En oändlig räcka gubbar som avgör allt…

Nä, det hjälpte inte med medlare heller.

Efter två dagars förhandlingar kunde de utsända från den federala medlingsmyndigheten bara konstatera att parterna i NHL-konflikten fortfarande står för långt ifrån varandra för att det ska vara meningsfullt att försöka mejsla fram en kompromiss.

Det var tämligen väntat, man kunde redan innan överläggningarna inleddes höra på såväl NHL:s som NHLPA:s representanter att de inte ens själva hyste några verkliga förhoppningar om framsteg.

Men för varje nytt bakslag blir frustrationen större, både bland fans och spelare och mediarepresentanter, och alltfler är nu övertygade om att det är helt kört.

Inte nödvändigtvis.

Prognosen är mörkare än i början av förra veckan, det måste till och med en evig optimist som jag tillstå, men det finns fortfarande en hygglig chans till lösning på konflikten – till och med iv tid till mitt omhuldade femtonde december, eller åtminstone innan jul.

Mycket hänger på vad som händer när The Board of Governors håller stormöte här i New York kommande onsdag.

Chansen finns att enigheten mellan ägarna spricker då , tror jag. Och nej, rent formellt måste inte det betyda så mycket eftersom den durkdrivne Gary Bettman försäkrat sig om att stöd från åtta lag räcker för att han ska kunna driva önskad linje. Men om tillräckligt många tunga aktörer runt bordet går mot honom torde kommissionären och hans bundsförvanter likafullt få väldigt svårt att driva sin lockout vidare.

Därför har jag här nedan tagit mig friheten att kartlägga samtliga ägare och försökt komma fram till var de kan tänkas stå.

Som kommer att framgå handlar det om en oändlig räcka gubbar. En endaste kvinna ingår i församlingen – som delägare.

Ganska så unket och genant, det.

Men ändå

Det är hos några av de här namnet vi får leta efter den sista strimman hopp.

ANAHEIM DUCKS: Henry & Susan Samueli.
– Henry Samueli har som grundare av, och chef för, kaliforniska telekom-jätten Broadcom samlat på sig en förmögenhet a’ 16 miljarder kronor. 2005 köpte han och hustrun Ducks av Disney och bara två år senare bärgade laget som bekant sin första Stanley Cup. Orange County är dock en småljummen marknad och inkomsterna osäkra. Därför hör paret Samueli till den mest lockoutbenägna falangen.

BOSTON BRUINS:  Jeremy Jacobs.
– Capo di Tutti capi i sammanhanget. Ordförande för Board of Governors och den som ger Gary Bettman marschorder. Den 72-årige befälhavaren över service- och matkonglomeratet Delaware North Companies var den som drev lockoutlinjen hårdast för sju år sedan och det är han som är mest styvnackad den här gången också. Inte för att hans egen klubb på minsta vis går dåligt; tvärtom – Bruins är en lysande affär. Jacobs råkar bara vara en klassisk union-buster, vill manifestera sin makt och kräver ”arbetarnas” underkastelse.

BUFFALO SABRES: Terry Pegula.
– Pegula, som i första tjänat sina miljarder på affärer i energibranschen, köpte Sabres i februari 2011 och har sedan investerat friskt i laget – i akt och mening att föra Stanley Cup-bucklan till norra New York. Just därför knappast särskilt engagerad i kampen för ett nytt, mer strikt ekonomiskt system, men också för ny i församlingen för att våga ta strida med hökar som Bettman och Jacobs.

CALGARY FLAMES: N. Murray Edwards.
– Kanadas fjortonde rikaste person, enligt Forbes, involverad på otaliga fronter i finans- och industrivärlden. Hans lag var ett av de stora problembarnen inför förra konflikten. Flames formligen blödde pengar och ansågs inte kunna överleva utan ett införandet av det omstridda lönetaket. Mycket riktigt har organisationen återfått sin finansiella hälsa  och befinner sig i en helt annan situation idag. Trots uteblivna sportsliga framgångar gjorde Calgary till exempel en operativ vinst om elva miljoner dollar föregående säsong. Så till skillnad från föregångaren Harley Hotchkiss (DET kan man kalla coolt namn…) driver inte Edwards kampen mot spelarfacket med mycket till hetta. Däremot står han Bettman nära och det finns de som tror att den omvittnat smarte 52-åringen är den som har störst chans att kompromissa fram en deal.

CAROLINA HURRICANES: Peter Karmanos.
– ”Jag har inga problem att ställa in hel säsong. Vi kan inte förlora mer pengar”, sa Karmanos, vid sidan av rollen som  Hurricanes-ägare också vd och styrelseordförande för dataföretaget Compuware, för sju år sedan. Det hjälpte inte, Carolina fortsätter gå i förlust säsong efter säsong. Ändå håller denne vanligtvis färgstarke self made-man en lägre profil den här gången. Och det är klart, om man ägnat sommaren åt att värva namn som Jordan Staal och Alexander Semin är nog rätt sugen på att se sitt lag spela…

CHICAGO BLACKHAWKS: Rocky Wirtz.
– Fick ärva Blackhawks, liksom resten av konglomeratet Wirtz Corporation, när pappa Bill dog. Men till hela Chicagos oändliga lättnad har det här äpplet fallit väldigt långt ifrån det murkna gamla trädet. Där farsan var ärkekonservativ girigbuk som i praktiken föraktade fansen och av princip vägrade låta visa lagets hemmamatcher på tv är young Rocky en modern företagsledare som snabbt förvandlat Hawks till en framåtsträvande, spänstig, utåtriktad organisation. För att inte tala om framgångsrik – både ekonomiskt och sportsligt. Bucklan bärgades redan 2010 och pengarna strömmar in, senaste säsongen uppgick vinsten till drygt 20 miljoner dollar. Så Rocky vill nog helst spela, och även om han vinnlagt sig om att vara en lagspelare vid ägarbordet finns det förhoppningar om att han tillsammans med övriga big market-ägare ska kunna bryta dödläget.

COLORADO AVALANCHE: Stan Kroenke.
– Här har vi en med vana från konflikter i sportvärlden. Kroenke, ingift i besinningslöst rika Wal Mart-familjen Walton, äger St Louis Rams i NFL och Denver Nuggets i NBA också (samt har majoriteten av aktierna i Arsenal i engelska ligan) – och lugnt väntat ut önskat resultat när de ”anställda” i de lagen krånglat. Det kommer han att göra nu också, herr Kroenke har annat att roa sig med medan en av portfolions mindre betydande verksamheter ligger nere.

COLUMBUS BLUE JACKETS: John P McConnell.
– En av NHLPA:s mest hängivna fiender den här gången. Blue Jackets går uselt, förlorade mest av alla efter hopplösa Phoenix den gångna säsongen och McConnell, ännu en fortunate son som fått ta över efter pappas frånfälle, tänker slåss till sista blodsdroppen för ett mer gynnsamt finansiellt upplägg. Utanför Ohio tycker de flesta att han istället borde lämna över rodret till folk som förstår hur man driver hockeyklubb och/eller flytta det sorgliga laget till en marknad där det finns intresse för puck och klubba.

DALLAS STARS: Tom Gaglardi.
– Den yngste runt Jeremy Jacobs bord är också beredd att gräva ner sig i skyttegraven för lång tid framöver. För när Gaglardi, vars familj driver en av Kanadas största hotell- och restaurangkedjor, för ett drygt år sedan till sist fick köpa Stars – efter att först ha lagt desperata bud på både Vancouver Canucks och Atlanta Thrashers – visade det sig att det inte var så kul att äga ett NHL-lag som han verkade ha föreställt sig. Inte när man torskar en miljon dollar i månaden, som det rapporterades att Dallas gjorde förra säsongen. Vill betala Loui Eriksson och hans lagkamrater mindre.

DETROIT RED WINGS: Mike Illitch.
– Den excentriske pizzakungen från Makedonien, känd bland annat för att han skjutsas rakt in till zamobi-entrén i Joe Louis Arena  i sin specialdesignade Mercedes på matchdagar (och alla som råkar befinna sig i närheten tvingas hålla sig på behörigt avstånd, vet jag av egen erfarenhet…) var hardliner förr i tiden, men har mjuknat med åren och ser enligt ryktet ingen riktig poäng med den här konflikten. Men är han verkligen  typen som initierar, eller ens deltar i, en revolt mot sina fellow aristokrater?

EDMONTON OILERS: Daryl Katz.
– Playboyen från den kanadensiska apoteksbranschen är i första hand intresserad av en ny, skattefinansierad arena i Edmonton – och när stadsstyret sa blankt nej till en sådan deal hotade han till hela stans bestörtning att flytta ärevördiga Oilers till Seattle. Så huruvida det blir spel den här säsongen eller kan säkerligen kvitta för Katz. Han kommer alldeles oavsett vara föraktad i hemstaden…

FLORIDA PANTHERS: Cliff Viner.
– Panthers är bara en marginellt bättre affär än SAS och kan näppeligen stanna i södra Florida om inte de finansiella läckagen tätas. Så denne entusiastiske affärsman från Boca Ratons mest burgna kvarter har Gary i sin ficka.

LOS ANGELES KINGS: Philip Anschutz och Edwark Roski.
– Hemlige Anschutz äger i princip hela världen, inklusive Globen och Hammarby IF i Sverige, och kan kunde knappast bry sig mindre om vad som händer med hans intressen i det i sammanhanget betydelselösa NHL. Därom vittnar inte minst det faktum att AEG, dotterbolaget till Anschutz Co i vilket bland annat Kings och Staples Center ingår, sedan några veckor tillbaka är till salu. Roski, fastighetsmagnat som även han har  miljardtals dollar på banken, är möjligen mer frustrerad över att Kings fortfarande inte fått hissa mästerskapsbaneret i taket, eller kunnat spinna vidare på sitt momentum i södra Kalifornien, och därför måhända mer villig att ta strid för spel.

MINNESOTA WILD: Craig Leipold.
– Spelarfackets främsta hatobjekt, vid sidan av Bettman och Jacobs. Det var telemarketing-knösusen Leipold, tidigare majoritetsägare i Nashville Predators, som i somras signade kontrakt med free agent-juvelerna Zach Parise och Ryan Suter värda 96 miljoner dollar och glatt poserade på bilder med sina kap – bara för att strax därpå vända sig om och deklarera att han inte har råd med den sortens utgifter och följaktligen inte tänker leva upp till de ekonomiska löften han av gav Parise och Suter.

MONTREAL CANADIENS: Geoff Molson.
– Patriarken i Kanadas största ölbryggarfamilj har förstås inget att klaga på, Habs är i utsökt ekonomisk kondition, och kan komma att agera för en kompromiss vid mötet på onsdag. Jobbigt för Jacobs i så fall, Molson är definitivt ingen man hunsar med.

NASHVILLE PREDATORS: Thomas G Cigarran.
– Ordföranden i Predartors Holdings, som tjänat ihop sin förmögenhet i hälsovårdsbranschen, är irriterad. Men inte så mycket på spelarfacket som på kollegorna i ligan. Han tvingades i somras först matcha Philadelphias obscena bud på stjärnbacken Shea Weber – och hade sedan inte råd att rädda Ryan Suter när Minnesota vräkte lika perversa summor över honom. Så att Cigarran vill se en korrigering av ligans finansiella system handlar mer om att tämja lag på större marknader än om att straffa spelarna.

NEW JERSEY DEVILS: Jeffrey Vanderbeek.
– Så sent som i vintras såg den här lokale affärsmannen, säsongskortsinnehavare långt innan han var i stånd att köpa några proffslag, ut befinna sig i så svår ekonomisk knipa att Devils riskerade att bli ett nytt Coyotes. Men nu har han en deal med sina kreditgivare och förefaller, kanske något oväntat, angelägen om att få se action i Prudential Center igen. Eller också är det inte så oväntat att den som godkänt Ila Kovaltjuks rekordkontrakt, och för det fick på fingrarna av ligan, har andra prioriteringar än Jeremy Jacobs…

NEW YORK ISLANDERS: Charles Wang.
– Första fasen i försöket att rädda ligans mest patetiska klubb klarades av när Kina-födde datamiljardären Wang förra månaden säkrade en flytt från rucklet Nassau Coliseum på Long Island till flashiga Barclays Center i balla Brooklyn om ett par säsonger. Fas två består i en ekonomisk räddningsaktion som bara ser ut att kunna genomföras med slaktade spelarkontrakt. Kort sagt: Gary kan räkna med Charles.

NEW YORK RANGERS: Jim Dolan.
– Om han fick bestämma skulle Dolan, våldsamt impopulär arvtagare i kabel-tv-imperiet Cablevision, garanterat avbryta lockouten idag. Dels har Rangers så mycket pengar att de inte vet var de ska göra med dem, dels har han äntligen drömmen om en Stanley Cup-titel inom räckhåll i år. Problemet är att Dolan har en lika risig relation till Bettman som till de New York-fans han med sin arrogans och sin småaktiga behandling av inbillade och verkliga fiender genom åren lyckats alienera helt. Han försökte strax efter förra lockouten utmana kommissionären genom att nonchalera påbudet alla klubbars hemsidor skulle administreras av ligan. Det slutade med att han inte bara ålades dryga böter, han höll på att tvingas till tvångsförsäljning av klubben. Sedan dess har Dolan enligt Bettman-biografin ”The Instigator” hållit en låg profil när the Board of Governors samlats. För att han ska kunna delta i det uppror han drömmer om krävs alltså att någon annan tar initiativet.

OTTAWA SENATORS: Eugene Melnyk.
– ”Vi borde spela hockey nu”, sa den orädde ukrainsk-kanadensiske läkemedelsmagnaten i början av månaden. Därmed bröt han mot ägarnas tystandsplikt under pågående konflikt och fick bannor av ligan. Men det hjälpte inte, för första gången hade omvärlden fått vidimerat att det finns sprickor i ägarleden. Melnyk kan vara ett av de stora hoppen för de som vill se NHL-hockey den här säsongen.

PHILADELPHIA FLYERS: Ed Snider.
– Jeremy Jacobs närmaste bundsförvant. Vid förra konflikten. Men nu verkar det som att den gamla Comcast-reaktionären, överlägset äldst i det här gamet, sänkt garden. Han förnekade visserligen uppgifterna i Philadelphia Enquirer om att han uttryckt frustration över Bettmans ovilja till kompromiss, men ingen tror på den dementin. Det var trots allt Snider som godkände chockbudet på Shea Weber och Flyers är en välsmord ekonomisk maskin idag. Snider har i kraft av sin ställning som ålderman fortfarande stort inflytande över övriga ägare, så det ska bli intressant att se hur han agerar på onsdag.

PHOENIX COYOTES: NHL.
– Kommentarer synnerligen överflödiga…

PITTSBURGH PENGUINS: Mario Lemieux och Ron Burkle.
– Är det någon som borde kunna agera medlare är det förstås Super Mario, han har både ägarnas och spelarnas djupaste respekt, för att inte säga kärlek. Men ingen vet vad  legendaren egentligen tycker och tänker, och industripampen Burkle verkar mest fungera som en ”silent partner”.

ST LOUIS BLUES: Tom Stillman.
– Blues har som bekant blivit ett anständigt lag igen, konkurrenskraftigt nog att kunna utmana om titeln. Men klubben förlorar ändå pengar och det vill nyblivne ägaren Stillman, framgångsrik öldistributör i grunden, ändra på. Därför är han aggressiv lockoutförespråkare.

SAN JOSE SHARKS: Sharks Entertainment Enterprises.
– Det är en anonym grupp affärsmän utan självklar ledare som basar i The Bay Area, så klubbens hållning i de frågor som rör den pågående konflikten är svår att analysera. Det enda man kan slå fast är att det är något märkligt att ett lag som spelar för utsålda hus praktiskt taget varje kväll lyckas generera liten men ändock förlust.

TAMPA BAY LIGHTNING: Jeff Vinik.
– Att klubben han tog över för två år sedan, och gav efterlängtad stadga på ägarsidan, fortfarande dras med besvärliga underskott verkar inte bekymra Vinik, finansman med intressen även i Liverpool i engelska ligan och i baseboll-laget Boston Red Sox, alltför mycket. Han gick nästan lika långt som Eugene Melnyk när han i oktober lät meddela att han trodde att säsongen skulle starta ”förr snarare än senare”. Så har det inte riktigt blivit, men Viniks position inför onsdagen går i alla fall att ana sig till.

TORONTO MAPLE LEAFS: MLSE/Larry Tanenbaum och Tom Anselmi.
– NHL:s rikaste och högst värderade lag, trots att det är 45 svindlade år sedan Leafs vann Stanley Cup. Det konsortium Tanenbaum och Anselmi leder har sålunda mest av alla att förlora på att lockouten fortsätter. Ingen behöver fundera på vad de egentligen vill.

VANCOUVER CANUCKS: Francesco Aquilini
– Canucks går som tåget, både sportsligt och ekonomiskt, och bankir Aquilini åker till New York i veckan i ett syfte: Att lösa den här onödiga krisen.

WASHINGTON CAPITALS: Ted Leonsis.
– Den mest oväntade av den hårda linjens förkämpar. Caps har, om man bortser från en räcka slutspelsfiaskon,  varit en enda solskenshistoria under Ovetjkin-eran – och den rundhyllte internet-pionjären till ägare  älskar att sola sig i glansen. Men trots att han flera gånger, inte minst i den självförhärligande biografin ”The Business of Happiness” låtit påskina att han inte längre är intresserad av pengar, att han har så mycket att det räcker, tycker han tydligen att han varit för generös när han signerat kontrakt med såna som Ovetjkin, Nicklas Bäckström och Mike Green.

WINNIPEG JETS: True North Sports/Mark Chipman.
– Ingenstans torde frustrationen över ligans drastiska stridsåtgärder vara större än på Manitoba-slätten. De har ju just fått tillbaka sitt lag efter ett decennium i kompakt mörker och upplevde en rungande hausse i MTS Centre under comebacksäsongen. Att i det läget kastas rakt in i en utdragen lockout måste kännas som en förolämpning. Mycket riktigt försökte en av True Sports-ledaren Chipmans närmaste medarbetare vid ett tidigt möte med övriga ägare framhålla det angelägna i att i möjligaste mån undvika konflikt. Då blev han, rapporteras det, avsnäst av den burduse Jeremy Jacobs – och upplyst om att han som nykomling i församlingen skulle hålla tyst. Sorglig historia. Men jag gissar att advokaten Chipman kan tala för sin sak när det behövs.

* * *

Som sagt:

Bettman har gott och väl vad han behöver i formell mening.

Men ett rejält uppror skulle likväl skaka om honom.

* * *

Vad som fick kommissionären att redan efter torsdagens strandade förhandlingar helt otippat föreslå att spelarna vid nästa möte enkom förhandlar direkt med en grupp ägare, utan inblandning av vare sig ligan eller ledning för facket, är oklart.

Spelarna, som inte direkt ogillar tanken på att slippa se Bettman på andra sidan bordet men också är måna om att Don Fehr inte utmanövreras, har lovat överväga förslaget och väntas komma med respons under fredgen.
Om en sådan förhandling ska ge något bör Bettman dock, som flera kommentatorer påpekat under natten, bänka Jeremy Jacobs också.

Han är ett lika rött skynke för NHLPA som kommissionären själv

* * *

Det fortsätter samtidigt surras om att NHLPA överväger en ”decertification” – alltså upplöser sig själv som fackförening.

Då kan de enskilda spelarna ta ligan till domstol och hävda att de hindras från att arbeta.

Det var just vad NBAPA gjorde under basketlockouten ifjol – och sju dagar senare hade de ett nytt kollektivavtal.

Förfarandet har dock avsevärd risker också, berörda antitrustdomstolar kan neka dem rätten till såna stämningsansökningar och totalt kaos utbryta.

Personligen skulle jag råda dem att avvakta tills efter Board of Governors-mötet på onsdag – i synnerhet som jag nu ägnat sån förbannad möda åt det i det här hutlöst långa blogginlägget…