”Ängeln i musiken” är ett begrepp som tonsättaren Anders Eliasson använder för att beskriva en omätbar sida av musiken.

I P2:s Mitt i musikens veckomagasin hörde jag häromdan idén om den självskrivande musiken, igen. Fascinerande. Sedan 2008 är Eliasson composer in residence i The Arcos Orchestra, som drivs framåt av dirigenten John-Edward Kelly. Och han menar att Eliassons musik verligen kan kallas ”andlig”

Eliasson säger aldrig ”min musik”, det är nämligen inte han som komponerar den, utan tvärtom är det musiken som komponerar honom. Visst går det att tänka sig. Att man som konstnär inte uttrycker något bestämt, utan att konsten istället trycker ut konstnären i form och innehåll som från början inte var för avsikt.

Jag minns mitt första möte med Anders Eliasson väldigt väl. Hur stark musiken gjorde honom och hur hjälplös han föreföll utanför musiken. Såhär skrev jag då, för femton år sedan:

”Uppsluppen moll. Ett harmoniskt tillstånd bortom dur och moll.

Det förekommer ibland i östeuropeisk och nordisk, särskilt finsk, musik. Och det finns ofta i Anders Eliassons musik.

Låt det genast bli sagt: Anders Eliasson är komponist och inte tonsättare. En komponist sammanställer musik och ägnar resten av tiden åt att vara konstnär, medan en tonsättare sätter sig ner vid pianot från första stund och fäster noter på papper i realtid – i ett skede då många av landets kulturinstitutioner vacklar i besluten om det är ungdomen, pensionärerna, abonnenterna, dåtiden, nutiden eller framtiden man bör satsa på – och P1 bestämmer sig för att spela såpopera i 340 avsnitt. Just då, bör man lyssna till något så otrendigt som Anders Eliassons musik. 

Det finns få traditionalister över huvud taget som i stycke efter stycke lyckas vara så brännande aktuella som han. När han tillträdde som lärare vid Sibeliusakademien i Helsingfors välkomnades han av professor Paavo Heininen.

“Goddag, jag är modernist”, sa Heininen.

“Goddag, jag är bara en vanlig människa”, svarade Eliasson.

Hemmet i Gamla stan är garanterat datorfritt. Utan telefonsvarare. I rent uppror skaffade Eliasson nyligen den tyngsta skrivmaskin han kunde hitta, en Remington.

I hyllorna trängs böcker i de mest skiftande ämnen: Fishing in the British Isles, Hybrid DNA, flera band om svenska folkets öden och äventyr. Han har suttit hukad över flugbindarstädet och försökt imitera sländorna som glittrar över bäckfåran. Att flugfiska har varit ett av flera sätt att infånga musik. Men 1979 slutade det vaka. Det var en obehaglig känsla, att nu tog också det här slut.

“Du förstår, jag har förberett mig länge på vår alienerade tid. Den började redan före år 0, när begreppet ”Gud” upplöstes i världsligheten”, säger Eliasson.

“Detsamma gäller konstmusiken i den brytpunkt vi nu befinner oss. Den saknar generellt normativa begrepp. Så för att slippa tala om Gud som en annan pingstpastor refererar jag min musik till änglaskeendet.”

“Det finns en tom mängd, en obestämbarhetsprincip, en vit duk som ska täckas. Konstnärens uppgift är att hörsamma det – och komponistens uppgift att sammanställa det.”

Som komponist har han också belönats stort för att han tycks följa sin inre röst. (1991, Nordiska rådets stora musikpris, Stämgaffeln och Svenska fonogrampriset.) Men framgång har som bekant ofta en baksida. Eliasson är en usel ekonom. Beställningar rasar in, tider ska hållas, och tid är en bristvara om man i princip alltid arbetar.  Det föreligger en risk att bli leverantör.

“Man vill ju för fan inte bli reducerad till Bullens pilsnerkorv!

Och så det stigande bruset, utanför fönstret, genom brevlådan, i huvudet. Snart står jag inte ut längre. Det är som om en ond kraft valt ut just mig. Bakgrundsbruset är något man borde ta på allvar. Snart har du glömt hur du lyssnar. Änglaröster göre sig icke besvär.”

“Jag längtar till bysantinska Finland. Bort från den svenska nepotismen. Till ett annat land – som kanske inte existerar – men där tystnad och öppenhet råder.”

Eliassons världsbild är ålderdomlig. Han är en av dessa tvärstubbar i åkern som vägrar spela med i rollspelet som uppstår så snart fler än en människa är församlade. Särskilt i ett litet land som Sverige.

“Roller är hyckleri. För egentligen bär alla människor omkring på samma identitet. Objektivitet uppstår först när du är så subjektiv som möjligt!”

Han är gammalmodig nog att fördöma 60-talets modernister för att ha plottrat sönder musiken. En gammalmodig humanist som tror på ödet och en osynlig makt. En antik tragöd som fortfarande filar på sina kära ackordtyper, den doriska (gudomliga) och den lydiska (mänskliga). Han gillar till och med föreställande måleri.

“Jo, ytterst handlar det om exil. Har jag någon talang så är det att inte passa in någonstans.”

En rollvägrare uppfattas gärna som passé. Det tyckte till och med Lennart Hyland när han skällde ut Eliasson på krogen för att vara ”en av de största perukstockarna”. Annars är en av hans förebilder en annan perukstock, Johann Sebastian Bach.

“Bachs överjordiska Musikalische Opfer eller Mozarts stora g-mollsymfoni eller det litet udda motivet vid sidan av, till exempel i Chopins postuma c-moll-preludium. I Wachet auf har Bach byggt en gyllene himmelssäng där han strör ett litet stjärnspill.”

“I dessa sällsynta fall uppstår en euforisk gemensamhetskänsla. Det säger något om vad musik kan åstadkomma.”

Så han fortsätter att tro på ”musikhavet” men också på ”musikängeln”, en potentiell musik i dräktig förväntan, betydligt större än hans tankar. Men hur uppstår musik?

“Man måste först reda ut vad som klingar inuti en”.

Ta stråkkvartetten Designo. Här existerar endast huvudstämmor, inga understämmor. Designo är förvånansvärt gripbar musik och kan i kraft av sin enkelhet illustrera Eliassons credo: ”All musik är en spegling av den bildlösa verkligheten.” Samtidigt leder Designo (”teckning”)tankarna till en japansk tuschteckning mättad på erfarenhet, ett klingande helt.

“Ett kärl ska fyllas. Det innebär mycket arbete och det gäller att vara så tydlig som någonsin möjligt. Jag menar att bara en försvinnande liten del av musiken hörs. Det gäller alltså att dra fram den hörbara musiken ur tystnaden och inte sitta och jollra med husmodersgymnastik. I fröet ligger allt inneslutet.”

Som komponist måste han komma innanför skalet för att höra hur det låter där inne. Så inleds ett mentalt hinderlopp. Energi balanseras i skålar. När ett motiv är tömt på bränsle utvecklas det inte mer.

– Så här ska det vara, säger jag till musikängeln. Nej, du har fel, svarar ängeln. Alltid har jag fel. Så börjar musikverket föda sig självt. Liksom fortspinna och skruva sig i en inre polyfoni efter ”vad musiken själv vill”. Menar Eliasson.

“Mitt alfabet är begränsat för jag har städat bland begreppen och kommit fram till att musik egentligen bara behöver bäras upp av melodi, harmoni och rytm.Allt annat som dynamik, klang  och instrumentation är sekundärt.”

Det är inte beklädnaden som är det intressanta. Därefter får kompositionerna vackra italienska namn: Ostacoli, Concerto per fagotto ed archi, Sette passaggi, Fogliame per piano & trio d’archi, Senza riposte, Disegno della pioggia … 

På så sätt lär han sig tjugo nya italienska ord om året. I Anders Eliassons religiösa mystik och handfasta komponerande uppstår något väldigt rent och friskt. Jag skulle också vilja säga: omedelbart lättlyssnat där några nyckelord är uppåtsträvande, högfrekvent, intensivt, rastlöst, resignerat och anslående från första ton.

Det handlar om retorik. Men varför det i Eliassons hylla står en bok om hybrid DNA och ett av hans musikaliska signalement är den organiska rörelsen i en gyllene spiral uppåt, kan ingen förklara. Allra minst komponisten själv.