Startsida / Inlägg

Stanley Cup-finalen 2017, del 23

av Per Bjurman

Efter elva intensiva, brännande, galna dagar står vi plötsligt vid det stora vägskälet.
Brytpunken.
Vattendelaren.
Skiljelinjen som bryter upp Stanley Cup-finalen, öppnar vägen fram till himlens guldskimrande portar och skänker hela hockeysäsongens upplopp en laddning och en nerv vars rent chockerande like inte existerar någon annan gång under året.
Den som vinner ikväll får inte lyfta bucklan – den ser Keeper of The Cup Filip Pritchard fortfarande till att hålla på behörigt avstånd från finalstäderna – men skaffar sig slagläge och kan, oerhört nog, bli Stanley Cup-mästare i Bridgestone Arena sent på söndag kväll.
När det blir så, när allt som återstår i finalen är elimination-matcher, går vi verkligen in i en annan dimension, en där det faktiskt börjar bli svårt att andas för det känns som att precis allting – själva livet – står på spel i varje byte och utgången kan skicka ett lag till paradiset och det andra rakt in i det eviga mörkret.
Hur är det Jim Hughson säger i början av CBC:s magiska playoff-intro från 2013?
– This is the stuff that you see and hear with your heart and your stomach!
Det börjar nu.
Det overkliga.
Det man upplever med inre organ snarare än med sinnena.
Enjoy the ride, folks.
• • •
Jaha, vi är tillbaka i Steel City.
Att påstå att det är samma sanslösa tryck här som i Nashville vore att ta i.
Ja, det vore rentav en fruktansvärd lögn.
Här är det…normalt.
Därtill finns flera förklaringar.
Den viktigaste är att Pittsburgh råkar vara en vanlig stad utan ett centrum som fungerar som partycentral och turistmagnet och kan stängas av för att det ska spelas hockeymatcher.
Dessutom:
Här har de vunnit mästerskap förr, både i hockey och fotboll och baseboll, så the locals försätts inte i hypnos för att en final närmar sig sitt avgörande.
Men make no mistake:
Även Penguins-fansen ÄR engagerade, högljudda och i stånd att piska upp förstummande hög stämning.
Nu skulle jag gissa att de dessutom är lite irriterade över all hype om hur makalöst fantastiskt allt varit i Nashville.
Jag tycker det ser ut så i ögonen på de som redan under förmiddagen samlas i backen utanför ”The People’s Gate” och kommer sitta där med några tusen fellow supportrar och se kvällens match på storbildsskärmar.
De tänker ställa till med ett jävla ramalama den här gången.
• • •
Vad som kommer hända, vem som vinner denna Game 5 och vad det innebär, finns det lika många teorier om som det finns journalister, kommentatorer och supportrar.
En tvärsäker kanadick jag känner vet att Pens kommer vinna både ikväll och på söndag, en amerikan lika tvärsäker på att det blir precis tvärtom – och så är det några som VET att Preds förlorar ikväll men kommer tillbaka och vinner två raka.
Själv är jag inte det minsta tvärsäker på någonting – de fyra matcher som spelats har verkligen inte befrämjat övertygelse i vare sig ena eller andra riktningen – men har en bestämd känsla av att det här inte är sista gången vi ser PPG Paints Arena i år.
Det vill säga:
Game 7 coming up next week…
• • •
Nästan varenda kollega som följer The Great Stanley Cup Circus såg U2 på Heinz Field igår – och de rapporterar att det inte var utsålt och att de hösäckar som satt där inte klarade av att sjunga allsångs ens till ”Where The Streets Have No Name” och ”I Still Haven’t Found What I’m Looking for”.
It’s over för arenabanden från 80- och 90-talen, tycker jag det låter som.
Jag tycker också det låter som jag tog rätt beslut när jag struntade i Bono och satte mig i hotellbaren och helt stillsamt tittade på den tredje basketfinalen mellan Cleveland och Golden State istället.
Den vann Golden State efter visst drama på slutet, så nu har de 3-0-övertag och kommer att vinna; förmodligen fullbordar de en sweep redan på lördag.
Spännande?
Inte precis.
Och även om vi nu – som NBA-kommissionären Silver är snabb att påpeka så fort någon sticker en mikrofon under näsan på honom – får se briljans bortom normal fattningsförmåga i varje match är jag glad att det inte ser likadant ut i NHL.
När ”vår” grundserie inleds i oktober VET vi ju verkligen inte vilka som så småningom kommer spela final.
Det gör de i NBA.
Hela säsongen har varit en enda lång väntan på den episka holmgången mellan fullständigt överlägsna Cavaliers och Warriors – och nu är inte ens den särskilt episk, bara välspelad.
Hellre konkurrens, jämnhet och fördelad slagkraft, tack så mycket.
• • •
Allt ljus på Peksi.
Igen.
Ska Predators ha en chans att stjäla åtminstone en match här i Pittsburgh – vilket de obestridligen måste göra för att vinna cupen – krävs att han är Bridgestone-Pekka här också.
Men klarar han det, undrar alla.
Well, mannen inledde slutspelet med två raka nollor i United Center i Chicago, så han blir inte nödvändigtvis Kari Lehtonen bara för att han måste åka hemifrån.
Men det är ett faktum att han sedan dess varit bättre i Bridgestone än i andra hallar och really, det duger inte i det här skedet.
• • •
Slitaget på er Biff börjar bli märkbart nu.
Den upper body jag ådrog mig efter ett tiominuterspass vid pingisbordet på Martin’s BBQ förra helgen vill inte läka och när jag vaknade i morse och svalde kände jag direkt:

Ah, den traditionsenliga finalförkylningen har slagit till.
För det är lika varje år.
Efter två månader av stress, lite sömn, resor, glada skratt om kvällarna och dramatiska temperaturskillnader mellan ishall och inte ishall viker systemet ner sig och lämnar plats för baciller lika attackvilliga som Filip Forsberg.
Poor me, eh?
Men vi har enbart – som mest – en vecka kvar nu så det är bara att bita ihop och köra rakt genom väggen.
• • •
Det har rests frågor om vem som ska vakta Pittsburghs kasse också.
Efter Murrays treplus-insatser i Nashville tycker somliga att Marc-Andre Fleury borde få den uppgiften igen.
– Men chansen att jag kommer spela mer i det här slutspelet är inte större än att Letang kommer göra det, sa en leende Flower själv igår.
Och mycket riktigt – när Sullivan kommer till podiet för förmiddagens presskonferens börjar han med att upplysa om att Matt Murray står ikväll.
Han kommer vara grymt bra också, tror jag.
• • •
De här dagarna ändå.
De är helt otroliga.
Ni vet hur det är när nåt man sett fram emot väldigt länge närmar sig, nåt man längtar efter med febrig iver – som en resa, ett bröllop, en fest, första dagen på nya drömjobbet eller whatever?
Så känns det för oss precis hela tiden just nu.
Vi ser en match och sen tar den slut och omedelbart börjar hypen byggas upp inför nästa och när den efter två lediga dagar står för dörren bara bubblar det av förväntan i bröstkorgen.
I like it, I love it, I want some more of it…
• • •
Det finns större stjärnor på isen, men ingen som spelar den här finalen har lika mycket rutin av stora matcher – i alla fall från senare år – än Carl Hagelin.
Han var i final med Rangers 2014, i konferensfinal med samma Rangers 2015, i final med Penguins ifjol – och här är han i final med Pittsburgh igen.
Därmed toppar Geparden från Nykvarn listan över de som spelat flest slutspelsmatcher de senaste fyra åren. Han är uppe i 81 (trots att han ju missat åtskilliga matcher i årets playoff ), vilket är åtta fler än tvåan Brian Boyle.
Så nu vet ni varför ni aldrig får se Hagge i VM.
Han är alltid upptagen med jakten på Stanley Cup.
– Ja, jag har inte hunnit hem till midsommar på fem år. Och inte mig emot. Jag spelar hellre final än börjar med fysträningen nån gång i maj, sa han i en blänkare i Sportbladet idag.
Man kan förstå det..
• • •
Däremot går det ju att ifrågasätta det här med två dagars uppehåll mellan matcherna när serien växlar spelstad.
Det är väldigt bekvämt för oss som åker med, men det tar lite momentum av fajten.
Then again, också i det fallet sköter sig NHL bättre än systerligan NBA. Där kör de två dagars mellanrum även när matcherna spelas i samma arena.
Likafullt ser det ut som att de kommer vara klara innan NHL och det händer nästan aldrig.
• • •
Filip har med sig understället med stort hål i ryggen även till Pittsburgh.
– Ja, säger han när jag efter förmiddagsvärmningen påpekar det, det är dyrt med nya grejor.
Suveränt svar.
• • •
Eftersom vi pratade om det i podden kan jag ju nämna det här också.
Jag har hedrande nog blivit tillfrågad att vara med och rösta om Conn Smythe Trophy i år.
Vi är bara femton stycken, så det är ett pretty ansvarsfullt uppdrag.
Som jag förstått saken är jag förbjuden att prata om hur jag ska rösta, likaså att fråga er om input, men inte att skryta på det här viset…
• • •
Det är extremt svårt att låta bli att kittla Viasat-Lönta när jag står bakom honom medan han intervjuar Pontus Åberg i det fullknökade Predators-rummet efter förmiddagens värmning.
Synd att jag klarar det, hade kunnat bli riktigt bra tv.
• • •
Det är något som säger mig att Sidney Crosby kommer ställa till med en av karriärens största shower ikväll.
Han var femstjärnig redan i måndags – kanske bäst på isen, definitivt bäst i Pittsburgh – och det känns som han därmed varvat upp och har något ännu mer obönhörligt på lut nu när han är hemma igen.
Just watch, people
• • •
Grimaserar ibland bistert åt tanken på hur stor del av livet jag slösat bort på att stå och vänta på saker i ishallar. Hissar som aldrig kommer, omklädningsrum som ska öppnas, spelare som ska prata klart med nordamerikanska journalister….
Vi snackar om veckor, kanske månader.
Men just idag gör det inget att Nashville låter oss stå och hänga i en halvtimme i en kall korridor, för jag har Håkan Södergren vid min sida och får höra fina anekdoter om Tommy Mörth, Orvar Stambert, Björne Carlsson, Roffe Ridderwall och Kalle lilja.
• • •
Frågar Filip om han nånsin haft längre skägg än just nu.
– Nej, verkligen inte. Det börjar verkligen bli ordentligt, säger han och drar lite i heltäckningsmattan på hakan.
Ja, han ser faktiskt ut som en riktigt klassisk mas och hade lätt kunnat gå in som folkdräktsklädd fiolgnisslare i en kvartett med proggiga spelmän i mitten av 70-talet.
• • •
Ligger under eftermiddagen i hotellslafen och kollar senaste avsnittet av ”All Access” – och hinner tänka gubbtanken ”så här kunde man minsann inte göra när jag var ung”…
Bästa scenen – förutom när Papa Biff himself vaggar förbi bucklan, förstås! – är ju den med coach Sullivan och hans gamla far. De sitter och spelar kort med varsin cigarr i truten, och det är uppenbart att Pappa Sullivan, en klassisk irländsk patriark som på ålderns höst flyttat från Massachusetts till Florida, har åsikter om allt, inte minst hur sonen coachar sitt hockeylag…
Klassiskt.
Det är också rätt roligt att både Sully och Lavy har hundar som heter Stanley!
• • •
Tråkigt rykte som börjar cirkulera två timmar före matchstart:
Bengan spelar inte ikväll.
Han lär – förstås – känna sig redo själv, men lagledningen tycker tydligen att han på grund av sin efterhängsna handskada inte riktigt gör sig själv rättvisa.
Fan.
• • •
Imorrn står Tom Petty & The Heartbreakers på en scen i den här hallen och jag hade hoppats att jag åtminstone skulle springa på lite utrustning som tillhör Mr. Integrity – ett gitarr-case eller så – redan idag, men nä.
Kommer kompensera för det med hela ”Full Moon Fever”-albumet på repeat på bilstereon när jag och The CEO styr Jaggan söderut imorrn igen.
• • •
Öronproppar hitåt!
För titta, vilka har jag och Gunnar precis snett bakom oss i kväll.
PIT:Niklas o Håkan
Nu kommer vi definitivt att höra det klassiska Holmgren-vrålet..
• • •
Malkin har i princip lovat att Kessel ska göra mål ikväll.
Det berättar jag för Hagelin och han delar Genos magkänsla, för Phil The Thrill är en sån som plötsligt bara exploderar, men samtidigt får jag honom nästan att lova ett eget mål också.
– Det är på tiden, menar han.
Kom ihåg var ni läste det först.
• • •
De buade ut honom med viss emfas redan i de första två matcherna, men nu – när han gått i clinch med Crosby och sagt upprörande saker i media – kommer P.K Subban att möta en åskstorm av aversion i PPG Paints varje gång han rör pucken.
Och det älskar han, förstås.
• • •
Pierre LeBrun, en annan av våra papa bears, har äntligen dykt upp i final-racet – och kastar sig såklart över första bästa svensk han ser.
PIT:Pierre
Intervjun slutar givetvis, till Ekys förvåning, med Pierres favoritfras ”Tack sa mucket!”.
• • •
Har kladdat ner ackrediteringen med några slags bruna fläckar, noterar jag.
BBQ-sås, förmodligen,
Händer bara när Nashville spelar Stanley Cup-final.
• • •
Varpu är helt säker.
Penguins vinner ikväll.
Hon brukar ha rätt.
• • •
Vet inte riktigt hur jag ska beskriva det här på ett anständigt sätt, men när jag stod uppträngd mot väggen och väntade på Hagge i Penguins omklädningsrum i morse hade jag bänkgrannen Phil Kessels suspensoar precis vid mitt vänstra öra.
Det såg mycket trådslitet och kantstött ut, och hängde betänkligt i slapp resår.
Säg vad ni vill, men sån information får ni inte många andra bloggar…
• • •
Bli kallad ”jävla hurri” i mail från finländsk läsare.
Inget bra, säger min kompis Sami från Sanomat.
Hm.
• • •
Jag nämnde den i inledningen och eftersom den är så magisk, och så fantastiskt väl fångar vad det är som för några av oss gör Stanley Cup-finalen till det största som finns, tar vi och drar CBC:s slutspelsintro från 2013 som uppvärmning.

• • •
OK, here we go.
De kommande timmarna finns inget igår och inget i morgon.
Det finns bara nu.
Nu, nu, nu.

Kommentarer

  • Tjänstgörande sportredaktör: Hampus Hagman
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB