Jag minns den allra första gången jag matade Korvas med bröstmjölk från flaska. Hon var bara ett par dagar gammal och Lisa hade däckat av trötthet. Då sov vi alla tre i tv-rummet – jag på en madrass på golvet och Lisa i soffan, så att hon skulle kunna titta på tv under de regelbundna timmarslånga amningspassen mitt i natten. All tid däremellan, när jag inte bytte blöjor, sov min dotter på min mage eller med huvudet i min armhåla.

Vid det här tillfället vaknade inte Lisa när Korvas skrek och jag tänkte att hon verkligen behövde sova och visste att det fanns utpumpad mjölk i kylen. Så jag tassade ner till köket med det gråtande barnet och värmde mjölkflaskan i en kastrull med vatten, när jag plötsligt greps av en stark oro inför uppgiften. Vi hade bestämt långt innan Korvas föddes att vi redan från början skulle dela på alla dagar och vara hemma precis lika mycket, vilket för min del skulle inbegripa regelbunden flaskmatning, men det som på planeringsstadiet hade känts så enkelt och självklart upplevde jag nu som en närmast övermäktig uppgift. En uppgift på liv och död som jag inte var tränad för. Och jag kände inte någon, eller ens hört talas om någon, som hade gjort som vi.

Däremot hade jag precis som alla andra varit utsatt för de tusen signaler i samhället som säger att en pappa inte är en lika självklar förälder som en mamma. Ett substitut och en avbytare, snarare än en fullgod förälder. Den sortens vårdnadshavare som inte sällan blir kallad för barnvakt om han påträffas ensam med sitt barn. Hade vi möjligen tagit oss vatten över huvudet?

I samma sekund som Korvas sög ut den första droppen ur flaskan tystnade hon och åt lika tryggt i min famn som i Lisas, och när det bara var några droppar kvar somnade hon. Det som hände i min kropp då är svårt att beskriva – som om jag förvandlades till någonting annat. En fantastisk och omvälvande känsla. På ett sätt lika overkligt som om jag utan instruktioner hade fått en skalpell i handen och just genomfört en hjärttransplantation. På ett annat sätt så naturligt och självklart – min dotter var hungrig och jag, hennes pappa, hade tillfredställt hennes behov. Inget kunde ju vara mer naturligt än det.

Bara någon vecka senare var flaskmatningen rutin och halva veckorna, när Lisa jobbade, var Korvas och jag hemma själva, eller drev runt på stan.  Att vara hemma med min dotter var tveklöst mitt livs bästa beslut. Jag lärde mig snabbt att jag i alla avseenden var en lika kompetent förälder som vilken mamma som helst. Skillnaden var bara att mina bröst hade formen av en kylväska, innehållandes halvupptinad modersmjölk och en liten elektrisk uppvärmare.

Det var en fantastisk insikt. En insikt som alla skulle ha haft om det inte vore för omoderna gamla mönster och traditioner, som leder till att man bara gör som man alltid har gjort, utan att ifrågasätta varför.

Det är dags att bryta dem nu.

 

(Läs mer och känn peppen på www.klartjagskavarahemma.se)