Arkiv för March 2009

- Sida 1 av 4

Ännu en dag

av Daniel

Vi gick upp före Korvas idag. Hon låg så lugnt och stilla i sin säng att vi passade på att ordna med frukostbestyren först. Sedan smög både Lisa och jag in i rummet och spionerade på henne en liten stund. Hon låg på rygg och läste en bok och var hur nöjd som helst. Det var en sådan där liten pixibok som Lisa hade lagd ner i hennes säng vid läggdags igår. Vilket genidrag!

Vår vattenkran i köket lade av helt i söndags och först utan en vattenkran förstår man till fullo hur ofta den används. Nu får vi springa in på toaletten i hallen och hämta vatten och diskvattnet värmer vi i vattenkokaren. Som på landet, men där är man van vid att det är så, här blir jag frustrerad. Och varje gång jag öppnar halldörren, sätter Korvasson fart mot kattmatsskålen. Hon har visserligen slutat äta därifrån nu men hon älskar att hälla ut de små bitarna över hela golvet. Just nu är det hennes största begär och hon vill dit hela tiden och blir minst sagt upprörd när man tar henne därifrån. Korvasson är en kattmatspundare.

Jag ringde och felanmälde kranen det första jag gjorde i morse. Så tidigt att jag var tvungen att harkla mig först, därför att rösten var helt oanvänd för dagen. När de inte hade återkommit vid tretiden kände jag hur irritationen växte och jag ville ringa och skälla ut någon. Men det kanske är fel taktik mot sin hyresvärd, jag vet inte. Häromdagen var jag på skitdåligt humör (dagen då jag var beredd att kasta Korvas åt gamarna) och röt åt spärrservice när de ringde till mig. ”Vad vill ni egentligen? Ni ringer ta mig fan hela tiden! Vill ni att jag ska köpa fler brickor eller?”. Jag kände mig lite dum sen. Hon i andra änden verkade lite stött och hon ringde väl bara efter någon lista, som någon annan har gett henne, mot skitdålig betalning. Men faktum är att de ringer ta mig fan hela tiden och jag har inte riktigt förstått vad de vill. Jag menar det finns väl en gräns för hur många skyddsbrickor man vill ha på sin nyckelknippa? En räcker för mig.

Men när jag rullade fram med min vackra bebis på gatorna och det var vår i luften och jag hade tusen fantastiska idéer i huvudet, då var det ett stort leende på mina läppar och jag kände att det här räcker för mig.

Senare, efter den ömma godnattpussen, som är len och ljuvlig för mig men stickig för Korvas, smög jag ner den lilla pixiboken vid hennes sida.

Besvikelser

av Daniel

Just nu känns det som om hela världen håller på att skilja sig. Överallt gör folk slut och det är jävligt tråkigt. Det är jobbigt att se människor man tycker om ledsna. Några gör slut i samförstånd och några bråkar och kommer inte alls överens. Någon blir ensam kvar i sin bostad och någon annan blir utan. De större barnen sluter sig och de mindre får ont i magen och de minsta förstår ingenting. Vissa ifrågasätter om det någonsin funnits något fint och vissa vet att det gjort det men att det förvandlats till något fult och vissa känner ingenting. Det är skit.

En våning upp ligger Korvas och sover. Först ska jag kolla så att hon andas som hon ska och sen ska jag lägga mig och krama Lisa.

Den kanske onödiga upprättelsen

av Daniel

Jag börjar känna ett mönster här. Ett inlägg ena dagen och så en reflektion av samma inlägg dagen efter. Men faktum är att när jag läste mitt inlägg från igår, idag så kände jag att det nästan var lite orättvist mot dagiset i fråga. Där fanns inga lögner, naturligtvis, jag har ju redan redogjort för de lögner som förekommit i Korvasbloggen och det har inte tillkommit några nya, men däremot var min beskrivning så subjektiv att jag misstänker att den bild man får när man läser texten är ganska långt ifrån sanningen. Till att börja med tyckte både Lisa och jag egentligen att dagiset låg lite för långt bort, så vi hade behövt bli rejält positivt överraskade för att tacka ja till platsen. Men som dagiset beskrivs nu skulle man lätt kunna tro att det var en hushållsskola för små flickor och fullt så illa var det nog inte.

Hon som sa att Korvas var bra på att vara söt tillhörde inte personalen, även om både personal och de andra föräldrarna höll med, och det var nog sagt i all välmening. Det jag reagerade lite över var att det togs upp som en förmåga, väl värd att jämföra med förmågan att kunna gå och att tala. Sedan att gruppen bestod av mestadels flickor var nog en slump och inte ett medvetet urval. Det passade oss hur som helst ganska bra att inte tycka om dagiset, så att vi utan svårigheter kunde säga nej till platsen, som egentligen inte låg tillräckligt nära. Men hur nära eller långt bort det än ligger vill man ju att det ska kännas bra och det gjorde inte det här.

Och varför skriver jag nu detta, ett helt onödigt inlägg om ett anonymt dagis som kanske förtjänar en något schysstare beskrivning än den jag gav igår? Ja, varför inte? Klockan är mycket och något måste jag ju skriva om.

Förövrigt har Korvas en rispa på kinden som vittnar om att även vår efterblivna katt har sina gränser.

Bra på att vara söt

av Daniel

Idag var vi på besök på dagiset där Korvas har fått en plats anvisad. Två minuter innan vi kom fram somnade hon och fortsatte sedan att sova i min famn när vi gick på rundvisning. Det var en nystartad avdelning som bara funnits i två veckor så det var ganska kalt och tomt därinne. I ett rum stod en liten leksaksspis och en strykbräda med ett strykjärn på. Det här var ett dagis som var inspirerat av montessoripedagogik och där ingår det tydligen att man i tidig ålder ska lära sig hushållssysslor. ”Vem fan stryker nuförtiden”, viskade Lisa till mig när de andra dagisspekulanterna hade lämnat rummet. ”Ja, om Korvasson börjar här blir hon den enda i familjen”, tänkte jag.

Sedan satt vi och gick igenom hur en dag på dagiset ser ut. Då hade Korvasson vaknat och satt på golvet bredvid en annan bebis som tryckte in sina fingrar i munnen på henne och snodde hennes napp och bankade henne i ansiktet med sin egen napp. Det tyckte hon inte alls om, hon är en ganska försiktig bebis och ansåg att den andra bebisen helt klart gick över gränsen. Sedan pratade de om att det var mest flickor i gruppen och att det blir mycket lugnare då. Och efter det gick vi in på barnens olika utvecklingsnivåer och jag sade skämtsamt att Korvasson inte kunde ett skit. Då sa de att hon var bra på att vara söt! Vadå bra på att vara söt? De har uppenbarligen inte sett bilden i mitt inlägg ”En bild säger mer än tusen ord”, då skulle de veta att Korvas är jävligt bra på att vara ful också, om hon vill. Och så är hon bra på att krypa som en krabba.

Jag vill att Korvasson ska få möjlighet att krypa runt som en krabba och babbla och banka och hamra och läsa böcker. Jag vill inte att hon ska gå i en grupp med nästan bara tjejer, för att det blir lugnast så, eller att hon ska stå vid spisen eller vid strykbrädan. Framförallt vill jag inte att hon ska vara på en plats där hon är bra på att vara söt. Det kändes befriande lätt att avfärda det här dagiset.

Och då får jag också ha kvar henne ett tag till.

Förlåt för det jag har gjort

av Daniel

Det är en ångerfull Korvaspappa som skriver dessa rader. Hur kunde jag vara så kall att jag sa mig vara beredd att kasta min dotter åt gamarna? Det var oansvarigt och omänskligt och nu löper jag risk att hamna på anstalt för anstiftan till mord. Myndigheterna ser inte med blida ögon på den här sortens övertramp. Jag kan bara prisa högre makter för att det har varit så skralt med gamar i Vasastan de senaste åren. Vad tänkte jag egentligen på? Varför är jag inte som andra föräldrar? Det måste saknas något i min person som gör att jag inte förmår att uppskatta det fina i att få mina trumhinnor genomborrade av gallskrik från en missnöjd bebis. Jag borde, som någon sa i kommentarerna, skämmas. Och som någon annan så klokt påpekade: vad ska mitt barn säga när hon växer upp och får reda på att jag har skrivit dessa elakheter om henne? Kommer hon kunna finna någon tröst i det faktum att bloggen är tillägnad henne, eller i något av de hundratals inlägg där jag bedyrar min kärlek till henne? Knappast. Hon kommer att läsa texterna och drabbas av en fasansfull insikt och med tårfyllda ögon kommer hon att fråga mig: ”Pappa, är det verkligen sant att du var beredd att kasta mig åt gamarna?”. Och vad ska jag då svara? Det finns ju svart på vitt.

Jag vill be om ursäkt för det jag har gjort och samtidigt passa på att tacka alla föräldrar (det gäller säkert alla andra förutom mig och de nio kommentatorerna som känner igen sig) som aldrig i ett pressat ögonblick har tänkt en elak tanke om sitt barn. Ni som har förmågan att se att allt ert barn gör är naturligt och därför vackert. Det är på era axlar samhället vilar och jag är säker på att ni är jättejätte många.

Och att ni inte alls lurar er själva.

Revansch

av Daniel

Jag skulle få sova till åtta i morse, då Lisa skulle gå iväg till sitt onsdagsjobb. När hon kom in för att säga hej då, låg Korvas fortfarande i sin säng, utan att ha gjort anspråk på att gå upp. ”Då kan jag sova en kvart till”, tänkte jag. Korvasson väckte mig inte förrän halv tio och jag tänkte att jag måste ha den mest fantastiska bebisen i världen, som tar hänsyn till att jag varit uppe halva natten och målat hyllor. Men oj, vad jag skulle få ångra mina tankar.

Hon har varit en så fruktansvärt jobbig bebis idag att jag knappt har vetat vad jag ska ta mig till. Hon har skrikit och vägrat äta och varit trött men vägrat sova och skrikit och gråtit om igen. Ingenting har hjälpt. Hon har somnat ett par gånger, men bara för att vakna kort därefter och vara grinigare än någonsin och helt omöjlig att få att somna om. De tårar jag spillde igår, vid tanken på att hon inom en inte alltför avlägsen framtid ska börja på dagis, torkade snabbt från mina kinder. Idag tänkte jag att dagiset gärna får ta henne med en gång och om det är möjligt även ha henne på helger och nätter. Efter en timmes försök att vila på soffan, med gallskrik och en oavbruten ström av situps, var jag färdig att kasta henne åt gamarna.

”Du ska få igen i bloggen din jävel”, låg jag och tänkte medan min dotter gav mig tinnitus.

Dagispanik

av Daniel

Idag har det varit frenetisk aktivitet i hemmet. Vi ska ha en inneboende här ett tag, en barndomsvän till Lisa som behöver lite tid för att lösa sin egen bostadssituation. Det känns oerhört lyxigt att ha ett rum till förfogande, när någon är i nöd. Det är vårt tv-rum och Mollys Guitar-hero -rum som lånas ut. Först reagerade Molly ganska häftigt på nyheten och utbrast: ”Men vad ska jag göra då? Guitar-hero är mitt liv!”. Men hon har börjat vänja sig vid tanken nu och kanske innebär det en chans för henne att vidga sina vyer något. Soffan från tv-rummet har vi burit in till Molly och när vi ändå är i farten, så passar vi på att fixa till lite extra i hennes rum. För tillfället håller jag på med lite nattlig målning av några hemmagjorda hyllplan som vi ska sätta upp. Svart ska det vara, ingenting annat. När jag hade målat ena sidan upptäckte jag att det var oljebaserad färg och inte vattenbaserad, vilket innebär att det tar en evighet för färgen att torka. Men jag har räknat ut att jag borde kunna måla andra sidan, när jag är klar med det här inlägget. Och så har jag satt upp en grind i trappan, det känns tryggt. Inte ens Ahlgren kom igenom spjällen och Korvas satt på andra sidan och tjöt av skratt när katten försökte.

Efter att jag hade sågat upp hyllplanen, satt jag med Korvasson som åskådare och skruvade i de fästen som hyllorna ska vila på och då ringde telefonen.  Det visade sig vara en kvinna från ett av de dagis vi har sökt som berättade att det nu fanns en plats ledig för Korvas (Edith sa hon, men hon vet ju inte bättre). Dagis har känts så oerhört avlägset och vi har varit lite oroade för att det skulle dröja evigheter innan det blev någon plats ledig. Men när jag fick beskedet idag blev jag chockad, jag var inte alls beredd på det. Hon måste visserligen inte börja på en gång och det är inte ens säkert att vi väljer just det dagiset, men det kändes som att det var en myndighetsperson som ringde för att berätta att de tänkte tvångsomhänderta Korvasson. Min bebis. Under hela samtalet satt Korvas stilla och tittade på mig och jag kände skuld och skam. Hon brukar titta nyfiket när man pratar i telefon, men jag ville lyfta upp henne och försäkra henne om att ingen skulle komma och ta henne härifrån. Kanske löjligt, men jag blev skitledsen och upprörd. När jag berättade om dagiset för Lisa började jag gråta och sa:

”Hur skulle hon kunna börja på dagis? Hon kan ju inte ens krypa ordentligt”.

Middagsbestyr med Iggy

av Daniel

Sittandes på golvet med rullande höfter, till ljudet av Iggy Pop´s ”Lust for life”, läste Korvas en bok, upp och ner, om en mask som äter sig igenom äpplen. Hon har ärvt boken av sin morbror och nu är den en av hennes favoriter, men i början skrämde den vettet ur henne. I boken finns ett hål som går igenom alla de tjocka, stryktåliga sidorna och i pärmen finns en tygmask fäst, som man kan sätta in fingret i och göra masken ”levande” och så följer den med i handlingen, från sida till sida. Första gångerna Korvas såg masken röra sig blev hon stel av skräck och otröstlig, men nu skrattar hon den rakt i ansiktet. Lisa var i skolan och Molly på gitarren och jag lagade mat sjöng på samma låt som Korvas dansade till. Iggy gjorde susen och Korvasson kom ur den lilla svacka hon befann sig i, redan vid introt. Men hon är fortfarande inte helt på det klara med var ljudet kommer ifrån och vänder sig då och då om för att se om det är jag som sjunger. Och det blir ju inte lättare när jag också sjunger. Samma sak brukar hända när jag ger en röst åt något av hennes gosedjur. Hon tittar först på nallen och sedan på mig, för att förvissa sig om vem det egentligen är som pratar.

Indränkt i musiken tyckte jag mig uppfatta små dova dunsar men först när jag såg att katten ryckte till och tittade mot ytterdörren förstod jag att det inte var inbillning. Det var Molly som kom hem och hon var lite sur därför att hon hade stått utanför och knackat och ringt på klockan i fem minuter, utan att vi hade hört henne. Vi var ganska frikostiga med volymen idag och den klena ringklockan hörs knappt som det är. ”Jag har ju sagt åt dig att du ska ta med dig nycklarna Fisen! Korvas och jag lyssnar på Iggy pop så vi hör inte ett skit”.

Sedan försvann Molly snabbt uppför trappan för att öva på sin gitarr och kvar på golvet satt Korvas, med sträckta armar och tittade länge efter henne. Korvasson tar Lisa och mig för givet men hon vet att det bara är vid speciella tillfällen som hon får vara med Molly.

Och aldrig är hon så nöjd och tillfreds som i knät på sin storasyster.

Födelsen av en entertainer

av Daniel

Igår hade Korvas och jag vårt sjätte och sista återbad och har därmed tagit igen alla missade tillfällen. Gruppen i lördags var en såkallad syskongrupp, så förutom bebisarna fanns där deras lite äldre syskon med i vattnet. Korvas kom dock syskonlös. De andra bebisarna var bara hälften så gamla, så nivån på övningarna sattes efter dem. Och eftersom Korvas inte har varit den mest framstående simmaren i sin grupp, tänkte jag att det kunde vara i sin ordning att repetera lite. Möjligen fick hon bättre självförtroende av att vara äldst i klassen för i en av övningarna skedde något enastående. Det finns en övning som går ut på att bebisen ska hänga i tummarna på föräldern och så snurrar man runt med dem och de ska hänga kvar av egen kraft. Jag har aldrig varit ens i närheten av att komma dit med Korvasson tidigare. Första gången hade instruktören till och med mage att klaga på storleken på mina tummar. Hon sa att det kunde vara svårt för en så liten att hålla i så stora tummar och så föreslog hon att jag skulle använda lillfingrarna istället, vilket gjorde allt om möjligt ännu knepigare. Igår tänkte jag att det i alla fall är värt ett försök och till min stora glädje och förvåning hängde hon kvar i ett stadigt grepp om mina tummar. Och som vi snurrade, varv efter varv, medsols och motsols och jag lyfte upp henne i luften och sänkte ner henne med ett plask och lyckan var total. För mig i alla fall, Korvas verkade lagom road. Antingen var det för att göra mig glad som hon krampaktigt höll sig fast, eller så var det ren och skär rädsla.

Senare på dagen hade vi några kompisar hemma och då bjöd hon på sin nya fantastiska min, som följdes av stora skratt och applåder. Det var som om någonting väcktes inom Korvas då. Hon gjorde minen om och om igen och njöt av uppmärksamheten. Jag tror att det i den stunden föddes en entertainer i henne. Låt oss bara hoppas att hon så småningom hittar andra uttrycksmedel för att roa sin publik.

 För med idiotminen som sitt enda trick, kommer hon inte att bli rik.

Tröttblogg

av Daniel

Jag försökte verkligen igår kväll. Efter öppningen på konsthallen var det middag hemma hos chefen, för de som jobbat med utställningen. Där pratades det om allt mellan himmel och jord. Förutom konstens roll i samhället, så var döden och kroppsbehåring två populära samtalsämnen. När jag kom hem var jag fast besluten vid att skriva ett inlägg, trots att jag var väldigt trött efter två sena arbetsdagar med lite sömn och en kväll med vin på det. Men när jag satte mig med datorn i knät och skulle börja skriva så somnade jag. När jag vaknade hade det gått nästan en timme. Jag gjorde ett nytt försök men somnade igen och när jag vaknade efter det så hade det gått en timme till. Jag tyckte att det var tid att ge upp efter att jag sovit vid datorn i nästan två timmar utan att ha producerat så mycket som en rad.

Nu när jag försöker skriva så avbryts jag av att korvas kryper in mot hallen för att äta kattmat. Och så fort jag burit tillbaka henne, är hon på väg dit igen.

Taggar skriva, trött
Sida 1 av 4
  • Tjänstgörande redaktör: Johan Edgar
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB