SÖNDAG 11 januari 2015. 

Det var en svart, bedrövlig vecka för det fria ordet och satiren. En vecka där ett blodigt streck mellan vi och dom drogs.
Vi som tror på mångfald, ett öppet samhälle och ett fritt ord. Dom som tror på enhetlighet, våld som metod och ett strikt kontrollerat ord.
Det är lätt att skriva så. De allra flesta kommer betryggande nog att hålla med.

Så hur kommer det sig att en del av de som är vi högljutt och närmast aggressivt kräver att alla medier nu samfällt måste publicera den typ av stereotypa satirbilder som är Charlie Hebdos kännetecken?
Känslomässigt är kravet lätt att förstå. Vreden och ilskan vi känner gentemot terroristerna måste få ta sig uttryck. Att publicera bilderna som 12 personer dog för är ett begripligt sätt att manifestera yttrandefriheten.

Men vi måste också i allvarligast tänkbara läge förmå att urskilja vad som är viktigt att manifestera nu:
Charlie Hebdos ovillkorliga rätt att publicera de satirbilder de vill.

Det finns flera sätt att ställa sig bakom den rätten. Vi kan ha olika uppfattningar om lämpligheten i en typ av satir som framställer människor med en religiös uppfattning som stereotyper. Vi kan diskutera det, men under inga omständigheter ta till våld för att stoppa det. Exakt där, och ingen annanstans, går gränsen mellan vi och dom.

Aftonbladets hållning till Charlie Hebdos bilder är densamma som de flesta nyhetsmedier i världen intog. Vi publicerar en del av dem för att de har ett nyhetsvärde, för att öka förståelsen för vad Charlie Hebdo är för publikation; en vänsterintellektuell tidskrift vars livsluft är att provocera och lägga sig utanför mittfåran. De anknyter till en historisk fransk satirtradition som saknas i Sverige.
Vi manifesterade vårt stöd för Charlie Hebdo och yttrandefriheten genom att byta vår logotype till Je suis Charlie (Jag är Charlie). Uttrycket som snabbt blev det internationella sättet att uttrycka solidaritet med mordoffren och rätten till yttrandefrihet.
En del kritiserade oss för det. ”För lite och för fegt”, vi borde ha slagit upp bilderna större. En kritik som inte ska överdrivas, men som är intressant på flera sätt.
En del av de som säger så argumenterar på känslomässiga grunder; ett uteblivet utlopp för en känsla av vanmakt och ilska mot terroristerna. Den känslan går att förstå. Men i visa fall är drivkraften bakom kritiken direkt obehaglig.

Det handlar om de som vill utnyttja ett blodigt terrorattentat för att dra gränsen mellan vi och dom som en gräns mellan muslimer i största allmänhet och andra.
Krafter som inte vill göra skillnad mellan vedervärdig islamistisk extremism och islam.

Vissa menar till och med att en försiktig hållning till satirbilderna blir ett slags outtalat stöd för terrorism. De förefaller vilja göra återpublicering av Charlie Hebdos bilder till en absurd tävlan mellan världens medier om att fördöma terrorismen mest, trots att alla medier vid sunda vätskor självklart och tydligt förkastar terrorattentatet.
Vad är det de tror? Att journalistik är någon slags krigföring?

Att medier som New York Times, Washington Post, The Associated Press, CNN och så vidare på något sätt sympatiserar med terrorister för att de valt att inte publicera satirteckningar av Muhammed som manifestation?
Det är en urspårad tankegång.
En av världens mest kända journalister och förespråkade för det fria ordet är journalisten Glenn Greenwald som gjorde Edward Snowdens stora avslöjande av NSA:s avlyssning i The Guardian. Hans tweet i veckan är tänkvärd:

”När blev det sant att för att försvara någons rättighet till det fria ordet så måste man återpublicera och till och med ställa sig bakom deras idéer? Ska det gälla i samtliga fall?”

Flera av världens stora medier avstod helt från att återpublicera Charlie Hebdos satirbilder. I en öppet reflekterande artikel i New York Times skriver Margaret Sullivan om chefredaktören Dean Baquets beslut att tidningen inte skulle publicera några av satirbilderna.

Han var på morgonen övertygad om att han skulle återpublicera bilderna på grund av deras ”nyhetsvärde och utifrån en känsla av solidaritet med de mördade journalisterna och rätten till det fria ordet”.
Han spenderade dagen med att tänka igenom frågan och prata med flera av tidningens seniora medarbetare. Till slut landade han i New York Times policy som säger att det är skillnad mellan ”omotiverad förolämpning och satir”.
De flesta av Charlie Hebdos mest kontroversiella bilder menade Dean Baquet var omotiverade förolämpningar och han beslöt därför att inte publicera någon av dem. På frågan om han inte kunde ha valt några av de mindre kontroversiella bilderna svarade Baquet att en sådan hållning sannolikt skulle leda till en kompromiss som skulle göra publiceringen meningslös. New York Times öppnar för att detta beslut kan komma att omprövas mot bakgrund av det extrema nyhetsläget kommande dagar.
Det är möjligt att ett sådant resonemang speglar ett amerikanskt samhälle som på ett annat sätt än det sekulariserade svenska inser spänningen mellan två fundament för ett öppet samhälle – religionsfriheten och yttrandefriheten.

Det är å ena sidan inte nödvändigt att förolämpa religiösa grupper för att manifestera försvar för det fria ordet, det är å andra sidan självklart en rättighet att göra det för den som så finner lämpligt.

Det illustrerar hur som helst hantverket med ett ansvarigt utgivarskap i verkligheten. Utgivare som gör olika bedömningar och motiverar dem. En helt central funktion för mångfalden av det fria ordet i praktiken.