Black Friday Showdown, del 2

av Per Bjurman

NY RANGERS – DETROIT 0-0 (Period 1)
• • •
Nä, det är ingen förstoppning i den här föreställningen.
Framförallt tycks Red Wings ha värmt upp med Karl Alfred-spenat snarare än torr turkey.
De har, verkligen, det mesta av spelet och leder skotten med rätt så vådliga 16-6 efter den inledande 20-minutersgiven.
De möter dock en synnerligen skärpt, beslutsam Lundqvist – inte mycket för kalkon han heller, skulle jag gissa – så i mål är ställningen alltså fortfarande nill-nill.
• • •
Trevor Daley har ingen tumme med de gudar som fördelar tur.
Han blir liggande länge på isen efter en olycklig krock, grimaserar av smärta och när han såsmåningom tar sig ut i omklädningsrummet ser det ut som att nyckelbenet är pajat.
Fy för det.
• • •
Javisst – när det är fredagkväll får John Amirante förstås komma hit och sjunga nationalsången.
Publiken – som verkligen upptäckt at det är fredag, den också – blir direkt euforisk.
• • •
Det var länge sedan HEN-RIK-ramsan hördes så hör ofta i en och samma period på Garden.
Men han har gjort sig förtjänt av den.
• • •
Säger ju det:
Wild Bill Karlsson står för höstens rungande svenska genombrott i NHL.
För alla utom vår John J förstås.
Han har alltid vetat att den skönlockige ynglingen är en av världens bästa…
• • •
Det slår mig att det var fredag även senast jag såg Red Wings.
I Vegas.
De slog Golden Knights då – och är fortfarande enda laget som lyckats med bedriften i T-Mobile Arena.
Det är ju ändå nåt.
• • •
Det finns inte mycket Zäta tycker är roligare här i världen än att göra mål på sin namne Lundqvist.
Så räkna med att han kommer fortsätta surra runt hemmakassen.
• • •
Titta, slutligen lyckas Brent Burns äntligen spräcka sin förbryllande nolla.
Och det är klart, han är nog typen som trivs i Vegas.
• • •
Det var överlag en rätt fin förstaperiod och tja, varför tro något annat än att det fortsätter likadant?

Black Friday Showdown

av Per Bjurman

Well, okay then.
Kalkonerna är konsumerade och den matsmältningskoma de orsakade över – kind of.
Nu fortsätter den finaste av amerikanska helger med en Black Friday Showdown mitt i New York City.
Detroit Red Wings är i stan, vilket ju alltid känns extra festligt, och går upp mot Rangers alldeles strax.
Det är en duell jag hoppas att ni vill se ihop med bloggen.
• • •
Som jag flaggade för på förhand gjorde jag verkligen Thanksgiving på riktigt igår.
Först var det lunch med ena delen av min amerikanske kompis släkt på en adress i New Jersey – och sedan middag med den andra delen på en annan.
Trevligt hade vi – även om det ett tag kändes som det rann transbärssylt, som jag inte alls gillar, ur öronen.
Enda problemet:
Frossan krävde lång sovmorgon ute i spenaten och vi kom inte tillbaka till stan förrän sena eftermiddagen och då behövde jag randa en krönika till nöjesredaktionen – om just denna uramerikanska upplevelse.
Därmed försköts också ankomsten hit till Garden med ett par timmar och tidsrymden för det här introt blev skandalöst liten.
Således:
Kortfattat startinlägg ikväll.
Men vi tar, som det brukar heta såna gånger, igen det under resans gång.
• • •
Förr kändes det som att Red Wings nästan aldrig var här – och så kändes det huvudsakligen för att de inte var det heller.
Sedan flytten från västra till östra konferensen har besöken blivit mer frekventa, men av någon anledning består den lätt exklusiva känslan.
Så som sagt:

Det här blir en festlig match.
• • •
Ska jag vara helt uppriktig gillar jag inte kalkon heller.
Eller ”stuffing”.
Eller underliga puréer på pumpa.
Egentligen består hela Thanksgivining-bordet av mer eller oätbara konstigheter.
Hur kunde det bli så?
Ett svenskt julbord är Tampas förstakedja i jämförelse.
• • •
Fredag är det också.
Då har Rangers nästan aldrig hemmamatch.
Lördag händer ju, för att inte tala om tisdag och torsdag – men Friday Night Dance får vi i princip aldrig vara med om på Garden.
Så detta är en begivenhet på det sättet också.
• • •
Det är nog dags att fler av oss börjar ta Winnipeg Jets på allvar, hörrni.
• • •
Eftersom jag inte hann till Morning Skate – i den mån de nu hade någon sådan, det verkar oklart – har jag inte kommit på något roligt att skriva om Lille Skutt ännu.
Men kvällen är ju lång.
• • •
Även många av spelarna – framförallt de amerikanska – trycker i sig perversa mängder kalkon under Thanksgiving och utan att gå in på alltför grafiska detaljer kan vi väl säga som så att alltför mycket av den torra fågeln lätt orsakar…hm, tröghet.
Alla som kan sin Sopranos och minns hur det gick för Gigi kan berätta om det.
Hur som helst:
Så här under Black Friday-matcherna brukar det just därför synas rätt tydligt vilka som inte iakttog tillbörlig försiktighet vid borden igår…
• • •
De håller sig fortfarande i närheten av strecket, men det är konstigt med Red Wings.
Just som man tänker att de hittat stadga och kontinuitet lyckas de nästan alltid trampa snett igen – som de i två senaste matcherna mot Avalanche och Edmonton.
Och så vet man inte alls var man har dem igen.
Just därför:
Det är inte lätt att veta vad man ska förvänta sig i en drabbning som den här.
• • •
OK, show i världens bästa hockeyliga igen då – live i bloggen.
Mycket nöje.

Veckans Lista 22/11 + Thanksgiving Palooza, del 3 – The End

av Per Bjurman

Ja, det blev ju så lagom mycket bloggat ikväll.
Inte helt oväntat med femton matcher på programmet – och nyheten att EK65 ska bli pappa; hurra hurra! – behövdes det mesta av tiden för vanliga referat.
Sorry för det, men ni höll ju i vanlig ordning igång bra i Spåret.
Nu är det, som sagt, hockeyfri Thanksgiving i USA – och sedan återvänder vi, kalkonstinna och fina, på fredag kväll.

Veckans Lista 22/11 + Thanksgiving Palooza, del 2

av Per Bjurman

Ja, det är verkligen en utmaning att bestämma sig för vad man ska titta på en sån här blockbuster-omgång.
Jag har fastnat för matchen i Amalie, för, tja, det är ju Ligtning modell hösten 2017 – och repris av den underskattade finalen 2015.
Hawks har börjat bäst och leder med 2-1 efter två, men det känns som att Kuch-Stammer-Vlady har en episk tredjeperiod under tillredning.
• • •
Sorry för sent inspel men det blev – den här gången också – framskjuten podcast-start.
Redaktör Ekeliw har alltid mycket att stå i, men framförallt när Zlatan gör comeback.
• • •
Väldigt starkt av Canucks att göra så här i Pittsburgh en back-to-back-kväll.
Men med den där nya förstakedjan swinging är de helt enkelt bättre än vi tror.
• • •
Jo, Mattias, tanke är att jag ska tillbringa Turkey Day hos en kompis familj i New Jersey.
Det blir på riktigt, liksom.
• • •
Fan, håller Quickie Fast på att göra hattrick under Rangers urladdning nere i Raleigh?
Det vore nåt.
• • •
Roligast med att Jesper Bratt gör mål är att Konsertpianisten råkar befinna sig i The Rock för första gången på några år.
Det förtjänade han att få se.
• • •
Caps verkar äntligen ha lyft sig själva i kalufsen.
Precis det här hade Taddson velat se – om han varit vaken.
• • •
Nu ska det drickas kaffe i östra Midtown.

Veckans Lista 22/11+ Thanksgiving Palooza

av Per Bjurman

Thanksgiving coming up – och med den första helt spelfria dagen sedan seriestarten i början av oktober.
Men först har vi en rejäl smocka till dan-före-dan-omgång.
15 matcher ska avgöras ikväll.
Femton!
Det betyder att alla lag utom ett – St. Louis Blues, om jag inte tar fel – är in action.
Det blir nåt att sätta gaddarna i för bloggen – och för er.
Först ska jag dock hinna med att spela in ett sent podcast-avsnitt med Ekan Ekeliw, så ni får sköta inledningen själva.
Men under tiden har ni Veckans Lista och Veckans Bu – med det bästa och sämsta som hänt i NHL sedan senast – att grotta ner er i.

VECKANS LISTA

1. ”CCCP”-kedjan.
– Men såklart. Hela senaste veckans höjdpunkt var givetvis att se Kucherov, Stamkos och Namestnikov tillsammans live. Det är lätt en av de tre bäst kedjorna in showbusiness senaste decenniet.
2. Thanksgiving.
– Inte bara en förtjusande högtid, när hela USA stannar upp. Den markerar också tidpunkten på säsongen då tabellen får fått sin verkliga karaktär och struktur. Ungefär som den ser ut nu kommer den se ut i mitten av april också.
3. Wild Bill Karlsson.
– Har tagit rollen som Vegas förstecenter som vore det enklaste uppgiften i och nu dessutom börjar ösa in mål. Höstens svenska genombrott, skulle jag säga.
4. Nashville.
– ”Ifjol kändes det emellanåt som att vi var oslagbara på hemmaplan. Och nu börjar det kännas likadant igen”, sa Mattas Ekholm på telefon häromdagen. Vi märker det.
5. Tikibaren.
– Efter några dygn i Tampa måste den nämnas. Det bara är så.
6. Mattias Ekholm.
– Och apropå ”Eky”. Han slog gloriöst klubbrekord för backar när han gjorde mål för fjärde matchen i rad härförleden. Mäktigt.
7. Coyotes.
– Dem hade ingen räknat med att få se på någon annan lista än den kortare här nedan, men efter tre raka segrar i östra Kanada förtjänar Yotes en plats i solen.
8. Johnny Hockey.
– Lite under radarn ser det ut som the kid i Calgary har en verklig breaktout-säsong på lut.
9. Movember.
– Mustascherna är fina och kampanjen viktig.
10. Teräväinen och Aho.
– Carolinas egen, blåvita Smith & Wesson-duo.

VECKANS BU

•Habs
– Aj.
•Caps
– Oj.
•Sabres.
– Nämen…

Tampa Bay Show, del 5 – The End

av Per Bjurman

TAMPA – NY ISLANDERS 3-5 (Slut)
• • •
Ojvoj, kunde blivit dyrt det där.
Ekeliw är i och för sig ingen storkonsument, men löftet om obegränsat med Yungeling on my dime i tre veckor hade han utnyttjat till max.
Men Bolts fick igång grejorna för sent och no enchilada.
• • •
Vad är det för fel på Montreal?
0-6 mot Leafs i Bell Centre – det är ju ingenting annat än katastrof.
• • •
Man kunde kanske tro att ett lag som haft så jublande framgångar som Bolts skulle kunna skaka av sig en sån här random förlust utan större problem.
Men det är tyst och dystert i katakomberna efter Islanders-matchen.
– Ja, det är klart. Man vill aldrig förlora. Aldrig, säger Vigge.
• • •
Det är tomt och öde i downtown när jag lämnar Amalie och går mot Waterside, och när en gestalt plötsligt reser sig ur buskaget i parken intill kanalen slår det mig att det går en massmördare lös i Tampa.
Det visar sig dock bara vara ett Islanders-fan som däckat efter matchen.
Inte lika skrämmande…
• • •
– En reality check för oss, säger Cooper om kvällens insats och lägger ut texten om att hans spelare fanimig inte får glömma att man alltid måste jobba hårt redan från start.
Han fullföljer aldrig meningen, men vi hör den ändå och slutet lyder ”för annars blir det som ifjol igen”.
• • •
Mattias Ekholm – den nye Brent Burns.
Han gjorde mål för tredje matchen i rad ikväll.
• • •
OK, tack för i natt. Trevligt som vanligt. Vi får se om jag hinner hem till matchen på Garden imorrn – eller om jag stannar i solen ytterligare ett dygn…

Tampa Bay Show, del 3

av Per Bjurman

TAMPA – NY ISLANDERS 0-3 (Period 2)
• • •
Nä, världens bästa lag lever inte upp till hypen ikväll.
De försöker, men har helt enkelt inte vad som krävs mot Islanders just den här gången.
Även i andra är Tavares & co hungrigare och mer krispiga – framförallt i avslutningarna.
• • •
Önskar jag hade något att rapportera om vad den legendariske coachen strax intill har att säga om det som händer, men han talar så tyst att det inte låter sig göras.
Vid ett tillfälle, när Tavares sånär tar pucken av Vigge på blålinjen och sedan tvingar fram en utvisning, tycker jag mig visserligen höra ett ”ojvoj”, men det kan ju inte gärna stämma…
• • •
Brock Nelsons mål är inte dumt.
Han vänder bort Dotchin som vore det lättare än att skruva på en vattenkran och sen formligen stoppar han upp pucken i nättaket.
• • •
De hojtar lite under kisscam-sekvensen i en reklampaus.
Annars är det tyst i Amalie nu.
Bolts ska leda och vara bäst, annars kan det va, liksom.
• • •
Vad fint att se såna stammisar som Taddson, Björn Falk och Konsertpianisten i spåret under nattlig live-tagning.
Deras närvaro är vi inte bortskämda med.
• • •
Det här är avgjort, säger jag härmed.
Om Tampa vänder lovar jag att bjuda Ekeliw på hela den roadtrip vi har planerad i mars.
Eller…nä, det blir för dyrt.
Men jag står för alla Yungeling han tänker dricka.

Tampa Bay Show, del 2

av Per Bjurman

TAMPA – NY ISLANDERS 0-2 (Period 1)
• • •
– Så här kan det tydligen också se ut, muttrar Ekeliw i sms från Örby.
Ja, det är Bolts som ska vara världens bästa lag,.
Men ikväll är det Islanders.
Redan efter 51 sekunder ser Andrew Ladd till att spräcka ”Vasys” nolla och tio minuter senare ökar Anders Lee på till 2-0.
Och till yttermera visso:
Gästerna har överhuvudtaget mer sting, espri och schvung i sitt spel än tabellettan.
Men det har varit mycket tuggande om att Tampa är bra på så många vis och nu får de chansen att bevisa att de klarar att gräva sig upp ur gropar och kan komma tillbaka från tvåmålsunderlägen.
• • •
So far är Tavares bästa 91:an på isen också.
Han slår storartade passningar till bägge målen – och gör det jobbigt för Lightning varje gång han är på isen.
Vilken underbar hockeyspelare.
• • •
Det är alltid nåt tema för matcherna i Tampa.
Ikväll ägnar man sig till exempel åt att hylla Dave Andreychuk, kaptenen i mästarlaget från 04 som för ett par dygn sedan valdes in i Hall of Fame.
Han är ute på isen och deltar i ceremoniell puckdrop och hyllas med ovationer så det rister i Amalie-taket.
• • •
Publiken på plats reagerar precis som Ekan i Örby.
Med lätt, förbryllad irritation.
Så HÄR ska det ju inte se ut, inte i år…
• • •
När man ser att starttiden för klassikern mellan Habs och Leafs är satt till 19.00 och de fortfarande inte kommit igång fem i halv åtta vet man att det pågår pre game-ceremonier ingen skulle komma på tanken att kalla kortfattade…
• • •
Det var betydligt tjurigare på isen i torsdags och det är ju konstigt eftersom Tampa och Dallas nästan aldrig möts, medan Islanders är en välbekant gammal antagonist för Vigge & co.
Men ännu hinner det förstås spåra ur.
• • •
Två stolar till vänster om bloggen sitter Scotty Bowman.
Det är inte första gången vi ser honom, han har ju också tagit det begåvade beslutet att bosätta sig i den här trakten – men det upphör aldrig att vara coolt.
• • •
Som sagt:
Bolts får försöka hosta upp sig lite nu.
I första såg de ut som att de trodde det skulle gå av sig självt igen.
It never does.

Tampa Bay Show

av Per Bjurman

One more time då – direkt från downtown Tampa:
En liveshow med världens bästa hockeylag.
Den här gången går dom – Tampa Bay Lightning – upp mot New York Islanders och det finns ingen som helst anledning att tro något annat än att det blir ännu en sprakande, glittrig, spektakulär klang- och jubelföreställning i Florida-värmen.
Så ta fram lite kokosdoftande sololja och häll på armarna för stämningens skull – och häng sedan med bloggen på party.
• • •
Tampa ändå.
Återigen får jag efter några dygn i de ståtliga palmernas skugga en bestämd känsla av att det är meningen att jag ska bo här.
Så hade jag förmodligen inte uppfattat det i yngre dagar, för det är väldigt lugnt i byn.
Stilla.
Mycket lite händer och mycket lite finns att göra – mer än att liksom bara softa i solen och lyssna på ljudet från puttrande utombordare i de vackra kanalerna.
Men det är just det – friden, stiltjen, saktmodet – som lockar old time Biffen.
I alla fall så länge det varje dag spetsats med en sittning på Tikibaren i solnedgången.
Jag var där igår också och nä, det går inte riktigt att återge hur trivsamt det är (för att nu att dra till med ett ett uttryck just för old timers; bara vi uppskattar det som är ”trivsamt”…) men här är i alla fall ett par bilder som måhända säger något om den avslappnade atmosfären.
TAMP:View1
TAM:Avlägsna palmer
TAM:Solnedgång
TAM:Palm
TAM:Mörkret
• • •
Vet inte om ni såg, men bloggen hade ett litet one-on-one-möte med Steven Stakmos igår.
Såna brukar vara rätt svåra för nobodies från utlandet att få till, men om man går på träningar – när mediaföljet i den här typen av städer är mycket blygsamt – istället för morgonvärmningar finns ändå chansen.
Det visade sig förstås att ”Stammer” – eller Steven med Kniven som han kallas i podden, efter ett par avancerade julrim häromåret – är en väldigt vänlig och tillmötesgående pöjk.
Youngblood Ekeliw har rätt sorts idoler.
• • •
Then again – jag vill ju bo i Nashville också. Och i Phoenix. Och i Dallas. Och Vegas. Och i San Jose.
Med mindre än en jackpot på Powerball lär det bli svårt att få ihop.
• • •
Efter solnedgången väntade en annan kär Tampa-tradition:
Hockey Night i Champions-baren på Waterside-hotellet (nä, yours truly har inte rört sig över särskilt omfattande ytor den här gången…)
Jag placerades strategiskt vid en stor tv-skärm, fick in ett lass av västra Floridas bästa wings och såg sen den klassiska målvaktsbataljen mellan Lundqvist och Bobrovsky.
Henke var jävligt bra – men Bob ännu bättre.
• • •
– Vi har ju tur som stöter på Lightning medan de har det så tungt, flinade Islanders-coachen Doug Weight ironiskt i morse.
Mja, det är lika för alla som kommer till Amalie just nu.
De känner sig i någon liten mån som de kristna som skickades ut till lejonen på Colosseum i antikens rom.
Fast Weight basar över ett lag på uppgång, han också. Big time till och med, törs jag påstå efter segern mot St. Louis och vändningen mot Carolina. Är det några som ska kunna tämja Tampa-buktens lejon är det – kanske – Islanders.
• • •
Ingen given bestseller kanske, men någon gång ska jag skriva en bok om media-hissarna i NHL-hallarna.
Hur de ser ut, hur långsamma de är och hur många dygn jag sammanlagt slösat bort på att stå och vänta på dem.
• • •
Man kan tycka att jag borde ha pratat med skyttekungen Kucherov om CCCP-kedjan också, men han är enligt trovärdiga uppgifter aningen svårpratad.
Och som coach Cooper himself sa häromdagen.
– ”Kuch” vet vilka vi ska möta och hur vår gameplan ser ut. Resten, allt runtomkring, vilken uppståndelse han väckt med sitt spel den här säsongen…det har han ingen aning om.
• • •
Det intressantaste med den här höstens Islanders-upplaga är att de faktiskt inte bara har en Tavares-kedja.
I flera år har allt hängt på att han och hans kedjekamrater producerar – och han är förstås fortfarande extremt viktig, nästan mer än någon annan utespelare någonstans – men med finfina rookien Mathew Barzal mellan Eberle och Ladd har de en legitim spjutspets-kedja till och är därmed svårare att spela mot.
• • •
2019 års Winter Classic kommer, fick vi veta redan idag , spelas på klassiska Notre Dame Stadium i South Bend, Indiana.
På isen: Chicago Blackhawks och Boston Bruins.
Tänk, att Chicago får vara med i såna sammanhang…
• • •
Vem pickar mig på axeln och frågar om jag köar till toan när jag står och vickar på klackarna i pressloungen om inte Phil Esposito.
– Nej, svarar jag, men du…vet du hur en Bolts-fanatiker jag känner brukade uttala ditt namn? Es-PÅ-Si-TÅ…
Nä.
Det törs jag inte.
Men vad kul det hade varit.
• • •
DN-Sven ser i princip alla Tampas hemmamatcher på plats, men ikväll är han unikt nog inte här.
Han har flugit till Vegas istället.
Det är nåt med det, att bo i Tampa och kunna flyga till Vegas bara så där, som gör intryck på mig.
• • •
Josh Ho-Sang ingår efter en vända till Bridgeport i Islanders-uppställningen just nu.

Det gillar bloggen.
Han spelar hockey som det unga Mando Diao spelade musik.
Ivrigt, lustfyllt, febrigt – så han nästan vältar framstupa, liksom.
• • •
Matcherna i Amalie brukar alltid börja 19.30, men av någon anledning släpper de pucken redan vid 19 ikväll.
Det var väl onödigt – jag gillar verkligen den där extra halvtimmen, en ocean av tid för en bloggare.
• • •
Winnipeg-scouten som tillbringar hela vinterhalvåret på en båt i centrala Tampa sitter här intill.
Jag vet ingen som gjort ett klokare livsval.
• • •
När Malcom Young dött trodde man ju att Lightning skulle vara Back in Black.
Men nä, de kör vidare i det blå stället.
Vi får trösta oss med att DJ:n pumpar på bra med AC/DC-klassiker.
• • •
Okidoki – gametime närmare sig i Amalie igen.
Let’s do this.

Sida 1 av 726
  • Tjänstgörande sportredaktör: Sebastian Parkkila
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB