Inlägg av Per Bjurman

Friday Night på The Strip, del 3

av Per Bjurman

VEGAS – DETROIT 3-2 (Period 2)
• • •
And the wheels keep spinning i Vegas…
Första halvan av mittperiod är kanske lite mer nattstånden, det börjar synas att Wings spelar tredje matchen på fyra dagar och dessutom back-to-back, och även hemmalaget verkar lite trött.
Tycker man.
Men sen bara exploderar matchen som fontänerna utanför Bellagio – och därefter är varje byte som en egen liten David Copperfield-show.
• • •
Henrik Zetterberg alltså.
Han gör nästan samma avtryck första gången han kommer till Vegas som Lefty Rosenthal – kasino-bossen DeNiro porträtterar i ”Casino” – gjorde när han kom hit och förändrade hela stan.
Det är kaptenen som – sedan backarna Luca Sbisa och Nate Schmidt något dråpligt krockat i egen zon – lirkar in gästernas andra mål mellan benen på Flower.
Det är nästan så man tycker Ken Holland borde ge honom ledigt imorrn så han kan gå på Dylan-konsert…
• • • 
Och vad säger man om James Neal?
Sjätte kassen på fyra matcher.
Sin City har inte haft en lika effektiv sniper sedan Joe Pesci-karaktären i ovan nämnda filmklassiker (Nicky Santoro, i verkliga livet den vedervärdige Anthony ”The Ant” Spilotro; se där dagens historielektion).
• • •
Ken Daniels är upphetsad som en hel Niklas Holmgren i kommentatorshytten och gastar tidvis så det stänker saliv i nacken på bloggen.
Men jag förstår, det är en hot kväll i Nevada-öknen.
• • •
Jonathan Marchessault har väntat lika länge på att få göra första målet med Knights som jag väntat på att få en jackpot på Wheels of Fortune-maskinerna.
Nu kommer det.
Floridas bäste målskytt förra sässen lämnas helt ensam vid sidan av Mrazek, så när den fina passning från Reilly Smith kommer har han bara att nypa till.
• • •
Senators slår alltså Calgary med 6-0.
Borta.
Utan EK65.
Det är imponerande.
• • •
Det snoras och hostas bland the locals på pressläktaren.
De är, kan man konstatera, inte vana vid det här att gå in och ut ur djupfrysta ishallar när det är varmt ute.
• • •
Så mycket annat har pockat på uppmärksamhet att jag helt enkelt inte tänkt på det, men varje match Golden Knights spelar är det någon i truppen som går upp mot ett lag som inte skyddade honom i expansion-draften och den spelaren glöder rimligen av revanschlust.
Ikväll torde Tomas Nosek slå till vad det lider.
• • •
Båda de här kombattanterna lämnar en del i övrigt att önska i egen zon ibland, kan vi vara överens om det?
• • •
En perre kvar, folks.
Sen ska bloggen ut och känna lite på Vegas-natten igen, jodå.

Friday Night på The Strip, del 2

av Per Bjurman

VEGAS – DETROIT 0-1 (Period 1)
• • •
Jag har sett några häftiga shower på Strippen genom åren, till exempel ”Mamma Mia!” på Mandalay Bay, skabrösa ”Les Folies Bergère” på Tropicana och ”Siegfried & Roy” på The Mirage.
Men ingen som glänst lika förföriskt som första perioden i den här hockeymatchen.
Dra mig i turslipsen från gamla Binion’s Horseshoe, det är ju nonstop action, riktigt fin hockey, nerv och spänning och ett sjudundrande liv på läktarna.
Magnifikt!
• • •
Ojvoj, firma Zetterberg-Hästpolo slår till direkt – som de bästa card-counting-gängen vid blackjack-borden.
Kaptenen snor pucken av en fumlande, famlande Jason Garrison, flyger iväg med Lille Skutt på andra sidan och får, med en elegant liten fint i precis rätt läge, över pucken och tjong i medaljongen från Gus.
Sa jag inte nåt om att en viss sorts förstagångsbesökare alltid har Fru Fortuna på sin sida?
• • •
Somliga har framfört teser om att de gyllene riddarna kommer tappa i styrfart så fort det tar emot litegrann.
Men så fan.
De kör så det ryker ikväll också och radar under ett par riktigt heta sekvenser upp feta chanser, men antingen lyckas de missa grovt – eller så gör Mrazek helt fantastiska parader.
• • •
Det är lapp på luckan även ikväll, men som sagt:
Det kryllar av bortafans på varje sektion – och de låter.
Jublet när Lille Skutt smackar in ettan är öronbedövande.
Sånt kommer Knights-fansen få vänja sig vid, åtskilliga lag – framförallt från öst – kommer ha med sig väldiga skaror till Strippen.
• • •
He he, några tappra fans försöker snabbt etablera en nationalsångsgimmick och saftar i med ett rungande ”Knight!” när vokalisten når ordet ”night” i ”Star-Spangled Banner”.
Den kommer garanterat bli en lika stor Vegas-hit som ramsan ”winner, winner chicken dinner”.
• • •
Jimmy Kimmel, född och uppvuxen här i stan, är med i en pre game-video de försöker hetsa publiken med.
Men han blir utbuad.
Hockeyfansen i Vegas gillar, får man anta, inte att han gått hårt åt president Trump i sin late night TV-show.
Eller så föredrar de bara Jimmy Fallon, vad vet jag…
• • •
What happens in Vegas stays in Vegas, heter det.
Jason Garrison får hoppas att det stämmer.
Får resten av världen reda på hur bedrövligt han hanterade pucken före Wings ledningsmål blir han utskrattad.
• • •
Fint att se att John J och Kent håller grytan kokande i spåret.
Ni är uppskattade, pojkar.

Friday Night på The Strip

av Per Bjurman

Det blir aldrig vardag i Las Vegas.
Själva begreppet är helt enkelt inte kompatibelt med en stad där fullskalekopior av egyptiska sfinxer med blinkande ögon trängs med pastellfärgade riddarslott, där den som så önskar kan sitta dygnet runt vid en pokermaskin och dricka gratisdrinkar, där Donny & Marie Osmond varje kväll drar fulla hus, där neonen blinkar för evigt och där en kasinomogul kan öppna en ny larger-than-life-resort och proklamera att ”detta är vad Gud skulle byggt – om han haft råd”.
Det absurda, orimliga och vrickade utgör norm, på såna ställen – och med ”såna ställen” menar jag bara Vegas för det finns inget annat jämförbart.
Likafullt är det precis vad Vegas Golden Knights måste försöka hitta nu.
Sin vardag.
Efter sin exalterande tillblivelse vid expansion-draften, första matchen i Dallas förra veckan och den historiska hemmapremiären i T-Mobile i tisdags – komplett med med en pre game-ceremoni som tog formen av känsloladdad helningsritual efter massakern utanför Mandalay Bay en dryg vecka innan – krävs att NHL:s 31:a lag liksom kommer in i vanlig, reguljär lunk.
Utvecklar en alldaglig rutin.
Kort sagt:
VGK måste bli som ett normalt NHL-lag.
Annars riskerar klubben att snabbt förvandlas till ett spektakel och den epokgörande starten – ingen ny klubb i ligans 100-åriga historia har de facto börjat med tre raka segrar – glömmas som en fluke gödd av nyhetens inspirerande behag.
Hur det ska gå till?
Fråga inte mig, jag har aldrig startat några professionella idrottsorganisationer – och än mindre försökt kultivera vardagskänsla på strippen.
Men processen måste börja ikväll, när Detroit Red Wings för första gången någonsin kommer till Sin City för att spela match.
Bloggen är fortfarande kvar ute i den overkliga ökenoasen och sitter i pressboxen i T-mobilen för att se hur det går.
Får jag sällskap i spåret, den okristliga timmen till trots?
Vore mycket uppskattat.
• • •
Sen sist?
Jotack, jag har haft det pretty legendariskt.
Särskilt den lediga onsdagskvällen var minnesvärd.
Först firade jag bloggens 10-årsjubileum med en praktfull middag på Michael Mina på Bellagio och goddamned, jag tror den stångar sig in på alla tiders topp-10-lista över kulinariska upplevelser.
Sedan följde ännu ett oförglömligt femtimmarspass vid bästa craps-bordet på Encore.
Jag blev bäste kompis med en pensionerad pilot från Scottsdale – utrustad med klassiskt tvinnad mustasch – samt ett ungt par från Cleveland, hade vid ett tillfälle tärningarna i en halvtimme och kände, som alltid under de bästa kvällarna i Las Vegas, hur själva livskänslan stegrade mot en euforisk febertopp.
Vid sex-halv sju ramlade jag in på rummet igen, munter och uppspelt – och om det inte varit för att konventionen ändå kräver att 50-åringar lägger sig före 07.00 även i Vegas hade jag gärna fortsatt.
Nothing like it, folks.
• • •
Scottsdale, ja.
Det är dit man får för sig att man kommit när man åker till Golden Knights träningsrink i Summerlin, 25 minuters bilväg från Strippen.

Bygden har samma bedårande look, stämningen är lika ”affluent” och luxuös – och solen lyser lika förföriskt i den ljusbruna ökensanden.
Mycket riktigt bor merparten av the rich and famous of Vegas i Summerlin, inklusive Andre Agassi, David Copperfield, Nicolas Cage och Sheldon Adelson, mångmiljardären som äger The Venetian och också agerar villig finansiär när verkligt konservativa republikaner sjösätter valkampanjer.
Och visst – det är här hockeystjärnorna kommer slå sig ner också.
Prins Oscar Lindberg har redan hittat ett hus och håller på att flytta in as we speak (generellt talat alltså; exakt nu, i skrivande stund, håller han på och förbereder sig för match, men, äh, ni fattar ju…).
– För mig har det gått lite trögare att hitta något jag gillar, berättar Wild Bill Karlsson, så jag ska flytta in hos Oscar tills vidare.
Se där, en nyhet ni bara får i den här bloggen:
Golden Knights två svenskar bunks together.
• • •
Ikväll får Vegas se något stan inte känner till sedan tidigare.
Bortafans.
I drivor.
Coyotes har ju liksom inte mycket till bortafölje – ens på så här nära avstånd – men det har Red Wings.
Dels är det gott om folk från Detroit som åker med dem – i synnerhet till så här attraktiva destinationer – och dels finns det, på grund av tidigare decenniers arbetslöshetsepidemi där uppe, extremt många Michigan-bor i förskingringen out west.
De fyller den förträffliga plazan utanför huvudentrén redan under eftermiddagen, segervissa och exalterade.
Så brace yourself, Vegas.
Lillebrorkänslan kommer bli påtaglig.
• • •
Vi brukar i den här bloggen uttrycka vår förvåning över att de rika NHL-lagen, som när det gäller allt annat bränner pengar som berusade sjöman i hamn efter två månader på sjön, som regel har så sunkiga träningshallar.
Men Golden Knights övertygar på den punkten också.
Nybyggda City National Arena, i just Summerlin, är en riktigt fin anläggning; fräsch och ljus, med utomordentliga faciliteter för både spelare/klubbpersonal och besökare.
Det borde, med tanke på hur det ser ut på annat håll, vara en selling point i framtida kontraktsförhandlingar.
• • •
Det gick rätt bra även på rouletten under onsdagskvällen.
Jag bygger alltid berg på och runt 21:an och framåt morgonkvisten landade den oberäkneliga kulan på just 21 två gånger i rad i ett hjul på Wynn.
Såna gånger kan man få för sig att man vet hur Ovetjkin känner sig när han fullbordar ett hattrick…
• • •
Man vet att man inte längre är i, exempelvis, Buffalo när Circue de Soleil och The Cosmopolitan betalat för sargreklam.
Jag finner det otroligt festligt, faktiskt.
• • •
Rödvingarna spelade ju i Arizona igår, flög hit efteråt och gick allesamman och la sig direkt när de kommit till hotellet.
Eller, so I’m told i alla fall…
Men klubbledningen är så schysst att pojkarna får stanna en natt till.
Rookie-middag står på programmet, sägs det.
Hoppas Hästpolo-Gustav har sitt leg med sig.
Det är 21-årsgräns på allt roligt här…
• • •
Nä, jag överdriver inte om framgångarna vid spelborden i onsdags; Inte så mycket i alla fall :).
Fru Fortuna har verkligen varit en förtjusande dejt den här gången.
Men av bitter erfarenhet har jag lärt mig att hon är ombytlig som vädret i New York i april, så det finns verkligen inga garantier om fortsatt succé.
Jag är dock, som de flesta som kommer hit och kastar pengar på stan, dummare än en kossa och tror ändå att jag har flytet nu och kommer garantera ställa till det för mig innan helgen är över.
Jag påminner därvid om Maple Leafs-fans som börjar planera Stanley Cup-parad efter en lyckad grundserievecka.
• • •
Det är för jädra trist med Coyotes. De har ju hamnat i precis samma situation som vanligt och halkar efter direkt och det är förödande för så unga lag.
Igen:
Det finns enormt mycket potential i truppen, men utan lite framgång och kanske rentav tur blir det svårt att så att säga få ut den.
• • •
Zäta har, kan bloggen härmed avslöja, aldrig varit i Vegas tidigare.
Så räkna med minst ett par mål från hans sida ikväll.
På nåt sätt ser Sin City alltid till att förstagångsbesökare av den prominenta sorten har nybörjartur.
• • •
Ursprungligen hade jag tänkt åka hem imorrn bitti, för att hinna till derbyt mellan Henkes Rangers och Brattens Devils på Garden.
Men det har visat sig att Bob Dylan spelar på Cosmopolitan imorrn och medan jag sett Rangers och Devils väldigt många gånger – och kommer få se dem igen – har jag aldrig upplevt Bob i Vegas.
Så jag stannar och går på den showen och när jag ändå är här klipper jag Golden Knights matiné mot Bruins på söndag också.
Sen är bloggens inledande Vegas-projekt över, jag lovar…
• • •
Kolla , Golden Knights har verkligen skaffat sig coola fans på en gång…
RATPACK
• • •
Ikväll har bloggen sin egen reserverade stol i pressboxen.
Till somligas missnöje, får man anta.
Det slår aldrig fel, skriver jag, som i tisdags, att jag inte fått någon plats på en pressläktare kommer det omedelbart skadeglada mail från läsare som heter ”Stig” och ”Göran”.
– Bra, idioter som du ska inte ha någon sittplats!
Stackars argsinta farbröder…
• • •
Apropå Zäta är han stort Dylan-fan – jo, det finns hockeyspelare med riktigt bra musiksmak! – och blir inte alldeles överlycklig att hjälten spelar här bara några timmar efter att han lyft mot Detroit.
Jag har föreslagit att han ska fejka en skada som innebär att han inte får flyga på ett dygn, men inte fått gehör för idén och det är klart, då är risken stor att general manager Ken Holland ringer och säger ”It’s all over now, Baby Blue”…
• • •
Det är Bäckis som lightar upp Devils i The Rock ikväll.
Ett mål och tre assist får betraktas som ett rätt hyggligt facit.
• • •
Fick skjuts av Viasats finländska reportage-team efter besöket i träningsrinken i Summerlin i onsdags och vet nu ytterligare en sak ni inte känner till – hur det låter när Antti Mäkinen, Finlands egen Niklas Holmgren, sjunger John Frusciante-hits för full hals.
Det är inte nödvändigtvis nåt ni behöver vara ledsna över.
• • •
Ikväll delar de ut nåt slags blinkande rör till åskådarna.
But of course.
Vi är ju på Strippen.
Då ska det blinka.
• • •
When in Rome, tänker jag när jag på väg till hallen denna eftermiddag går förbi the sport book på Monte Carlo.
Och satsar en liten peng på ett visst resultat här ikväll.
Det är för just sånt – gamblingens korrumperande inverkan på ”produkten” – proffsligorna hållit sig härifrån i alla år, men nu är det som det är och NHL får väl skylla sig självt.
Show me the money, boys!
• • •
Nå, jag kanske ändå trösta de där argsinta farbröderna med upplysningen att jag sitter precis framför Fox Detroits kommentatorshytt och kommer ha Ken Daniels och Mickey Redmond skrikande i nacken hela kvällen.
• • •
Får man se en bläckfisk på T-Mobile-isen ikväll?
Hoppas, en NHL-arena är inte riktigt invigd förrän det skett.
• • •
VGK manar på twitter:
”Det är fredagkväll på Strippen, förvänta er trafik och åk hemifrån i tid”.
Ja, det är fredagkväll på Strippen och det ska spelas NHL-hockey.
Jag kommer aldrig riktigt vänja mig vid den tanken, men det är alldeles, alldeles fantastiskt.
Nu åker vi igen!

Veckans Lista 12/10

av Per Bjurman

Aldrig har det varit lättare att få ihop en ”Veckans Lista” än efter första grundserieveckan 2017 – den häftigaste vi som är under 90 varit tammetusan varit med om.
Enda problemet var att få med allting som förtjänar att hyllas och nämnas – och det lyckades ju inte riktigt heller.
Men here we go.
The bäst och sämst of senaste tiden, according to Bloggens envåldshärskare Biffen.

VECKANS LISTA

1. Bloggens 10-årsjubileum.
– Jisses, det var ju mer omtumlande och roligt att fylla 10 som bloggare än att fylla 50 som biff. Tack alla!
2. New Jersey Devils.
– Det är tidigt, men hallå. Det är ju inte bara det att nederlagstippade Devils är obesegrade efter tre omgångar. De spelar vackrare, roligare och kvickare hockey än någonsin tidigare.
3. The Great Eight.
– Som Bäckis konstaterade för ett par dagar sedan: ”Jag har spelat med Ovetjkin i tio år och aldrig tidigare sett honom så här het”. Det säger verkligen nånting i det här fallet. Men två raka hattrick, och ytterligare två baljor, på fyra matcher är ju overkligt.
4. Vegas.
– Winner winner chicken dinner, som gamblers in the know skriker när det går bra! De gyllene Strippen-krigarnas entré i världens bästa liga har ju varit rena rama braksuccén.
5. The Goal.
– Connor McDavids andra, av tre, i Oilers-premiären…ja, det var hockeyversionen av Maradonas klassiker mot England i Mexiko 86.
6. Young Guns från Big Smoke.
– Igen, det är tidigt, men vi som förfäktar åsikten att Matthew- och Nylander-Versionen av Maple Leafs redan är en contender upplever att vi fått bekräftelse.
7. Jesper Bratt.
– Största svenska rookie-sensationen sedan…sedan….sedan…sedan…nä, jag kommer inte på nåt blågult ungblod som överraskat lika mycket på en gång.
8. 68 i Calgary.
– Det var ju egentligen först när den störste legendaren av dem alla i går debuterade för sin nionde NHL-klubb säsongen startade på riktigt.
9. Blues Brothers.
– Trots alla skador: Det är inga fel på the spirit of St. Louis den här hösten.
10. Första veckan.
– Den mest exalterande säsongsstarten genom tiderna? Ja, i alla fall sedan jag blev del av den här världen.

VECKANS BU

•1-10
– En konstig fluke, visst. Men regerande mästarna ska under inga omständigheter kunna släppa in tvåsiffrigt.
•Tidiga slutsatser.
– Bloggen syndar ju själv, som framgår ovan. Men really, alla måste keep their shirt on. Det har gått en vecka. Det lilla som hunnit hända säger inte nödvändigtvis något alls om hur tabellen ser ut i april
•Dave Hakstol.
– Flyers-coachen gjorde bort sig monumentale med en coach’s challenge i Nashville. Den underkändes, hans lag fick två för delay of game, hamnade i tre-mot-fem-underläge och förlorade under ordinarie matchtid. Sicket praktfiasko.

CITATET

– If you want money, you go to the bank. If you want goals, you go to the net
Alex Ovetjkin om sin succéstart.
• • •
Hey, jag är kvar i Vegas och sitter på ett hotellrum och försöker se vad jag kan av kvällens matcher på datorn, men nån riktig bloggafton blir det inte.
Använd dock det här lilla inlägget för att avfyra kommentarer så ska jag försöka se till att hålla igång spåret, åtminstone.

Viva Las Vegas!, del 4 – The End

av Per Bjurman

VEGAS – ARIZONA 5-2 (Slut)
• • •
Matchen är över, Intervjuer gjorda och Gallants presskonferens avklarad, så jag lämnar hallen genom media-entrén – och kliver rakt ut i det forever glittrande Las Vegas.
Det är nog det ögonblicket jag ägnat mest tid när jag fantiserat om den här premiären – och ja, det är precis så coolt och kittlande och overkligt som jag föreställt mig.
Jag känner mig ungefär som Chevy Chase när han i ”Ett Päron till farsa i Las Vegas”-filmen kommer in på The Mirage, ser the brinnande action och med ögon som lyser av förväntan bara utbrister:
– Vegas-Vegas-Vegas-Vegaaaas!
• • •
Det är ju lite sanslöst det här.
Golden Knights är efter tre matcher fortfarande helt obesegrade – och leder Pacific före Kings och Flames.
Det hade omvärlden inte riktigt kalkylerat med…
• • •
Den historiske Prins Oscar – den förste svenske målskytten på Strippen – ser allmänt nöjd ut när han tar emot i hemmalagets förnämliga omklädningsrum, inte alldeles olikt gästkabyssen i Nashville, fast fräschare.
Det visar sig att han trivs extremt bra med allting här. Laget, klubben – och staden.
– Ja, det är verkligen suveränt. Där ute där vi bor och tränar är det betydligt lugnare och skönare än på exempelvis Manhattan. Mer avslappnad miljö, liksom. Det trivs jag bäst med, förklarar han.
Kort sagt:
Oscar Lindberg lyckas få det till att Las Vegas är rätt likt Skellefteå!
– Ha ha, ja, där vi bor så…mer likt än vad Manhattan var i alla fall. Men med lite annat väder.
Jo, här är ju underbar sommar fortfarande.
• • •
Såklart:
När slutsignalen går brakar de igång Elvis ”Viva Las Vegas!” i T-Mobile och den lycksaliga publiken klämmer i med rungande allsång.
Sämre segersånger har jag hört, that’s for sure.
• • •
Golden Knights har placerat sitt klubbmärke i taket istället för i heltäckningsmattan.
Så hit kan man ta Youngblood Ekeliw utan att riskera skandal…
• • •
Prins Oscar trivs med landsmannen Wild Bill Karlsson också.
– Han ska flytta in hos mig nu, tills vidare. Så jo, vi är bra polare, konstaterar han.
• • •
Även Predators har placerat sitt klubbmärke i taket efter sommarens renovering av omklädningsrummet.
I det fallet BEROR det på Ekeliw, gissar jag.
• • •
Gerard Gallant pratar innerligt om publiken på sin presskonferens – och att det här var så mycket mer än bara en hockeymatch, att det var extremt viktigt att få vinna premiären för Las Vegas och människorna här.
– De var fantastiska och bar fram oss under de där sju minuterna när vi lyckades göra fyra mål.
Ja, fan.
Då var det sånt drag i hallen att det kändes som Stanley Cup-final, faktiskt.
Oförglömligt.
• • •
Ja, då ska vi se. Klockan är 00.30. Om jag suttit på ett rum på exempelvis Marriott i Pittsburgh hade det nu, en tisdagkväll, varit extremt bråttom att hinna ner före last call om andan fallit på.
Men det gör jag inte.
Jag sitter på ett rum på Monte Carlo i Las Vegas.
Så jag kan softa ett tag, ta en dusch, och sen gå ner och ta en nattfösare när det passar.
Och ni undrar varför det är bra med ett NHL-lag här?
• • •
Imorrn är jag ledig, men jag återkommer i någon form på torsdag – och sen är det ny match här, med Detroit Red Wings på ena planhalvan, på fredag.
Nu sätter jag punkt med några bilder från den allra första NHL-matchen i Las Vegas, Nevada.

Here it is – första nedsläppet någonsin i T-Mobile Arena
Here it is – första nedsläppet någonsin i T-Mobile Arena

Från den gripande pre game-ceremonin, när det var tyst i 58 sekunder för att hedra minnet av var och ett av offren för förra helgens massaker.
Från den gripande pre game-ceremonin, när det var tyst i 58 sekunder för att hedra minnet av var och ett av offren för förra helgens massaker.

En ackrediteringsbricka att spara.
En ackrediteringsbricka att spara.

Till och med detta: En utomhusrink i öknen.
Till och med detta: En utomhusrink i öknen.

Vegas svar på Marriott Waterside i Tampa.
Vegas svar på Marriott Waterside i Tampa.

Det är inte direkt långt till bisarra New York-New York heller.
Det är inte direkt långt till bisarra New York-New York heller.

Gerard pratar.
Gerard pratar.

Viva Las Vegas!, del 3

av Per Bjurman

VEGAS – ARIZONA 5-1 (Period 2)
• • •
Som sagt:
Det är väldigt långt från Skellefteå till Las Vegas, men Prins Oscar Lindberg har hittat hem direkt.
Han stänker stilfullt in 5-1-målet i slutet av mittperren – och blir därmed den historiske förste svenske målskytten på The Strip.
Hurra!
• • •
I övrigt har jag inte så mycket att förtälja nu, för dels händer det inte så mycket i andra akten, dels sitter jag större delen av perioden och randar referat om Carl Gunnarsson och Filip Forsberg – efter att de haft vänligheten att sms:a några kommentarer.
Sorry, men så blir det ju ofta när bloggen åker way out west.
• • •
Om hallen i sig – T-Mobile – finns inte så jättemycket att säga.
Den är modern och bekväm och bra, men också rätt standard.
 Inte Little Caesars eller Rogers Place, direkt.
Det som gör den till en sån upplevelse just ikväll är de som sitter här och har så fruktansvärt roligt åt att deras lag bjuder på makalös premiärshow.
• • •
Nu kom det kommentarer från Burger Klingberg också, så – papper i maskin igen.
Men det kommer en hyggligt fyllig slutrapport ikväll, tror jag.

Viva Las Vegas!, del 2

av Per Bjurman

VEGAS – ARIZONA 4-1 (Period 1)
• • •
Ojvoj!
Eller:
Ha ha ha, what the hell?
Det är ju överkörning, målkalas och karneval i T-Mobile.
De gyllene riddarna spelar som i trans i sin emotionella hemmadebut och gör fucking kaffeved av sina ökenrivaler från grannstaten
Efter en halv period står det – 4-0!
Jesus amalia.
Stämningen?
Ja, det är som lördagkväll runt crapsborden på Wynn, Bellagio och Venetian och tro mig, mer vildsint och euforisk stämning än så finns inte.
• • •
Det är långt från Skellefteå till Las Vegas, och från Märsta med – men Oscar Lindberg och Wild Bill Karlsson ser båda ut att trivas lika bra i sin nya hemstad som The Wolf Pack i ”The Hangover” – men av andra skäl och på annat sätt.
• • • 
19.50, lokal tid, – eller 02.31 in i premiären om ni hellre vill det – skriver förre rödvingen Tomas Nosek historia genom att göra det allra första målet i T-Mobile Arena.
Jubel värdigt sudden death-avgörande i en Game 7 i slutspelet utbryter i den absolut knökfulla arenan.
Fantastiskt.
• • •
Det är Coyotes som ser ut som ett helt nytt, hopplockat lag som inte riktigt vet vad det ska ta sig till.
Man får nästan för sig att de gjorde Vegas igår kväll och bekräftar misstanken att Knights kommer ha ett enastående home record enkom tack vare utbudet av skojigheter i närheten av T-Mobile…
• • •
Fansen på ena kortsidan när fyran sitter:
– We want the cup, we want the cup, we want the cup!
Hi hi, DET är humor!
• • •
Men Yellbear är det i alla fall ordning på, det är han som ser till att pucken hamnar hos Rieder, så Yotes kan stoppa blödningen.
• • •
Det nya laget presenteras för sina fans genom att var och en av spelarna eskorteras ut på isen av brandmän, sjukvårdare, läkare, ambulansförare, poliser och andra riktiga hjältar som räddade livet på människor under masskjutningen förra söndagen – i åtskilliga fall genom att riskera sitt eget.

Powerful, är ordet
Sen följer en ceremoni som mycket riktigt är känsloladdad, inte minst under de 58 tysta sekunder som föräras dödsoffren – och under Vegas-sonen Deryk Engellands tal till publiken.
• • •
James Neal gör alltså två mål igen, är uppe i sammanlagt fem på de tre första matcherna och håller ju redan på att få högre status än Elvis på Strippen.
• • •
Noterar ni att det inte är någon reklam på sargerna?
Kvällen till ära står där bara ”VegasStrong”.
• • •
Tror för några ögonblick att det är Hagge som kommer flygande över isen – och får panik över att jag missat en stor, svensk trejd.
Men det är landsmannen Mario Kempe som begår sin NHL-debut.
Han har samma sorts hårman.
• • •
Det är fint att se hur de övriga 30 NHL-lagen backar upp Vegas i dess time of need i en video som rullar på jumbon.
En stjärna per lag – bland dem Erik Karlsson – förkunnar att de alla är medlemmar i det här laget.
• • •
Nu, i pausen, är det Cirque de Soleil-show på isen.
Vegas, baby…

Viva Las Vegas!

av Per Bjurman

TMOBILE
Otroligt.
Nu händer ju det här.
Nu ska det verkligen spelas NHL-hockey i Las Vegas.
På strippen.
Bara ett löst slagskott från orgiastiskt blinkande neonskyltar, crapsbaljor, 24-timmarsbarer, pokerbord, Cirque du Soleil-shower, roulettehjul, fejkvulkaner, enarmade banditer, bröllopskapell med drive thru-lucka och megaresorts som varit skådeplatser för några av de roligaste, mest oförglömliga kvällarna och nätterna i mitt liv.
Redan under visiter på 90-talet tänkte jag ibland, med ett snett leende, att wow, vilken grej om de utöver allt annat hade ett NHL-lag här också – och sedan jag flyttade till Amerika och började rapportera om ligan har det varit en febrig dröm.
Den besannas när Vegas Golden Knights ikväll begår sin hemmapremiär i fina T-Mobile Arena – belägen mitt emellan megaresorsten Monte Carlo och New York-New York – mot Arizona Coyotes.
Självklart är jag på plats, inget skulle kunna hålla mig härifrån, och självklart kommer jag blogga så det pinglar som i pokermaskinerna inne på Monte Carlo.
Klockan är mycket hemma i Sviiiden, jag vet, men jag hoppas att jag får sällskap av åtminstone några glada nattugglor.
• • •
Bloggens tioårsjubileum blev ju direkt omtumlande.
När jag steg av planet på McCarran igår kväll hade den magnifike Tomas Ros skickat den här videon med hälsningar från en uppsättning hyggligt bekanta NHL-svenskar.
Jag höll på att ramla omkull i rulltrappan ner till bagagebanden, så överraskande och, ja, rörande var det att Rosen gjort sig sådant besvär för lilla mig – och att killarna ställde och sa så vänliga saker.
Jag kommer aldrig glömma det.
Inte heller kommer jag glömma era värmande ord i spåret.
Tack!
• • •
Varför jag är så barnsligt förtjust i den här absurda staden är inte alldeles lätt att förklara.
Det handlar inte huvudsakligen om gambling, även om jag genom åren lämnat så mycket pengar här att man mycket väl kan säga att jag finansierat åtminstone fontänen utanför Bellagio.
Vad som verkligen fascinerar är idén om den här platsen; det faktum att det överhuvudtaget existerar en dylik hägring mitt ute i öknen, helt vigd åt nöjen och förlustelser och drömmar och groteska överdrifter och gränslös action 24 timmar om dygnet.
Las Vegas ska inte kunna finnas.
Men gör det ändå.
I love it.
• • •
Som ni vet äger Golden Knights dop här i T-Mobile rum i skuggan av en förfärlig tragedi.
Ett vidrigt avskum krossade ju förra söndagen två rutor i sin svit borta på Mandalay Bay och började peppra värnlösa människor på en countryfestival, dödade 58 och skadade nästan 500 i vad som, i hård konkurrens, var den värsta masskjutningen i USA:s historia.
Chocken och sorgen hänger fortfarande tung i stan och kommer såklart att sätta sin prägel även på den här kvällen; vi lär få uppleva en känsloladdad pre game-ceremoni, byggd kring det virala begreppet #VegasStrong.
Någon kanske tycker det är osmakligt att alls spela hockey under dylika omständigheter, men tvärtom säger jag.
Det är såna här gånger människor behöver underhållning och show och konst. För att få le, för att – om så bara tillfälligt – få glömma och för att påminnas om att världen också kan vara god, rolig och vacker.
• • •
Mika Zibanejad, brother…han producerar ju mål som bryggerierna producerar julmust i december.
• • •
Det allra bästa att jobba här är förstås att det inte finns några tider som måste passas för after game-aktiviteter.
I Vegas har barerna öppet 24 timmar om dygnet, ju.
Sett på det sättet kommer den här expansionen bli en prövning för the membership of PHWA…
• • •
Herregud, Jesper Bratts start på säsongen är ju rena rama Buster-sagan.
Jag var helt säker på att han skulle fullborda ett bratt-trick i Buffalo igår.
Riktigt så skoj blev det nu inte, men två mål och en assist är sannerligen inget att fnysa åt det heller.
• • •
Golden Knights hemmapremiär är inte helt oväntat en medial happening – och pressläktaren i T-Mobile tyvärr inget PPG Paints Arena-monster så bloggen har inte fått någon stol.
Ännu.
Men det löser sig, antingen hittar jag något hörn ändå, får en pressmänniska att visa förbarmande eller sitter på anvisad plats i ett pressrum i de så kallade environgerna – och bloggrapporterna kommer ändå glöda i neon!
• • •
Monte Carlo är ingen av de mest spektakulära resortsen längs Strippen. Tvärtom, det är en av de mer anonyma och stillsammaste (fast den förstås varit en sensation överallt annanstans…).
Men från och med nu kan hotellet i alla fall skryta med att vara ett av de som ligger bäst till i NHL.
Bara från vissa härbärgen i Nashville, från Marriott City Center i Pittsburgh och från Marriott Waterside i Tampa är avståndet från entrén till hallen kortare.
• • •
Carl Gunnarsson – den nye Erik Karlsson!
• • •
VGK är ju fortfarande obesegrade efter två matcher, i Dallas respektive Glendale.
Huvudorsak:
Marc-Andre Fleury och James Neal.
Men av vad jag sett spelar de generellt väldigt klokt och begåvat efter sina förutsättningar också, som lag under Gerard Gallants ledning tenderar att göra.
Sen finns det ju mycket näring att hämta i den vi-mot-världen-attityd som nog automatiskt uppstår när spelare utan koppling till varandra kommer flygande från alla möjliga väderstreck för att bilda ett nytt lag alla redan på förhand ser som självklar slagpåse.
• • •
Jag har tillbringat större delen av dagen i solskenet på plazan utanför T-Mobile och kan rapportera om förväntansfullt ramalama från tidiga förmiddagen – och att döma av dånet vi hör genom väggarna uppe på pressläktaren två timmar före matchstart (ja, jag sitter tills vidare på Dave Lozos plats och skriver, det får han som det heter bjussa på…) har det ramalamat under sena eftermiddagen eskalerat till ren regelrätt folkfest
Golden Knights är definitivt en succé så här i inledningen
• • •
Sen är det förstås problem att GM GM ställt till det så att de några av bästa spelarna – Shipachyov och Theodore, till exempel – inte kan använda, men ingen verkar vilja tänka på det just ikväll.
• • •
Gästerna i den här historiska öppningsmatchen, Coyotes, har inlett säsongen med två raka förluster, den ena på övertid, och det är lite tråkigt.
Så unga lag behöver lite framgång för att det ska gå att krama all potential ur truppen
Men jag ser ändå – varför det nu skulle vara ett ”ändå”… – fram emot att få spana in dem live.
Truppen rymmer ju några kids som framstår som rena tivoliattraktionerna och särskilt gäller det Clayton Keller, som Ekeliw hajpat så hårt – i podden såväl som privat – att jag nästan darrar lite nu när han ska gå live framför mina oskyldiga blå.
Dessutom:
Yellbear Hjalmarsson spelar för fan för Coyotes nu!
Han är sedan länge en av bloggens verkliga Made Men – och den jag fått äran att bjuda på mest snus – och att efter tio år få se honom i en ny jersey känns både märkligt och kittlande.
• • •
Alla jag pratar med under dagen som bär Golden Knights-jerseys – och det gör hela stan idag, känns det som – berättar att de bor här men kommer från andra platser (Detroit, Toronto, Philly, Pittsburgh, Vancouver) och därför kan sin hockey och är helt exalterade över att få ett NHL-lag i nya hemstaden.
Ja, det är ju ytterligare en egenhet med Vegas.
I ingen annan amerikansk stad har så stora procentandelar av befolkningen rötter någon annanstans – helt i enlighet med tesen att det är hit amerikanen flyttar när hen vill starta om sitt liv.
En förkrossande majoritet av de 2 miljoner som bor i Clark County kommer helt enkelt någon annanstans ifrån och detta ”annanstans” är inte sällan de nordliga regioner där puckar alltid glidit över nyspolad is.
Det är ett skäl till att det blir lättare att etablera hockey här – och få den nya publiken att fatta grejen – än många tror.
• • •
Korrigering:
Yellbear är den jag bjudit snus flest gånger.
Störst mängd svarta korn från Ljunglöfs är det dock Pebben som tagit för sig av ur mina dosor – han tryckte i sig prillor stora som tennisbollar, han.
• • •
Nu messar Lozo och säger att jag kan ta hans plats, för han ska roama runt på läktarna.
Sicken hjälte!
Drinkar on me hela den här Vegas-vistelsen!
• • •
De kanske inte kommer dominera på isen, men jag hör folk här surra om att Golden Knights tänker sätta en ny guldstandard för runtomkring-arrangemang och pausunderhållning.
Yeah, förutsättningar för det torde finnas i en stad som – på mycket goda grundar – kallar sig The Entertainment Capital of the World.
• • •
En gammal sanning har varit att det amerikanska kaffet blir blaskigare och blaskigare ju längre västerut man kommer – för att i Kalifornien har mer gemensamt med lätt nedsmutsat vatten än det ni har i kopparna hemma i Europa.
Därför är det en liten besvikelse att det de bjuder på på pressläktaren i Vegas är i det närmaste identiskt med Garden-kaffet.
• • •
Burger med ost på i Dallas! Klingberg stänker in säsongens första mot Detroit. Mycket mera kommer, tror jag.
• • •
Det här kan jag inte erinra mig att jag sett utanför några andra NHL-hallar…
ELVIS
• • •
Kommissionären är förstås här, han missar inga events av den här magnituden.
– Det är kristallklart att den här staden redan omfamnat Golden Knights, säger han och ser belåten ut.
• • •
Hehe, klockren jumbotron-pärla:
Den klassiska bilden av The Rat Pack utanför gamla Sands – men Sinatra, Dino, Sammy och de andra har försetts med Golden Knights-tröjor
• • •
Garth Brooks är ju inget att ha, om ni frågar mig. Ändå gick jag förra sommaren, efter Awards-showen på Wynn, och såg honom här i T-Mobile – för att jag var så ivrig att få se arenan Las Vegas NHL-lag skulle spela i.
”Om bara ett år och fyra månader…då sitter jag här och ser NHL-hockey”, minns jag att jag febrade för mig själv och ville att tiden skulle skynda på.
Well, here we are.
NHL har kommit till The Strip – och därmed börjar en ny era i världens bästa liga.
Roll the dice, boys!

NHL-bloggen 10 år!

av Per Bjurman

10 oktober 2007 publicerades det allra första inlägget i den här bloggen.
”Goddag”, löd den kanske inte helt oförglömliga rubriken – och i texten skrev jag om ett derby på Long Island jag tänkte se på tv för, som det hette, ”att ta sig ut till Nassau Coliseum är ett projekt värdigt forna tiders upptäcktsresande – och så får man sitta i en förvuxen Borlänge Ishall och se dum ut”.
7164 inlägg senare fyller NHL-bloggen alltså tio år.
Vi ska väl inte göra alltför stor sak av det jubileet, men ett litet hurra är vi värda – jag och alla ni som under det här decenniet följt bloggen och förgyllt den med hundratusentals kommentarer.
Så:
Hurra!
• • •
Det är Tomas Ros vi ska tacka för att NHL-bloggen överhuvudtaget existerar.
Front 242-Åke – som han snabbt kom att kallas här för att det visade sig att han heter Åke i andranamn och helt otippat älskar belgiska Electronic Body Music-giganterna Front 242 – var mannen som den där hösten kom på idén att jag borde skriva i Sportbladets nya NHL-blogg.
Ursprungligen var han med och skrev själv också, men efter bara några månader hoppade han av och lämnade scenen fri för Biffen.
Jag frågar varför och får följande sms-svar:

”Hösten 2007.
Bloggarna har slagit igenom på allvar i Sverige.
Nätets chefredaktör Kalle Jungkvist vill ha bloggar från tidningens samtliga avdelningar och i alla möjliga ämnen.
Ros Hockeyblogg var en av de första idrottsbloggarna vintern 2005 och nu ville cheferna att jag skulle starta en blogg även om NHL.
– Aldrig, sa jag.
– Kommer gå in i väggen. Magsår. Blir godnatt. Men kan jag ta med mig en wing-man så kanske det blir bra.
Inga problem från desken och nu startade arbetet med hitta någon som orkade vara vaken på nätterna, hade lite skön touch, ville tag-teama och vips föddes den briljanta iden: Bjurre.
– Han håller ju på Leksand och Brage, kör dalmål och bor i New York. Kan inte gå fel, tänkte jag.
Minns samtalet som i går.
Bjurre blev helt tyst i luren. Lite samma tystnad som när Svenska Spel ringer och berättar att någon vunnit 43 miljoner på lotto.
Svaret var typ såhär: Ja, kanske det.
I dag kan jag säga att det var den mest briljanta rekrytering som jag någonsin gjort. Jag såg ett monster födas. Ett monster som fyller 10 år nu och är ett måste för alla som gillar NHL.
Var ett ganska enkelt val att släppa loss monstret på egen hand efter ett tag.
Låta monstret växa till den bästa bloggen Idrottssverige någonsin sett.
Jag var där – kan jag säga nu.
Jag var där, när allt startade.
Var där vid förlossningen.
Hörde första andetaget och såg hjärtat börja slå.
Grattis på 10-årsdagen, NHL-bloggen”
.

Wow, jag blir ju alldeles rörd här.
Fantastiskt fina ord.
• • •
Den allra första kommentaren skrevs av signaturen ”AP”.
”Kör hårt grabbar”, manade han kort och gott och så var det bra med det.
Sedan tror jag aldrig vi hört av honom igen.
AP, var tog du vägen? Du är en levande legend, ju!
• • •
Höjdpunkter?
Too many to mention, men om jag ändå måste säga nåt är det ju OS-turneringarna i Vancouver och Sotji plus World Cup i Toronto samt förstås de tio finalerna – med de mellan Pittsburgh och Detroit 2008 och 2009, Henke Lundqvists hittills enda besök på den största scenen 2014 och den allra senaste, när tidernas folkfest utbröt i Nashville, som särskilda utropstecken.
• • •
Några klassiska sidekicks måste ju nämnas:
Eken (som hämtat så mycket kaffe åt bloggen att vi skulle kunna fylla en olympisk bassäng och dessutom skapat ett eget sidospår med sina kulinariska utsvävningar), Varpu, Surkålsmannen, Päronmannen, Gris-Olle, Niklas Holmgren, Calle Johansson, Håkan Södergren, Garpenlöv, Åsberg, Hyresgäst-Johan, Sälen, Svinet, Papegojan, Babianen, Tjötröva, Vetlanda-Posten, Höken, Big Papa Wennerholm, Abris, CEO of Everything, Professor Hugosson, Smedjebacken-Uffe, Viberg, Lönta, Jimmy Wixtröm, Youngblood Ekeliw, Jarkko och några till som jag känner på mig att jag glömmer just nu.
Alla har stått för ovärderliga insatser.
• • •
Ojvoj.
Monumentale.
Lugubert.
In med Backlund!
Nu lägger Eken på ett lass mat igen!

Ja, förlåt jag ville bara dra några ord och fraser som fått lite klassiker-status under åren.
• • •
Ska vi bli lite högtidliga är det några hundra svenska hockeyspelare som uppträtt i NHL mellan 2005 och 2017 som måste tackas alldeles särskilt speciellt också.
Utan deras välvilja och öppenhet, utan att de ställt upp och pratat efter träningar och matcher och svarat i telefon och försett bloggen med finfint material, hade det inte blivit nånting.
Ingen nämnd och ingen glömd, men Fast Freddy Shoestring Sjöström, Nicklas Lidström, Tomas Holmström, Henrik Zetterberg, Niklas Kronwall, The Mule Franzén, Andreas Lilja, Micke Samuelsson, Big E Ericsson, Douglas Murray, Hanky Tank Tallinder, Johan Hedbä Hedberg, Mattias Norström, Pebben Axelsson (och hans bror, känd som Pebbens brorsa), Mats Sundin, Foppa, Daniel Alfredsson, Jonas Frögren, Johan Backlund, tvillingarna, Loui Eriksson, Alex Steen, Carl Gunnarsson, Nicklas Bäckström, Carl Hagelin, Bengan Hörnqvist, Strålle Strålman, Victor Hedman, Jacob Josefson, Robin Lehner, John Klingberg, Erik Karlsson, Eddie Läck, Yellbear Hjalmarsson, Hästpolo-Gustav Nyquist, Mattias Ekholm, Filip Forsberg och Oscar Klefbom har varit alldeles särskilt behjälpliga därvidlag.
Och så Henke Lundqvist då.
Det var för att han kom till New York och gjorde succé jag som vanlig korre back in the day fick börja skriva så mycket hockey och i förlängningen erbjöds den här bloggen av Rosen.
Om det inte hänt, om Henke floppat och åkt hem igen, well, inte nog med att det aldrig blivit någon blogg – i alla fall inte med mig inblandad. Jag hade hade överhuvudtaget inte varit kvar i Amerika.
Så det tack som riktas till honom är det väldigt mycket eftertryck i.
• • •
Bloggens största musikaliska hittar är väl egentligen de amerikanska och kanadensiska nationalsångerna.
Det är framförallt dem jag hört, några tusen gånger, när jag suttit och bloggat.
Men personligen kommer jag oftast att tänka på Rolling Stones ”(I Can’t Get No) Satisfaction” när jag försöker klura ut det här forumets soundtrack.
I Britney Spears version.
Det var den som kom på bilradion under en av mina och Ekens alla roadtrips mellan Detroit och Pittsburgh 08 och 09, varmed min mest hängivne sidekick utbrast:
– Den här versionen är bättre än Stones original.
Eller hur det nu var, Eken själv har en alternativ version av vad som sades, men oavsett:
En klassisk scen.
• • •
Ni som läser – antingen som U-båtar eller stammisar i det ständigt sprakande kommentatorsspåret – är de jag vill tacka allra, allra hjärtligast.
Den interaktion som uppstått med er är det bästa av allt och gör bloggen till vad den är.
Några av er – för många att nämna, men ni vet vilka ni är – har varit med under nästan hela resan och är som en extra liten familj, fast vi med några ytterligt få undantag inte känner varandra alls.
Really:
Tack!
• • •
Now, jag tillbringar denna tioårsdag i Las Vegas – och kommer fira med en livesändning från Golden Knights första, historiska match hemma i T-Mobile Arena på Strippen.
Ett mer perfekt sätt att fira ett dylikt jubileum kan jag inte tänka mig.
Framåt sena natten – 04.00, svensk tid, är jag rädd – kommer det första introt under bloggens elfte år.
Tills dess:
Jag har letat i arkivet och hittat några underbara bilder från de första tio åren…
Enjoy

Min allra första bild!
Min allra första bild!

Första bilden på ätande en ätande Eken – från april 2008.
Första bilden på ätande en ätande Eken – från april 2008.

Första bilden på Fast Freddy Shoestring – också från april 2008.
Första bilden på Fast Freddy Shoestring – också från april 2008.

En ung The Mule nån gång 2008.
En ung The Mule nån gång 2008.

Biffen och bucklan
Biffen och bucklan

Britney är bäst!
Britney är bäst!

Calle J i The Joe 08.
Calle J i The Joe 08.

Red Wings vinner cupen i gamla Igloon i Pittsburgh.
Red Wings vinner cupen i gamla Igloon i Pittsburgh.

Zäta och Emma i segerkyssen. Mitt hittills enda scoop som fotograf!
Zäta och Emma i segerkyssen. Mitt hittills enda scoop som fotograf!

Nicky!
Nicky!

Well...det är stressigt ibland.
Well…det är stressigt ibland.

Alfie och Bruce
Alfie och Bruce

Front 242-Åke håller på Hawks, han.
Front 242-Åke håller på Hawks, han.

Några gånger har vi som bekant varit utomhus också.
Några gånger har vi som bekant varit utomhus också.

Bloggen och Oduya på tur i Jersey.
Bloggen och Oduya på tur i Jersey.

Stor-Nyllet och Pudding.
Stor-Nyllet och Pudding.

Eken och Fast Freddy Shoestring i den ursprungliga, berömda korresoffan – ful och sunkig var den, men en vän!
Eken och Fast Freddy Shoestring i den ursprungliga, berömda korresoffan – ful och sunkig var den, men en vän!

Här kommer det en reporter och stör mitt under hockeymatch på Garden...
Här kommer det en reporter och stör mitt under hockeymatch på Garden…

Alex!
Alex!

Front 242-Åke på Vancouver-OS
Front 242-Åke på Vancouver-OS

Big Papa, Vancouver 2010
Big Papa, Vancouver 2010

Han, ja.
Han, ja.

Olympiska spel
Olympiska spel

Fina The Joe
Fina The Joe

In med Backlund!
In med Backlund!

Bloggens fine kompis Ville Leino!
Bloggens fine kompis Ville Leino!

Yellbear!
Yellbear!

Den hårdaste – Fast Freddy!
Den hårdaste – Fast Freddy!
Hawks vinner SC i Philly 2010
Hawks vinner SC i Philly 2010

Lakritsdrottningen från Finland, legendariska Varpu!
Lakritsdrottningen från Finland, legendariska Varpu!

Daniel. Eller Henrik.
Daniel. Eller Henrik.

En legendar och en biff.
En legendar och en biff.

Storchen!
Storchen!

Den mest klassiska av alla bilder.
Den mest klassiska av alla bilder.

Framtida NHL-backen Kalle Eriksson
Framtida NHL-backen Kalle Eriksson

Strålle sparkar boll
Strålle sparkar boll

Toby och Byfuglien
Toby och Byfuglien

Vigge och Steven med kinven
Vigge och Steven med kinven

Dogge!
Dogge!

Legender
Legender

Chicago vinner cupen igen, i Boston.
Chicago vinner cupen igen, i Boston.

Hedbä!
Hedbä!

Kron Wall of Pain!
Kron Wall of Pain!

Goddamned Big House i Michigan!
Goddamned Big House i Michigan!

Ryssland
Ryssland

Vår vän Eduard i Sotji!
Vår vän Eduard i Sotji!

Henke i Sotji
Henke i Sotji

Bell Centre!
Bell Centre!

En liten kille blir draftad av Leafs...
En liten kille blir draftad av Leafs…

SC-final i NYC
SC-final i NYC

Ekeliw och Elvis
Ekeliw och Elvis

Tammetusan, vinner inte Chicago SC igen, den här gången hemma i United Center 2015
Tammetusan, vinner inte Chicago SC igen, den här gången hemma i United Center 2015

Dallas-svenskar
Dallas-svenskar

Hästpolo!
Hästpolo!

Bloggens dricka!
Bloggens dricka!

Pittsburgh vinner SC, i San Jose 2016
Pittsburgh vinner SC, i San Jose 2016

EK65
EK65

World Cup i Toronto
World Cup i Toronto

Hagge o Bengan firar jul
Hagge o Bengan firar jul

Tre bra hockeyspelare
Tre bra hockeyspelare

Youngblood på roadtrip
Youngblood på roadtrip

Pittsburgh vinner SC igen, i Nashville.
Pittsburgh vinner SC igen, i Nashville.

Senaste bilden – från Little Caesars Arena.
Senaste bilden – från Little Caesars Arena.

Sida 2 av 712
  • Tjänstgörande sportredaktör: Hampus Hagman
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB