Inlägg av Per Bjurman

En vålnad på isen, del 4

av Per Bjurman

OTTAWA – NY RANGERS 5-5 (Period 3, OT väntar)
• • •
Can you believe this?
Nä, det kan ni inte.
För det ska inte vara möjligt
Själv hade jag en hel text klar, färdig att skicka till redaktör Kingen så vi skulle hinna få med matchen i alla papperseditioner.
Den satt i princip, som vi sa förr, i faxen när några få minuter återstod, men uh-uh.
Jean-Gabriel Pageau ville fullborda ett hattrick och då blev det så.
Bara att skicka ansträngningarna rätt i papperskorgen.
Men jag får skylla mig själv.
Jag sa ju själv att vad som helst skulle kunna hända i tredje.
Indeed it did.
• • •
OT-hjältar?
Mika eller Brassard, man kan ju inte säga nåt annat.
Och Liemannen stretchar bakom Rangers bås…

En vålnad på isen, del 3

av Per Bjurman

OTTAWA – NY RANGERS 2-4 (Period 2)
• • •
Red alert i Ottawa:
Erik Karlsson haltar ut i omklädningsrummet med – gissar vi – sin trasiga häl.
Om han inte kan spela mer har Senators definitivt en date med The Grim Reaper snart.
Dessbättre återkommer han efter några minuter.
Kanske behövde han bara slå en sjua – och haltade enkom för att lura Rangers…
• • •
Rangers gör alltså sitt andra shorthanded-mål för dagen och det är ju inte riktigt friskt, men dom är fanimig farligare med en man mindre än med en man mer.
Go figure, som dom säger här.
• • •
Överhuvudtaget är det här en mycket förvirrad och egendomlig match.

Det känns som det mesta – och det är verkligen en hel del – händer av rena slumpen.
2-4 borde vara ett hyggligt säkert resultat efter två perioder, men det vetifan.
Gör er redo för vad som helst sista 20.
• • •
Nu stuvar Badtofflan om i kedjorna som Bob Dylan stuvar om i ackorden när han ska framföra sina klassiker live.
Ett tag tror jag fan Antti Raanta är på väg in i en formation med Grabner och Staal.
Man blir yr i huvudet, ju.
• • •
Med ”slå en sjua” menar jag inte att Erik slog Kyle Turris…
• • •
De bjussade till och med på grillad vurre i pausen.
Jag hade på en saftig sträng stark senap och är nu så glad att jag skulle kunna dansa i en yster musikal.
• • •
Uppriktigt – det är för jävla trist att Erik inte är hundraprocentigt fit for fight.
Slutspelet berövas på en av sina allra, allra största attraktioner.
• • •
Får inte de utlovade observationerna från Fast Freddy Språkröret Shoestring och befarar att han däckat i soffan redan under förstaperren, lördagkväll och allt som det ju är.
Men nejdå.
– Kollar, men en granne dök upp. Oljebaronen. Så det blev lite splittrat fokus, messar han.
Jaha, till den lista av Shoestring-sidekicks som redan inkluderar Babianen, Svinet, Sälen och Tjötröva kan vi nu alltså också lägga – Oljebaronen!
• • •
De får göra nåt åt domare Pollocks mikrofon.
När han ska berätta om domsluten efter granskningar låter han som Mike Myers när han fejkar pajjat ljudsystem på drive-thru-stället i ”Wayne’s World”.
• • •
En notering kommer till slut från den västsvenska soffan:
– Hoffman är bra!
Överansträng dig inte nu, Shoestring!
• • •
Fyra mål i baken berättar inte den sanna historien om Craig Anderson.
Han har tidvis varit lika bra som Henke var i förrgår.
• • •
Kom ihåg vad jag sa nu:
Vad som helst kan hända sista 20.

En vålnad på isen, del 2

av Per Bjurman

OTTAWA – NY RANGERS 1-1 (Period 1)
• • •
När Rangers drar på sig tredje raka utvisningen under de inledande tio minuterna – plus arton sekunder, okej – är det nästan så Liemannen fyrar av ett milt leende.
Nu händer i och för sig inget annat än att Grabner gör ett shorthanded-mål, på perfekt bredd leverpastejmacka av Quckie Fast, men receptet som sådant är i längden just vad som krävs för att han ska få stilla sin hunger efter byten – snabbt.
• • •
Jodå, the proud city of Ottawa har steppat upp idag.
Däckcentret är utsålt, allsången till ”O’ Canada” rent ACC-mäktig och stämningen värdig en playoff-match north of the border.
Bra grejor.
• • • 
Vi ser bara 14 minuters fem-mot-fem-spel, men under den knappa kvarten är det för det mesta hemmalaget som känns rappast och hungrigast och skapar flest feta chanser.
Så det så.
• • •
In the Tale of Two Swedes skriver vi in följande sekvens i inledningen av detta andra kapitel:
Erik sätter en klockren powerplay-puck i Henkes vänstra stolpe.
• • •
Kyle Turris håller sånär på att smaska in ett mål när han tappat hjälmen.
Ah.
Chansen att man ska få se det är så mikroskopisk så när någon försätter dylikt läge blir bloggen svårt besviken.
• • •
För första gången i hela slutspelet, typ, släpper Henke in en puck som det känns att han nog faktiskt borde ta.
Men han kanske inte är beredd på att Herr G, Dan, tänker göra en så präktig Sitting Bull i momentet innan.
Synd för Herr G.
Han har ju faktiskt varit otroligt mycket bättre än väntat tidigare under de tidigare matcherna – men kommer nu drar på sig de arga belackarnas harm igen.
• • •
Ja, men vet att det är NBC-sändning när uppvärmningen slutar två minuter innan utsatt starttid.
Först 15.20 släpps pucken.
Den stora kanalen har betalat stora pengar för sändningsrättigheterna i NHL och hur är det de säger – money talks och punktlighet walks.
• • •
Under värmningen är det två hitresta Rangers-supportrar som, insvepta i amerikanska flaggor, stjäl läktarshowen med rätt så magnifika dansnummer.
He he, faktiskt.
• • •
Han är ju så vuxen och ansvarsfull nuförtiden, så Fast Freddy Shoestring är sällan – för att inte säga aldrig – uppe på nätterna och kollar på sina gamla kompisar i världens bästa hockeyliga.
Men hurra och hurra igen – idag är Frölundas sportchef med från sin soffa i den västsvenska vårkvällen och har, som back in the day, lovat förse bloggen med iakttagelser.
• • • 
Ryan Dzingel sjunger med i de franska verserna i nationalsången – med visst eftertryck också.
Det är lite fint att se, på nåt vis.
• • •
Det verkar överhuvudtaget vara rätt gott om festprissar till Rangers-fans som flugit upp för den här fajten.
De får in det vanliga skriet i nationalsången och jublar högt åt Grabners mål.
Risk för bakfulla medpassagerare på flighten tillbaka till New York imorrn, är jag rädd.
• • •
Han Miller, J.T, har blivit Rangers främsta expert på att ta korkade utvisningar.
• • •
Nu ska jag pumpa i mig lite kanadensiskt kaffe – faktiskt ännu blaskigare än det amerikanska.

En vålnad på isen

av Per Bjurman

Det går en vålnad genom Stanley Cup-slutspelet – en hockeyns egen osynliga lieman.
Ingen låtsas om honom, men alla vet.
Han ser stumt på. Väntar. Tar mått och beräknar – som i den berömda Tranströmer-dikten.
Sedan, när tiden är inne, kliver han ut i ljuset och börjar hugga ner sina offer – ett efter ett efter ett.
I ett inledande skede, när jämvikt ännu råder i striden och handikapp inte fördelats, håller han sig i bakgrunden.
Märks knappt.
Men sedan kan det gå väldigt fort.
Därom skulle ankorna i Anaheim kunna bära vittnesbörd just nu.
Efter två raka, chockerande hemmaförluster känner de hans kalla, stirrande blick, hör honom viska att tiden är utmätt, vet att han om bara några dygn kan vräka dem över kanten till avgrunden.
Det är som att i metaforisk mening känna ett alarmerande tungt tryck över bröstet.
Här i Ottawa är läget mindre akut – ännu så länge.
New York Rangers ligger bara under med 0-1 och spelar, till skillnad från Ducks, på bortaplan.

Skulle de åka på en smocka till kan intala sig själva att Senators bara hållit serven.
Likafullt:
Liemannen – som i en mindre teatralisk och högtravande text bara skulle kallas hotet om att bli utslagen, men i den här bloggen har vi ju fäbless för det dramatiska! – rör sig i skuggorna.
0-2 är ändå 0-2 och och kan väldigt lätt följas av 0-3 och då hänger giljotinen plötsligt över hela säsongen.
Så det finns bara ett sätt att, om så bara tillfälligt, jaga iväg den svarta skepnaden och de unkna odörer av ruin och fördärv han bär med sig.
Vinna.
Utjämna.
Vidga avståndet till undergången.
Ottawa, å sin sida, bara borrar ner huvudet och pekar över axeln:
Ditåt, gå ditåt, till det andra omklädningsrummet, lämna oss i fred.
Don’t want no lieman around here.
Det är vad som står på spel när vi nu tränger ännu längre in i den ultimata hockeyfejden.
En vålnad går över isen – och frågan är hos vem han stannar.
• • •
Själv tyckte jag att jag kände den verklige (really…?) liemannens närvaro igår kväll.
Det var ju en night off och meningen var att jag och Lönta skulle gå all in i den kanadensiska huvudstadens night life, vi hade till och med säkrat förstklassiga restaurang- och bartips av ex-nativen Mika Zibanejad.
Men när vi kom tillbaka från träningspassen i Canadien Tire Centre och de texter som skulle till Stockholm hade producerats och levererats var jag så trött och seg och att jag helt enkelt inte orkade.
Det blev inget.
Jag stannade i sängen och såg på hockey och somnade någon gång under andraperioden i Honda Center.
Gosh, sång- och dansbjörnen håller verkligen på att bli gammal!
Men inget ont som inte och så vidare: Jag har betydligt bättre klipp i steget idag än jag hade haft om jag vid halv två i natt stått på nån Elgin Street-bar och skrålat med i Löntas Swedish House Mafia-favoriter.
• • •
Det är upp till bevis för Ottawa idag.
Staden alltså – inte hockeylaget.
Den usla publiksiffran i torsdags blev mycket riktigt ett hett spörsmål här i hockeyns hemland.
Fans från de övriga sex kanadensiska städer som huserar NHL-lag har rasat i dagarna två, kallat huvudstaden en skam för nationen som inte förtjänar en franchise, för något liknande skulle aldrig kunna hända någon annanstans i en slutspelsmatch – allra minst i andra omgången.
Nåt verkar det ligga i det.
Det var de facto fullsatt i Rogers Place i Edmonton igår.
Fast Oilers spelade borta!
18 000 betalade inträde för att få sitta och titta på bildskärmar tillsammans.
Fantastiskt.
Så inga ursäkter om dyra biljettpriser eller aversioner visavi ägare Melnyk håller längre.
Idag är det lapp på luckan i Canadien Tire Centre – eller präktig skandal.
• • •
Wow, ni fick alltså vara med om sudden death i Game 7 i själva finalen hemma i Sverige idag.
Det är hockeyns själva Royal Straight Flush, något man sannerligen inte får uppleva många gånger i livet.
I Stanley Cup-finalen har det hänt två gånger – på 125 år! Senast var 1954, när Tony Leswick avgjorde för Detroit mot Montreal 04.29 in i första övertidsperioden.
Så ni är att gratulera. Såvida ni inte är Brynäs-fans, förstås. Då vet jag inte vad jag ska säga. Kan ju inte finnas något värre än det som nyss hände.
• • •
Det är fortfarande en Tale of Two Swedes som pågår i serien mellan Sens och Rangers, men medan den ene fortfarande är road av denna storyline börjar den andre bli trött på den.
När en kanadensisk reporter i scrummen runt Lundqvist efter träningen igår började babbla om att Erik just berättat att han faktiskt startade sin hockeykarriär som målvakt hemma i Landsbro ruskade Henke lätt irriterat på sin Head & Shoulders-schamponerade kalufs.
– Just nu bryr jag mig bara om nästa match i den här serien, inte vad Erik Karlsson gjorde som barn, lät han meddela.
Hoppsan.
När scrummen var över och svensk media – alltså bloggen och Lönta – fick sitt eget lilla samkväm kunde jag ändå inte låta bli att fråga om det märkliga målet som avgjorde Game 1.
Han blev inte direkt lycklig över att behöva prata om det, igen, heller.
– Alltså, Erik är verkligen skicklig, men det där målet…det var absolut bara flyt, muttrade han.
Det känns inte riktigt som läge att ta upp det, men en del av frustrationen bottnar garanterat i vetskapen om att det får vara hur det vill med det – han kommer att få höra om det, av den pratglade målskytten, så länge han lever…
• • •
I Washington är de intimt förtrogna med vålnaden som går genom Stanley Cup-slutspelet.
De har träffat honom alldeles för många gånger, alldeles för tidigt, det senaste decenniet.
Och nu är det skarpt läge igen.
De kan inte – inte, inte, inte – hamna i 0-2-underläge mot regerande mästarna inför de två dusterna i PPG Paints Arena.
För i så fall har Lieman fönsterplats på planet till västra Pennsylvania imorrn eftermiddag.
• • •
Jag börjar kunna vägen mellan downtown Ottawa och Kanata, förorten där Däckcentret är beläget, rätt bra vid det här laget.
Det finns mycket lite att berätta om den 20-minutersfärden – mer än att man passerar ett Ikea-varuhus på vägen.
Men idag får jag skjuts i Newsday-ikonen Steve Zipays offroad-jeep under den soliga förmiddagen, så jag tycker resan är en lisa i alla fall.
• • •
Åldringen Biffen sov sig som sagt genom tredje perioden i The Late Night Show mellan Ducks och Oilers igår, men som jag förstått saken låg ankorna på som furiösa rovfåglar mot Talbot i 20 sprakande minuter.
Men förgäves.
Det är det verkligt imponerade med kidsen från Edmonton.
De lyckas vinna på så många sätt.
När de för matcherna, när de är utspelade, när de är nertryckta i skridskoskaften efter 0-7-förluster, när de har momentum…
Då är man farlig på riktigt.
• • •
Exakt två timmar innan showtime kommer Mika ut i gästernas bås och tar in den bekanta vyn i Tire Centre.
MIKA
Men vem är den långe han har med sig? Inte Mats Zuccarello i alla fall, det kan vi slå fast…
• • •
Ledda av sin underhållande coach pumpar Senators envetet vidare på underdog-temat.
– Jo, försöker gamle Vancouver-slyngeln Burrows, vi var absolut rädda för Rangers i första matchen. De är ju så otroligt bra.

Som någon säger:
– Man märker att Guy Boucher fått sin hockeyfostran i Montreal…
Ja, där har de gjort mindgames till en konstart.
För det är ju bullshit – och Boucher själv kan knappt hålla masken när han avlossar sina salvor om motståndarens storhet.
Men underhållande bullshit.
• • •
För Predators var det inga särskilt goda nyheter att schamanen Tarasenko vaknade igår.
Han är nämligen streaky, han.
Ojvoj.
• • •
Mika Z bodde i Ottawa i fem år innan han trejdades till New York förra sommaren, så att komma tillbaka hit och spendera en knapp vecka på hotell, som Sens fiende i en slutspelsserie, känns förstås lite egenartat.
– Ja, men eftersom jag var skadad i höstas och inte kom tillbaka hit förrän sista grundseriemötet i april hann det gå så mycket tid mellan flytten och återkomsten att det inte är så konstigt, säger han.

Det hindrar inte att han hinner träffa några goda vänner – och, som sagt, pepprar mig och Lönta med bra restaurangtips.
Synd bara att vi – läs: jag – är så gamla att vi inte orkade utnyttja dem…
• • •
Inte nog med guld.
HV71 får grattishälsningar av Yellbear Hjalmarsson på Twitter också – och där är han inte ute och skriver oftare än Patrick Kane hjälper honom att täcka skott i boxplay.
Större blir det inte.
• • •
Det är de små detaljerna som gör den stora helheten.
Som att vi har papperskorgar bakom oss på pressläktaren i Canadien Tire Centre.
Där kan jag smidigt och diskret lägga ut prillor och därför stiger denna pärla på listan över de bästa pressboxarna i NHL.
• • •
Många i supporter- och journalistleden ser det faktum att Prins Oscar Lindberg varit Rangers bäste center i ett par matcher som ett tecken på att övriga centrar inte steppat upp ännu.
Ett annat perspektiv är att prinsen från Skellefteå borde flyttas upp i hierarkin och spela i någon av de två första kedjorna.
Just saying.
• • •
Pressboxlistan ser – med reservation för att jag inte varit i Edmonton, Calgary, Winnipeg och Minnesota – just nu ut så här:
1. Bell Centre i Montreal, 2. PPG Paints Arena i Pittsburgh, 3. Amalie Arena i Tampa, 4. Canadien Tire Centre i Ottawa, 5. Madison Square Garden i New York, 6. Verizon Center i Washington 7. Scottrade Center i St Louis, 8. TD garden i Boston, 9. Staple Center i LA, 10. BB&T Cente i Sunrise.
• • •
Nu kommer Lönta och stånkar om att vi borde gå ut ikväll istället – lite sådär som en åttaåring som inte fått som den vill på ett par dagar.
Men det blir det inget med.
Farbror har tidig flight tillbaka till New York imorrn och ska ägna kvällen åt the clash i Verizon Center på hotell-tv:n
Han stampar foten i pressläktargolvet, vänder sig hastigt om och går.
• • •
Brady Skjei lovar att inte försöka göra några mål på sin egen målvakt ikväll.
– Jag vet inte vad som hände i torsdags, det var en riktig brain fart. Alla kan skratta åt det nu, men det hade jag inte gjort om den gått in, säger han.
Nej, särskilt inte som han då förmodligen fått en plockhandske nerkörd i halsen av en lagkamrat med rötter i Åre.
• • •
Konturerna av en vålnad går nu att ana nere i ena sarghörnet, på Rangers planhalva.
Antingen är den här serien kvitterad om några timmar – eller så fylls de konturerna i och blir mer distinkta.
Gamne 2 is upon us.
Let’s go!

A Tale of Two Swedes, del 5 – The End

av Per Bjurman

OTTAWA – NY RANGERS 2-1 (Slut)
• • •
Texter är lämnade till Stockholm och nu får jag ta och rappa på här, för Chris Johnston ska snart åka och han är min sista chans att få skjuts in till stan.
Låt mig bara säga:
Erik…
Naturligtvis går han in och stjäl showen med den där specialaren, ett stycke chock från sarghörnet han avgjort tre matcher med den senaste månaden.
– Ja, va fan, jag verkar inte kunna göra mål på nåt annat sätt, så jag får väl söka mig till det där hörnet, säger han kluckande medan han knyter av sig skridskorna.
Riktigt så är det nog inte, men ändå.
Vilken grym speciale att ha på repertoaren…
• • •
Nä, hörrni, nu får ni sluta med det här gafflandet om domarna.
De har inga andra avsikter än att försöka göra ett så bra jobb som möjligt, men begår misstag – ibland nästan lika många som spelarna, rentav.
Stekta teorier i spåret om att NHL, med Gary Bettman i spetsen, vill ha ut Rangers ur slutspelet och därför instruerar sina domare att sänka dem är så vettlösa att jag inte vet vad jag ska säga.
Varför i helvete skulle de vilja ha bort laget från sin allra största marknad – och föredra ett från en liten marknad där de inte ens säljer ut arenan när det är slutspel?
Men en ännu mer angelägen fråga:
Hur kan någon tro att Gary Bettman och resten av den ledningen har några möjligheter eller intentioner att påverka utgången i slutspelet?
En gång för alla:
Det är de 31 ägarna som ÄR NHL. De anställer en kommissionär och ingen av dem skulle, efter att han investerat miljontals dollar, gå med på att den kommissionären försöker fucka med deras lag.
För fan, folks!
• • •
Guy Boucher går all in som player på sin presskonferens.
– Ingen vill förlora fyra raka och vi har ju inte hört annat de senaste dagarna än att vi ska bli krossade, så det var skönt att vi åtminstone fick denna enda seger, säger han.
Haha, härligt bullshit.
Ingen någonstans har sagt att Rangers ska krossa Senators, men han förstår värdet av att driva underdog-temat vidare.
• • • •
Henkes kommentar om det avgörande målet?
– Det sög.
• • • 
OK, nu står Chris med bilnycklarna och vill åka.
Imorrn har jag en night off från bloggen, men 21.00 på lördag , svensk tid, samlas vi här igen för ett fredligt litet samkväm.

A Tale of Two Swedes, del 4

av Per Bjurman

Ojvoj, ojvoj, ojvoj!
Det slutar med en EK65 Specia!.
Ottawa-kaptenen har pucken i högre sarghörnet vid förlängda mållinjen, drar iväg ett skott – och pucken går in.
Det är tredje gången den senaste månaden han gör ett sånt sjukt mål.
Det räcker till seger och ja, det låter som det brukar här, de skanderar ett svenskt namn, men det är ett annat än det brukade vara.
– Erik, Erik, Erik.
OK, jag ska jobba som faen nu, sen kommer det en slutrapport.

A Tale of Two Swedes, del 3

av Per Bjurman

OTTAWA – NY RANGERS 1-1 (Period 2)
• • •
När inte ens Viktor Stålberg i friläge lyckas knäcka på honom är det helt enkelt bara så att Henke förvandlats till The One i ”The Matrix” och inte längre GÅR att göra mål på.
Tänker jag.
Men till slut tar Rangers en utvisning för mycket och när Dzingel efter knallhård press och ursinnig upprullning får tom kasse vid ena stolpen smäller det.
Hängde, som konstaterats i spåret, i luften.
• • •
I fem mot fem känns det annars som Rangers att skaffar sig hygglig kontroll över matchen.
Ett problem bara:
Det spelas inte så mycket fem-mot-fem-hockey i Canadien Tire Center…
• • •
Ryan McDonagh är inte bara Adam Larsson.
Han har ända sedan andra eller tredje matchen mot Habs bara stegrat, gett ett mer och mer besatt intryck för varje och tycks nu vara on a mission from God.
Ingen ska vara förvånad över att det är just han som spräcker nollan i serien.
• • •
I paus presenteras fler teorier om den ynkliga publiktillströmningen.
Något slags konflikt pågår, så statsanställda inte får ut sin lön – samtidigt som biljettpriserna stigit dramatiskt.
Still.
Det här är Kanada och andra omgången i Stanley Cup-slutspelet har precis börjat.
• • •
Det är ett hjärnsläpp monumentale han får, Brady Skjei.
Tänk om det blivit mål när han plötsligt sköt på Henke!
Resten av karriären hade varit definierat av den bautafloppen.
• • •
Ingen har rätt att fnysa Craig Andersons insats heller.
Han är i princip felfri – och gör en formidabel räddning när Prins Oscar och Grabner kommer i två-mot-en-attack.
0-2 där och…äh, jag vet inte.
• • •
Du bruit!
Så säger man, av jumbotron-uppmaningarna i Tire Center att döma, ”Make noise” på franska.
Och det tycker jag ni i spåret ska ta och göra.
• • •
Det tycks vara samling vid en storbildsskärm på det som kallas ”Rangers Plaza” utanför Garden nere i New York.
En betydligt beskedligare tillställning än motsvarigheter som arrangerats i Toronto och Edmonton, gissar jag.
Blåskjortorna behöver avancera åtminstone ett steg till innan de fyller Bryant Park igen.
• • •
När Holden och Stone precis på signalen brakar ihop bakom Rangers-kassen blir det ett jävla bruit på isen också.
• • • 
Just ja.
Han som heter Sidney Crosby är med i slutspelet också.
Då är två mål inom loppet av 52 sekunder aldrig en omöjlighet.
• • •
Dzingel är ett rätt coolt namn.
Nästan som Dzurilla ju, om ni minns den magnifike tjeckiske keepern.
• • •
– Nej, skrockade Erik i morse, inga fler förlängningar, jag orkar fan inte…
Det gör han nog – och det börjar redan kännas som att det är i den riktningen vi rör oss här.

A Tale of Two Swedes, del 2

av Per Bjurman

OTTAWA – NY RANGERS 0-0 (Period 1)
• • •
Sagan om de två svenskarna är ännu så länge framförallt en enaktare om den av dem som flugit hit för att stoppa puckar från att passera den korta, röda linje han uppenbarligen ser som gränsen mellan liv och död.
Några räddningar Henke gör i den här perioden är ingenting annat än overkliga.
Overkliga, säger jag
Den dubbla som slutar med att Hoffman får stå med öppen kasse i vad som känns som flera sekunder trotsar ju för fan naturlagarna.
Förstummande.
• • •
I övrigt är det en svår match att få grepp om, tycker jag.
Sens skapar i sanning mest chanser, men det beror enkom på att Rangers syndar som sjömän i hamn för första gången på en månad och ligger på rull till utvisningsbåset.
Fem mot fem har det mest varit ställningskrig.
Klichéernas kliché gäller: Vi behöver ett mål.
• • •
Jo, såklart.
Erik har redan Alfie-status i sin hemstad.
Det framgår , om inte annat, när han zoomas in i jumbon under line-up och ett muller värdigt en Iron Maiden-konsert på Ullevi utbryter.
• • •
Ryan McDonagh såg tydligen på tv igår och tror plötsligt att han är Adam Larsson.
• • •
Båda nationalsångerna igen…
Jag har fortfarande inte sett en slutspelsmatch live i år – vare sig här, i Washington eller i New York – utan att ”O, Canada” framförts.
En något ovanlig upplevelse, kan jag inte låta bli att notera.
• • •
Ja, det är förstås helt rimligt att det numer heter att backar som åker på soloräder ”gör” en Adam Larsson!
• • •
Erik har ännu inte fått tillfälle att utföra några av sina underverk, för precis som väntat ägnar Rangers enorm möda att hålla honom under uppsyn, men bara att se honom dirigera att ett kvickt, vasst, fantasifullt powerplay är ju en skönhetsupplevelse.
• • •
Förbluffande nog är det inte riktigt fullsatt i däckcentret.
Stolar gapar tomma lite här och där – och till ett rätt stort antal sektioner uppe i taket har det inte sålts några biljetter alls.
En chockerande syn i Kanada – och jag gissar att fans från Toronto, Montreal, Winnipeg, Edmonton, Calgary och Winnipeg suckar djupt.
• • •
Nu när du säger det, Taggen…fru Phaenuf. Hm. Hon borde vara här och jag har aldrig frågat en kändis om en selfie, men om jag ser Elisha kan det vara dags den för den första.
• • •
Det är ärligt talat inte nån särskild atmosfär här heller.
Jag har inte upplevt mindre tryck under en playoff-match någonstans, och allra minst i Kanada, tidigare.
Vilken besvikelse.
• • •
Man får vara bra välvilligt inställd till Kevin Hayes för att inte uppfatta det som att han är pinsamt ofokuserad när han bara dräller ut pucken över blålinjen i powerplay.
• • •
Jag blir så perplex över den dåliga uppslutningen att jag till slut måste fråga en okänd pressläktargranne hur det kommer sig att det inte är lapp på luckan och hans teori är att innevånarna i Ottawa är så less på ägaren Melnyck att de inte längre vill ge honom pengar.
Oops.
• • •
Som sagt.
Ett mål.
Då tar det fyr på riktigt i den här fajten.

A Tale of Two Swedes

av Per Bjurman

Först visas en slow motion-sekvens när Henrik Lundqvist likt en Lucky Luke på skridskor klipper med plocken – sedan en dito när Erik Karlsson lurar suspensoarerna av någon stackars Carolina-back.
Och så säger speakern, med röst lika suggestiv och myndig som den Sam Elliott använder när han lägger sin voiceover i reklamfilmer för senaste Dodge-modellen:
– Two Swedes. One Quest…
Nej, det är verkligen inte bara vi svenskar som är upprymda över den blågula subplot som finns insprängd i playoff-serien som inleds i Canadien Tire Center i Ottawa ikväll.
Kung Karl vs Kung Henrik är en showdown som får hela NHL, hela Kanada, ja, snudd på hela hockeyvärlden att dra efter andan.
Därav hela trailers om mötet på CBC – Kanadas största tv-kanal.
De har, som sagt, en på på temat ”A Tale of Two Swedes” också.
Fantastiskt.
Men allra mest hänförande är detta ändå för oss som delar hemland med de två giganterna.
Erik och Henke är utan tvekan våra två största hockeystjärnor – och lika tveklöst de svenskar som betyder mest för sina NHL-lag.
Så att vara med när de går i clinch i en Stanley Cup-duell, med en plats i östra konferensfinalen i potten, är inget annat än att bevittna den den ultimata fosterlandsuppgörelsen.
Som Volvo mot Saab, Abba mot Roxette, Spotify mot Skype, Ingmar Bergman mot Bo Widerberg, Robyn mot Zara Larsson, ”Hemsöborna” mot ”Röda Rummet”, Skarsgård mot Skarsgård, Jussi Björling mot Birgit Nilsson, Björn Borg mot Mats Wilander, Sjöwall-Wahlöö mot Henning Mankell, sill och potatis mot köttbullar, Emil i Lönneberga mot Pippi Långstrump, Aftonbladet mot Expressen, Stockholm mot Göteborg, Zlatan mot….nej, det finns ingen att jämföra Zlatan med, men vi säger Göran Arnberg för sakens skull.
Så jag sträcker en imaginär svensk flagga i och proklamerar:
Two Swedes. One Quest.
Det kan bli en drabbning för the ages.
• • •
Det är en dimmig, grå och rå morgon här på gränsen mellan provinserna Ontario och Quebec och jag börjar dagen med att grymta om att det väl ändå var fan att inte Arizona tog Erik i draften 2008 (istället paxade de Mikkel Bödker, sju val innan Sens plockade den framtida Norris Trophy-vinnaren, och grattis till det beslutet…) för i så fall hade vi med all säkerhet varit där nu.
Men senare spricker det upp och blir rätt ljuvligt och jag inser att jag har väldigt lite att gnälla om.
Särskilt i skuggan av hur det brukar känns under besök här uppe.
Förra gången jag såg en slutspelsmatch i Canadien Tire Centre – som då hette Scotiabank Place – var det i och för sig också rätt behagligt, för då spelade Senators final mot Anaheim Ducks.
Men under de tio år som ganska så exakt gått sedan dess har jag bara återvänt mitt i vintern och enkom minnet av den sataniska januarikylan fryser fast mitt plufsiga anlete i en plågad grimas.
Så, hey, den här förnimmelsen av tidig vår – det är ungefär som mitten av mars i New York – får ändå ses som en jackpot.
• • •
När jag och Lönta träffar honom efter avslutad jättescrum med nordamerikansk media i omklädningsrummet under förmiddagen påstår Erik att han inte sett ”Two Swedes-One Quest”-spotten på tv.
– Nä, säger han och kliar sig lite förstrött på en hårt tatuerad underarm, jag bryr mig ju inte om den sorten grejor.
Sen kommer det:
– Fast Henke lär vara glad. Sånt där gillar han!
Ah, den psykologiska krigföringen har redan inletts!
• • •
Canadien Tire Center är en helt ok standardarena, rymlig och hyggligt tajt, men den ligger mitt ute i skogen, på längre avstånd från downtown än till och med PNC Arena i Raleigh.
Varför, har många frågat.
Svaret är enkelt:
Sens hör inte till ligans Joakim von Anka-klubbar – tvärtom, de är en av fattigmansorganisationerna som såna Big Boys som Maple Leafs, Canadiens, Rangers, Blackhawks, Flyers, Bruins och Red Wings får subventionera – och byggde där markpriserna var låga back in the day.
Men det gör det inte roligare att behöva ta en über från stan en halvtimme tidigare än det egentligen skulle behövas och sen bli sittande hela dagen i den bunker som tjänstgör som pressrum i Tire Center och väcker starka associationer till Rosenlundshallen 1984.
Then again, det finns stora problem och så finns det små problem…
• • •
För att få ihop raderna om att det varit roligare om EK65 hamnat i Phoenix fick jag kolla upp 2008-draften på nätet och det var ju fascinerande.
Det går rentav att argumentera för att smålänningen borde valts som etta, före Steven Stamkos, men han gick först som nummer 15.
Bland de som valdes före finns bland andra Zach Bogosian, Luke Schenn, Nikita Filatov, Cody Hogdson samt Kyle Beach och Colten Teubert, de senare idag i österrikiska respektive ligan.
Det finns många scouter som borde tvingas gå utan stoppning i kepsen resten av livet.
• • •
Rangers flög, som brukligt, hit igår eftermiddag men hade egenartat nog ingen skate i morse.
Det var bara dom kallas ”the extras” – Almtuna-Magnus, Glassen, Pirri, en dyster Kevin Klein och nån till – som åkte omkring och gäspade nån halvtimme.
Till och med Badtofflan himself tog sovmorgon och pratade sedan med media först två timmar före matchstart.
Lite vågat när de ska inleda en ny serie i en ny hall.
Men för all del, jag vet hur skön hotellrumskudde kan vara under förmiddagarna.
• • •
Erik uttrycker förvåning över att jag tagit mig ”ända hit upp”.
– Men det är förstås bara för Rangers, suckar han sen.
Meh – jag är ju här för honom och ”The Tale of Two Swedes”.
Han ruskar leende på kalufsen.
– Det är ju bara lögn.
Ni belackare där ute är tydligen inte ensamma om att leva i villfarelse om neutrala Biffens handel och vandel!
• • •
Kevin Fiala bröt alltså lårbenet igår, och opererades under natten på sjukhus i St. Louis.
Fy satan vilken otur – han som precis hade fått ett genombrott i slutspelet.
• • •
Det är fyrdubbla led av murvlar och kameramän även runt Derrick Brassard efter Senators morgonträning.
Bland annat är alla tillresta reportrar från New York där och viftar med block och voice-recorders.
Kan man ju förstå.
Han blev ju Big Game Brass under sina år som Blueshirts och som Larry Brooks konstaterar idag får Rangers nu deala med playoff-monstret de skapade – för han har ju fortsatt likadant i sitt första slutspel som senator och leder Ottawas interna poängliga efter rallyt mot Boston.
• • •
Ser bilder från ett Chinatown i Washington som ser ut att, på mycket klassiskt playoff-vis, vibrera av förväntan och vill vara där.
Också.
Fan, det liksom kliar av iver inför ALLTING som händer i det här slutspelet.
• • •
Erik hit och Erik dit.
Egentligen är Viktor Stålberg den svensk Rangers verkligen borde frukta.
Han har bättre stats på Henke än någon annan den här säsongen.
– Ja, jag tror 30 procent av skotten jag avlossat mot honom gått in. Det är inte så dumt, flinar göteborgaren.
Mm, jag minns tydligt hur en klentrogen Lundqvist svor efter ett dubbelmöte med Carolina (som Viktor spelade för innan han trejdades till Ottawa) när kompisen och förre lagkamraten hade prickat in åtminstone tre strutar.
– Otroligt, den jäveln, han har gjort fler mål på mig än någon annan målvakt i hela ligan, frustade han.
Kom ihåg det ikväll…
• • •
Nu har Lönta bestämt sig för att åka till New York i veckan och tydligen ska han bo på Korresoffan.
Jag behöver tips av alla som känner honom närmare hur en sådan lätt oroande situation bör hanteras.
• • •
Det var som bekant Mika Z Rangers fick i utbyte mot Big Game Brass och även det är förstås ett faktum som ställs i blixtbelysning under denna serie.
Vem vann affären?
Många menar att den frågan besvaras nu.
Mika själv försöker tona ner magnituden i den matchen-i-matchen.
– Det handlar inte om mig eller honom. För mig är det här bara ännu en serie jag vill vinna, säger discjockeyn från Stockholm.
Ja, det är bara det att media inte riktigt ser det så och kommer jämföra varje byte med förstoringsglas kommande veckan.
• • •
Men vad gör Brynäs?

De robbar Bäckis på den feeling det skulle innebära att ha vetskapen om SM-guld back home med sig ut på isen i första striden mot pingvinerna.
• • •
Vid Stålbergs plats i hemmarummet ligger vad som ser ut att vara en boll, men det är, visar det sig när jag frågar vad han har den leksaken till, en massage-grej.
– Den har räddat mitt liv, säger han och trycker på en knapp och jag får känna och den börjar durra och vibrera och, ja, jag tycker ju det påminner om något helt annat, men nu ska vi inte vara såna.
• • •
Jag hoppas för övrigt inte det var Eken som slängde in ölflaskor på isen i Gavlerinken.
Han kan bli lite het, The Royal Oak.
• • •
Kör helsvart i afton – plus den legendariska rosa slipsen.
Den brukar få vara på hockey med tidigast under konferensfinaler, men jag gör ett undantag i Tire Center.
Det är ju inledningen på The Tale of Two Swedes…
• • •
Vi lär inte hinna se så mycket av det, för matcherna pågår ju så länge och sen måste vi hålla på och randa och jävlas, men det sägs åter vara duktigt ställ på The Sens Mile – en sträcka av downtown-gatan Elgin Street som när det går bra för det lokala hockeylaget förvandlas till den stora, febriga röd-gul-vita partycentralen.
Fast imorrn är jag ledig och Erik berättade i förmiddags utförligt hur man tar sig dit från mitt hotell, så well, ja, twist my arm…
• • •
Predators har plötsligt kallat upp tredjemålisen Mazanec från Milwaukee.
Det låter inte så bra.
Är nåt tjall med Pekka Pinne?
• • •
Apropå Eken – jag har alltså tillbringat hela dagen här, utan mat och kaffe, och är nu, en halvtimme innan de öppnar medialoungen, så hungrig och kaffesugen att jag skulle kunna äta upp skrivbordet och dricka upp reklamskyltarna Tim Horton’s spikat upp utanför pressrummet.
• • •
Ha, ser först under eftermiddagen att Brett Cyrgalis haft den goda smaken att citera Mister Biff i sin sista blänkare innan showtime.
The main man – that’s me, folks!
• • •
Badtofflan har varit hos frisören, visar det sig när han dyker upp på sin presser.
Vem vet, han är ju fransk-kanadensare och startade sin karriär med Senators och kanske har sin favorit-stylist här.
Det är min teori.
Han blir dock inte mer uttömmande i sina monologer för det.
– Vi kommer att behöva höja oss ytterligare och jag är övertygad om att vi är kapabla att göra det, säger han.
Jaha.
• • •
Så här ser det förresten ut när ena parten i The Tale of Two Swedes överfalls av media under slutspelet.
ERIK K
Chris Johnston syns direkt till vänster – och ingen trodde nåt annat för han är en ace reporter och ser alltid till att ta sig längst fram.
• • •
Ni som har huvudfokus på fajten i DC, mellan Capitals och Penguins, och mellan Ovie och Sid, ska inte missa de 10 000 tecken bloggens käre sidekick Jarkko – också känd som TeemuS i kommentatorsspåret – just avlossat om den holmgången på sportbladet.se.
Ja, ni behöver vara Plus-medlemmar för att läsa, men kom igen nu. Hissa lädret.
• • •
I Tire Center har de minsann hängt en vit handduk på precis varenda säte och det är så jäkla snyggt.
TIRE
Garden borde verkligen anstränga sig lite och följa exemplet nästa vecka.
• • •
Nu har jag ätit – nåt slags syrlig makaronilåda – och druckit kaffe och är glad igen.
Så ni vet.
• • •
Om det var någon som var intresserad av mina utläggningar om vad som hänt på ESPN, och vad Pierre LeBrun och Scottie Burnside betytt för många av oss, finns det ytterligare stuff, betydligt mer välformulerat, i den här Washington Post-blänkaren.
• • •
Man vet att man är i Ottawa tack vare ljusskyltarna i båsen.
Jag gillar dem, de ger den här hallen nåt eget, som den är ensam om i NHL.
• • •
Jag har fått en så bra plats på pressläktaren att jag nästan blir nervös.
Nån måste, får jag för mig, gjort ett misstag och så kommer de på det och söker upp mig och säger att jag inte alls ska sitta här och så får jag en betydligt sämre plats och allt är förstört.
So far too good, som vi hypokondriker ser på saken…
• • •
Kontrasten till den sortens nojjor och förvissning om att allt kommer skita sig hittar vi i Taddsons friska optimism.
Vår gamle spåret-stammis har kommit fram till att Toronto var svåraste motståndaren i hela förstarundan och att Caps nu kommer köra över Pens med 4-1.
Jag tror inte en sekund på de fantaiserna, men det är rätta takterna!
• • •
Fin tröja i ett tak.
ALFIE
Han, Alfie, var ju den stora guden under de två finalerna 2007 – för fler blev det ju inte, Ducks tog en match här och avgjorde sedan i Game 5 i Honda Center – och föremål för de mest intensiva dyrkan jag någonsin bevittnat.
Men – nu är väl Erik i princip lika stor här uppe?
• • •
Okej, om någon ska hinna läsa hela denna novell är det nog dags att jag publicerar den.
Two swedes, mina vänner.
Och en quest.
Here we go!

Round 2 Takeoff, del 5 – The End

av Per Bjurman

ST. LOUIS – NASHVILLE 3-4 (Slut)
ANAHEIM – EDMONTON 3-5 (Slut)

• • •
Woah, Adam Larsson!
Han samlar sig till sitt livs slutspelsframträdande och sänker ankorna med två formidabla mål.
Först får han mer tid i Ducks-zonen än vad kommunalarbetare brukade få på lunchrasten i Borlänge på 70-talet och kliver rakt in i slottet och plaskar in 3-1.
Redan där känns det som att matchen är avgjord, men Cam Talbot börjar fumla med pucken som vore den ett löskokt ägg, så Ducks kan komma tillbaka och kvittera.
”Då får jag väl ta tag i det igen då”, tycks Youngblood från Skellefteå tänka, ger sig ut på värsta Tarasenko-räden och –
hänger en kasse till!
Sen har han ass på Draisaitls sista i tom kasse också.
Fantastiskt.
• • •
Blues kan trösta sig med att de i alla fall redan gjort fler mål än Blackhawks gjorde i sin serie mot Nashville…
• • •
P.K Subban alltså.
Jag darrar fortfarande lite av uppvisningen.
Han har inte gjort en bättre playoff-match sedan 2014, när Montreal vände mot Boston.
• • •
Fick lov att köra ut mina gäster när jag skulle börja jobba på riktigt och till slut lommade de väl iväg, lätt muttrande.
Men efter sig lämnade de helt storsint en fin bourbon-flaska jag fick i present – för som de säger, ”här kommer det ju bli efterfester och då måste du ha nåt…” – och ur den ska jag nu hälla upp en liten, liten sängfösare och fira att vi är off and running i andra omgången.
Vi hörs från Canadien Tire Center när The Tale of Two Swedes ska börja…

Sida 2 av 690
  • Tjänstgörande redaktör: Joakim Magnå
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB