Sunday bloody Sunday, del 3 – The End

av Per Bjurman

MONTREAL – OTTAWA 2-0 (Slut)
* * *
Jaha, sagan är slut.
Det blev inget mer mirakel i Ottawa.
Taskigt att det ska vara ett felaktigt bortdömt mål som sabbar säsongens sista kväll, men ändå:
Vilken fantastiska uppvisning Senators stått för de här senaste tre månaderna.
Hatten av – och fem rungande plus i protokollet,
* * *
Habs vinner den här sjätte matchen som Habs vunnit hela säsongen.
De gör ett tidigt mål – sedan får den oerhörde Carey Price ta hand om showen och så sitter tvåan till sist i tom kasse.
Imponerande det med.
Next stop: Tampa eller Detroit.
* * *
Hur tippade bloggen innan förstarundan började?
Låt oss titta
•NY Rangers – Pittsburgh Penguins.
Tips: 4-1.
– Ja, det blev ju klockrent.
•Washington Capitals – NY Islanders.
Tips: 4-3.
– Well, den kan sitta om ett dygn.
•Montreal Canadiens – Ottawa Senators.
Tips: 3-4.
– Fel, fel, fel. Men inte fullt så fel som det kändes efter tre matcher…
•Anaheim Ducks – Winnipeg Jets.
Tips: 4-3.
– Blev ju rätt lag i alla fall…men väldigt felaktiga siffror.
•Vancouver Canucks – Calgary Flames.
Tips: 4-3.
– No cigar för Biffen.
•St Louis Blues – Minnesota Wild.
Tips: 4-3.
– Helt uppåt de så kallade väggarna.
•Nashville Predators – Chicago Blackhawks
Tips: 2-4.
– Bingo!
* * *
Nu är det, om jag får hem lite citat i hyfsad tid, färdigjobbat i rätt kritslig tid.
Och Manhattan glittrar förföriskt i kvällsskrud utanför fönstren.
Jag tror bestämt jag ska steppa ut en liten sväng…
* * *
Imorrn blir det mer fokuserad blogg.
Det kan vara första rundans sista kväll,
Upp till Bolts, det.
Om de i vinner i The Joe tvingar de fram en Game 7 på onsdag.
Annars gissar jag att Round 2 börjar samma kväll.
Nå, vi hörs när det drar ihop sig.
Och Eric:
Jag kommer sova ett tag imorrn med, så bli inte vredgad om det dröjer innan inlägg blir publicerade…

Sunday bloody Sunday, del 2

av Per Bjurman

MINNESOTA – ST LOUIS 1-4 (Slut)
OTTAWA – MONTREAL 0-1 (Slutet av Period 2)
* * *
Jag får inleda precis som i förra inlägget:
Förlåt, förlåt, förlåt…
Men Jag har inte legat och trynat nu.
Jag har – och blunda nu, Playoffwill – hållit på med VM-frågor med utslagna bluesmän och intervjuat Bacon Brodin.
Nu är jag hör igen – och tycker det är lätt upprörande domare Pochmara blåser för tidigt nör Sens kvitterar.
Fan, vi vill ju ha en episk Game 7 i Bell Centre…
* * *
Det blir en tidig vår för Blues – igen.
Bittert.
Dom är byggda för en Stanley Cup run, men snubblar alltid på väg ut ur startblocken.
Kanske är det som min vän Schaub påpekade en gång, att vinnarmentaliteten helt enkelt inte finns i klubbens DNA.
Men konkurrensen är verkligen benhård också.
Hur mycket bättre de än blir för varje säsong – och Stastny kändes ju som den typ av pusselbit som kan förändra allting – blir rivalerna i Centra ännu bättre.
Framförallt i ämnet slutspelshockey.
Tänk om Hitchcock fått leda det här laget genom östra konferensen istället.
Då hade det åtminstone blivit konferensfinal.
Kanske…
* * *
Det här är första gången i hela serien Montreal gjort första målet.
Jag tror det betyder nånting.
De är en sann plåga att spela mot när de har ledningen.
Wild har, å sin sida, gjort det enastående.
* * *
De börjar se ut som ett riktigt slutspelslag.
Som Yellbear sa igår:
– De har en annan bredd nu, framförallt på backsidan. Det känns som det inte bara handlar om Suter och Brodin längre.
Frågan är:
Räcker det för att det ska bli tredje gång gillt mot just Yellbears lag?
Infernalisk serie väntar.
* * *
Senators har inte genomfört särskilt många byten utan att Erik Karlsson varit på isen.
Jisses vad han spelar.
* * *
Ett så egenartat konststycke som det vid 1-0-målet har ingen som heter Gallagher gjort sedan Noel skrev ”Champagne Supernova”
* * *
– Sens in Seven, råmar de i Canadien Tire Center.
Ja, det är ju det som gäller om Ottawa-fansen ska få se nån mer hockey den här speciella säsongen.
Låter rätt coolt, dock.
* * *
Price, ja.
Hygglig målis.
* * *
Men du, PlayofWill, vilka tror du vinner VM då?

Sunday bloody Sunday

av Per Bjurman

MINNESOTA – ST LOUIS 2-1 (Period 2)
* * *
Förlåt, förlåt, förlåt…
Det var ju inte så här den är slutspelssöndagen skulle bli.
Men först sov jag, när nu chansen fanns, som en hel tonåring – och sedan hade jag praktiska saker att ordna med (och under tiden hann Eric förstås träffa med en uppercut mitt i dubbelhakan…)
Nu sitter jag dock här och såg just Oshie göra reduceringsmålet som kan vara Blues viktigaste under hela Hitchcock-eran.
Kan de mobilisera nödvändig tjurrusning under tredje.
They’d better.
Annars är säsongen över, bluesen återigen dov och dyster i Missouri-metropolen – och Hitchcock sannolikt utan jobb.
* * *
Ni kanske såg, det kom besked från Daniel i mobilen:
Inga tvillingar i VM.
Skada, lyder den officiella förklaringen.
Stämmer säkert, men även om de var hela och alerta har jag svårt att se varför de, vid 34, skulle åka till Tjeckien och spela ytterligare ett VM.
De bärgade guldet åt Tre Kronor i Globen för två år sedan och vad skulle kunna toppa den upplevelsen?
* * *
Ok, nu tar vi tag i det här åker.
Först har vi den här gastkramande tredjeperren – sedan den fantastiska matchen i Ottawa.

Sista dansen på Long Island, del 7 – The End

av Per Bjurman

NEW YORK ISLANDERS – WASHINGTON 2-1 (Slut)
TAMPA – DETROIT 0-4 (Slut)
CHICAGO – NASHVILLE 4-3 (Slut)
CALGARY – VANCOUVER 7-4 (Slut)

* * *
And then they were four…
Ja, klara lag alltså.
Anaheim, Rangers, Chicago och Calgary har gått vidare till nästa omgång.
Winnipeg, Pittsburgh, Nashville och Vancouver är alla klara för säsongen och får tömma omklädningsrummet inom de närmaste dygnen.
Hårda bud, men det händer nästan alla för in the end kan det – för att citera den store filosofen E-Type – bara finnas en Campione.
Fyra serier pågår fortfarande också, men innan onsdag natt ska alla pojkar vara skilda från slutspelsmännen.
Det blir big drama gång efter gång nu.
* * *
Det är nog som Mickis Backlund säger på telefon från segerrusiga Calgary.
Dom är för unga och dumma för att förstå allvaret när de hamnar i jobbiga lägen.
Orutinerade lag ska vara slagna när de redan i första perioden hamnar i 3-0-underläge mot ärrade ess som de i Vancouver.
Men inte den här hungriga, energiska, vildögda upplagan av Flames.
De bara trampar på, kommer tillbaka – och vinner med 7-4.
Väldigt imponerande.
* * *
Okej, Julia.
Får du tag i Skånska svärmor så fixar jag tequila och sedan flyger vi till North Carolina och sätter hårt mot hårt…
* * *
Nä, det var väl inte Millers fel att Canucks åkte ur.
Men han var inte the magic man som räddade dem heller – vilket kontraktet måhända indikerar att de, precis som Blues, hoppades att han skulle vara.
* * *
Yellbear öser beröm över Nashvilles svenskar när jag når honom under bilturen hem från United Center.
– Det är jäkligt roligt att se så många unga svenskar gå in och göra det så bra. Jag är till exempel väldigt imponerad av Mattias Ekholm. I Webers frånvaro har han ju fått ta väldigt mycket ansvar och det har han skött galant. Även Järnkrok har varit jäkligt duktig, och Stålberg, som åkt upp och ner under säsongen och går in och är så stark. Kul.
Ja, och så Filip Forsberg då…
– Ja, glömde jag honom? Ha ha. Jag har ju spelat mot honom i princip hela tiden och är verkligen impad. Han är riktigt svår att spela mot och han gjorde fler mål än jag känner mig riktigt bekväm med. Han kommer ha en lång och framgångsrik karriär i den här ligan.
* * *
Alltså, tänk om det nu blir Rangers och Washington i nästa runda.
Kommentatorsspårsdusterna mellan Tobias Pettersson och Taddson…
De har pre season-jabbat lite redan nu, men då…ojvoj.
Jag tror jag får ringa Marcus Vinnerborg och be honom om understöd.
* * *
Och vad sa Yellbear åt kompisen Stålberg när de möttes under the handshake?
– Nja, det blir inte så mycket i ett sånt läge. Men vi är fortfarande goda vänner och kommer ses i sommar och ta några kalla ihop, helt klart.
* * *
HockeybloggenJP, med säte i Enköping, meddelar att jodå, Stefan Persson tittade på Islanders-matchen igår.
– Jag hoppas vi fixar så vi får möta Rangers, ska han också ha sagt.
Ja, den serien…kära nån.
* * *
Nu ska jag fylla ett old fashioned-glas med några isbitar och en rejäl dos Maker’s Mark.
Sedan ska jag dricka denna Kentucky-kokade majsblandning under stor andakt, skrocka åt Uncle Juniors tirader (”I’ve got the feds so far up my ass I can taste brylcreem”!), och därefter lägga mig och för första gången på tio dagar sova i mer än fyra goddamned timmar.
Det ska bli lika skönt som Tobias Pettersson tyckte det var när Carl Hagelin avgjorde igår.

Sista dansen på Long Island, del 6

av Per Bjurman

Ah, där försvann Nashville.
De har gjort en helt sensationellt säsong – och avslutade fenomenalt också, särskilt med tanke på att de faktiskt har fått klara sig utan den mäktige Shea Weber i större delen av den här serien.
Men de hade oturen att stöta på ett av de bästa slutspelslag som funnits, ett sånt som inte ens blinkar när det hamnar i 3-1-underläge utan bara trampar på och – nästan alltid – vinner till slut.
Nu ska vi se om Flames kan få till en handshake också – eller om Canucks tvingar fram en Game 7.

Sista dansen på Long Island, del 5

av Per Bjurman

NY ISLANDERS – WASHINGTON 2-1 (Slut
TAMPA – DETROIT 0-4 (Slut)
CHICAGO – NASHVILLE 3-3 (Period 1)

* * *
Long Island Expessway är, lördagskvällen till ära, en enda stor parkeringsplats, så det tar sin lilla tid för Biffen – arg som en Mojo Johansson i den tröga trafiken – att komma hem.
Men nu sitter jag åter i den älskade korresoffan och kan konstatera att det hänt en del värt att höja på ögonbrynen åt.
Jag trodde, till exempel, att Bolts hade tagit över serien mot Red Wings när de kom tillbaka och vände under det galna slutet i The Joe senast.
Men dra en bläckfisk i armarna – se vad som följer:
Wings nollar Tampa i Amalie Arena – och kan knocka Stamkos & co i nästa match.
Man häpnar.
Och i United Center står det 3 fucking 3 – efter en period.
The wild wild west indeed.
* * *
Står en stund och tittar innan jag till slut, efter ha skickat hem text till Ihse och Jarkko, lämnar Fort Neverlose.
Trots Islanders seger kan det ju mycket väl ha varit sista gången vi var i den ärevördiga hallen.
Just därför stoppar jag också ackrediteringen i ett särskilt litet fack i dataväskan.
Den, från Isles sista match i sitt riktiga hem, kan bli en värdefull liten souvenir nån gång.
* * *
Ha ha, hej själv du, John J.
Själv har du ju hela tiden sagt att Mrazek kommer att vinna den här serien åt Detroit…
* * *
Skrålet, ramsorna och jublandet i Coliseum-korridorerna – med dess brutala akustik – kommer att ringa i öronen även i morrn, är jag rädd.
Hallå.
* * *
Ekeliw kokar i Örby.
Han tar tillbaka det fem sekunder senare, men hinner fräsa ”trejda Stamkos”.
Då vet man att det är kris i Tampa-lägret…
* * *
Fortsätter det likadant i The Madhouse on Madison?
I så fall är vi fan in for a ride nu.

Sista dansen på Long Island, del 3

av Per Bjurman

NY ISLANDERS – WASHINGTON 1-1 (Period 2)
* * *
Vad var det Bäckis sa om Islanders?
– Dom kör utav helvete hela tiden.
I sanning.
I mitten av den här perioden lugnar det ner sig lite – och då menar jag lite; som när en kategori 5-orkan följs av en kategori 3-dito – och då känns det som att Caps, i all sin metodiska smartness, håller på att ta över.
Men i slutminuterna stiger temperaturen i hemmakynnet igen och nu kommer en tredje när allting ställs på sin spets.
Isles kommer ge allt, precis allt, för att förhindra att Capitals får stänga Coliseum för alltid – och att en 43 år lång epok slutar med en tragedi.
Håll, för satan, i er.
* * *
De otyglade fansen på läktarna lugnar inte ner sig för en sekund; det är några ögonblick i andra när hela pressläktaren formligen skakar i högtrycket.
Och det är lika med dem.
De vet:
Det här kan vara sista perioden de ser i sin hall…
* * *
Förr eller senare ska Tavares och Ovetjkin ta i hand.
Det kan bli något att se.
* * *
Det är lustigt med de här radiokommentatorerna.
Min Lasse Granqvist-vän står och vrålar i extasens falsett när Carlson brakar in kvitteringen i slutsekunderna av första.
Sedan går slutsignalen, sändningen bryts – och han blir på ett ögonblick helt normal igen, sätter sig ner och dricker kaffe och pratar lugnt med sin tekniker.
Artisteri!
* * *
Burracuda verkar inte tycka det är nåt särskilt att spela i den här miljön, så knappt myndig rookie han är.
Han bara trampar på precis som vanligt.
Det sitter i DNA:t, det.
* * *
Holtby – som jag, sett till hela säsongen, hellre sett som den tredje Vezina-nominerade bakom Price och Rinne – har varit utmärkt, men i den här perioden är det en sekvens när han två gånger han fumlar med pucken som värsta Barbapappa och vid bägge tillfällena håller den på att gå in i en vitrysk båge över honom.
* * *
När man bara ser hårsvallet – och sättet han agerar på – är det lätt att förväxla Matt Martin med en Hanson Brother.
* * *
Islanders försvinner, men 1 juli kommer Shania Twain hit, kan jag meddela.
En tröst i alla fall för någon, kanske? Björn Falk, gillar inte du den där Brad Pitt-låten lite?
* * *
Caps tycks ägna rätt mycket energi åt att störa och reta Tavares – och det gör de ju förstås rätt i. Han har, känns det som, alldeles för lätt att bli frustrerad när det inte går som han hoppas.
Det blir jag med, när det inte går som jag hoppas, men jag är ganska långt ifrån att vara NHL-kapten som någon pröjsar miljontals dollar för att inte bli det.
* * *
Jag försöker locka tillbaka Skånske Jan med mail också, tro inget annat.
Men han sitter fortfarande trotsig med armarna i kors på sin North Carolina-veranda och vägrar vara med.
Fortsätt ropa efter honom!
* * *
Ovie går att göra frustrerad han med.
Cal Clutterbucks eviga gafflande skaver helt uppenbart nånstans, det syns på den ursinniga tacklingen här på slutet.
* * *
Ja, som sagt.
Nu kommer det som kan vara de sista 20 minuterna i en av NHL:s mest klassiska gamla lador.
Se den.

Sista dansen på Long Island, del 2

av Per Bjurman

NY ISLANDERS – WASHINGTON 1-1 (Period 1)
* * *
Pang pang pang.
Och brak.
Och bom.
Så, och bara så, kan jag sammanfatta första akten i det som Islanders uppenbart har bestämt sig för inte alls ska bli någon slutpunkt i Fort Neverlose.
Jag menar…helvete!
Redan efter 30 sekunder har vi räknat till sex tacklingar – och sedan bara ökar hemmalaget.
Capitals försöker vara kyliga och behärskade mitt i orkanen och hittills har den taktiken fungerat hyggligt, men om motståndarna vrider upp intensiteten ytterligare några snäpp – i den mån det nu är möjligt – fattar jag inte hur de ska orka.
* * *
Det är ingenting annat än absurt – a b s u r t! – monstertryck i den fallfärdiga gamla ladan.
Jag skojar inte, bänkgrannen till höger – min gode vän Denis – har öronproppar istoppade och jag förstår honom.
Tidvis, som när Tavares sätter ettan, når vrålet sådana decibelnivåer att det fantamme smärtar i trumhinnorna.
Härligt, är det. Härligt!
* * *
En detalj som definitivt talar för Caps är att Isles inte riktigt klarar av att hålla känslorna i styr.
Den slashing Tavares gör sig skyldig till just som de överlevt sitt andra powerplay är riktigt obegåvad och ovärdig en så stor spelare.
Straffet är brutalt:
Capitals kvitterar.
* * *
Så glödande het som hans klubba är borde Bäckis skjutit är han kom i två-mot-en med Ward efter fyra minuter.
Men går det att undvika gör han ju helst inte det…
* * *
Jag sitter precis så jag har hela kurvan – inalles tre sektioner – bakom Holtby i blickfånget och när den kurvan förenas i ”yes-yes-yes”-hopp efter kapten TJ:s kasse ser det ut som….ja, jag har inte upplevt något liknande sedan jag var musikskribent och såg hela golvet av kids på Globen hoppa till furiösa No Doubt-dängor.
* * *
Senast jag såg så lite av Ovetjkin i en Washington-match var han skadad och spelade inte.
Boom Boom kan vara bäst i världen på att neutralisera det ohyggliga hotet.
* * *
Vill härmed meddela att jag – också – älskar att Islanders använder Smashing Pumpkins ”Tonight, Tonight” som soundtrack i sitt intro.
Det måste de ta med sig till Brooklyn.
Där finns det väl dessutom en såpass stor jumbotron att man ser de klassiska bilderna på Bossy och Trottier utan Jan-Öjvind Swahns glasögon också…
* * *
Det är ingen risk att jag missar ens de futtigaste detaljer, för Washingtons Lasse Granqvist precis till höger öser nåt alldeles otroligt i sin mikrofon.
Jag har inte stött på maken till munläder sen jag åt lunch med Åke Strömmer på Röda Rummet i Borlänge på 80-talet.
* * *
Unga skådespelerskan Chloe Graze Moretz zoomas in i jumbon – mitt på vanlig läktarsektion, med Islanders-jersey och allt.
En kändis som verkar vara riktigt fan alltså.
Wow, liksom.
* * *
Nä, Wilson ska inte räkna med några gratisdrinkar om han går ut på Long Island ikväll.
”Wilson sucks”-ramsan är en av de med mest emfas i under hela eftermiddagen.
* * *
Ojvoj, nu ska jag massera öronen lite.
De lider lika mycket som resten av Biffen njuter.

Sista dansen på Long Island

av Per Bjurman

I den soliga, men alltjämt onödigt svala, förmiddagen styr jag ner hyrbilen i Midtown Tunnel, brassar iväg längs Long Island Expressway, tar efter en halvtimme av mot Northern Parkway och navigerar mig slutligen fram till gamla Fort Neverlose – också känt som Nassau Coliseum.
Och det finns en överhängande risk att det är sista gången jag någonsin gör den resan.
För matchen i eftermiddag, den sjätte i serien mellan New York Islanders och Washington Capitals, kan mycket väl vara det historiska slutet på Coliseum-eran.
Får Islanders – som ju från och med nästa säsong spelar i flashiga Barclays Center i Brooklyn – stryk är det definitivt finito. Och det kan det vara även om de vinner. För då väntar en Game 7 i Verizon Center i DC på tisdag och den blir inte lätt att ta hem.
Så:
Bloggen sitter och skriver potentiell historia här.
Missa det inte.
* * *
När jag susar in genom Tailgate-partyt och hittar en ledig ruta står Mike Bossy som en annan Vince Taylor – eller Joe Strummer, om ni hellre vill det – på parkeringen och sjunger:
– Biffen drove up, in a brand new Cadillac.
Nej, det gör han inte.
Men han kunde gjort.
För Hertz har vänligheten att slänga åt mig nycklarna till en alldeles sprillans Cadillac.
Och det är förstås så man ska färdas till Coliseum en sån här dag.
Värdigt, liksom.
* * *
De flesta som följt den här serien på nära håll tror att Capitals de facto stänger serien idag.
Playoyff Nicky och hans kompisar har spelat bättre och bättre för varje match – samtidigt som Isles drabbats av tunga skador och nu knappt har några backar kvar.
Det må vara sant, men jag ber att få reservera mig.
Jag har varit med förr när det känts självklart att Capitals ska vinna i slutspelet och sedan fått se dem fullborda spektakulära magplask.
Och hemmalaget kommer ha en extraspelare i ryggen, i form av sin sjövilda publik, matchen igenom.
Knapp hemmaseger…jag tycker det känns så.
* * *
Tailgate-partyt, ja..
Det inte bara pågår när jag vid tolv rattar in min Clash-kärra på NHL:s livligaste parkering.
Det har, meddelar vanligtvis tillförlitliga källor, pågått sedan åtta i morse.
När John Tavares vid sådär kvart över tre glider fram till tekningscirkeln för första nedsläpp kommer fansen således vara i…fin form.
Frågan är bara vad som händer om Islanders torskar.
– Det kommer bli en bad scene, säger en god vän som känner den här delen av Long Island ingående.
Och med ”bad” menar han då som i…lite farligt.
Teorin är att fansen, när sagan till sist tar slut, kommer riva hela hallen för att försöka få med sig ovärderliga souvenirer hem.
Nåväl.
Jag är från Borlänge och har varit på krogen Bolanche vid stängning, så jag kan inte påstå att jag får särskilt mycket armsvett inför de utsikterna.
* * *
Hör ropen från gamla landet, Skånske Jan:
De saknar dig i kommentatorsspåret!
Så kom tillbaka, din gamle klydderöv.
Jag ber om ursäkt för förolämpningar som slunkit igenom, det kommer inte ske igen.
* * *
Det är verkligen episk historia som kan nå sin slutpunkt idag – på ena eller andra sättet.
Nassau Coliseum öppnade samma år som Jaromir Jagr föddes, alltså 1972, och under de 43 år som gått sedan dess har det varit non-stop action i den numer rätt bedagade plåtlådan.
Särskilt oförglömliga är förstås åren i början av 80-talet, när de som har sina tröjnummer i taket – Mike Bossy, Bob Nyström, Billy Smith, Denis Potvin, Clark Gillies och Bryan Trottier – hjälpte Islanders att vinna fyra mästerskap på raken, ihop med svenskarna Anders Kallur och Stefan Persson och, de två sista gångerna, Tomas Jonsson och big bad Mats Hallin.
Själv kom jag hit för första gången hösten 2005, för en pre season-match mellan Islanders och Rangers och minns det framförallt av två skäl.
Det var första gången jag satt på pressläktaren i en NHL-arena och det var, om nu Islanders-fansen ursäktar, tillika första gången jag såg och träffade Henrik Lundqvist.
Mycket tyder dock på att denna – eventuellt – sista dans i ladan kommer leva kvar som allra starkaste minnet.
* * *
Jag blev så omtumlad att jag glömde berätta det i slutrapporten i natt, men goddammit:
När vi stod i kön i den trånga korridoren utanför Rangers omklädningsrum kom en leende Jamie Lynn-Siegler gående.
Jag har med andra ord varit bara några centimeter från Meadow Soprano.
Och Fredrik Wikingsson som tyckte det var nåt att Bob Dylan spelade några låtar bara för honom…
* * *
Kommer Johnny Boom Boom Boychuk spränga 30-minutersvallen idag?
Med alla skador i Islanders försvarsled är risken – eller chansen, beroende på hur man ser det – uppenbar.
* * *
Coliseums pressläktare är en av de minsta och bökigaste i hela NHL, så slagsmålen om platser vid den här typen av Big Games blir lika intensiva som de på isen när Vancouver och Calgary möts i slutspelet.
En vän från just Vancouver som är här för att täcka bägge New York-serierna berättar att han under fjärde matchen i början av vecka fick sitta med – organisten!
Jag, som tillhör internationell media och därmed befinner mig allra längst ner i media-hierarkin, gör mig således inga illusioner om att ens få vara inomhus.
Men häpnadsväckande nog får jag bästa platsen någonsin. Raden längst fram. Nästan i höjd med rödlinjen. Med – förhållandevis – hyggligt svängrum i sidled.
What’s the catch, frågar sig cynikern omedelbart.
Jo, jag har Capitals radio-team på sätet intill.
– Och jag ber redan nu om ursäkt. Jag är ganska högljudd, säger han som verkar vara huvudstadens Lasse Granqvist när han hälsar.
Well, ha ha, fine with me ändå.
Ett live-referat, på riktigt liksom, är inte alltid så dumt.
* * *
Tio över två, en dryg timme innan matchstart, dundrar den första ”Let’s go, Islanders”-ramsan under de solkiga takplattorna.
Vid motsvarande tid igår kväll hade Rangers-fansen inte rest sig ur vardagsrumssoffan ännu.
* * *
När jag talade med Bäckis efter matchen i förrgår skrockade han rätt gott när jag försökte linda in Caps slutspelsvurpor genom åren i ett försåtligt ”Nicklas, ni har ju haft vissa problem att stänga slutspelsserier när ni haft chansen”.
– Ja, Per (uttalat med överdrivet eftertryck…), det har du onekligen rätt i.
Sedan förklarade han dock att laget utvecklat en ny, mental hårdhet under Trotz och att han trodde att de eventuellt skulle kunna vara lite vassare i den grenen i år.
* * *
Skånske Jan, skånske Jan, skånske Jan!
* * *
Vad är det med svenska matchvinnare i det här slutspelet?
Jakob Silfverberg gjorde det där avgörande 2-1-målet med 21 sekunder kvar av tredje och sedan har vi haft tre sudden death-hjältar: Rakell, Bäckis och så Hagge igår då.
Det är ett lysande blågult facit!
* * *
Men Bäckis framhöll också att Islanders är en väldigt, väldigt tuff motståndare.
– Det har varit fruktansvärt tajta och svåra matcher. Dom kör av bara helvetet hela tiden, hette det.
* * *
Kallur, Persson, Jonsson och Hallin är kanske inte här i fysisk mening idag, men väl i andlig.
Det känner bloggen.
Andra svenskar som spelat här, och som finns i bloggens tänker när hallen de ett tag hade som hemadress kanske stänger, är Kenny Jönsson (framförallt han), Göran Högosta (evig Borlänge-hjälte!), Niklas Andersson, Mikael Andersson, Mini-Magic Robert Nilsson, Mats Lindgren, Tommy Salo, Tommy Söderström, Andreas Johansson, Jörgen Jönsson, Dick Tärnström, Johan Davidsson, Mattias Timander, Mattias Weinhandl, Anders Nilsson och UllaBulla Ullström.
* * *
Buar dom när Tom Wilson har pucken, frågar jag mig bänkgranne helt naivt.
– Buar? Dom vrålar i absolut avsky och hade de högafflarna med sig skulle de jaga honom från ön i klassisk 1800-talsstil.
Okej.
Den något vårdslöse Caps-forwarden står inte högt i kurs efter den brutala tacklingen som tog Visnovsky ur serien…
* * *
Marre måste nämnas också.
Mariusz Czerkawski.
Han är förvisso från Polen, men känns som svensk – och var ett tag publikfavorit i Fort Neverlose.
* * *
Värmning pågår och oh yes, det är redan brakande karnevalstryck i hallen.
Garden, jag önskar du var här och såg hur det ska gå till.
* * *
Okej, nu gör vi oss redo.
Det som kan vara allra sista dansen i Nassau Coliseum börjar alldeles strax.
Häng med.

Sida 1 av 552
  • Tjänstgörande redaktör: Micke Andersson
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB