Låten (13)

av mikael strömberg

 

Franz Schubert: Die Forellen 

I Franz Schuberts värld förekom det nästan ingen glad musik och inte heller någon nedstämd musik. Däremot melodisk musik. Han lyssnade gärna till naturen. Vindpusten genom den täta granskogen. Alpkotten som slår når marken med en duns. Rännilar med glaciärvatten.

Schubert upptäckte att ljudlandskapet mycket väl kunde skrivas in i musiken. Det finns till och med inplanterat i titlarna: Die Zauberharfe, An die Sonne, Gesang der Geister über den Wassern, Nachthele, Mondenschein, Gott in der Natur, Wanderers Nachtlied, Auf dem See, Die Forelle, osv.

Om det är sant att den gudarna älskar dör ung, är Schubert ännu mera gynnad än Mozart. Schubert avlider nämligen vid 31. Säkert är han en sällskapsmänniska, som i kompisgänget skakar låtar ur rockärmen. Men säkert är han också en revolutionär. Målet är att tränga in i landet annorlunda.

I låten Die Forellen lever han för fantasin. Med fiktionens hjälp kan han försköna sin eländiga verklighet. Här möter han naturen då han till slut inte orkar gå ut.

Forellen är hans översinnliga älskare. ”Äkta musik höjer mig ur smutsen”, säger han. 

Låten (12)

av mikael strömberg

 

Wolfgang Amadeus Mozart: Temat ur klarinettkonserten A dur, adagiosatsen

Du har hört låten i snart varje telefonsupport. Alltid detta smärtsamt vackra adagio.

Som om musiken skulle hålla oss lugna och ha ett försonande drag över en reklamation för en trasig pryl, eller en avbeställd resa. Som om musiken på något sätt kan be om ”FÖRLÅT!”

En gång stod jag övergiven på en perrong utanför Utrecht och vänta på ett anslutningståg som aldrig kom. I högtalarna spelades, förstås, klarinettkonsertens adagio.

I samma stund blir en violinist från Karlsruhes stadsorkester ursinnig och ska stämma hela samhället: ”Blir det ingen ändring på detta är jag villig att driva frågan hur långt som helst.”

En sak är alla fall säker, låten är ett underverk som råkade bli till just i skarven mellan Trollflöjten och Rekviet, ja i glappet mellan liv och död. Han hade spisat en förträfflig bit stör, blossat på en härlig pipa, spelat två partier biljard, druckit svart kaffe, rusat upp och skrivit ner melodin i ett svep. ”Kantabel, utan virtuos flärd, tät men inte tjock, ja ett mästerverk om jag får säga det själv”.

Två månader senare är han död.

Låten (11)

av mikael strömberg

 

Johann Sebastian Bach: Toccata och Fuga i d moll.

 Ingen slump att Johann Sebastian Bachs Toccata och Fuga d moll har över 100 miljoner träffar på Youtube. Det är en fantastisk låt delad i tre melodier som spelas samtidigt.

Det galna geniet spelar låten, liksom Davy Jones i Pirates of the Caribbean . Vid skarpt läge i en människas liv har det visat sig passa bra med Toccata och Fuga i d moll.

På ett plan är det svängig, ordlös musik med driv. Samtidigt, på ett mera dolt plan, är det en undersökning av tonarter, harmonier, affekter, talmystik och symmetri. I mixen skapas ett chiffer som leder låtens obesvarade frågor.

När Bach levde ansågs tillstånd som himmel, jord, god, ond, lång, kort, sucka, springa, vila osv något publiken förutsattes utläsa ur den musik man hörde. D-moll ansågs kontemplativt och själbespeglande med instick av svart förtvivlan.

Jag tror att dopaminet i centrala nervsystemet reagera extra starkt på symmetrin i Toccata och Fuga d moll. För Bach var musiken samtidigt ett slags akustiskt sudoku. En fulländad syntes av pampighet och vansinne.

Låten (10)

av mikael strömberg

 

Antonio Vivaldi: Le Quattro Stagioni, Våren.

Det vi hör är underhållningsmusik från 1700-talet, av Antonio Vivaldi. Arbetssättet är inte olikt en låtskrivares i nådens år 2012. Även på Vivaldis tid måste låten ha en hook och fånga lyssnarens öra.

Vivaldi drev en typisk låtfabrik faktiskt: 230 violinkonserter, 70 orkesterkonserter, 80 dubbel- och trippelkonserter, 40 operor, 100 solokonserter för fagott, cello, oboe och flöjt och ytterligare flera hundra låtar.

Bäst är han i sina programkonserter där han vill berätta om den kyliga natten, den kvävande sommarhettan, åskregnet, vårens fåglar, den första höstfrosten, kölden och skridskoåkningen.

Men frågan är om han någonsin lyckades tangera fantasinivån i Le Quattro Stagioni, avsnitten våren. Soloviolinen föreställer en sovande herde, medan violan illustrerar skallet från en hund och orkesterns violin sätter de susande löven i rörelse.

Numera har vi flera och väldigt diffusa årstider: vi reser, ser på resemagasin, diskuterar global uppvärmning, har centralvärme. Årstiderna lever visserligen kvar, men mest som minnen.

 

Låten (9)

av mikael strömberg

 

Carl Michael Bellman: Gubben Noak 

Bellmanfebern har aldrig lagt sig. Gamla gistna gitarrer plockas ner från väggarna för att ackompanjera Winblad, Norström, fader Movitz.

Och Gubben Noak.

Oumbärlig, är ordet. Det var som nationalskald och enmansorkester Bellman slog igenom. Själv verksam under en tid när det stals och parodierades blev han hårt kritiserad: ”Han har ej componerat en enda af dessa melodier.”

Bellman var med i svängens maskeradbaler och supgillen, lånade pengar, tog nya lån för att betala gamla, gick i personlig konkurs, och tvingades slutligen på flykt till Norge. Resan blev hans enda utlandsresa.

Det är en burlesk värld Bellman parodierar. Och långt från det rödblommiga fyllot Movitz med alla sina lyten hittar vi Noak. Inte den Noak vi känner från Gamla testamentet som strandar på berget Ararat, utan Noak som anlägger en vingård, blir dyngrak och hittas naken i sitt tält.

En låt att sjunga: ”Med välljudande organ, materielt bedömt, men icke särdeles starktonigt.”

Musiktidning med hög svansföring

av mikael strömberg

 

Förr eller senare vill jag förstå musiken. Trots att den inget säger. Eller?

Ta till exempel låten ”Världens räddaste man” med Olle Ljungström så har den uppenbara litterära avsikter. Musiken vecklar ut en självbiografisk dialog. Men om jag slår an tonen ettstrukna C på ett piano, och lägger in hela mitt register av sorg i anslaget: Vad säger tonen?

Nutida Musik är något av musikens motsvarighet till Lyrikvännen och Oei. Här kan kan man läsa om det andra som inte handlar om talangtävlingar och mingel. Nutida Musik dyker in i konstmusikens mest pretentiösa helgedomar. Skarpt läge.

Även i senaste numret med tema Litteratur, som undersöker musikens berättarstrukturer och innehåller intervjuer med musiker som dessutom spelar dubbelrollen av författare (Carina Bartosch, Hild Borchgrevink, Achim Szepanski och Love Dervinger).

Saken är att musik är mellanspråklig. Den kan peka ut bestämda ”känslor”, ”platser, ”föremål” utan att säga det. Och den kan ge sken av att vara absolut. I sig själv nog.

En text höjer sig över resten och det är Axel Englunds briljanta artikel ”Dikt och musik i förintelsens skugga” om musiken i Paul CelansTodesfuge” (Dödsfuga). Englund söker upp de tyska spekulativa romantikerna där diskussionen om musiken som poesins spegelbild en gång började; Goethe, Herder, Novalis fram till Rilke. Ordet är ett yttre skal som får innehåll först genom tonen. Musikens betydelse uppstår i en rörelse inåt (jag fylls av musiken) och uppåt (jag lyfter från marken).

Det är bra för Sverige att det fortfarande finns en musiktidning med hög svansföring. Därför nominerades Nutida Musik återigen till årets Kulturtidskrift av FSK (Föreningen för Sveriges Kulturtidskrifter).

Nu gick priset till konsttidskriften Paletten (delades ut i går på Bokmässan i Göteborg). Men vad gör väl det. Nutida musik har markerat sin existens.

 

images.jpeg

# 4/2011-12

 

 

Låten (8)

av mikael strömberg

Samejojk 

Den lilla orten Skibotn är skrämmande vacker. Värmen från Golfströmmen gör att isen aldrig lägger sig. Nu är sommaren på gång och med den kommer syret och ljuset och ljuden och den typiska kryddblandningen av blåstång och dieselolja från fiskebåtarna.

Med narigt ansikte jojkar Nils Aslak Valkeapää om vidderna. Han skickar ett meddelande rakt ut i luften, öga mot öga, öra mot öra. Om en tänkande människa, en händig människa, en stark människa.

Jojken är som en cirklande låt i luften, den påminner om vattnet som rör sig i samklang med landskapet och om vinden som berör fjällets yta. Full av nyanser och lika naturlig som att andas.

Låten beskriver platsen, människan och djuret. Allt som inte kan beskrivas i ord, kan beskrivas i jojken. Den förs vidare, förfinas och tolkas. Genom jojkandet utvecklas med tiden ett djupt historiskt och känslomässigt minne som går vidare mellan lyssnaren och det jojkade objektet.

”Hör hur ljungpiparen gråter / Mot kvällen sjunger blåhaken / Det är vår / i sinnet smälter också något / lurar fram ett leende / blir en jojk…”

(ur Valkeapääs Vidderna inom mig)




Låten (7)

av mikael strömberg

Tomaso Albinoni : Adagio g-moll

 Till en av musikhistoriens mest nötta och omdiskuterade låtar, Tomaso Albinonis Adagio i g-moll, kan jag fortfarande känna det goda adrenalinet rinna till.

Hjärnan jobbar på högvarv för att hitta nya innebörder. Det finns också en rent fysikalisk anledning till att Adagiot sätter fart på kroppens vemodsendorfiner: musik spelad med 60-70 slag per minut engagerar just den delen av hjärnan.

Egentligen är det rätt synd om Albinoni (1671-1750). Av alla hans femtio operor och ryktbara instrumentalstycken är allt glömt. Ironiskt nog är han mest känd för ett stycke han antagligen inte ens skrev själv.

Och dessutom är Adagiot för stråkar och orgel ett fritt arrangemang som 1900-talsmusikologen Remo Giazotto limmat ihop utifrån ett ofullständigt manuskript, hittat i ruinerna av ett kungligt bibliotek.

Det Adagio vi hör, med sina smäktande stråkar, är visserligen inte detsamma som barockens föreställningar om ”vemod”. Men ändå en optimal låt som hjälper oss att abstrahera ny mening tack vare alla miljoner gånger adagiot i tonarten g moll är spelat, och till slut har lärt oss hur vemod låter i ”verkligheten”.

Låten (6)

av mikael strömberg

Carlo Gesualdo: O Vos Omnes

Det är 1500-tal men låten verkar född 500 år för tidigt. Melodin kryper kromatiskt upp och och ned och målar många motsägelsefulla stämningar. Som temat till en film. Och med perfekt schlagerlängd: 3.30’

Carlo Gesualdo av Venosa var minst sagt en originell hobbymusiker som nått sin ryktbarhet lika mycket för det faktum att han mördade sin hustru och hennes älskare efter att ha upptäckt deras prassel.

Vad är det som händer i O Vos Omnes? En rad oväntade harmonier möter några obesläktade ackord. Det sliter och drar. Möjligen beror det på att Gesualdo följer texten till hundra procent. Han reagerar på affekt särskilt till ord som sorg och smärta. Slutligen tar låten död på en hederscodex för vad man får göra och inte göra.

Trots att Gesualdos musik fick ett visst intresse långt in till 1900-talets kompositörer som Igor Stravinskij fick den ingen riktig efterföljare.

Den var allt för personlig för att kunna gå i arv. Men tillräckligt udda för att kunna filmatiseras i Werner Herzogs musikfilm: ”Tod für fünf Stimmen” (”Död för fem röster”.)

Låten (5)

av mikael strömberg

Guillaume de Machault: Messe De Nostre Dame

En höstkväll i Paris sitter jag i Notre Dame och lyssnar till Guillaume de Machaults Messe De Nostre Dame. Kören har delat upp sig i minde grupper så att det hörs röster från flera håll.

Plötsligt händer det som ”inte får” hända. En stämma slirar till och det uppstår en ofrivillig överstämma, och andra röster faller in, börjar improvisera flerstämmigt.

Så gick det antagligen till på 1300-talet. Av tradition knöts musiken till bibeln. Men när man nu ändå befanns sin under katedralens gotiska bågar, kändes det som om musiken av egen kraft ville sträva uppåt och utmana ekot i Guds hus.

Guillaume de Machault var 1300-talets störste musikkändis. Han var musiker, präst, poet. Innan Machault gick allt i mono, nu blev det surround, rundstrålande låtar i flera stämmor.

Om vi för vårt inre öra kan höra mässan sjungas under de resliga valven i en gotisk katedral kan vi också föreställa oss den starka kontrasten mellan återhållsamhet och storslagenhet.

Låten har ett milt sound, fint balanserad text och ton, som en föregångare till rockballaden.

Sida 1 av 31
  • Tjänstgörande redaktörer: Kristina Jeppsson, Elliot Morseth Edvinsson och Elvira S Barsotti
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB