka uppgifter vi hade, men undvek aktivt att få del av dem och svara på våra frågor.

Senare skulle han ge en intervju per mail till Dagens Nyheter där han själv för första gången meddelade att han inte köpt sex. Dagens Nyheter hade gått med på en intervjuform som inte medgav följdfrågor.

Situationen kunde efter Dagens Nyheters publicering alltså beskrivas så här:
Sveriges arbetsmarknadsminister hade avgått två månader före valet på grund av uppgifter som inte var publicerade och som inte var sanna.

Det bär inte sannolikhetens prägel. Och frågan kvarstod således:
Varför avgick Sveriges arbetsmarknadsminister två månader före valet?

Aftonbladet fortsatte att gräva i den frågan. Ett år senare hade vi uppgifter som visade att ministern varit mycket aktiv på chattforum där det söks sexuella kontakter. I SVT intervjun vill inte Littorin prata om det, men tillstår att det är ett olämpligt beteende av en minister.

Han avfärdar med viss raljans att det är överdrivet att påstå att ett sådant beteende skulle vara en säkerhetsrisk. SVT missar i intervjun att nämna vad Aftonbladets granskning av sexchattarna faktiskt avslöjade:

Arbetsmarknadsministern hade på grund av sin aktivitet i sexforumen hamnat i direkt kontakt med en man som i sitt alias utger sig för att vara kvinna för att sedan ta direkt kontakt och ägna sig åt utpressning av män som söker sex på nätet.
Ingenting hände, ingen utpressning ägde rum eftersom utpressaren aldrig förstod att det var arbetsmarknadsministern han fått kontakt med.

Men självklart var det korrekt att beskriva detta som en säkerhetsrisk.

Inte heller angående dessa uppgifter har Sven Otto Littorin gått med på att svara på frågor från Aftonbladet.
Han har till dags dato gett intervjuer med Dagens Nyheter, Dagens Industri Weekend och SVT, men aldrig svarat på Aftonbladets frågor.

Det finns ett värde i journalistiska uttryck som låter en part komma till tals utan att bli avbruten. Men det är en märklig form för ett statligt bolag som har allmänhetens uppdrag att agera sakligt och opartiskt att så oförblommerat agera partiskt.

För helt opartiskt kan vi nog enas om följande:
Det finns fler sanningar i denna historia än Sven Otto Littorins.

Kvinnan som var ursprunget till Littorinaffären lever i dag ett välordnat liv. Hon står fast vid sina uppgifter.
SVT har inte brytt sig om hennes sanning. Varför det är så bör en ansvarig utgivare på SVT svara på.

Som ansvarig utgivare för Aftonbladet kan jag dementera anklagelserna framförda i SVT om att vi skulle ringt hans barn och frågat om hans skilsmässa. Den typen av ”sanningar” kletas lätt på kvällstidningar för att många vill tro så om en högljudd röst i mediekören.
Det blir inte sant för det.

Sant är att Aftonbladet publicerat två strama artiklar om arbetsmarknadsministerns skilsmässa. Ingen involverar barnen på något sätt. Den sista publicerades i april 2010.
Alltså tre månader före hans spektakulära avgång i Almedalen när han försökte göra till sin sanning att medias bevakning av skilsmässan var ett bärande skäl till hans avhopp.
Inte heller har Aftonbladet jagat Littorin med helikopter som påstås i programmet.

Har Aftonbladet gjort allt rätt i Littorinaffären?
Nej, absolut inte.

Vi borde till exempel omedelbart ha publicerat vad vi hade för uppgifter dagen då han avgick. De tre dagar som förflöt mellan avgången och publiceringen skapade bara förvirring. Men det berodde på att vi beslöt oss för att göra allt för att ge Littorin möjligheten att svara på våra frågor.

Vidare skulle vi vid publiceringen av kvinnans berättelse överdrivit det faktum att hans medarbetare dementerat att han köpt sex. Vi hade publicerat dementin, men bara som en mening i en brödtext. Det gav intrycket av att vi försökte bevisa att han köpt sex när vi väl publicerade. Efter hans avgång var frågan om han köpt sex inte huvudsaken. Frågan då var varför han avgick. Det är en lärdom i alla avslöjanden för den som vill göra bra journalistik; fokusera på pusselbiten som inte stämmer. Göm den inte.

Nu kunde istället de som hade ett intresse av att svartmåla Aftonbladet använda den tomma dementin. Skickliga kommunikationsstrateger läckte bandinspelningar till konkurrerande medier där dementin uttalades. Den gavs stor vikt, trots att den uttalades i ett läge när ingen hade en aning om vad Aftonbladet hade för substans i uppgifterna.

Slutligen var det också ett stort misstag att publicera uppföljningen av Littorinaffären i samband med Almedalen ett år senare. Vi hade kunnat publicera uppföljningen några veckor tidigare, men jag beslöt att återvända till historien under Almedalsveckan ett år senare eftersom det var där den uppstått. Det var ett idiotiskt beslut. Det fick bara Aftonbladet att se ut som om vi ville driva politisk kampanj, vilket inte alls var syftet.

Så ser avgörande delar av min sanning om Littorinaffären ut.