Arkiv för May 2014

- Sida 1 av 2

Varför stänga ute?

av henryd

Vad ska man säga?

Vi går till val och det blir som man befarar, det inskränkta och inhumana får framgångar och det är inte bara här, det är till och med värre i andra länder och det är en hemsk kortsiktighet i hur människor resonerar, man är så rädd att förlora något, till och med dem som inte längre har något att förlora är rädda och rädslan gör att allt utanför det man själv känner igen blir ett hot och lösningen är att sluta sig, stänga, vända ryggen till och i sin enfald förstår man inte att det är det verkliga hotet – att sluta sig, stänga, vända ryggen till.

 

Dessa gränser. Som vi drar mot andra. Som ett skydd för oss själva. För att vi tror att vi behöver ett skydd mot andra. Men med gränser kommer också ett urval. Du, men inte du. Du lider tillräckligt för att få komma hit. Men du gör det inte.

 

Jag känner mig ibland förvirrad. Inte alls så övertygad och bestämd som vissa tror. Men varför är så många så rädda för så mycket?

Varför stänga ute när vi borde öppna upp?

Jag lyssnar på Johan Örjansson och blir melankolisk.

Johan Örjansson åkte till USA, influerades, tog in och lät det filtreras genom sin porer och ihop med amerikanska Midlake skapade han något vackert.

Kanske är det svaret. Att det alltid blir bättre när vi går över gränserna. När vi samarbetar och inspireras och influeras. När vi tar det vi har och blandar det med det som vi inte har.

Tillsammans.

Stolt över killarna

av henryd

Ett ungt och på många sätt orutinerat Kalmar FF U 17-lag tog sig i dag an Landskrona Bois i Pojkallsvenskan.

Och killarna gjorde oss tränare stolta. De spelade som om det inte fanns någon morgondag. Som om det här, just nu, var det viktigaste. Någonsin.

Slogs för varandra ute på planen.

Och besegrade Bois med 4-1.

Seger20140524PhotoJanNordstrom(Foto: Jan Nordström)

Alltid börjar någon tjura

av henryd

Jag var med i Olof Lundhs podd och jag tycker själv att det blev bra. Nyanserat, intrikat, möjligt till långa utläggningar och jag fick möjlighet att vara självreflekterande och självkritisk.

Ändå blev det uppståndelse.

För jag pratade om att jag tyckte att Zlatan Ibrahimovic missat chansen att vara ett stöd åt unga, osäkra pojkar. Tänk om Zlatan i sin bok eller i intervjuer hade berättat om när han själv varit nervös eller osäker eller tvivlande, vilken lättnad det skulle vara för stiliga tonårskillar som tror att de alltid måste hålla fasaden uppe, som tror att de är själva med sin vånda.

Givetvis fick man då mejl från folk som tyckte att jag var en medioker fotbollsspelare som ingen lyssnar på. Ändå lyssnade de själva på mig. Och så jämförde de Zlatans fotbollsbriljans med min egen avsaknad av fotbollsbriljans och tja, det krävs inte ett geni för att se skillnaden. Vad nu det har med saken att göra?

Till saken hör att jag även kritiserade mig själv och hur jag var som ”föredöme”..

 

Och så pratade jag om svensk fotboll, om min nya roll som involverad i Kalmar FF.s talangverksamhet och jag berättade om att jag hade 15-åriga spelar som krävde speltid, annars skulle de se sig om efter andra alternativ och jag frågade retoriskt hur mycket vi ska fjäska för en 15-åring, var går gränsen? Och vi kom in på Gustav Engvall, nu i IFK Göteborg. Som är från Öland, men valde Blåvitt före Kalmar FF och jag menade att det givetvis är en spelare som borde gått till oss, att vi fick kritik för att det inte blev så, men att frågan är komplex.

Det fick Gustav Engvall själv att reagera och twittra om att han visste bättre än vad jag gjorde om varför han skrev på för Blåvitt.

 

Och jag blev ställd. För hade jag ens sagt att jag visste varför Engvall valde Blåvitt? Jag menar, jag var ju spelare i Kalmar FF:s A-lag när det här skedde, jag hade inte börjat jobba i Akademin eller i vår talangverksamhet då. Samtidigt satt vi länge och pratade i podden, jag ska kanske något som jag sedan inte mindes, men Olof Lundh höll med mig och konstaterade att Engvall inte kunde ha gått till botten med det.

Jag misstänker att Engvall inte lyssnade på ponden i sin helhet. Och såg något lösryckt citat någonstans.

 

Ja, ja, det är som det är. Om man säger något, har en åsikt av något slag riskerar man alltid att bli misstolkad och missförstod.

 

Ikväll tog sig mina spelare an Oskarshamns AIK i DM:s åttondelsfinal. Efter 1-0 i halvtid drog vi ifrån rejält i andra halvlek och gick tämligen snabbt fram till 6-0. Och fick en behaglig kväll på Fredriksskans B-plan.

Trevligt.

Sorgen måste delas

av henryd

”Lyckan är privat, men sorgen måste delas, annars blir den alldeles för stor”, sjunger Kent i Simmaren.

Tobbe Eriksson talade ut om sitt spelberoende i Barometern och det var fint gjort, stort gjort, sorgen måste ju delas och i går var vi på derbyt mellan IFK Berga och Lindsdal på GFA ihop, vi pratade en hel del om det här, så klart, vi pratade om oron som han känner inombords ibland, en oro jag känner igen hos mig själv och vi pratade om prestationsångesten både han och jag känt på fotbollsplanen, kanske är det den som fött den här oron, den dova tonen som ibland kommer och jag tror att det är nyttigt att andra ser att en högpresterande fotbollskille som Tobbe Eriksson också är…mänsklig.
Vi har alla våra demoner.

Derbyt, då? Det var snack om att jag skulle spela i det, för IFK Berga, men det var inte aktuellt. Jag ser mig allt mindre som fotbollsspelare. När jag tittar på fotboll är det numera utifrån ett tränarperspektiv. Hur agerar tränaren? Hur skulle jag ha gjort? Jag tittar inte längre på hur innermittfältarna spelar.
Och ju mer jag tänkte på att spela, ju märkligare kändes det. Jag har gjort min sista match som spelare på GFA. Och jag gjorde den i den röda tröjan. Fick spela (i den röda tröjan) från start, var bra, fick vinna och avskedet blev fantastiskt.
Det hade känts fel att kliva ut på planen igen. I en annan tröja än Kalmar FF:s.

Tänk att det här bandet lirade på lilla Söderport i Kalmar. Det lilla i det stora.

Seger för A-laget och även U 17

av henryd

Seger mot IFK Norrköping och vi kan inte klaga på poängutdelningen och effektiviteten, men jag tycker också att det börjar se bättre ut också. Bättre i allmänhet.

Presspelet är mer synkroniserat, vi kan vinna bollen högre upp och eftersom Tobbe Eriksson och Jonathan Ring söker sig in bakom motståndarnas mittfält får vi plötsligt vinklar och olika djup inbördes och kommer ifrån 4-4-2-systemets begränsningar.

Sedan är backlinjen väldigt, väldigt stabil. Bra rakt igenom.

Men visst, jag får väl medge, vi har en del flyt. Vi har haft ytterst fin poänggskörd med tanke på hur det stundom sett ut i matcherna. Man har varit med om säsonger när det krävts avsevärt mer tryck mot motståndarna och avsevärt fler chanser för att få utdelning och poäng. Men vi klagar inte…

Matchen i lördags…IFK Norrköping körde över oss i första halvlek. Borde gjort både ett och två mål. Min gamla antagonist Andreas Johansson styrde mittfältet.
När vi sedan stabiliserade spelet direkt efter paus satte vi omgående två baljor och kunde sedan spela på resultatet. Bekvämt. Optimalt.

Antar att Peking fick betala för att de i onsdags gjorde något liknande mot Åtvidaberg. Åtvidaberg var klasser bättre än Peking i första halvlek, men det stod ändå 1-1. Sedan stabiliserade Peking spelet, fick utdelning och vann med 2-1.

Inför fjolåret hittade vi en grund i vårt spel som är väldigt poänggivande. Oavsett vilka som spelade. I fjol var Paulus en gigant i vårt mittförsvar. Men blev skadad efter drygt tio matcher. Vi saknade honom som ledare på planen, men vi fortsatte ändå vara svåra att besegra. Sedan sålde vi Etrit Berisha, som varit ett monster i buren och räddat många poäng åt oss. Jag tror inte att vi har förlorat i Allsvenskan sedan dess.
Och hittills i år har det knappast spelat någon roll vilka som startat matcherna eller hur spelet har sett ut – vi har ändå plockat poäng.

Uppenbarligen hittade Nanne något inför 2013. Och Hasse har kunnat bibehålla det.

Nu sitter jag med i sportgruppen i Kalmar FF. Eller sportgruppen, jag vet inte om det är rätt namn. Men det är Borstam, Samuelsson, Jensa, Hasse, Patrik Hansson, jag själv och sjukvårdsfolket och vi försöker synka det vi vill göra i Kalmar FF och jag har ju alltid gillat att kunna ha inflytande och kunna påverka det som sker i Kalmar FF och nu kan jag verkligen göra det och jag är stolt över var vi är i dag och jag är stolt över att titta i den allsvenska tabellen, stolt över att åka till Guldfågeln Arena och arbeta och även om det finns tusen saker som jag tycker att vi kan göra bättre får vi inte glömma var Kalmar FF var när jag kom till föreningen eller var Kalmar FF var så sent som 2002, ett lindansarlag som inte hade förmågan att klara sig kvar i Allsvenskan, men vi reste oss, höjde oss och det är det vi ser i dag och jag är glad att jag fortfarande är kvar, att jag nu inte bara är en spelare på planen utan att jag faktiskt kan påverka på riktigt.

Att vi är med i toppstriden är ju egentligen inte förvånande. Vi och Elfsborg är de två lag som den senaste tioårsperioden varit mest frekvent bland topp 5. Vi har alltså en vana i föreningen.
Och jag menar, vi kom fyra i fjol, trots att vi inte fick spelet att stämma så ofta. Det är en rätt bra grund att bygga vidare på.

Mina pojkar tog sig i dag an Malmö FF, topplag i vår serie. Jag flyttade matchen till Fredriksskans B-plan och riktigt gräs. Assisterande Steglander var på ledarskapsutbildning och Tobinho ersatte och han sörplade kaffe och var allmänt disträ och plötsligt var han borta, hade han missat vilket omklädningsrum vi huserade i, hade han gått hem, man kan aldrig veta med Tobinho, men efter en stund dök han upp, han hade fastnat inne hos MFF, deras tränare, Roland Larsson (i fjol framgångsrik förbundskapten för Sveriges U 17-lag) hade varit instruktör när Tobinho gick ledarutbildning och nu kunde de inte sluta prata.

Matchen, då? Det blev en riktigt bra U 17-match. Båda lagen ville spela fotboll, ha ett passningsspel och det kryllade av bolltrygga spelare och vi tog direkt tag i spelet, ägde det centralt och gjorde 1-0 på straff. Visserligen kvitterade MFF lite snöpligt, men vi fortsatte tugga på och tog välförtjänt ledningen med 2-1.
Vi kunde låsa MFF:s försök till bolltrillande och istället fick MFF mest lägga långt.

MFF kvitterade dock direkt i andra halvlek – vi somnade till på en hörna. Vi tog på nytt ledningen. Men återigen kvitterade MFF – på en hörna (om jag var irriterad? You bet…).
Men med tio minuter kvar hittade Oskar Engström lillebror Hallberg och Herman visade att han har samma förmåga som storebror Melker att göra snygga mål. Med en yttersida stänkte Herman Hellberg in vinstgivande 4-3.

Trevligt, trevligt.

av henryd

Tydligen misstror Laul mina magrutor. Se här.

I gårdagens Sportbladet har jag en krönika angående domarna.

Ni kan läsa den här.

Jag nämnde Martin Ingvarsson i krönikan.
I dag fick jag mejl från honom. Och han bekräftade att min bild stämde.

Det var en ständig utmaning att döma Kalmar FF när du var med och spelade. Utan dig var Kalmar FF ett av de lugnaste lagen man kunde ha att göra med. Lasse, Lantz, Tobias, Dennis, Kaldner, Wastå och nästan alla andra var ju hur trevliga som helst på planen. Det jobbigaste med dig var alla dina jämförelser med olika situationer. ”Nu blåser du men för tio minuter sedan blåste du inte för samma sak” har man ju hört ett antal gånger från dig. Hua, tänkte jag ofta – det är inte så ofta som situationer är exakt likadana… Du gav dig inte, du ville ha förklaringar och du nöjde dig inte med en kort sådan. Istället fick jag följdfrågor och då blev du, som vi säger i Skåne, traggig. Jag hade olika strategier att hantera dig och precis som du säger så blev det inte riktigt bra förrän vi rensat luften den gången som du refererar till.
Alltså var du väldigt speciell att ha att göra med. Du gav dig aldrig och nöjde dig inte ofta med en förklaring utan du ville att jag skulle utveckla vad jag menade.

44837Domardiskussionkff-hif-09_1

När jag läser Ingvarssons rader inser jag, på djupet, att jag måste varit en pärs att ha att göra med. Och hur kunde jag kräva att domarna skulle behandla mig från noll när matchen startade när de bara är människor och vi människor har tidigare erfarenheter med oss när vi gör bedömningar och utifrån det måste jag säga att merparten av domarna hanterade mig på ett bra sätt.
Det var emellertid sällan min förtjänst. Snarare trots mig.

Torsdagen blev hektisk. Först besök på Stadtshotellet för inspelning av Olof Lundhs podd (han och Ekwall hade huserat på Harrys i Kalmar kvällen innan) – jag gästade – sedan till GFA för att köra ett pass med akademitjejerna i gymmet, efter det skriva nämnda domarkrönika, för att sedan ha träning med mina U 17-killar.
På kvällen var det Weeping Willows-konsert och Magnus Carlson ordnade biljetter och jag kontrade med att jag i retur kunde fixa biljetter till GFA när han ville, även om Bajen inte skulle gå upp just i år. ”GFA?”, undrade Magnus och jag förtydligade att det är Guldfågeln Arena i folkmun.

Torsdagen avslutades alltså med en Weeping Willows-konsert i Kalmarsalen och även om Magnus är en vän och jag kan anses vara jävig, måste jag säga att det var en riktigt bra spelning. Magnus har ju en helt galet bra röst och bandet var tajt och smidigt och fick skepnaden av en ångvält som körde över allt.
Och när han dedikerade ett av extranumren till mig – It takes a strong heart to love – blev jag faktiskt rörd. När han skrev låten var det just en lagkapten han hade i åtanke, sa han aningen skämtsamt. Som hjälper även de svaga. Poängen är att det var en metafor för hur vi borde vara mot varandra i samhället. Att vi borde hjälpa varandra i större utsträckning än vad vi gör.
IMG_20140508_214708IMG_20140509_130718
Och när vi ändå pratar om Magnus Carlson. Min mamma älskar hans version av Always on my mind. Så den här är till mamma. Grattis på födelsedagen.

Etrit Berisha

av henryd

Jag messar lite slött med vår gamle målvakt, Etrit Berisha. Vi hugger på varandra i vanlig ordning. Kärleksfullt. Jag beordrar honom att komma och träna med mina killar i U 17 när han är ledig från Serie A i sommar. Han svarar att det är en självklarhet.

IMG_3615 00-16-11(Etrit hoppar längdhopp på Fredriksskans)

 

20121006_110257IMG_1614WEB_SPORT(Titti räddar när Daniel Larsson hotar. Jag pustar ut. Vår 1-0-seger på Swedbank 2010)

 
Sedan måste han sluta, det är dags att sova, ”vi möter Inter i morgon”, skriver han.
”Lycka till”, svarar jag och sedan slår det mig hur absurt det är.
Etrit, som i fjol var min lagkamrat, möter alltså Inter.
Det är Zlatan Azinovics favoritlag och det var alltid hätska diskussioner i omklädningsrummet om olika ligor och lag och Zlatan, som var andremålvakt till Etrit, dyrkade Inter. Och nu ska Etrit möta dem.
Vem hade kunnat förutspå den utvecklingen när Etrit Berisha dök upp hos oss flera år tidigare? Inte jag.

20121228_19400320121228_194753 00-17-5920121228_194757 00-17-06
I början var Etrit tredjemålvakt. Wastå var före och också Zlatan. Vi lånade ut honom till det lokala division II-laget Lindsdal.  Men en skada på först Wastå och sedan Zlatan gjorde att Etrit fick chansen i några träningsmatcher och jag minns att vi mötte Molde i Copa del Sol i Marbella 2010 och vann med 6-4 (!) och Etrit var tämligen skakig, men det visade sig sedan att han växte med uppgiften, att han bara blev bättre och bättre ju tuffare omständigheterna var och från och med våren 2010 var han vår förstemålvakt och utvecklade nivåer i sitt spel som var häpnadsväckande.
Ibland är fotbollsvärlden mindre än man kan tro.
Fascinerande.

En arbetssam dag

av henryd

Ibland glömmer jag att jag är 38 år gammal och tar på mig för många saker och tror att jag ska orka och klara av allting och nu var det Wings of life, loppet som gick över Ölandsbron och som sprangs till förmån för ryggmärgsforskningen, jag fick en förfrågan om att springa och jag sa ja, det var flera veckor sedan, men sedan har de där veckorna gått och det är dags att springa och då har jag hunnit tacka ja till flera saker och först var det träning med mina killar, sedan ilfart för att hämta Rektors-Henke, vi skulle springa ihop och han hjälpte mig med nummerlappen och sedan stack vi och en massa andra löpare i väg och vi sa att vi skulle stanna i Färjestaden och belöna oss själva med en glass, längre tänkte vi inte springa och vi höll ett förutbestämt tempo på drygt fem minuter per kilometer och det var behagligt och skönt och jag hann Instagramma på Ölandsbron och springa baklänges när det blev för enahanda att springa framåt, men jag började känna i höftböjarna och det började kännas rejält och jag blev imponerad av alla motionärer som sprang snabbt och bra och länge.

IMG_20140504_113554

Jag har aldrig sprungit längre än en mil. Att springa långdistans är allt annat än det man gör på fotbollsplanen. På planen är det start, stopp, vändning, ryck och så går man lite och det monotona i löpningen slet på kroppen och jag ville egentligen rycka och springa om några, men Henke och Magnus höll mig tillbaka och vi nådde Färjestaden, men struntade i glassen och löpte vidare.
När vi hunnit drygt 1.6 mil började vi bli trötta på att springa, ”kan inte bilhelvetet komma nu?” sa vi och undrade var bilen som skulle komma ifatt oss och meddela att vi inte fick springa längre höll hus. Snart var vi framme vid markeringen för två mil, där stannade vi. Men bilen kom ju aldrig. Så vi började gå lite.
Då såg vi bilen komma. Och vi tänkte, ”vafan, vi springer lite till.”
Så vi sprang till vätskekontrollen vid 2.2 mil och där blev vi registrerade och tog sedan bussen tillbaka till Kalmar.

IMG_20140504_142456
När jag skulle resa mig från bussätet kom jag knappt upp. Höftböjarna skrek av smärta. I framsidan av låren var stela.

Men jag kunde bara negligera smärtan och skynda mig hem, det vankades fotboll för Tuva i Bäckebo och jag skulle också hinna titta på Åtvidaberg-DIF och skriva en kort text om matchen i Sportbladet och när det var gjort väntade innefotboll i Korpen med Mycket Gutt FF.

Vi skulle spela slutspel och jag kunde knappt gå in i sporthallen, så stel var jag och jag erbjöd mig att sitta på bänken, men det gick inte killarna med på och det var tur att kvartsfinalen blev en lugn historia, vi vann med 11-1.
Dum som jag är satt jag sedan ner. I över en timme. Och väntade på semifinalen. Tror du ljumskarna och musklerna stelnade då? Som fan.
Till det började jag få frossa (jag hade inte riktigt aptit efter löpningen och hade bara ätit en sallad) och jag ville helst av allt åka hem.
Men det blev semifinal och sedermera final, men jag försökte vila så mycket som möjligt och tyckte att de andra skulle spela i stället och när jag kom hem var jag sliten och trött och när klockan ringde dagen efter och jag skulle till Fredriksskans för att vara instruktör på Fotbollsgymnasiet var det inte direkt så att jag hoppade ur sängen.
Snarare tvärtom.

Men Wings of life var ett riktigt bra arrangemang. Anordnas det nästa år också ska jag banne i mig springa längre än 2.2 mil. Då ska jag ta i.

Sida 1 av 2
  • Tjänstgörande redaktör: Joakim Magnå
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB