Den långa väntan på hockey…

av Per Bjurman

Idag – torsdag 6 augusti – är det exakt 61 dagar tills Toronto Maple Leafs och Montreal Canadiens ställer upp sig på isen i Air Canada Centre för första nedsläpp NHL-säsongen 2015/2016.
De 61 dagarna får gärna gå fort.
Jag vill se hockey igen…
Missförstå mig rätt. Jag älskar sommar, har haft en fantastisk semestermånad – drygt – i ett ångande hett New York och får panik av tanken på de isvindar som om bara några månader kommer att svepa längs Manhattans avenyer.
Men den här tiden på året – när det gått två månader sedan vi senast såg riktig on ice-action och det dröjer ytterligare två innan vi får göra det igen – börjar hockeyabstinensen alltid sjuda i bröstkorgen.
Jag saknar adrenalinet och spänningen när the best of the best går i clinch, jag längtar efter ljuden och dofterna i fullsatta NHL-arenor, jag behöver stressen och intensiteten som skänker hela livet sådan berusande edge mellan början av oktober och mitten av juni.
Utan de momenten blir tillvaron i längden för slapp, för ofokuserad, för trist.
Så:
Låt de kommande 61 dagarna passera i Formel 1-tempo.
* * *
Det har hunnit hända en del sedan vi senast hördes och delade ut Biffen Awards.
Bland annat har Pittsburgh Penguins blivit en riktig contender
Det fanns det många som tyckte att de blev redan när de knöt till sig Phil Kessel i början av juli och det skulle visserligen förvåna om inte han blir en av de stora grundserieattraktionerna i sin nya, förnämliga omgivning, men jag menar att det var först när GM Rutherford säkrade nyförvärven Eric Fehr och Nick Bonino och åtminstone på forwardssidan korrigerade bristen på djup pingvinerna förvandlades till ett hot också i april och maj.
* * *
Ett otvetydigt tecken på att abstinensen börjar bli riktigt svår så här i stiltjens augusti är att jag flera kvällar på slutet blivit sittande framför tv:n och följt gamla klassiker till matcher NHL Network vevar hela sommaren.
För ett tag sedan visade de till exempel Game 7 i finalen mellan Detroit och Pittsburgh från 2009 och trots jag mycket väl minns vad som hände den kvällen i The Joe blev jag helt engagerad och stod upp och hojtade när Lidas satte pucken i stolpen i slutsekunderna.
Man kanske borde lägga in sig för observation då och då?
* * *
Att Lou Lamoriello lämnar Devils och blir ny GM i Toronto är förstås sommarens verkliga bomb.
Som om Springsteen lämnade samma delstat och istället blev britt, var jag ett tag på väg att skriva.
Men att Uncle Lou företräder en annan klubb än Devils är mer dramatiskt än så.
Det är som om tomten – inga jämförelser i övrigt! – plötsligt skulle överge december och bli en midsommarattraktion.
En omedelbar effekt är att Devils förmodligen blir en normal klubb snarare än ett hårt drillat militärförband och hur egenartat kommer inte det att kännas? Herregud, vi i media kanske rentav får prata med assisterande coacher i fortsättningen. Och tänk – jag svimmar! – om spelarna får ha långt hår och skägg?
Frågan är:
Kommer Lou att försöka implementera samma kadaverdisciplin i Big Smoke?
I någon mån – säkert.
Det lär dock inte hjälpa ännu på ett tag, Leafs är ett av de sämsta lagen i öst även md Bobby Ewing som coach och Uncle Lou som GM.
* * *
De 61 dagarna känns något färre om man betänker att camperna faktiskt börjar om inte så mycket mer än en månad – och första träningsmatcherna spelas redan 20 september.
Ja, de där pre season-övningarna förlorar snabbt sin lyster, men just då – efter så lång väntan – kommer de vara sån exalterande upplevelse att strumporna rullar upp och ner på anklarna hos såna som mig.
* * *
I tisdags stängde Nassau Coliseum för gott med – vad annars – en Billy Joel-konsert.
Och vad tror ni hände?
Mellan två av Long Island-ikonens klatschiga dängor började publiken – 17 000 huvuden stark – skandera ”Let’s go, Islanders!”.
Nästan lite hjärtskärande, inte sant?
* * *
Man skulle kunna tro att kommentatorsspårets mest passionerade gunslingers tog det lite lugnt så här i sensommaren, liksom sparade på krutet till de slag som väntar i höst, men då känner man dem inte närmare.
Så sent som igår hade Taddson och Tobias Pettersson – två av våra heavy weight-profiler – en svavelosande twitter-debatt om huruvida Capitals eller Rangers stärkt sina aktier mest under sommaren.
Det var på väg att bli riktigt hett ett tag, men de kunde till slut i alla fall enas om att Metropolitan blir ett veritabelt getingbo kommande säsong.
I’d say.
Alla utom Devils och Flyers har en reell chans att vinna divisionen.
* * *
Jag när en febrig förhoppning om att William Nylander begår sin NHL-debut i den där premiärmatchen mellan Leafs och Habs i ACC 7 oktober.
I så fall är det där och då bloggen goes live för första gången säsongen 2015/2016.
* * *
Efter allt hallå inkom det till slut alltså bara två formella expansion-ansökningar.
En från Las Vegas och en från Quebec.
Seattle vek ner sig och Gary Bettman, den gamle grunge-rockaren, sägs vara mycket upprörd.
Seriöst:
Senast säsongen 2017-2018 finnas NHL på The Strip i Vegas, men enligt vad jag hör är det betydligt mer osäkert om Quebec – en sann hockeystad – verkligen får se sin dröm gå i uppfyllelse.
Ligan vill inte ha ett åttonde lag i Kanada utan kommer, ryktesvis, att vänta tills de som sitter på stålarna i Seattle tar sig samman.
Sorry, puritaner.
* * *
Johnny O i Dallas, Hagge i Anaheim, Grosse Grossmann och Anders Lindbäck i Arizona, Robin Lehner i Buffalo, Eddie Läck i Carolina, Carl Söderberg i Colorado, Jhonas Enroth i LA, Tim Erixon i Pittsburgh,Viktor Stålberg i Rangers och Anders Nilsson i Edmonton.
Mmm, det är många svenskar som kommer uppträda i nya tröjor i vinter och säg inget till nån men jag ägnar rätt mycket tid åt att föreställa mig hur det kommer att se ut.
* * *
NHL har precis ingått avtal med Major League Baseboll och kommer överlåta alla sina digitala plattformar, plus tv-kanalen NHL Network, åt baseboll-ligans Advanced Media-department.
– Det kommer leda till mycket bättre innehåll, lovar Gary.
Jag råkar tycka att nhl.com är väldigt bra redan nu, men man ska ju inte vara rädd för förändringar, så…well, inte mig emot.
* * *
Tampa möter Pittsburgh i östra konferensfinalen och Anaheim möter Dallas i västra.
Sen vinner Tampa finalen mot Anaheim.
Det är inget tips jag binder upp mig kring, tvärtom förbehåller jag mig all rätt att ändra helt när den formella profetian ska ska föras till torgs strax före grundseriestarten.
Men det kändes lite kul att liva upp sommaren med en sån bomb.
* * *
Inom några dygn flyger jag, slutligen, till Sverige.
Där hoppas jag träffa några hockeyspelare, äta mycket kålpudding och piggelin, se några träningsmatcher (Go, Almtuna!) och spela in en podcast med Youngblood Ekeliw.
Men redan i början av september är jag till på amerikansk mark och då vevar vi igång den här bloggen på allvar igen.
61 dagar, folks, 61 dagar…

Biffen Awards 2015 – End of Season

av Per Bjurman

Det har gått snart en månad sedan Jonathan Toews lyfte bucklan medan galet svängiga ”Sweet Home Chicago” dånade i United Center, Awards-gala och draft är avklarade, free agency-frenzyn har lagt sig och sista podden – en monstertagning på två timmar och 40 minuter – är ute.
Så nu återstår bara en enda liten programpunkt under NHL-säsongen 2014/2015.
Biffen Awards.
Here we wo.

Årets spelare: Jonathan Toews.
– Det var förstås helt korrekt att Carey Price fick Hart Trophy, för den utmärkelsen gäller ju enkom grundserien. Men sen blev det slutspel och då visade Chicago-kaptenen att han är världens mest värdefulle spelare när det verkligen gäller. Inte genom att göra mest mål eller poäng, utan genom sitt magnifika ledarskap, sin förmåga att få hela kollektivet att lyfta i exakt rätt ögonblick och sin glödande passion. Kapten Bäst.

Årets svensk: Victor Hedman.
– Det är bara att instämma med den andra tidningen. Rätt man fick den gyllene pucken. Under slutspelet var pansarkryssaren från Domsjö ett monster, både defensivt och offensivt. Om elva månader är Vigge nominerad för en Norris Trophy också, jag kan svära på det.

Årets back: Duncan Keith
– Det är lika här. Jag har inga invändningar mot att Erik Karlsson fick sin andra Norris, men väger man in slutspelet var sanslöse evighetsmaskinen Keith ännu mer imponerande.

Årets svenska forward: Nicklas Bäckström.
– Här vänder vi lite på steken eftersom den store svenske backen redan är utsedd och tar bäste forwarden istället och det är ju självfallet Bäckis. Han var under en kort period långt in på säsongen de facto etta i hela poängligan.

Årets målvakt: Carey Price.
– Självklart ändå. Han befann sig långa stunder i en helt egen dimension och var då fullständigt, eh, priceless.

Årets svenska målvakt: Henrik Lundqvist.
– Karriärens första allvarliga skada stal närapå två månader av grundserien. Men han kom tillbaka och var lika kunglig som vanligt under spurten fram mot ännu en konferensfinal.

Årets rookie: Aaron Ekblad.
– Det ska inte vara möjligt att som 18-årig back gå in och vara Ray Bourque på en gång. Det var inte Ekblad heller. Men nästan.

Årets svenska rookie: Filip Forsberg.
– Vi visste att Flipper från Åkerö är bra. Men så satans bra…nope.

Årets coach: Paul Maurice, Winnipeg Jets.
– Lavoliette och Hartley stod också för briljanta förvandlingsnummer, men jag är allra mest imponerad av det mäktiga kollektiv Maurice lyckades bygga av så anonyma beståndsdelar i den stränga kölden på Manitoba-slätten.

Årets mest underskattade: Darren Helm, Detroit Red Wings.
– I alla fall om vi ser till hur vännerna på Hockeysverige.se betraktar honom…

Årets mest underskattade svensk: Mika Zibanejad.
– Håller på att bli en elitpjäs och förtjänar betydligt mer uppmärksamhet än han får.

Årets buse: Steve Downie.
– Enforcers och goons finns inte längre. Men Downie lyckades ändå raka ihop 238 utvisningsminuter. På 72 matcher. Imponerande. På sitt sätt. Typ.

Årets svenska buse: Gabriel Landeskog.
– 79 utvisningsminuter på 82 matcher är inte mycket att komma med, men med det var Gabbe åter ligans elakaste svensk. Nånstans skrockar fellow djurgårdaren Douglas Murray roat.

Årets genombrott: Nick Foligno, Columbus Blue Jackets.
– När alla andra i Ohio sattes ur stridbart skick samlade sig den här sleepern till en rungande breakout-säsong istället. I höst får han sällskap av hela och friska lagkamrater, plus Brandon Saad. Så watch out, konkurrenter. Jacket blir nåt nu.

Årets svenska genombrott: Jakob Silfverberg
– Nästan lika dominant i årets Stanley Cup-slutspel som när han ledde Brynäs till SM-guld 2012.

Årets smeknamn: Flipper, Burger och The Melkman (alltså Filip Forsberg, John Klingberg och Melker Karlsson)
– Det är de unga svenskarna man får lita på i de här sammanhangen.

Årets mål: Vladimir Tarasenko på Garden.
– Det gjordes bortåt 3500 mål, plus några hundra i slutspelet, och inte för att jag såg alla men jag är övertygad om att den ryske hockeykonstnärens Maradona-show på Garden under tidiga hösten var det allra snyggaste.

Årets positiva överraskning 1: Nashville Predators.
– Det skulle ju inte bli någonting av det hopkok av överblivet gods som GM Poile samlade i Music City inför den här säsongen. I själva verket höll Preds på att vinna hela knallhårda Central Division. En sensation, faktiskt.

Årets positiva överraskning 2: Calgary Flames.
– Paradigmskiftet i västra Kanada är inlett, Flames har gått om Canucks. Och det åtminstone två-tre säsonger innan det var meningen att det skulle ske.

Årets positiva överraskning 3: Winnipeg Jets.
– Definitionen av lagbygge, helt plötsligt. Och det, som sagt, mycket tack vare coach Maurice.

Årets negativa överraskning 1: LA Kings.
– Mästare som missar slutspel begår ett särskilt sorts episkt fiasko. Tyvärr har Kings och dess spelare fortsatt överraska negativt även efter säsongen.

Årets negativa överraskning 2: Boston Bruins.
– Det kändes som att björnarnas samtida storhetstid var över när de missade slutspelet. Sen bekräftade nya general managern Don Sweeney den misstanken med sin spektakulära off season-show.

Årets negativa överraskning 3: San Jose Sharks.
– Mer mört än haj i det här stimmet i år.

Årets positiva trend: Små, kvicka spelare.
– Det är kidsen i Tampa som spelas framtidens hockey och den är underbar att titta på.

Årets negativa trend: För lite mål.
– Det är fortfarande för mycket Drillo över showen. Något måste göras och ser inte coacherna själva till att gasa upp produktionen är risken stor att ligan ställer till med artificiella ändringar ingen egentligen vill ha.

Årets NHL-arena 1: United Center, Chicago.
– Det är alltid en upplevelse att komma till Madhouse on Madison, men 15 juni 2015, när Blackhawks för första gången sedan 1938 hade chansen att vinna Stanley Cup och tog den, då var det…metafysiskt. Jag glömmer aldrig.

Årets NHL-arena 2: Fort NeverLose, Long Island.
– Det var ingen dussinupplevelse att sitta på Long Island under det som skulle visa sig bli sista matchen någonsin i Nassau Coliseum heller. Gonna miss you, gamla plåtruckel.

Årets NHL-hotell: Marriott Waterside, Tampa.
– Balkongerna. Kanalerna precis nedanför. Solen. Värmen. Vimlet i lobbyn. Pastellfärgerna. Och den korta promenaden till mediaentrén i Amalie Arena. Man mår som NHL-bevakare aldrig bättre än när man tar in här.

Årets NHL-bar: Tikibaren i Tampa.
– Och jag trodde Champions på Waterside var nånting att komma med. Det är tikibaren i parken utanför som är the shit. Kvällarna där efter konferensfinaler och Stanley Cup-finaler går till historien. Ett hedersomnämnande även till sportbaren Hat Tricks i samma stad. Det var inte precis tråkigt där heller.

Årets Eken Memorial till bästa media-buffén: Bridgestone Arena, Nashville.
– BBQ, baby.

Biffen Memorial Award – till den svenske spelare som i högst utsträckning gjort bloggens tillvaro bättre och enklare under säsongen: Patric Hörnqvist.
– Jag skulle som vanligt kunna nämna nästan alla landsmän i hela ligan, de är verkligen förträffliga att ha med att göra, men Bengan went above och beyond för att underlätta för bloggaren under sitt första år i Pittsburgh. Jag är oändligt tacksam.

Årets roligaste allting according to Biffen: Youngblood Ekeliws besök i februari, TV-inslagen åt Ros i Hockeystudion, festerna under All Star-helgen i Columbus, Podcast, Winter classic i Washington, Trading deadline, AHL-hockey i Toronto, Alfies officiella avsked, Ottawas comeback, New York-derbyn, Big Papa Wennerholm på Garden och därpå följande Smith & Wollensky-sittning, Teemu-kvällen i Anaheim, Road to Winter Classic, löftet om expansion till Vegas, Connor McDavid-racet, Viktor Norén i podcast-studion med One Two Punch och Sophmore Slump, Jagr i Florida, Roberto Luongos twitter, Ekeliws finalresa och två månaders playoff-eufori.

Årets kommentator: Tobias Pettersson.
– Efter två raka titlar tvingas John J kliva åt sidan. Han fick till slut lite ”Årets Kommentator Hangover” och hade om inte en mellansäsong så i alla fall ett år av jämförelsevis sparsam intensitet. Och då klev istället den oförliknelige Tobias Pettersson upp på tronen med sitt engagemang, sitt driv, sitt temperament, sina kunskaper, sin debattvillighet, sin förmåga att få fart på bloggaren även när bloggaren egentligen inte ville (tänk: Draften) och sin reservationslösa kärlek visavi domarsläktet. Och han var med nästan varje natt. Hurra för Tobias!
Runner-up: Taddson, Eric J Nilsson, Julia, Chall, Brandh, PlayoffWill, Wilmer Pitt, Ångestpåsen, Edin N, Frallan, Stroemgrien, Hento 57, Elvis 86, TeemuS, donEnrico, Martin Hägerström, Frankie Frankenstein, NYR, Mr Taggen, Kronbä, Zanoj, David Eriksson, Yzz86, Lasse Rangers, Kometen (men vi vill se mycket mer av dig), Rob 4 (dig med) Granvista (och dig), Konsertpianisten Per (Dig vill vi se OERHÖRT mycket mer av! ), Lillis nr 3, andersdahlgren, Emil Ullbrand, Macke 85, Lappen27, Lundh, Kmannen, U1972, MN Johan, Bostonmolle, linyreg, Ytterbyflyer, Aeckstra, Erik Löfström, Fundersam, midwestmannen, Fiftymagpipes, kothbauer, Peter Olsson, #34, ScroogeMcDuck86, Peter Olsson, Tomas Wennerhult, Hällegerd, Björn Falk, Prytzen, Marcus Sjöqvist, Sunny Jim, van bastens knä, Robert Lundbäck, enfant terrible Skånske Jan och förstås ändå John J. Jag räknar med en magnifik comeback nästa år, gödd av ett revanschbegär lika furiöst som favoriten Tedenbys skridskoåkning.
Årets förlåt: De jag glömde i den här uppräkningen. Sorry, det är många att komma ihåg…
Årets särskilda omnämnande: U-båtarna. Vi tänker på er!

ÅRETS CITAT

– Heeeeey! What are you doing? You can’t stand there!
(Tio Nashville-spelare i kör när Jonathan Youngblood Ekeliw kommer in i deras omklädningsrum och trots noggranna instruktioner om att inte göra så ställer sig mitt på klubbmärket…)

– Fuck me!
(Chicagos coach, Joel Quenneville, gång på gång på gång på gång)

– Han är en fantastisk idrottsman som betytt oerhört mycket genom sitt sätt att vara både på och utanför isen.
(Toronto-målvakten Jonathan Bernier svarar, helt seriöst, på frågan vad han anser om Nelson Mandela…)

– Öh, jag måste nog gå hem och lägga mig…
(Jonathan Youngblood Ekeliw efter dry martini-middag med pappa bloggen på stekhus i Nashville)

– Han kanske är avundsjuk på mig för att jag har hår.
(Alex Ovetjkin efter att Ryan Getzlaf kritiserat honom för hans attityd på isen)

– Jag och Emma har rensat i våra scheman och väntar på inbjudan till Hästpolo-Gustavs julmiddag på hans gods.
(Henrik Zetterberg svarar på bloggens julenkät)

– Sa Zäta så? Då glömde han att berätta att kungen och Silvia kommer hem till dem då. Det är ju bara Zäta och Emma i hela Detroit-området som har vallgravar runt huset, så det är bara där såna tillställningar kan äga rum.
(Hästpolo-Gustav replikerar i samma enkät. Sen tog det enligt uppgift ett tag innan kaptenen talade med honom igen…)

– Va?
(Sidney Crosby får, från svenskt håll, den något oväntade frågan om han gillar gin & tonic).

– Synd att Darren Helm aldrig får ut mer av sin speed.
– Ja, men han har ju tyvärr betong-handleder.
(Peter Sibner och Uffe Bodin från Hockeysverige.se på besök i korresoffan under en Detroit-match på tv:n Strax efter denna ordväxling svarade Helm för en av säsongens framspelningar och sedan gjorde han mål också).

– Oh god no!
– Har du betalat för de här platserna själv?
– Öh…nej.
– Rookie, you’re going on the board.
(Replikskifte när jumbotronproducenten hittar den något försyne Jesper Fast på courtside-plats i Garden under en Knicks-match och säger att han villa zooma in honom)

– En liten indianare mitt i slottet från din sida.
(Niklas Hjalmarsson till bloggen när bloggen messat upp ett citat om att han bara gör mål var 50:e slutspelsmatch och istället skrivit var 15:e).

– Tampa? Why the fuck?
(Legendariske dörrmannen Simon när han får höra vad bloggens gäst håller på för lag)

– Uwwyeyuwewueyeewu FUCKING Uwwyeyuwewu FUCKING uhyeyuwa
(Los Angeles-coachen Darryl Sutter i båset under Epix-dokumentären inför utomhusmatchen i San Jose)

– Jag har gjort bort mig. Min mobil. Den ligger kvar på ditt vardagsrumsbord.
(Younblood Ekeliw just som han passerat säkerhetskontrollen på LaGuardia innan sin första roadtrip som NHL-reporter).

– Han säger ingenting till mig. Han säger ingenting till nån.
(Alain Vigneault om Jesper Fast)

– Vad är det för språk ni talar, du och din son?
(Taxichaufför när bloggen och Youngblood Ekeliw åker hem efter match på Garden)

– We’re sorry, the person you’re trying to reach has a voicemail that’s not been set up yet.
(Det automatiska svaret när man ringer Johan Franzén)

– Det står inget i mitt kontrakt om att jag ska svara när du ringer
(Johan Franzén saken förs på tal…)

– Vi hörs nästa säsong igen då. Nu har jag ju pratat jättemycket.
(Johan Franzén när en intervju på några få minuter äntligen genomförts…)

– Det är NHL-reportervarianten av Baloo och Mowgli
(Sportbladets Marcus Leifby på twitter under Ekeliws besök hos bloggen i februari)

– Tänk om Notan gifte sig med Shawn Mathias. Då skulle han ju bli Mattias Mathias.
(Eken på Wennerholm-humör en januarikväll i Philly)

– Varför piper dom åt Mats?
(VG:s utsända på Garden vill veta varför fansen ”buar” åt Zuccarello när de skriker Zuuuuuuke)

– Det här måste du använda i bloggen för lång tid framöver.
(En källa som vill vara anonym, men är känd för sin kraftiga skäggväxt, när Hästpolo-Gustav missar spelarbussen och laget får vända för att hämta upp honom)

– Känner du till showen Gossip Girls? Det är ditt och Zätas nya smeknamn. Ni är Gossip Girls.
(Hästpolo-Gustav i ny replik)

– Ja, dom har imponerande statistik i Game 7. Men dom har aldrig spelat Game 7 mot Tampa Bay Lightning.
(Steven Stamkos inför Game 7 mot Rangers på Garden)

– När jag du i förmiddags frågade om jag hade sovit i natt och jag svarade ja…då ljög jag. Jag sov ingenting alls.
(Kimmo Timonen till Juha Hitelä på Sanomat efter den avgörande finalen)

– Killarna i det här laget är mina bröder, vi känner sån enorm kärlek till varandra.
(Niklas Hjalmarsson på isen i United Center efter tredje Stanley Cup-titeln).

”Kevin Allen på USA Today om nattens möte mellan Chicago och Tampa i United Center:
– Det kan vara en preview av Stanley Cup-finalen i vår.
Ja, inte mig emot.
Resor mellan Tampa och Chi-Town, Vigge mot Yellbear, Kane vs Stamkos…
Vilken dröm.”
(Utdrag från bloggen – 12 november).
* * *
Well, då så.
Härmed är säsongen 2014/2015 slutligen och definitivt över.
So long, mina vänner.
Ha en fin sommar.
Vi hörs när dagarna blivit kortare, löven börjat gulna och skridskoskenorna slipats vassa igen.

Free Agency, del 12 – The End

av Per Bjurman

Are we slowing down?
Börjar kännas så, va – och inte mig emot.
Bortsett från små odysséer ut på altanen för att få tillräckligt mycket mottagning – goddamned T-Mobile! – för att kunna ringa Enroth och Stålberg har jag inte varit utanför hotellrummet på hela dan och nu börjar jag bli väldigt angelägen om att få åka och äta en liten lunch nånstans.
Så för att sammanfatta:
Phil Kessel.
Under en Free Agency-upptakt när det hänt mycket men inget jättespektakulärt och/eller debilt är blockbuster-trejden som skickar honom till västra Pennsylvania The Thing.
Jim Rutherford, Pens omstridde GM, säger att han jobbat med Leafs i månader för att få till stånd den här dealen, att han är inte det minsta orolig över ”off ice issues” och att han tror det kommer passa Kessel väldigt bra med en ny, mindre framträdande roll i Pittsburgh.
Det tror jag med.
Han passade överhuvudtaget inte i Toronto och allra minst som det Rutherford kallar ”the guy”. Ändå sprutade han – i alla fall tidvis – in mål.
Så det är svårt att se något annat att den här flytten blir ett monumentalt lyft och att han kan hänga både 40 och 50 baljor. Dels får han förmodligen spela med världens bäste, dels slipper han ansvaret som franschise-spelare och högst betald och allt det där.
Funkar det någotsånär råder det heller inget tvivel om att Penguins blir en av 15/16-säsongens stora attraktioner.
I grundserien.
Men huruvida det innebär att de kan bryta sig ur sin playoff-funk är en annan fråga.
Den tiden på året krävs djup och eminenta rollspelare och med så mycket uppknutet kring några få superstars – Sid, Malkin, Kessel, Letang och Fleury – kan det bli besvärligt för Rutherford att addera det som behövs.
Men hey, dessvärre dröjer det tio långa månader de målar ”Stanley Cup Playoffs”-loggan på isarna igen så det är lite tidigt att tänka på det.
I detta nu är Pittsburgh Penguins ett lag i alla fall jag väntar med stor iver på att få se.
* * *
Jaha, se där – även Brad Richards blir rödvinge.
Utmärkt lösning, för bägge parter.
Han fick ju en fin nytändning när han kom till Chicago och – precis som Kessel nu, inga jämförelser i övrigt – slapp vara ”the guy”, spelade under finalerna sin bästa hockey på fem år och kommer med all säkerhet att trivas finfint i samma roll i Motown.
Dessutom har han en personlighet som passar perfekt i Red Wings omklädningsrum.
Lägg till Mike Green – den typ av spelskicklig rajtare Ken Holland letat efter i flera år – och det känns för första gången på väldigt länge som att Detroit stärkt truppen rejält under sommaren.
* * *
Från Oduya-fronten intet nytt.
Det betyder inte att han inte får nytt jobb.
Bara att han och de som sköter hans affärer inser att det inte finns någon anledning att ha bråttom.
Det är inte trade deadline det här, inget magiskt klockslag väntar.
Jag gissar att han har en ny klubbadress inom några dagar och vad mig anbelangar får den gärna – ännu en gång – stavas New Jersey Devils.
* * *
Nu låter det som att Don Sweeney – som på bara bara några få dygn etablerat sig som general manager-kårens enfant terrible – tänker signa Matt Beleskey på fem år.
Mm, man hade på känn att han skulle få på tok för mycket nånstans…
* * *
Tim Erixon börjar sannerligen bli en berest hockeykrigare.
Pittsburgh är den unge mannens fjärde lag på ett år – och det sjätte sammanlagt, om man ska räkna in Calgary.
Hoppas för satan att han får vara kvar i Steeltown ett tag nu. Han ska väl inte behöva slå Anders Erikssons svenska klubbrekord (nio) på bara några få år.
* * *
Hey, Rangers har ytterligare en svensk målvakt. De trejdade just till sig Magnus Hellberg från Nashville. Now, han får ju spela i Hartford, men ändå. Blågul uppbunkring, det gillar vi i den här bloggen.
* * *
Boston trejdar Reilly Smith till Florida för Jimmy Hayes – och blir samtidigt av med Savard-kontraktet.
* * *
Predators har ju visat sig vara väldigt bra på vad Uffe Bodin tidigare idag kallade renoveringsobjekt, så det skulle inte förvåna om Cody Hodgson hittar hem i Nashville.
* * *
Viktor Stålberg lät glad och hoppfull när jag fick tag i honom hemma i Göteborg för några timmar sedan.
– Det har alltid varit en dröm att spela med Rangers, jag hoppas på en nystart där nu, hette det.
Han ska känna sig välkommen till Manhattan.
* * *
Nej, nu drar jag till Del Taco och trycker i mig några Anders Svensson-drömmar.
Det här var sista action-bloggen för säsongen.
Men inte den allra sista.
Inom några dagar kommer stora sammanfattningen, med Biffen Awards.
Jag har redan min Årets Kommentator utsedd, men ni får vänta lite på besked.

Free Agency, del 10

av Per Bjurman

Viktor Stålberg kommer till Manhattan.
Han är välkommen – ju fler svenskar vi har i NYC…ja, ni vet.
* * *
Samtidigt mullrar det om att nåt stort är på gång mellan Flyers och Blues – och att Bruins vill ha Yandle.
Dagen har bara börjat…

Free agency, del 9

av Per Bjurman

Bergevin skickar gamle Prusten – Brandon Prust – till Vancouver i utbyte mot, ehum, Zack Kassian.
Det känns som viktig karaktär och omklädningrsumsnärvaro går förlorad för Habs där.
* * *
Som jag förstått saken har Jeff Gorton varit den operative i Rangers front office en längre tid, så det här handlar mer om formalia.
Att Sather stannar som president är också mest symbolsikt. Han kan nu luta sig tillbaka i en solstol på ägorna i La Quinta, en knapp mil från där jag sitter nu, och röka goda cigarrer och njuta av de uppskattningsvis 20 miljoner dollar han har på bankkontot.

Free Agency, del 7

av Per Bjurman

Jävlar alltså, nu händer det så mycket att en – rätt så – nyvaken bloggare i öknen knappt hinner med.
Phil Kessel alltså.
Han spelar från och med nästa säsong intill Sidney Crosby – eller Evgeni Malkin.
Det låter livsfarligt.
För sin störste stjärna får Toronto inte mer än Kapanen och Harrington och ett draftval – och behåller dessutom en del av lönen.
Ser ju ut som en värdelös deal, men visar hur angelägna Leafs var om att bli av med honom.
I övrigt:
Lindbäck signar ett år med Arizona. Bortser man från den korta stinten i Buffalo innebär det att han tillbringat hela NHL-karriären på i mest bedårande städer. Nashville, Tampa, Dallas och nu Phoenix. Good for him.
Enroth, å sin sida, hamnar i LA. Där får han ingen förstaspade, men han får chansen att vinna.

Free Agency, del 5

av Per Bjurman

Paul Martin får fyraårskontrakt av San Jose.
Mycket det, för en 34-åring som inte precis blivit snabbare på senare år.
Men på kort sikt har nog hajarna blivit bättre på att försvara sig.
* * *
Klart med Sekera till Edmonton.
Don, var är du?
Du borde dansa lambada i kommentatorsspåret.
* * *
Go, Johnny, Go.
Nu vill jag ha besked om var han hamnar.

Sida 1 av 573
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB