Bojkott utan insikt
avNär Jamtli nu lagt ner sin utställning Udda & Jämt, sedan alltför många konstnärer hoppat av, är meningarna minst sagt delade. Mårten Arndtzén gjorde klart i en krönika i kulturradion att de avhoppade konstnärerna förminskar det faktum att Lars Vilks tänker delta i antimuslimsk, rasistisk, konferens. Gunilla Brodrej ägnade sig i Expressen åt att göra sig lustig över Östersund, Dan Jönsson kämpade i en spalt i Dagens Nyheter fram en hyllning till provokationens egenvärde, Karin Mamma Andersson debatterade frågan i radions P1 utan att vilja ta i Vilks betydelse med tång.
Om man för en stund lägger Vilks åt sidan är konstnärernas perspektiv viktigt. Konstnärer är inga clowner som kan kallas in och puttas bort efter behag. Jag har full förståelse för de som protesterar, liksom jag förstod de poeter som förrförra sommaren inte villa skriva poesi till ett prinsessbröllop. Men konstnärernas agerande hänger också samman med att det är lättare att bojkotta Jamtli än en institution med större inflytande och status i konstvärlden.
Mer än kulturens egna maktstrukturer skaver den opolitiska inställningen. Själva uppmaningen till bojkott kom från Marianne Lindberg De Geer, och hennes argument var ju politiska. I Expressen har hon publicerat två artiklar i ämnet. I båda har SION bagatelliserats och framställts som vilken organisation som helst. Oklara antydningar om den svenska undfallenheten, om huruvida Janne Josefsson skulle kunna tala på antimuslimsk konferens, ger en helhet som är ett tydligt stöd till Lars Vilks projekt, både konstnärligt och politiskt.
Att bojkotta utställningen utan att reflektera över varför Vilks blev avpolletterad blir delvis att godkänna ett sådant stöd. Det vill säga att se den antimuslimska rörelsen som helt oproblematisk. Som Arndtzén påpekar: ”Kanske Jamtlichefen reagerade som han gjorde för att han kommer från ett land där islamskräcken dominerat hela det politiska samtalet i åratal.” Är det en dansk situation vi fått nu?