So long, 16-17

Femte september förra året, när Tre Kronors World Cup-trupp gick på is i Scandinavium i Göteborg för första gången, avlossade jag premiärinlägget för säsongen 2016-2017 i den här bloggen.
Nu, exakt 300 (!) dagar senare, kommer slutpunkten.
Den längsta säsongen – vi pratar tio månader här – är till sist över.
Och sicken tripp det var.
Jag ska försöka sammanfatta det vi varit med om i några utgångar – och samtidigt dela ut lite awards.
• • •
Årets höjdpunkt kan sammanfattas med ett ortsnamn:
Nashville.
Det var där, i den sjudande metropolen i the deep south, det allra roligaste och mest minnesvärda hände.
Först var jag där en knapp vecka med The CEO of Everything och Svenska Fans-Viberg i februari och bortsett från att Viberg till sin stora förtjusning upptäckte Eddie Meduza-hiten ”PB är ett jävla svin” – och försökte få flera band på Broadways honky tonks att framföra den – var redan den trippen en brottarhit.
Särskilt som Filip Forsberg passade på att pricka in grundseriens klimax med två raka hat tricks i samma veva.

Sedan följde slutspel och final och draman, stämning, street parties på Broadway, Martin’s BBQ-sittningar, konserter, ljudorkaner och känslostormar som vi som var där aldrig glömmer.
• • •
Årets svenske målvakt: Henrik Lundqvist, New York Rangers.
Ja, vår störste stjärna – vid sidan av EK65 – upplevde sin hittills tuffaste NHL-säsong, ramlade ner i ett par tunga svackor, framförallt när han kom tillbaka från uppehåll och skador, och satt i december för första gången någonsin på bänken fyra matcher i rad utan att vara skadad.
Men han kom ständigt tillbaka, höll en klassisk nolla i Dallas efter de där fyra matcherna och avslutade serien förträffligt.
Så han är rätt ohotad i den här kategorin.
• • •
Det inledande World Cup-äventyret i Toronto levde inte riktigt upp till hypen.
Framförallt blev den avslutande finalveckan ett rätt så bedrövligt antiklimax.
Men det var kul att hänga i Big Smoke i nästan tre veckor, gå på The Keg med kollegorna från Sportbladet och– framförallt – att se Nordamerikas Young Guns.
De spelade mellan varven den snabbaste, mest kreativa, explosiva och underhållande hockey jag någonsin sett.
• • •
En annan oförglömlig höjdpunkt var den roadtrip jag och Youngblood Ondskan Ekeliw genomförde i mars.
Mellan den 8:e och 19:e körde vi hela vägen från Fort Lauderdale till New York och såg under resans gång matcher i Sunrise, Tampa – två , till och med – Raleigh, Washington och Manhattan.
Vi åt också ett antal förstklassiga middagar, drack några öl och så sa Ekan ”Usch”, ”Jaha” och ”Jaså” jättesnabbt hela tiden.

New York Islanders-fyndet Josh Ho-Sang blev vår store favorit och jag har fortfarande inte slutat le åt att det faktum att min unge, oskyldige vän inte förstod att en samling åldrande gay-gossar jag känner i Florida stötte stenhårt på honom.
• • •
Kidsen som lyfte World Cup satte milt uttryckt sin prägel på den NHL-säsong som följde också.
Connor McDavid förvandlade Edmonton Oilers till en contender på egen hand, Auston Matthews satte tonen med fyra mål i sin debut med Leafs och Jonathan Drouin var tillsammans med Victor Hedman enda ljuspunkten i Tampa.
Matthews anförde överhuvudtaget en av de bästa rookie-årgångar som någonsin skådats.
I den ingick bland andra finska fenomenen Patrik Laine och Sebastian Aho, svenske Lill-Nylle, backsensationen Zach Werenski, Mitch Marner, Matthew Tkachuk och Jake Guentzel – den sistnämnde särskilt oerhörd när det betydde som allra mest.
• • •
Årets svenske back: Erik Karlsson.

Trots att vi aldrig haft en bättre generation backar än den som just nu närmar sig sin prime är han helt given, han också.
Redan under grundserien blev det glasklart att Senators var ett slutspelslag med sin smålänning och bottenslam utan honom – och uppvisningen under den skrällartade slutspelsresa hör till det mest magnifika en svensk hockeyspelare någonsin presterat.
Jo, faktiskt.
• • •
Samtidigt som alla de där ynglen var så lysande kändes det dock som att vi hockeymässigt tog ett litet, frustrerande steg tillbaka.
Det gjordes emellanåt – särskilt i höstas – extremt mycket mål, men andra gånger gjordes det nästan inga alls och när vi nådde crescendot var det, till skillnad från ett år tidigare, avvaktande och defensiv hockey som gav bäst utdelning.
Lite oroande är det.
• • •
Årets lunch:
Den på mexikanska Gonza Tacos Y Tequila i Raleigh i november, när jag äntligen fick sätta tänderna i Eddie Läcks specialkomponerade taco lacos.

De var så goda att jag självklart tog med mig Ekeliw tillbaka när vi återvände fyra månader senare.
Hoppas de blir kvar på menyn – och hoppas det finns liknande etablissemang Eddie kan frälsa i Calgary.
• • •
Korresoffan.
Ja, förlåt – jag ville bara nämna den i förbifarten.
Den hade sin hittills mest solida säsong.
• • •
Årets svenska forward: Nicklas Bäckström.
Jag brukar inte ödsla energi på hur mina kollegor ser på saker och ting, alla har sina åsikter, men det irriterar mig svårt att Bäckis aldrig riktigt får den respekt han förtjänar. Han är en världscenter varken mer eller mindre, och utan tvekan den bästa vi har. År efter år.
• • •
En annan kväll jag inte glömmer är den i Chicago då baseboll-laget Cubs vann sin första World Series på 104 år.
Jag var där för ett reportage om Elina Hjalmarsson, Yellbears maka, och hade bara turen att få uppleva den historiska festen.
Det blev rätt bra ramalama även när mästarna kvällenefter kom till United Center och, under en match mellan Blackhawks och Colorado, tog emot folkets jubel.
• • •
Årets citat är jag rädd att det var bloggen själv som stod för – redan innan seriestarten.
I det stora säsongstipset tog jag fiaskot med USA i World Cup som inteckning för att John Tortorella var slut som coach och sammanfattade Columbus chanser med följande lilla fras:
– Det går åt helvete
Det gjorde det inte.
Blue Jackets stod för sin bästa grundserie någonsin, höll på att tvinna samman alla tiders segersvit – och till slut belönades Tårtan med Jack Adams Award.
Mosning korsning.
Den där magiska sviten blev 16 segrar lång.
Sen åkte jag till Washington för att se dem ta den historiska sjuttonde.
Då bröts den.
Sorry, jag är en cooler och har den sortens effekt…
• • •
Det fanns dock gott om coacher de verkligen gick åt helvete för.
Redan under säsongens gång fick Claude Julien (Boston), Michel Therrien (Montreal), Jack Capuano (NY Islanders), Gerard Gallant (Florida) och Ken Hitchcock (St. Louis) sparken – och när grundserien var över följdes de av Dan Bylsma (Buffalo), Lindy Ruff (Dallas), Willie Desjardins (Vancouver) , Darryl Sutter (LA Kings) och slutligen Dave Tippett (Arizona).
Det är inget tryggt jobb de har, skränfockarna som basar över NHL-lag.
• • •
Årets svenska rookie: William Nylander.
Som Babcock sa i Vegas förra veckan: – Av alla unga begåvningar vi har var Willy den som tog störst kliv framåt under säsongens gång.
Ja, exakt. Han var en attraktion redan från start, men blev sedan bara bättre och bättre.
• • •
De stora besvikelserna var Dallas och Tampa. Jag trodde ju före säsongen att Dallas skulle gå till final och där möta Pittsburgh – eller Tampa.
I själva verket gick bägge två och missade playoff.
I Dallas fall fanns förmildrande omständigheter, de hade grotesk otur med skador och annat, men Tampa föll på eget grepp. De trodde för länge att det skulle gå av sig självt och så gick det inte alls,
Jag hade helt glömt, men när jag nu ögnat igenom årets bloggposter för den här sammanfattningen noterar jag att jag ju faktiskt var där i december och såg dem få spö av Canucks med 5-1 hemma i Amalie Arena.
Jag menar..hur gick det till?
• • •
Colorado kan förstås också ses som en besvikelse.
I och för sig förstod alla att de skulle få tufft, men de hade några svackor som liknade ingenting.
Denver Post beskrev exempelvis en 9-1-förlust mot Montreal i Bell Centre i decemver som lågvattenmärket i kubbens hela historia.
Då är det allvar.
• • •
Årets svenska genombrott: Viktor Arvidsson, Nashville Predators.
Alexander Wennberg och Victor Rask och Oscar Klefbom hade också breakout-säsonger, men ingen överraskade mer än Hackspetten från Kusmark. Han prickade in 31 mål och fick kväll efter kväll liv i hela Nashville med sin speed, sin envetenhet och sin sprakande energi.
• • •
Höjdpunkten i bloggens årliga julenkät – i vilken vi frågar de svenska NHL-proffsen hur de ska fira jul – var de här två svaren.
– Vi ska vara hemma hos familjen Hörnqvist. Jag har beställt lax av kocken i vår träningsanläggning, men tänker säga att jag gjort den själv. Så skriv inte om det!
Såklart inte.
– Tack, schysst.
Carl Hagelin, Pittsburgh Penguins.

– Vi ska vara hemma hos oss med Hagelin och hans tjej. Han ska ha lagat egen lax, tydligen. Den ser jag väldigt mycket fram emot.
Patric Hörnqvist, Pittsburgh Penguins.
Sen, på själva dopparedan, kom den här bilden.

Hi hi.
• • •
Rocket Ricky Rakell måste också nämnas, tycker jag.
Han vann blågula målligan med 33 fullträffar.
Det är inte dåligt.
• • •
Någon som minns särskilt mycket av utomhusmatcherna kring nyåret?
Nej, inte jag heller.
Men så här med i facit i hand kan man nog konstatera att Chicagos insats mot St. Louis i Winter Classic var en föraning om att allt inte riktigt stod rätt till där.
• • •
Årets hashtag var förstås #VoteZetterberg.
Tyvärr fick den inte önskad effekt, vi lyckades inte skicka stackars Zäta till All Star-jippot den här gången heller – men det hade gått om Hästpolo-Gustav hjälpt med en retweet eller två.
Tänk att han inte kunde hjälpa sin kapten med det…

Det blev en helt OK All Star-helg i alla fall.
Inte för att matchen var att något att skriva hem om, och inte skills-övningarna heller, men den hölls ändå i ett gnistrande soligt LA och samtidigt passade ju NHL på att fira sitt 100-årsjubileum med den där Centennial-galan.
När vi efteråt släpptes upp på scenen på Microsoft Theatre…shit, jag har inte varit så starstruck sedan jag träffade Elvis gitarrist, James Burton, i Mississippi.
Var man tittade stod det Wayne Gretzky och en Börje Salming och en Mark Messier och en Foppa och en Bobby Hull och en Teemu Selänne och en Bobby Orr och en Ovetjkin och en Mario Lemieux.

Ojvoj..
• • •
En av alla matcher på Garden som står ut var den mellan Rangers och Flames i början av februari, för då var Sportbladet-chefen Hebbe här och efteråt joinade vi upp med min kompis Bullen och såg en av tidernas mest dramatiska Super Bowl på Duke’s på tredje avenyn.
Grym kväll.
• • •
Biffen Memorial Award – till den svenske spelare som i högst utsträckning gjort bloggens tillvaro bättre och enklare under säsongen: Oscar Klefbom, Edmonton Oilers.
I princip har alla landsmän till proffs här borta genom åren varit förbluffande bra att ha att göra med för en blyg och försynt (well…) murvel hemifrån, men faktiskt – Kleffy från Hammarö har tagit tillgängligheten och hjälpsamheten till nya nivåer. Han slår på telefonen så fort han kommit in i omklädningsrummet efter matcherna, svarar omedelbart och är alltid vänlig och rolig och välformulerad.
Ett sant föredöme.
• • •
I månadsskiftet mars-april åkte bloggen till Detroit och tog farväl av The Joe också.
Vemodigt, var det.
Det är ändå där – i det illaluktande rucklet vägg i vägg med med Cobo Center – den här bloggen upplevde sin första stora brottarhits och jag vill fortfarande inte tänka på att vi aldrig mer kommer få se slemmiga bläckfiskar flyga över de där kantstötta sargerna.

Samtidigt gjorde jag det svåraste, bästa och viktigaste hockeyreportage jag haft äran att få sätta mitt namn under – med Johan och Cissi Franzén i deras hem i Michigan.
Egentligen var det säsongens stora höjdpunkt – fast på ett allvarligare sätt.
• • •
Viva Las Vegas!
Jag vill få det sagt också, för det var som vanligt en happening att komma dit på awards och, dessutom, expansion-draft, och tanken på att det inom några månader spelas NHL-hockey på Strippen – med Kryckan och Prins Oscar och Wild Bill Karlsson i huvudrollerna – får det att bubbla i bröstkorgen.
• • •
Årets skandal:
Bloggen besökta inga nya arenor den här sässen heller.
Fyra återstår fortfarande.
Excel Energy Center i St. Paul, MTS Centre i Winnipeg, Saddledome i Calgary och Rogers Arena i Edmonton.
Det får ju LOV att bli ändring på det nästa år.
• • •
Apropå bläckfisk – årets fisk:
Catfish.
• • •
Så här såg det ut när en mig närstående Viasat-reporter var inneboende i holken iöstra Midtown en vecka i april.
Lönta var namnet och för mig är det en chock att någon som är äldre än åtta kan vara så sensationellt slarvig, men han är min radarpartner and I love him.
• • •
Expansion-draft var kul.
Mer sånt!
• • •
I allra sista stund – denna söndag – kom Marc Bergevin med ett oförglömligt citat också.
På frågan om han förväntat sig mer lojalitet av Radulov efter att ha satsat på den ifrågasatte ryssen svarade han:
– If you want loyalty, buy a dog.
Ha!
• • •
Yellbear borta, Kryckan borta, Rasmussen borta, Oduya med all säkerhet borta.
Det blir verkligen inte samma sak att åka till Chicago längre.
• • •
OK, det viktigaste till sist.
Årets kommentator.
Ni är många som förtjänar den utmärkelsen, för ni är ju världens bästa läsare och kommentatorer, men there can be only one och för första gången i historien föräras – mathias!
Han kom som ett august strindbergskt yrväder den här säsongen, var en ständig gäst, sprutade ur sig inlägg som en upprörd Joel Quenneville sprutar ur sig svordomar, var rolig och trevlig och visade att det går att debattera åsikter, både med mig och andra skribenter, utan att bli plump.
Så – mathias.
Grattis, buddy – keep it coming.
Ett särskilt omnämnda är också de Maple Leafs-fans värda som plötsligt klev ut ur skuggorna den här säsongen, till exempel Bombur. De var en frisk fläkt.
Och really, jag måste få framhålla gamla och nya stammisar som Chall-Åsa, John J, Tobias Pettersson, Julia, Eric, Taddson, Hento57, Playoffwill, Stroemgrien, Lappen#27, Frankie Frankenstein, Prytzen, Kronbä, Hek i USA, Bostonmolle, Granvista, Skånske Jan (jo, till och med du….), Wilmer Pitt, Taggen (och du….), idsint, Sunny Jim, Vanessa, Lundh, linyreg , suomalinen, Mcemilfish, Macke85, HornyHags, jepperdi, Martin Hägerström, Fundersam, Daniel Åhman, Ostkungen, Paula, Stoffe Eriksson, zanoj, SuperMario66, donEnrico, Fluie, Kmannen, TeemuS, Kristoffer Björkstrand, Bobby Orr, Totter’s Lane, Yzz86, Anders Dahlgren, Tommy Wennerhult, Edin N, nyywille, Van Bastens knä, Björnjäveln, Peter Käck, C-Lar, johan forslund, lomma73 och Emil Ullbrand också…I love all of you (likaså några av er jag glömde nu…förlåt!)
• • •
Ja, det var det det.
Nu tar jag sommarlov och åker till Sverige och äter Piggelin.
Hjärtligt tack för i år, vi hörs igen när de spelat isarna i 31 nordamerikanska NHL-arenor.
Tills dess kan ni åter begrunda några bilder från det som var.