Boston – Chicago 5-6 (Slut, övertidsperiod 1)
* * *
Vad säger man?
Ojvoj.
Det var kanske ingen match en Tårtan direkt skulle ha skrivit innerlig poesi om.
Men den hör till de roligaste, mest underhållande och rafflande hockeymatcher jag sett,
Eller som TT-Sundberg bara utbrister när vi står i djurparken inne i Hawks skrubb och väntar på landsmän.
– Man har verkligen världens bästa jobb.
Indeed.
* * *
Seabrook sätter den alltså – knappat tio minuter in i första övertidsperren.
Precis som mot Detroit.
Och enligt Yellbear ska man inte se det som någon tillfällighet:
– Han missar nästan aldrig i det läget, slår han fast.
* * *
Uncle Fester Julien ägnar sig inte åt någon bullshit när han får frågan om skillnaden mellan lagen i den här matchen.
– De var bättre än vad vi var, säger han.
* * *
Nu är Eken ivrig, han har skrivit klart och vill på hospitality, så nu får det gå undan. Han blänger på mig Paulie Walnuts blänger på Christopher när han gjort nåt fel – för att nu åter koppla ihop det här med den bästa tv-serie som någonsin gjorts.
* * *
Yellbear tar en snus efteråt, förstås.
Men före matcherna får vi ändra på rutinen.
Det är ju tydligen bara när det är prillfritt hans kvällar slutar riktigt lyckligt.
* * *
Söderberg på lördag?
Nu finns det stora läget…
* * *
En rollercoaster kallar Yellbear matchen och ruskar på huvudet.
– Men så otroligt skönt att se den där pucken gå in. Jag skiter i om jag alltid spelar minus tre om det bara innebär att vi till slut vinner, flinar han.
* * *
Nu står kossorna i Russnäs och betar lugnt igen.
Det här var precis vad de ville se.
Själv ska jag åka och packa väskan, för imorrn bär det av till Chi-Town igen.
Vi hörs därifrån – när det oändliga äventyret fortsätter.

Chicago avgör! Seabrook. Det trodde man inte riktigt.
Nu är det serie.
Och mer kommer.

Boston – Chicago 5-5 (Period 3, övertid väntar)
* * *
Mother of god.
Chicago Blackhawks gör fem mål på Tuukka Rask.
Men vinner ändå inte.
För Boston gör också fem mål – på en Corey Crawfod som börjar se ut som han som stod här och släppte in allting för två år sedan.
Just det, Roberto Luongo.
Förlorar dom det här är det hans fel – och en helt horribel Duncan Keiths.
Men först ska vi få en dröm besannad.
Overtime it is.
Igen.
* * *
Johnny Boychuk ser redan från början ut som att han skulle kunna rida med Jax och Tig i Sons of Anarchy – och när han laddar den där kärnvapenbestyckade bössan inser man ju att han dessutom kan vara deras Sergeant of Arms.
Satan i slutspelsskägget.
* * *
In med Henrik Karlsson.
Eller åtminstone Emery.
Vore jag Coach Q skulle han – Emery alltså – definitivt stå nästa match.
* * *
Det är ju inga fel på proppen Boychuck dyngar in Sharp med i sargen heller.
Vilket monster.
* * *
– Merparten av matcherna avgörs på övertid.
Eken citerar sig själv, rakt ut.
Det var så han formulerade sig i stora bloggtipset och vi får fan ta och ge honom lite cred för det nu.
Nya Loob.
* * *
Vic Stålberg är inte långt borta när han får pucken precis framför kassen – och fläskar på ett slagskott .
Men det kanske kommer nu istället?
Ni minns ju vad han sa i morse:
– Det är dags att bli hjälte…
* * *
Trycket Bruins etablerar när de får fast pucken i anfallszonen – eller kommer i sina vändningar – hör till det mest imponerande man kan se i den här sporten.
* * *
Nu har kossorna i Russnäs vad jag hört lämnat hagen och står lutade mot bondens vardagsrumsfönster och kollar tv-sändningen i den småländska gryningen.
* * *
Walk together forever – eller inte.
Det är nu det avgörs.

Boston – Chicago 3-4 (Period 2)
* * *
Nu jävlar anamma är det hockeyfest i TD Gaaaden.
Hela havet stormar med mål, ständiga attacker, chanser och rasande vi-trampar-genom-väggen-om-vi-behöver tempo.
Så
Jävla
Underbart.
Och vi har en hel period kvar av den här…porren.
Prisa gud!
* * *
Det där kan ha varit det viktigaste mål Kryckan Krüger gjort i hela sin hockeykarriär.
Energitillskottet Bruins alltid får när de åstadkommer en reducering som den Lucic står för några ögonblick innan motsvarar den de får när de laddar reaktorn i Barsebäck – men Markoolio-mannen med Chicagos mest välordnade frissa kväser det.
Sen kommer det i och för sig en reducering till och Hawks ska vara väldigt glada att det blir periodpaus…
* * *
Fyra mål på Tuukka i Gaaaden.
Det känns nästan lite overkligt.
Och då har han ändå varit lysande. Om inte hade Hawks gjort ytterligare ett par mål i mitten av perioden. Som när Sharp var fri till exempel.
* * *
Bergerons 3-4-mål hör ändå till de mest lugubra man sett.
Chara skjuter alltså över och träffar det livliga planket. Sen studsar pucken i nättaket och ner på isen och där hugger Bergie.
* * *
Både Toews och Kane lyckas alltså, äntligen, få in varsin puck.
Det var precis vad doktorn ordinerade för Chicago det.
* * *
Hur när Chris Kelly är att kvittera på slutet visar ju inte minst det faktum att PA-killen blåser igång den dånande måltutan i några sekunder.
Men inte so fast…
* * *
Allting tar en sekund för lång tid för Duncan Keith.
Han var ju både Norris Trophy- och Conn Smythe-material 2010 så vad fan har hänt.
* * *
Sugar Kane och Marchand – the little ball of hate – har ett litet minigurgel i början av perren.
Den fajten skulle man vilja se.
* * *
Ja, det är, efter en dipp när Hawks var uppe i 3-1-ledningen och såg ut att döda matchen, ett satans tryck här inne nu.
Bruins-fansen vet ju…får deras hjältar bara lite vittring, då går dom till storms med en fullständigt obönhörlig tyngd.
* * *
– Du gillar när du ser Stanley Cup Final-loggan på isen va, utbrister hipstern från Sätra helt plötsligt och apropå ingenting.
Och ja, det gör jag verkligen.
* * *
Det går is längs ryggraden på bägge lags fans när både Bergeron och Hossa försvinner ut i omklädningsrummen efter att ha varit inblandade i samma tackling.
Och lättnadens utandning är tillika lika monumental i bägge läger när de några byten senare återvänder.
* * *
Yellbear får plötsligt för sig att han är Kenta Nilsson och om det försöket till soloräd gått hem hade korna hemma i Russnäs blivit lika glada som tjuren Ferdinand blir arg när han sätter sig på den där getingen.
För att inte tala om den här bloggaren, hade blivit som Kalle Ankas kakadua, eller vad det där flygfäet är för något.
* * *
Ha ha, klart vår vän Kometen flikar in att Sugar Kane kommer från Buffalo.
Du är för fin.
* * *
Nej, nåt är lite off med Chara. Tröttkörd – eller skadad? Det är frågan. Han fick ett jack i pannan när han krockade med Lucic på värmningen inför match 3, men det kan rimligen inte vara något som stör honom nämnvärt två dygn senare.
* * *
Övertid?
Fortsätter det vara så här rasande roligt vore ju det ingenting annat än en dröm.
Jag citerar min Karin igen
Oändligt är vårt stora äventyr!

Boston – Chicago 1-1 (Period 1)
* * *
Så där, ja.
Klart intressantaste och roligaste perioden i den här finalen på ett tag.
Hawks spelar klart bättre än i förrgår, gör verkligen det dom sagt att dom ska – och skaffar sig tack vare sin speed ledning i ett numerärt underläge.
Fram till dess har hemmalaget samtidigt sett något segt ut, men det är som det är med björnar från Boston.
Dom kan ha såna perioder – sen bara exploderar dom.
Här kvitterar de i ett powerplay efter gurgel de helt klart får energi av och sen har de plötsligt allt momentum igen.
Nu är frågan om Chicago kan hålla i, fortsätta hålla tempot och vara aggressiva – eller som tidigare låta Bruins ta över ju längre matchen lider.
Spännande.
* * *
Det blev ju minst sagt sordin på stämningen när vi precis innan matchvärmningen fick det chockerande beskedet:
James Gandolfini har avlidit.
Fan fan fan.
Jag ska inte bli för långrandig i det ämnet här, vi ska ändå ägna oss åt Stanley Cup-final här, men det känns som att en nära bekant gått bort och jag verkar inte vara ensam om den.
Ton’ gjorde uppenbarligen starkt intryck på hockeyskribenter överlag.
* * *
När han inte får ut pucken ur zonen innan Peverleys kvittering kan man ta bort ett a ur Brandon Saads namn.
Insatsen är – sad.
* * *
Den finländska flaggan vajar på Gaaaadens läktare ikväll – till Conn Smythe-Tuukkas ära.
Det är mycket vackert att se.
* * *
Bruins-fansen jublar extatiskt när Lucic proppar Yellbear i kortplanket.
De målade kossorna hemma i Russnäs reagerar förmodligen som tjuren Ferdinands mamma när speakern talar om henne på julafton…
* * *
Vi verkar få sitta kvar på våra alldeles utmärkta platser ikväll…ta i trä, sa han och klappade Eken i pallet.
* * *
Det är fortfarande chockerande hur högt de vräker på med hårdrocken i högtalarna före matcherna i Gaaaden.
Jag ljuger inte, jag har varit på åtskilliga konserter med beskedligare decibelnivåer.
* * *
Många verkar tycka att Crawford borde ha tagit Peverleys skott, men jag tycker det såg ut som pucken tog i Yellbear och ändrade riktning.
No?
* * *
Som någon påpekar:
Gandolfini hade säsongskort på Kings matcher i Staples Center.
Som om det inte redan fanns tillräckligt med orsaker att digga snubben.
* * *
Vad gäller Belushi skulle ni sett när jag hade stort krull i yngre dagar – och sedan drog på mig ett par Ray-Ban.
Då hände det att folk stoppade mig och sjön låtar från ”Blues Brothers”.
* * *
Men god bless DJ:n i Gaaaden ändå.
I en reklampaus drar han plötsligt på Alabama 3:s ”Woke Up This Morning”, signatursången i ”Sopranos”.
* * *
Det lilla vi får se av Hawks PP är lika stressat och hafsigt som vanligt – och framförallt är det, tycker jag, hela tiden Duncan Keith som känns som att han har panik och inte vet vad fan han ska göra med pucken när han får den.
* * *
Jahdu, Johnny T, du är nyfiken på Biffens final-outfit?
Well, vi har en beige, lätt blank kostym, ljusblå sommarskjorta och en slips i beige-svart mönster.
Like a million bucks, man!
* * *
Man of Steel är inblandad i gurglet när Shaw drar Kelly rakt över truten och nej, honom – Man of Steel – är det inte rekommendabelt att gurgla med.
* * *
Holmgren och Garpen sitter så lysande som man överhuvudtaget kan sitta i den här hallen och borde vara rekordartat inspirerade.
Rapport på det, tack.
* * *
Ha ha, orutinerade Wes McCauley fick upp armen åtminstone två sekunder för sent på Duncan Keiths tripping-utvisning – och det är svårt att inte få känslan att det är publiken som skriker fram den utvisningen.
* * *
Storbjörn, min vän. Det är SÅ kul att se dig här igen, det var tomt i måndags.
* * *
Det är kanske inte första gången i serien jag haft den känslan, men nu är det fan på riktigt:
Den här perioden, den som kommer nu, kan bli otroligt avgörande för vårt oändliga äventyr.

Hur var det Fred Shero, Philadelphia Flyers legendariske coach, sa till spelarna innan Game 6 i finalen 1974?
Win tonight and we walk together forever.
Vi är inte riktigt där ännu, vårt oändliga äventyr kan i teknisk mening inte avgöras natt.
Och likafullt kan det det.
Om Bruins skaffar sig 3-1-överläge kommer de nästan garanterat att vinna hela Stanley Cup-finalen.
Om Blackhawks däremot utjämnar har de plötsligt ny hemmafördel och får en gyllene chans att vända utvecklingen i den här pjäsen.
Så Yellbear, Johnny O, Vic Stålberg, Kryckan Krüger och alla andra som spelar den här matchen borde ändå begrunda den där vackra, ödesmättade, grandiosa aforismen.
Det är nu det avgörs.
Det är nu pojkarna skils från männen.
Det är nu det bestäms om de promenerar iväg på vemodigt sommarlov om några dagar – eller får vandra tillsammans för evigt.
Så let’s go, boys.
* * *
Det blev inte mycket till uppträde på eftersittningen i måndags; jag är både för blyg och för väluppfostrad för det.
Istället satt jag och Eken och muttrade tyst om pressläktarblåsningen över några glas vitt.
Sen kröp jag till det så kallade korset – eller åtminstone till datorn – och skickade en ursäkt till NHL-karaktären det höll på att bli beef med, allt för att vara säker på att överhuvudtaget få en stol ikväll.
Finalens Lady Byng till bloggen således.
* * *
Han är inte på isen morgonvärmningen men Hossa ska ändå spela ikväll, påstår Coach Q utan att låta helt övertygande.
Bra det. För Hawks – och för oss som gillar att se bra hockeyspelare.
I övrigt sker inga dramatiska förändringar, men det ser ut som att Stålberg redan från början flyttas upp i en tredjelina med Shaw och antigen Saad eller Bolland.
”Och ikväll smäller det”, säger jag när jag ser honom efter förmiddagsövningarna.
– Ja, det är fan dags att bli hjälte, säger han.
Lägg det på minnet.
Hos Boston lät det ett tag som att letten Daugavins hängde på gärsgårn efter ett par irrationella ingripanden i Game 3, men Uncle Fester Julien ändrar inte på ett vinnande lag, så såvida ingen bryter benen under eftermiddagen får vi bara se Carl Söderberg på värmningen idag också.
* * *
Jag hör det mullrande skrattet redan när jag kliver ur mediahissen på tredje våningen i Gaaaden på morgonen.
Och jodå:
Niklas Holmgren is in the house – med självaste Garpen vid sin sida.
De flög in i går kväll, efter nattsändning , och ser efter omständigheterna oförskämt fräscha ut.
– Ja, jag sov sju timmar i sträck igår. Det är rekord efter en Atlantresa, säger Viasat-kommentatorn och kliar sig belåtet i ett förment sensuellt tredagarsskägg.
Ojvoj, nu blir det åka av här…
* * *
Hawks har väldigt mycket att korrigera från senast om det här ska kunna bli serie igen.
Dom måste till exempel vinna några tekningar – Bruins hade ett förkrossande 71-procentigt övertag i den viktiga grenen i måndags. De måste också, på något jävla sätt, komma in på mål mer frekvent, få igång sitt impotenta powerplay och rent allmänt spela mer desperat.
Eller som den härligt lakoniske Johnny Oduya sa under ett pressmöte igår:
– Det är dags för lite hederligt gammalt jävlaranamma nu.
* *
Men Holmgren alltså.
Han skulle ha med sig en stock Ljunglöfs Ettan till bloggen och köpte mycket riktigt en på Arlanda också.
Men sen glömde han den – i en parfymbutik i Frankfurt.
Morsning korsning.
Nu kan det, om serien går till sex och sju matcher, bli riktigt krisartat-
Eventuellt tvingas jag rentav strypa snusförsörjningen i Chicagos omklädningsrum och det vore rent skakande, men den smålänning som då står där med ingenting under läppen får ta det med Holmgren.
Ett slagskott eller två på fotknölarna kunde vara lämpligt, tycker jag.
* * *
Är på väg att köpa en ”Boston Strong”-keps när jag handlar cigaretter under morgonen, men det skulle kanske inte så bra ut i pressrummet.
Hela det där konceptet – som handlar om Bostons väg tillbaka efter terrordåden i april – är dock en viktig, integrerad del av det som pågår i Gaaaaden just nu
Därför skrev jag en krönika i just det ämnet och eftersom jag vet att alla här inte är kloka nog att läsa annat på sportbladet.se (…) ber jag, för att ge lite perspektiv på saker och ting, att få publicera den här också:

BOSTON. Såren från terrordåden på Boylston Street i april har börjat läka.
Och ju mer Bruins vinner, desto snabbare går det.
Den Stanley Cup-titel de nu har inom två segrars räckhåll skulle vara precis vad Boston behöver för att slutligen glömma och gå vidare.

Det händer ju att man undrar varför man ägnar så mycket tid och energi åt det vi skriver om på de här sidorna. Idrott kan vara så dumt och banalt och fånigt och vulgärt – och tillskrivas en betydelse den inte ens borde vara i närheten av att ha.
Men så kommer man till en stad somBoston och ser vad ett hockeylag är och gör för samhället, för den kollektiva gemenskapen, för befolkningen och plötsligt förstår i alla fall jag precis varför jag blivit så kallad sportfåne.
Här är idrott och det den respresenterar istället vackert och besjälat och intelligent – och dess värde snarast underskattas.
Redan den första match Bruins spelade efter de fruktansvärda bombattentaten på Boylston Street i samband med Boston maraton 15 april – och det efterföljande skottdramat i Watertown – blev en rungande manifestation mot terror och våld och hat.
Men inte bara det.
De svartgula läktarsektionerna i TD Garden förvandlades snabbt till en plats där hela staden, i både bokstavlig och bildlig mening, samlades för att uttrycka enighet, visa solidaritet och både få och ge tröst.
Så har det sedan fortsatt.
Ju längre in i slutspelet Zdeno Chara och hans lagkamrater trängt, desto tydligare har klubbens roll som kollektiv helbrägdagörare blivit. Lagets strider på isen har liksom kommit att respresentera hela stadens kamp för att hitta tillbaka till harmoni, sinnesro och normalitet.
Till ekvationen hör definitivt också det faktum att Bruins modell 2013 har en stil och en attityd Boston gärna speglar sig i. Det tuffa och råbarkade i björnarnas sätt att spela ishockey, deras ”blue collar”-inspirerade benägenhet att accentuera kollektivet snarare än enskilda stjärnor, viljan att stå upp för varandra och aldrig nånsin ge upp, harmonierar perfekt med den bild många ”bostonians” har av sig själva.
Nu spelar hjältarna alltså Stanley Cup-final och står två segrar från den andra titeln på tre år och jag tycker det känns som att de redan räddat sin hemstad.
Jag var här i samband med terrordåden och minns en metropol i chock, skakad i sitt grundfundament och berövad nästan all känsla av elementär trygghet och livglädje.
Drygt två månader senare sjuder det istället av hopp och förväntan och upprymdhet på barerna i North End, i vimlet på Copley Square och mellan de ruffiga bostadslängorna ute i Southie.
Boston har, tack vare Bruins, fått något att hoppas på, enas kring och ta sig vidare med.
Vad som händer om Bruins vinner två matcher till och får lyfta idrottsvärldens mest ikoniska pokal mot taket i antigen TD Garden – det vore förstås det ultimata slutet på den här sagan – eller United Center går inte riktigt att föreställa sig, men en sak är klar:
Det skulle vara mycket större och viktigare än bara ännu ett vunnet mästerskap.
Det skulle vara den slutliga triumf en sårad stad behöver för att glömma och gå vidare.
* * *
Apropå snus:
Jag står efter morgonvärmningen och väntar i kaoset i Blackhawks omklädningsgarderob, men ingen Yellbear hinner dyka upp förrän de bistra PR-figurerna säger att det är stängt.
Så för första gången i finalen – och under resningen mot Detroit – blir det ingen pre game-prilla för NHL:s Karl-Oskar.
Kanske är det medvetet, kanske är det ny taktik eftersom Biffen-snusarna saknat effekt de senaste två gångerna.
Med tanke på att Niklas Holmgren fick afasi i Frankfurt hoppas jag i så fall att den lyckas…
* * *
Det var signaturen Ratrucker som gjorde mig uppmärksam på det i måndags och oh boy, för Bruins-fansen måste Stats-sidan NHL.com:s sajt vara rena porren just nu.
Kolla, det är Boston och Boston och bara Boston överallt.
* * *
Skötsamma som vi är var jag och Eken på bio och såg ”Man of Steel” igår kväll.
Det visade sig vara en skamlöst underbar sommarbakelse till blockbuster-rulle – särskilt i Imax- och 3D-format.
Och nej, jag kunde inte låta bli att tänka på finalhockey då heller.
– Om Chicagos egen Man of Steel, Stålberg, bara visar lite av den här glöden kommer det gå bra i match fyra, löd till exempel en reflektion när genetiska fullträffen Henry Cavills Clark Kent lyfte en oljerigg ur havet med bara armarna.
* * *
Garpen gör stor succé i Blackhawks omklädningsrum.
Först påstår just Man of Steel att expertkommentatorns solbränna är så djup att den lyste ända ner på isen under morgonvärmningen.
Sen kommer Kryckan fram och klappar honom på magen.
– Fan, du är ju bra i form, säger han.
Det får bloggens utsände aldrig höra…
* * *
Jag vann ju verkligen lotteriet i måndags, Pailles 1-0-balja räknades som game winning.
Men några stålar har jag inte sett ännu och känner jag lotteristyrelsen rätt är risken stor att de ligger i kassan hos baren Fours tvärs över gatan från Gaaaden.
* * *
Carl Söderberg har det fastaste handslag jag känt sedan Sven Kylberg – före detta brandmästare i Borlänge och en av de mest obevekliga karaktärer jag nånsin stött på.
Han – Söderberg alltså – är lika redig när han pratar också.
Jag har hört att han ska vara en tough costumer för journalister, ovillig att svara på frågor och så, men han har i själva verket gjort ett utomordentligt trevligt och rejält intryck under den här veckan.
Om vi nu bara kunde få se honom spela också…
* * *
Sitter genom båda värmningarna med Garpen och hans intryck är tveklöst:
– Boston är mycket mer fokuserade än Chicago. Det känns väldigt tydligt för mig, säger han.
Det bådar inte alldeles gott för gästerna.
* * *
Hipstern från Sätra – Eken – har understundom haft lite roligt på bekostnad av mina, som han ser det, något högtravande inledningar i de här blogginläggen.
Så innan vi går in och ser Stålberg-filmen nere på stan ger jag honom chansen att komponera en egen prolog.
Då kommer det här:
– En meteor kraschar mot jorden och så exploderar några miljoner rosor över Boston. Så känns det när det är Stanley Cup-final.
???
* * *
De officiella smeknamnen i NHL vittnar oftast bara om brist på fantasi. Det är Kaner hit och Horty dit, men i fallet Gregory Campbell – som hoppade förbi på kryckor igår – har de faktiskt varit lite kreativa.
Han kallas Soupey.
Why?
Campbell Soup, förstås – populäraste soppan på burk i USA, odödliggjord av Andy Warhol.
* * *
Ja, jag satt länge och bara tittade på Eken efter hans försök till finalmetafor och om allt fungerade som det skulle sa min stumma min ”är du verkligen någon som jag umgås med och rentav tycker om?”.
* * *
Kul liten debatt om vad ett eventuellt lag i Seattle borde heta och den får gärna fortsätta, men för mig är det ingen diskussion.
Laget borde heta Seattle Wonders – som i den gode Gunnar Nordströms böcker om Adam Wallgren.
Succé direkt ju.
* * *
Coach Q:s drag för att, om möjligt forcera betongvalven i Bruins zon, blev känt så fort morgonvärmningen började:
Han parar ihop Kane och Toews – från början.
Funkade mot Kings – men funkar det mot det ännu starkare Boston?
Det är ingen som direkt känner sig övertygad om den saken.
* * *
Sjätte NBA-finalen igår kväll – ojvoj alltså.
Spurs hade ju, till min och Ekens och de flesta andra normalt avlade homo sapiens gränslösa glädje redan vunnit titeln, men tammefan om inte Lebron lyckades vända på skiten precis i slutet och sen var det millimeterdrama även i förlängningen och nu blir det Game 7.
Den sortens gastkramning återvänder vi gärna till i hockeyfinalen också, tack.
* * *
Johnny O var också sugen på bio igår.
Det är bara det att de professionella autografjägarna räknat ut var Hawks bor och inte lämnar dem i fred en sekund om de kliver ut från den luxuösa Ritz Carlton-lobbyn.
Johnnys motdrag:
– Jag ska ta med mig ett block och låtsas vara en av dem.
Det hade varit väldigt kul.
* * *
Håller på att krocka med Mike Milbury i korridoren utanför NBC-studion tre timmar före första nedsläpp.
Han bara blänger grinigt, muttrar tyst och går vidare.
Surkuk.
* * *
Conn Smythe?
Tuuka Rask är ju lätt huvudkandidat just nu – och blir i så fall första finländare i historien att vinna den blytunga utmärkelsen; det hade inte ens kollegorna Varpu och Juha kunnat drömma om för några veckor sedan.
Men om Bergeron – som som förresten stod för lejonparten i den där förkrossande mängden tekningsvinster i förrgår – gör ett övertidsmål eller två till innan vi är klara känns även han som ett väldigt värdigt alternativ.
* * *
Yellbear är glad över att spelarna från och med den här säsongen har enkelrum.
– Ja, det var i alla fall något vi fick med oss i nya avtalet. Och Stålberg vet du, han snackar så mycket, det kan bli jobbigt, flinar han.
Man of Steel protesterar.
– Jaja, jämfört med honom kanske. Men så farligt är det inte.
Därmed antyds det alltså att Yellbear är tystlåten sälle. Det har jag aldrig märkt.
* * *
Har du gjort några mål här, Garpen?
Så lyder en given fråga när vi sitter på de svartgula läktarna och studerar värmningen.
Svaret:
– Ja, givetvis.
* * *
Vi fick en trio svenska hockeymästare i gråhetens fäste Syracuse igår.
Gustav Nyquist, Joakim ”Bacon” Andersson och Adam Almquist vann Calder Cup med Grand Rapid Griffins och bloggen ber att få gratulera å det hjärtligaste.
* * *
Offroad, ikväll måste du vara med här. Du var ju stammis i kommentatorsspåret hela förra finalen och att bryta såna mönster är att jinxa.
* * *
Ni skulle se den storrutiga kavaj Jeremy Roenick uppträder i ikväll,
Eller inte.
Aaron Wards Al Capone-inspirerade kritstreck är klart vassare.
* * *
Se på fan:
Plånboken är full igen.
Lotterinämnden dök plötsligt upp och lämnade över en försvarlig pott från måndagens övningar.
Daniel Paille, du har en särskild plats i Biffens gamla tigerhjärta nu.
* * *
Nu sägs det att Janne Bengtsson är på ingång också.
Så inte nog med att den blågula uppställningen börjar bli fulltalig – det där med att det ”nu blir det åka av” har plötsligt fått en helt ny innerbörd.
* * *
Isen var tydligen så dålig senast ­– sämre än den i Ekens drinkar på efterfesten, enligt somliga – att Tuuka till och med svor i en NBC-intervju med rektor McGuires.
Men Shawn Thornton har inget emot det.
– När det blir riktigt fruktansvärd is får alla lika dåliga händer som jag, så det är snarast till min fördel, flinar han.
* * *
Rangers tänker tydligen presentera Vigneault på en presskonferens på fredag – på Radio City Music Hall.
Sather – och Dolan – är noga med glamouren….
* * *
Nu äter Göran Sundberg från TT en kaka igen.
Med Stanley Cup-logga på.
Trevligt.
* * *
Han hängde med Troy Brouwer förr, nu är Yellbear bästa polare med Corey Crawford.
– Vi spelade tillsammans i Rockford när jag kom hit. Sedan har vi fortsatt upp tillsammans. På den tiden hade vi ett av de bästa målvaktspar dom sett i AHL. Det var han och Antti Niemi, berättar smålänningen.
* * *
Jag törs knappt jubla, för de kommer det väl nån och säger att vi ska sitta på apoteket på andra sidan Causeway Street, men firma Biff & Oak har alldeles utomordentliga platser ikväll.
* * *
I game winner-lotteriet ikväll:
Brandon Saad.
Känns inte så klockrent – men det gjorde inte Paille i måndags heller.
* * *
Visst – Bengtsson har anlänt.
Det brukar också betyda att det blir bra hockeyshow.
* * *
Bostonmolle, sektion 311 ser fin ut, tycker jag. Men du har helt rätt, du bör hålla utkik efter mössen. De såg hungriga ut tidigare idag…
* * *
Okej, boys som sagt.
Gå på semester – eller gå tillsammans forever.
Det avgör nu.

Boston – Chicago 2-0 (Slut)
* * *
Tog Boston Bruins över den här finalen ikväll?
Det kändes nästan så.
De var inte lika överlägsna som i hemmamatcherna i finalen mot Canucks, men de gjorde det lika tungt och svårt och besvärligt för Hawks att spela ishockey.
Sen högg de skoningslöst när de fick egna chanser.
Imponerande är det.
* * *
Q lyssnar på bloggen ibland – Stålberg slängdes in i en kedja med Toews och Sharp i sista perioden och lyckades definitivt få upp det kollektiva tempot lite,
– Jag borde nog till och med satt någon puck, säger han.
Mer meningsfull istid på onsdag och det kan hända.
* * *
Tuukka var precis lika ”commanding” som i bataljerna mot Pittsburgh i natt. Man såg det bara på honom, han utstrålade regelrätt övertygelse om att han inte skulle släppa in några puckar i den här finalen.
* * *
Så grinigt är det ändå inte inne hos Hawks, alla svenskar kommer ut och pratar och Yellbear till och med trycker upp en prilla under sin småländska läpp,
De tycker att de som helhet var bättre än i förra matchen och att det finns en chans om de bara får fjång på sitt powerplay
– Vi tappar momentum när det inte händer mer i de lägena och gör omedelbart några dåliga byten direkt efteråt. Det måste bli bättre, säger Yellbear.
* * *
Fansen i Gaaaaden får under slutminuterna loss några ”Let’s go Bruins”, med det där brutala eftertrycket på U:et, som känns tyngre än den oljetanker jag såg ut på redet utanför Boston Harbour i morse.
* * *
Om Hossa får vi inte veta mer än att det handlade om en ”upper body”-skada – och att han nu är day to day.
* * *
Det är inget fel på den avslutande allsången till Dropkick Murphys ”I’m Shipping Up To Boston” heller.
Heliga ojvoj…
* * *
I den desperata förhoppningen att han ska kunna göra ett shorthanded-mål är Patrick Kane inne på Hawks sista penalty kill,
Jag sitter och försöker komma på en ”det är ungefär som att se…”-liknelse, men det går inte.
Det finns inget mer spektakulärt än Suger Kane i ett numerärt underläge.
* * *
Jag har inte vågat kolla med lotteribasarna ännu, men som jag förstår saken var Pailles 1-0 the game winner och då ska en skön liten pott för första gången i finalhistorien hamna i Biffens arma fickor.
Sensationellt.
* * *
Nu blir det efterfest i ett ballroom på Marriott Copley Square.
Ni kan bara hoppas att bloggen inte ställer till alltför allvarliga scener
Alldeles oavsett hörs vi inom kort.
Det oändliga äventyret fortsätter, no matter what.

Det slutar med jättegurgel nere hos Rasken.
Och B’s nollar alltså Hawks.
2-0
Ojvoj.
Nu går vi till ett omklädningsrum där det kommer vara jääävligt grinigt.
Och till ett där leendena är breda.

Boston – Chicago 2-0 (Period 2)
* * *
Den enda tröst man kan ge Blackhawks är att de i alla fall inte är lika överkörda som Canucks för två år sedan.
Men Bruins har tagit över helt, vinner alla närkamper, etablerar tidvis den typ av typiskt Boston-tryck ingen motståndare i världen kan värja sig mot och stänger sin planhalva som banken stänger kontoret efter tre på eftermiddagarna.
Desperata gäster tvingar sig på ren desperation upp i några anfall då och då, men får inte genom några riktiga skott – och om de ändå får det är Tuukka en levande järnridå.
Den här matchen är nästan garanterat över – och hela serien lutar plötsligt kraftigt i Massachusetts-riktning
* * *
Paille har plötsligt två mål i rad i finalen.
Först fullträffen i sudden i lördags – och nu första målet i den här matchen.
Man såg inte det komma, men såna här gånger kan vem som helst bli glödhet.
* * *
Det är besinningslös tryck i Gaaaaden just nu.
Om det inte varit för att jag och Eken inte sitter ihop längre hade vi skrattat åt hur svårt det är att höra vad vi säger.
* * *
Personligen tyckte jag det såg ut som att Yellbear tog pucken först när han åkte för tripping, men jag har inte kunnat se någon repris, so you tell me.
Bruins har hur som helst lärt den viktiga läxan om att man ovillkorligen måste utnyttja eventuella fem-mot-tre-lägen – även om de bara pågår i elva sekunder.
* * *
Sett ur rent finansiellt perspektiv hade det ju inte gjort mig något om Pailles mål blivit det enda.
Då hade Biffen rakat hem hela potten.
Men vi bussar väl på det för lite mer action…
* * *
Bolland på första målet…så bortgjord har han inte blivit sedan Vigneault replikerade på attackerna på Sedin-bröderna.
* * *
Mr Taggen, Marco Polo-Persson sitter nånstans i den ljusa svenska sommarnatten och jublar sig blå i trynet just nu.
* * *
Organisten förefaller vara ”under the influence”.
Han har ett par gånger börjat spela mitt under pågående spel.
Jag trodde det var hockey lirarna som skulle stå för spelglädjen.
* * *
Arvstar, mannen som uppfann begreppet ”gurgel” landar på Logan i morgon eftermiddag.
We can’t wait.
* * *
Jag tycker Stålberg ser hungrig och kvick och farlig ut varje gång han kommer in – men mer istid får han inte för det.
Coach Q är därvidlag något irrationell.
* * *
Det närmar sig för Jagr också.
Snart, snart, snart….
* * *
En stor skillnad mot 2011 är förstås också att Crawford står.
Om det varit han som Vancouver kom hit med hade hemmaledningen varit minst dubbelt så stor nu.
* * *
Det ser ut som att vi för första gången får gå hem i tid i alla fall.
Då blir det många glas vin på media hospitality – och fåfänga försök att låta bli att upplysa NHL-personalen om vad vi tycker om att de blåste oss så här grovt…
* * *
Nu kommer det från läktarhåll.
– We want the cup! We want the cup! We want the cup
Jag älskar den, vem och vilka som än skriker.
* * *
Tredje ronden i tredje slaget återstår.
Den blir minnesvärd, no matter what.

Boston – Chicago 0-0 (Period 1)
* * *
En mållös förstaperre – för första gången i finalen.
Men jag tycker ändå vi sett bra, underhållande hockey so far.
Det är lite rörigt för Hawks från start eftersom Hossa, helt chockerande skadas under värmningen och inte kan spela, men likafullt känns det som att båda lagen har kommit i tid idag och utkämpar en jämn, hård, bra
Sen har Bruins en period när de känns klart starkast, men gästerna reder ut det och här står vi nu.
Fortsättningen av vårt oändliga äventyr blir nåt att se.
* * *
Hossa träffades alltså av ett skott under värmningen och kan inte spela.
Istället har Coach Q slängt in Ben Smith och jonglerar med kedjorna som en clown i Vegas; bland annat är Toews vid några tillfällen inne med Frolik och Kryckan.
Det låter som något som inte kommer att hålla på särskilt lång sikt.
Och – vem fan var det som sköt sönder superstjärnan?
* * *
Det har inte varit – åh, jag måste – lett för Daugavins.
Och inte för att jag egentligen hyser något agg mot honom, men det värmer mig att se indignerade tweets om att Söderberg måste ersätta i nästa match.
* * *
Holmgren, som lär hasta direkt från studion till Arlanda, lär få mer gurgel att hetsa upp sig över framöver.
Det här börjar bli riktigt tjurigt.
* * *
Inte för att det var så mycket att hojta om när han vad med heller, men Hawks blir om möjligt ännu mer tandlöst utan Hossa.
Må det inte vara FÖR allvarligt med honom, då mister vi en av finalens största profiler.
* * *
Rene Rancourt har sin finaste, guldfärgade fluga när han kramar sig genom nationalsången.
Vackert är det inte – men djupt känt!
* * *
Ja, nu ser ni ju själva.
Kryckan tappar hjälmen och får visa hela världen vilken välordnad, fin kalufs han har.
* * *
Bästa chansen har Marchand när han kommer fri i numerärt underläge – eller sa vi underälg här? – men pucken hoppar på den knaggliga isen just som han ska skjuta.
Och näst bästa har Duncan Keith när han låter bli att skjuta och Toews istället får en passning han inte kan hantera.
* * *
I grenen ”eftersläntare” slår Patric Hörnqvist nytt bloggrekord.
– Jag tror på en grym finalserie men Chicago drar längsta strået med 4-2 i matcher, skriver han i ett mail som kommer nu.
Well, jag är tacksam för allas medverkan och att få publicera ”Bengans” ord, om aldrig så sena, känns som en stor ära.
* * *
Ja, målisarna. Hyggliga dom. Bägge två.
* * *
Söderberg är mycket riktigt med på värmningen ikväll också – och det råder här på Oak-och-Biff-sektionen stor oenighet om huruvida man kan utläsa att han inte ska spela eller inte.
Jag menar bestämt att han satsar hårt, Sätra-Butthead tycker tvärtom att han bara åker och stretchar lite för syns skull.
* * *
Storbjörn och Lillbjörn, det var tråkigt att höra att Bruins två största, mest långvariga förkämpar i kommentatorsspåret inte är med oss en så här stor kväll.
Men som ni säger är ni med oss in spirit – det känner vi också.
* * *
Vi sitter inte lika bra längre.
En NHL-människa blåser oss big time, kommer fram och undrar om vi kan tänka oss att byta till andra sidan, ”exakt likadana platser” och flata svenskar som vi är säger vi att ”jo, det kan vi väl” – och får otroligt mycket sämre platser.
Ha ha, så fuckar man naiva biffar och ekar.
* * *
Nej, för fan John J. Göran Sundberg är TT:s mångåriga hockeyankare. Päronmannen var en hälsomedveten artist vi hade vid vår sida i New York ett tag.
* * *
Det är sällan man ser Eken så fuming rasande som när NHL blåser honom på bra pressläktarplats.
Och då skulle ni bara se han som kallas Biffen…
* * *
Min gissning är att det isade till rätt ordentligt i solar plexus på Ben Smith när han plötsligt fick beskedet att han skulle hoppa in.
I en final.
Ojvoj.
* * *
Chara var ute i omklädningsrummet ett tag också, men kom snabbt tillbaka till båset.
Tack för det i alla fall.
* * *
Stålberg får spela drygt två minuter och som han själv brukar konstatera är det inte alldeles lätt att få nåt alls uträttat med så begränsad istid.
Come on, Q. Släpp göteborgaren fri.
* * *
Nu lyfter vi.
Higher and higher.