Kvinnans plats är i Vita Huset

av Robbie Lauler

Glatt, soligt, förväntansfullt.

Stämningen var god utanför Dorton Arena i Raleigh i svingstaten North Carolina där Donald Trump talade under avslutningsdagen av hans valkampanj.

Vår tv-idé var inte krångligare än att fråga de många barn som hade följt med föräldrarna på rallyt: Vad tycker de om presidentkandidaterna?

Vi gjorde ett liknande inslag under Hillary Clintons rally i Phoenix i förra veckan.

Ett barn berättade att han brukade kalla Hillary för ”Killary” precis som Trump gör. En annan pojke föredrog Trump eftersom han ska stoppa invandringen.

En mamma frågade (när vi berättade att vi var svenskar) om det är sant att Sverige är ”the rape capital in the world because of all the muslims”? Jag svarade henne att det är myter och lögner spridda av människor som systematiskt ägnar sig åt att smutskasta Sverige.

Jag kunde lagt till att Donald Trump sprider liknande myter fast om våldtäktsbenägna mexikanare i USA. Samma anklagelser, olika nationaliteter/religioner. Gemensam nämnare: Icke-vita invandrare som skuldbeläggs kollektivt.

Eller med ett ord: Rasism.

Sedan gick vi in i hockey- och basketarenan för att höra Trumps näst sista tal.

Redan under uppvärmningstalarna blev det tydligt att tonen är aggressivare än på Clinton-rallyt jag tidigare besökt.

Donald Trump anlände på utsatt tid för att inleda med ”det står tusentals människor utanför som försöker ta sig in” vilket inte alls var sant. Det fanns gott om platser i arenan som aldrig fylldes upp.

Han fortsatte med påståenden som att USA har världens högsta skatter, och att Hillary Clinton vill införa helt öppna gränser.

Alla som har någon kunskap om USA vet att skatterna är lägre än i Sverige, och att det är ett betydande krångel att ta sig in i landet.

Publiken mässade i kör: ”Lock her up” i riktning Hillary Clinton, ”Build that wall” i riktning Mexiko och ”Drain the swamp” i riktning maktens korridorer i Washington. Jag kan inte påminna mig att den typen av hårda budskap framfördes i kör av publiken under Clintons tal.

Åtminstone tre gånger riktade sig Trump direkt till oss på pressläktaren: ”Dishonest media”, ”Corupt media”, ”There they are” varpå folk buade i vår riktning.

Efter talet, just när jag skriver de här raderna, går folk förbi och väser åt mig och mina kollegor: ”The corrupt media, there they are”.

Trumps budskap fastnar.

Jag satt där och undrade varför de anser att jag är korrupt? För att jag skrivit för mycket om Malmö FF i år? MFF vann allsvenskan, klart jag måste skriva om Malmö.

När jag ser Donald Trump på tv brukar jag komma på mig själv att le åt hans oneliners ibland, och jag får påminna mig om att det handlar om en person som gjort mängder av rasistiska, sexistiska och homofobiska uttalanden. En farlig populist som kan beskrivas som en ren fascist.

När jag såg honom på scenen i Raleigh i dag kändes Donald Trump mest av allt ensam. Ensam och trött, efter fyra tal i lika många olika delstater på samma dag.

Medan Hillary Clinton kampanjar med Bruce Springsteen, Beyonce och Lady Gaga stod Trump här, ensam med lögnerna, ilskan och hatet som han måste leverera för att få publiken med sig. Det var ”crooked Hillary” hit och ”criminal Clinton” dit.
– Jag är ingen politiker, mitt enda speciella intresse är ni, sa miljardären Trump till publiken som svarade med jubel.

Jag uppfattade det hela som en sorglig och obehaglig tillställning, även om publiken verkade lika nöjd efteråt som de varit innan. Ja förmodligen ännu mer optimistiska och hoppfulla om att deras man vinner i morgon.
– We are one day from victory! som Donalds svärdotter Lara Trump ropade från talarstolen strax innan svärfadern anlände.

Well, så kan det bli, vi får se. I dag går Amerika till val, och aldrig tidigare har det varit så spännande att följa, så mycket på spel.

Oavsett om Hillary Clinton blir personen att leda USA in i framtiden eller inte, tycks Donald Trump mest längta tillbaka till en tid då kvinnorna stod vid spisen.
Men kvinnans plats är inte i hemmet längre.
Den är i Vita Huset.

En nyhetstsunami utan dess like

av Robbie Lauler

USA-valet 2016 är en nyhetstsunami utan dess like. Ett exempel:

I eftermiddags satt jag på tåget mellan Washington och New York när följande hände. Först kom nyheten om att FBI (ännu en gång) konstaterat att det inte finns någon anledning att åtala Hillary Clinton för hennes mejlhantering.

Några minuter senare meddelades att Bruce Springsteen ansluter till Clintons superrally i Philadelphia på måndag (där även Bill och Chelsea Clinton samt the Obamas snackar).

Och ytterligare någon minut senare klev Donald Trump upp på en scen i Sterling Heights, Michigan:
– Ni måste förstå att det är ett riggat system, och hon är skyddad.

Allt detta skedde inom loppet av 10-15 minuter cirka. Det går inte att beskriva som annat än en nyhetstsunami. Då har jag inte ens nämnt att Ted Nugent (av alla tänkbara vildar) dök upp på Trumps rally, och att publiken buade när Springsteens ”Born in the USA” spelades i högtalarna. Och så här har det sett ut i en månad snart.

Enligt Donald Trump är allt riggat. Valsystemet, myndigheterna, medierna. Allt. Den ende som inte är köpt eller korrupt är…trumvirvel…Donald själv.

Jag begriper inte hur någon kan tro på det här.

Jag har under min resa genom USA fått en viss förståelse för att folk röstar på Donald Trump. Till exempel de som tror att hans bakgrund som affärsmän gör honom bättre lämpad att fixa ekonomin. Jag kan förstå de som upplever honom som mer handlingskraftig än Hillary Clinton. Och jag förstår de som tycker att Donald Trump är en kämpe som aldrig ger sig, som kommer göra allt för att ordna upp USA:s många problem.

Jag håller inte med – men jag kan förstå hur människor resonerar.

Jag förstår däremot INTE hur hans supportrar kan tro att allt är riggat. Ja allt förutom Trump själv då.
– Valet är riggat men vi ska besegra det riggade systemet, säger Donald Trump.

Att folk inte genomskådar den meningen övergår mitt förstånd. Det är omöjligt att rigga ett val till Hillary Clintons fördel. Så sent som 2004 röstades en republikansk kandidat fram som president. Sedan dess skulle alltså hela valsystemet i ett land med 300 miljoner människor ha riggats…hallå?

…och om valet nu vore riggat, ja då kan Trump ändå inte besegra det, det är själva grejen med riggade val. De låter sig inte besegras hursomhelst.

Om någon skulle säga till mig: ”Valet är riggat” så skulle jag svara: ”Okej, hur då, vilka oberoende organisationer har granskat saken?”. Men när det kommer till Trumps anhängare räcker det att påstå att valet är riggat. Fler förklaringar behövs inte. Det räcker att en framgångsrik affärsman bekräftar deras oro, deras misstankar, deras forumsflum och lunchsnack. När Trump säger samma sak blir det på riktigt, de vill att det ska vara på riktigt.

Det Donald Trump gör är förstås effektivt. Först hamrar han in att hela demokratiska systemet är riggat och korrupt. Det går inte att lita på politiker, myndigheter, medier.

Sedan, när folk på allvar börjat tvivla på de demokratiska institutionerna, då ljuger han skamlöst under sina framträdanden. Ju större lögn, desto bättre. Även om politiker, myndigheter och medier sedan med hjälp av obestridliga fakta kan påvisa att Trump faktiskt ljuger,  biter det ändå inte på hans anhängare för de litar inte längre på något.

Ungefär så här kan en dialog låta:
– Hillary är kriminell.
– Men hon har blivit friad?
– FBI skyddar henne.
– Har du några bevis?
– Systemet är riggat.

Just att ”media” skulle vara riggat är särskilt parodiskt, speciellt i ett land som USA med extremt många olika tv-kanaler, tidningar och nätsajter. Skulle alla dessa ingå i en samlad konspiration? Tanken är så dum att man häpnar.

Alla Trumps anhängare kanske inte köper exakt vad Trump säger men de vilar åtminstone trygga i tron att sanningen ligger nånstans mittemellan.

När Trump säger att han har hundra procents chans att besegra IS medan Hillary har noll procents chans så blir det bestående intrycket att Trump har en bättre chans än Hillary. Trots att procentsiffrorna egentligen är ointressanta: Det relevanta är vad som ska göras, och hur det ska göras. Vem som har bäst chans får var och en bedöma när vi vet hur de olika strategierna ser ut.

Donald Trump kan stå på en scen och säga att det är tusentals människor utanför lokalen när det i själva verket är 500 personer där – hans anhängare köper det.

Donald Trump kan säga att publiken lämnade Hillary Clintons framträdande för att Jay Z använde för grovt språk fast det bevisligen inte gick till så – hans anhängare köper det.

Vi spelade in tv i New York i dag där majoriteten av människorna röstar demokratiskt. Här är folk verkligt oroliga för vad som händer om Trump vinner. Vissa är rädda. Någon skulle flytta till Kanada.

Här, i New York, är det svårt att hitta Trump-anhängare. Det problemet lär vi inte ha i morgon måndag när vi sticker till Raleigh, North Carolina, för att bevaka ett av Donald Trumps sista framträdande innan val(tis)dagen.

Just North Carolina är en svingstat Trump måste vinna för att kunna vinna valet. Hillary Clinton avslutar också valracet i just North Carolina framåt midnatt.

Mitt i smeten

av Robbie Lauler

Det finns två saker som får min journalistpuls att gå upp.

Dels när du är en god nyhet på spåren. Känslan strax innan publicering – det här känner bara jag och möjligen en handfull människor till men snart kan alla som vill ta del av informationen – är mäktig. Nyhetsarbetet är journalistikens innersta kärna, enligt mig.

Det andra som får min journalistpuls att stiga är att befinna sig i världsnyheternas epicentrum. Som en stor mästerskapsfinal i fotboll eller ett OS. Vetskapen om att allas blickar är riktade just hit – där lilla jag råkar befinna mig i periferin – är också en mäktig känsla.

På tisdag kommer både Hillary Clinton och Donald Trump att ha valvakor i New York, ja Trump ska till och med ha hans på samma hotell som fotograf Pontus Orre, pappskallarna och jag är inbokade. Känner jag mig själv rätt, blir det en mäktig känsla att jobba den kvällen.

Nu pekar prognoserna i och för sig mot att Donald Trump förlorar cirkusen men vad vet man. Nyhetsflödet i USA har i dag dominerats av att den latinska befolkningen förtidsröstat i högre utsträckning i Florida, samtidigt som Hillary Clinton tar hem Nevada enligt förtidsrösterna. Det är goda Clinton-nyheter, återstår att se om något förändras av att Trump fick fly av scenen under nattens framträdande i just Nevada (Reno).

Vinner Hillary Florida, vinner hon valet. Hon kan förlora Florida och vinna ändå, om hon vinner North Carolina. Donald måste ha båda dessa svingstater. Så går snacket bland bedömarna här.

Är det bra om Hillary Clinton vinner valet? Ja! svarar större delen av övriga världen inklusive en stor majoritet i Sverige, rungande. Trump har beskrivits som fascist, rasist, homofob och sexist och alla epitet är relevanta utifrån saker han själv säger och uttrycker.

Men enligt mig står detta val inte enbart mellan en bad guy och en good girl. Det har blivit lite skevt, kan jag tycka. Politiskt imponerar verkligen inte Clintons idéer även om jag förstås håller med taxichauffören vi snackade med i går: It’s about time med en kvinna som president i USA.

Det har varit en hektisk dag.

Vi vaknade i New York i morse, klev ut från hotellet och befann oss plötsligt mitt i New York City Marathon.

Trodde jag.

Men det var ett förlopp, det riktiga loppet är i dag söndag. När vi promenerade till tågstationen med papp-Hillary och Donald-dockan avbröt flera personer springandet för att bli fotograferade ihop med våra pappskallar. De kanske såg det som ett bra sätt att få vila, vad vet jag.

Snabbtåg till Washington, ett besök hos världens bästa flickvän, och sedan jobb. Planen var lika enkel som genial: Vi ställer oss med dockorna utanför Vita Huset, sedan kommer folk fram och ber att bli fotograferade med antingen Clinton eller Trump, då passar vi på att intervjua dem.

Om det lyckades? Jodå, det var som att stjäla godis från barn. Många undrade vad det kostade, och var alltså beredda att betala pengar för en bild med våra pappskallar men vi tog förstås inget betalt. Ja förutom i åsikter och citat då.

Jag vet inte hur många amerikaner jag har pratat med i dag men det är många. Plus en och annan utländsk turist som vi klippt bort ur inslaget ni snart kan se här på bloggen.

Utanför Vita Huset i Washington rådde det ingen som helst tvekan vem som bör flytta in efter valet: Hillary Clinton. I alla fall enligt vår högst ovetenskapliga men likafullt relevanta opinionsundersökning.

Washington, D.C (District of Columbia) är ingen delstat utan ett federalt distrikt där endast tre elektorsröster står på spel. Men delar av Washington ligger i delstaterna Maryland och Virginia. Clinton leder klart i D.C och Maryland, lite mindre klart i Virginia.

Så vår hobbymätning är nog ganska pålitlig, after all.

I morgon flänger vi tillbaka till New York igen. Är det försent att anmäla papp-Hillary och Donald-dockan till NY Marathon, tro? Running för president, som det ju heter…

Bland kändisar och annan galenskap

av Robbie Lauler

Det är mycket med kändisarna nu.

Beyonce och Jay Z har precis kramats med Hillary Clinton på en scen i Cleveland, Ohio.

På söndag ska Hillary framträda ihop med basketspelaren LeBron James. Och i Florida uppträder Jon Bon Jovi (av alla) i samband med ett annat Clinton-rally. Och så vidare, och så vidare…

Ungefär samtidigt, på annan scen, i Hershey, Pennsylvania, slog Donald Trump ut med armarna, och konstaterade att här fanns varken någon J-Lo eller Jay Z:
– I am all here all by myself. Just me. No guitar. No piano. No nothing.

Jag kom på mig själv med att le när jag hörde det där.

Jag ställer många frågor till folk hur de kan rösta på miljardären, xenofoben och sexisten Trump.

Det finns många svar. Ett par återkommer oftare än andra när jag pratar med människorna här. Hatet mot Hillary är kanske den vanligaste åsikten. Det tycks vara en mix av unket gammalt kvinnohat, en protest mot etablissemanget samt att just Hillary upplevs som oärlig, lögnaktig, opålitlig och icke handlingskraftig.

Ett annat svar fick jag i Las Vegas av en kvinnlig lärare som var beredd att satsa sin bondgård på att Trump skulle vinna.
– Jag begriper också att han är galen, sa hon. Men han har så mycket pengar att han kan avlöna smart folk som tar alla besluten.

– He is just a puppet, som Bobby Joe, mannen vi träffade på en diner i Wikieup i förrgår, uttryckte det.

Enligt de här republikanerna är Donald Trumps största problem att han är lite för oslipad, odiplomatisk:
– Trump måste lära sig att hålla käften ibland också. Du får tänka vad du vill men du kan inte säga vad som helst. Särskilt inte om du ska representera USA, menar Bobby Joe.

Säg så här: Jag tror inte Bobby Joe och hans polare ändrar sig bara för att Beynce sjunger ”Freedom” på en scen i Ohio.

Så varför alla dessa kändisar, Hillary?

Det handlar om att få potentiella sympatisörer att rösta. Att resa sig ur soffan för att gå till vallokalen. Jämfört med Sverige brukar valdeltagandet vara lågt i USA, strax över 50 procent mot 86 procent i Sverige (2014).

När människor lyssnar på Beyonce på plats i Cleveland i kväll, ja då passar det demokratiska partiets valarbetare på att ta deras kontaktuppgifter. Sedan påminns folk via mejl och samtal om att go vote, go vote, go vote.

Jag besökte själv ett sådant där rally häromdagen, och jag får nu tiggarmejl efter tiggarmejl om att skänka bidrag. Det är förstås inte aktuellt.

Så hur är det med Donald Trump och kändisar då? Nja, det verkar inte behövas. För många i USA är Donald själv en superkändis, en framgångsrik person, en kämpe, och därmed bäst lämpad att fixa det här landets många problem.

Taxichauffören som skjutsade oss från flygplatsen i New York i dag sa att han skulle rösta på Hillary Clinton (”It’s about time”) men när vi kom in på Trump skrattade han:
– He’s crazy, man, he’s crazy. But you know, he’s a fighter also. Like a boxer. He beats them, one after one. And he still stands up.

Det var med viss beundran i rösten vår taximan sa det där.

Innan vi klev av påminde han dock om att Hillary Clinton skulle få hans röst:
– I can’t imagine waking up wednesday morning and Donald Trump is our president!? It’s crazy, man, it’s crazy.

Sida 1 av 2
  • Tjänstgörande redaktörer: Fredrik Palmqvist och Elin Pärsson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB