Arkiv för June 2014

- Sida 1 av 1

Min comeback regnade bort – tack och lov

av henryd

Lägrets andra dag inleddes med lätt träning och sedan väntade dubbla matcher mot Helsingborgs IF på Brunnsvallen.

20140626_094641

Först U 21 och sedan A-laget, men eftersom spelare hade blivit skadade och sjuka undrade Hasse och Jensa om jag kunde tänka mig att ställa upp som mittback i U 21. Visst, svarade jag. Men tänkte för mig själv att det här kan bli jobbigt. Jag är i och för sig obesegrad som mittback i Allsvenskan, men då backades jag upp av Tobinho. Nu skulle jag ha unga killar runt omkring som skulle förvänta sig att backas upp av mig.

Och som jag nämnt, jag ser mig inte som fotbollsspelare längre. Men man tackar aldrig nej till att få representera Kalmar FF.

Måns och jag laddade upp inför matcherna med att åka badring i vattenrutschkanan på badlandet på Ronneby brunn (Thorbjörnsson fegade dock ur, han skyllde på sin skadade axel, men vi tror att han helt enkelt inte vågade) och vi tjöt som tioåriga tjejer när vi åkte i väg i rännan, men vi tjöt mest för att vattnet var så kallt. Intalade vi oss själva.

Martin Nilsson på Kallskänken ringde när han hade hört nyheten att jag skulle spela, ”så ovärdigt!” sa han och tänkte på hur det skulle se ut om jag gjorde bort mig.
U 21-matchen skulle spelas innan A-matchen och när vi kom till Brunnsvallen var HIF-gänget redan där. Jag gillar att se de gamla profilerna som nu styr HIF. Erik Edman, Daniel Andersson och inte minst majestätiska Sven Andersson och det skänker en slags trovärdighet till hela HIF att ha dem i organisationen. ”Ska du spela?” frågade Edman och Andersson unisont och tja, vafan, jag måste ju ställa upp, svarade jag.

Det hade börjat åska och regna tidigare på dagen, vi trodde att det skulle vara övergående, men det bara fortsatte. Beslutet kom snabbt, A-lagets match skulle ställas in. Men U 21-matchen (som var tävlingsmatch) skulle flyttas. Till konstgräs. I Kallinge. Och nu började jag bli orolig. Mittback på konstgräs, det här kunde inte sluta bra. Regnet fortsatte emellertid att falla och åskan slutade inte att mullra och domarna tog beslutet att det var farligt att spela matchen och jag kunde andas ut. Jag slapp bli till ett åtlöje.

Istället for match stack vi till hotellets spa och jag, Nouri, Mats, Melvin Platje och Måns sjönk ner i utomhusjacuzzin och njöt och Melvin – som är från Holland – undrade om det verkligen stämde att jag lirat i Kalmar FF i 20 år och jo, det stämde. ”Henke är kung i Kalmar FF!” sa Nouri exalterat och man måste älska Nouri. Det är en galen jävel, en härlig jävel och nu lät jag honom hållas, det lät ju bra det han sa och Melvin nickade, ”Yes, I know that”, sa han och jag såg ingen anledning att säga emot, han kunde gärna få tro att det var på det sättet och så pratade vi om Kalmar FF och jag tog tillfället i akt att ge en historielektion om Kalmar FF och sedan gled klubbchef Svante Samuelsson ner i jacuzzin och jag sa till Svante att jag hade berättat för Melvin om hur Kalmar FF var uppbyggt och att jag förklarat organisationen, att Svante bara var en fasadfigur, att det egentligen var jag som bestämde och att det var jag som drog i trådarna och sedan pratade vi om att Xavi kanske skulle flytta till Dubai, ”kan han verkligen behöva mer pengar” sa Mats och jag svarade att han varit en trotjänare i Barcelona och trotjänare får sällan någon vidare lön och hänvisade till mig själv i Kalmar FF och Svante ojade sig och sa, ”jag hoppas att du lärt dig genomskåda Henke vid det här laget, Mats”.

IMG_20140626_171413

På kvällen var det middag och efter några timmar roade vi oss med att hetsa lagledar-Ola och Måns fick i uppgift att slänga bensin på elden, ”Mats säger att han tar dig i Plankan”, sa Måns till Lagledar-Ola, som direkt tände till och snart stod han i bar överkropp (han ville även ta av sig byxorna, oklart varför) på scenen som fanns i lokalen, redo att visa Mats Solheim att Mats minsann inte besegrade honom i Plankan. Några minuter senare fick Lagledar-Ola givetvis se sig besegrad av Mats.
En bra kväll.

Att glida in i en ny roll kan vara tämligen behagligt

av henryd

Mina killar i Kalmar FF:s U 17-lag har semester och jag försöker också ha semester, men så var det dags för ett litet läger för Kalmar FF:s A-trupp i Ronneby och det blev svårt att motstå. Klart man vill hänga med.

Ambitionen är att Hasse (A-tränare), Jensa (U 19) och jag (U17) sak ha en samsyn i de stora frågorna, att vi ska ha formella och informella möten och prata om hur vi vill ha det och att vi kan flyta mellan grupperna. Och nu var den  assisterande tränaren Patrik Hansson i Norge och då fick jag täcka för honom. Jag flöt alltså uppåt

Men först var det utdelning av kort till hotellrummen och jag hjälpte Borstam och eftersom Kristina i receptionen på Ronneby Brunn är en vän till familjen ordnade hon så att jag fick det finaste rummet och jag bugade och bockade och trakasserade sedan de andra i laget med en massa snapchatbilder på hur lyxigt jag bodde.

Det är alltid speciellt att vara i Ronneby med Kalmar FF. Det är ju mina hemtrakter. Jag minns att vi var på träningsläger med KFF i Ronneby (och tränade på min hemmaplan Åsavallen i Listerby) 1996 och det var stort. Och det känns stort att vara i Ronneby med mitt Kalmar FF nu också. 1996 var vi ett bottenlag i Söderettan, nu är vi ett stabilt topplag i Allsvenskan. På något sätt blir resan vi gjort i Kalmar FF mer påtaglig när jag återvänder till uppväxtmiljön. För då vägs det mot barndomens referenspunkter. Åsavallen, Blekingefyran, Brunnsbadet där man förfrös underkroppen i det kalla vattnet, stadskärnan som redan då höll på att dö, det provinsiella, rivaliteten mellan Saxemara, Listerby IK och Ronneby BK, midsommarfirande på Gnistan och hur jag drömde om att bli en bra fotbollsspelare, men inte mer definierat än så, det fanns liksom inget konkret i drömmarna och jag kom in på fotbollsgymnasiet i Kalmar, jag flyttade till Kalmar, jag började spela för Kalmar FF, men Kalmar FF var ingen förening som fick oss unga spelare att förverkliga några drömmar, vi låg i näst högsta divisionen, vi trillade till och med ur den näst högsta divisionen och allt det jag uppnådde, allt det vi uppnådde fanns aldrig i mina drömmar eller mål och att spelare i dag kan ta sig från Kalmar FF till Serie A och landslaget är…surrealistiskt.
Men det är den resan jag varit med om.
Och allt det där blev om möjligt än mer påtagligt när vi nu var på läger i Ronneby.

När vi startade lägrets första träningspass på Brunnsvallens A-plan fick skadade Stefan Larsson jogga bredvid planen. Vi pratade lite om det här med att inte vara spelare längre. Saknade jag det, undrade han. Och jag frågade mig själv om jag saknade det. Nu när jag stod så nära mitt tidigare liv jag bara kunde. Ett liv där jag var en central spelare, en ledare, lagkapten. Mitt ärliga och genuina svar till Stefan och mig själv löd: nej.

För jag saknar det faktiskt inte. Jag är jävligt glad över mina år som spelare i Kalmar FF, jag älskade att vara spelare i Kalmar FF och jag hade ångest över att behöva sluta, men jag ångrar mig inte och jag saknar det inte så mycket som jag trodde att jag skulle göra. Det var då. Nu är nu.

Jag har skrivit det tidigare, men för mig har det det inte enbart handlat om att vara spelare i Kalmar FF. Jag har nästan hela tiden önskat ha mer inflytande än så. Och det har inte handlat om ett inflytande som synts utåt. Jag vet att många tror det om mig, att jag bara velat synas och höras, men primärt har jag velat kunna påverka inåt och i frågor som många inte har insyn i.

Jag menar, jag vet ju vilka personer som styrt Kalmar FF under mina år i föreningen, jag vet vilka som verkligen gjort skillnad och det är personer jag ser upp till.

Så nu stod jag på planen, mina forna lagkamrater joggade igång kropparna, jag snackade med Hasse om den kommande träningen och det kändes gott att vara med.

Snapchat-20140625045139
Jogg, passningsövning, spel och sedan en avslutningsövning (eller försvarsövning, det beror på hur man ser det) där jag ansvarade för försvarsspelarna och när träningen var över körde vi en Gris och det var enda gången jag saknade att vara fotbollsspelare och när Marcus Nilsson förlorade och jag valde att inte fullfölja bestraffningen (att snärta honom med fingret på örat) tyckte han att jag var för snäll.

På tillbakavägen till hotellet gick vi genom Brunnsparken och Pär Ericsson och jag började prata och han frågade hur det kändes att ha slutat spela och om jag hade abstinens efter att träna, man är ju så van att träna varje dag, sa han och jag höll med, men jag svarade att det sköna nu var att man slapp stressen och pressen att alltid känna sig pigg och kry och att man nu kunde träna annat än fotboll och på kvällen blev det middag och sedan tävlingar och jag bildade lag med Elm, Marcus Nilsson, Romario, Stefan Larsson och Cramer och vi körde över allt motstånd och vann överlägset.

Föga överraskande.

Några funderingar om VM

av henryd

Fotbolls-VM dundrar vidare och snart är vi ur den första fasen. Den, enligt mig, bästa fasen.
När det är matcher hela tiden. När en match avlöses av en annan och när det, som nu i Brasilien, är optimala starttider på matcherna. Och man kan ha dem som bakgrundskuliss hela kvällen.
Faran är dock att man ser lite av allt. Men inte allt av något. Och man skapar sig en fragmentarisk överblick.
Jag försöker dock se så mycket som möjligt.

För jag har insett det som andra tidigare sagt till mig – att det finns ett rättvist drag över landslagsfotbollen. Inom klubblagsfotbollen är det pengarna som styr. De som har mest pengar har de bästa lagen och det är de som vinner matcherna.
Men i landslagsfotbollen späs kunnandet ut. En superstjärna ”tvingas” spela ihop med spelare som inte lyser lika klart och kan inte räkna med att en stenrik ägare plockar fram pengar och värvar ihop ett bättre lag till nästa säsong. Vissa stjärnor hanterar det bättre, vissa sämre.
Men det finns en charm med det. Och det är det som gör att mindre nationer kan skrälla.

VM är ju också mer cupbetonat än exempelvis Champions league. Ett riktigt vasst lag kan ha otur i första matchen och förlora och sedan kan det vara över. Och tvärtom, ett tämligen svagt lag kan ha marginalerna med sig i två matcher och ta sig vidare från gruppen. I Champions League eller i en lång serie är det där mycket svårare.

Det vackra med fotboll är att nuet är så rådande. Eller, nuet och en kort tid av det förgångna. Som klyschan säger, du är aldrig bättre än din senaste träning eller match. Oavsett hur bra du var tidigare.

Det får Spanien känna av nu. Man har dominerat världsfotbollen i sex år. Sex år i fotbollsmått är en evighet. Men nu är man detroniserat. Det tog två matcher. TVÅ matcher.

Det är ju en aning sorgligt också. Glömskan inom fotbollen. Hur vi ständigt tänker på nästa match. Det skapar lätt en godtycklighet.

En godtycklighet man älskar och hatar. För som utövare önskar man ibland att man kunde tillgodoräkna sig tidigare framgångar. På något sätt casha in dem när det går motigt.

Dock. Jag har verkligen imponerats av Mexico. Stenhårt jobb, fin teknik och distansskytte av Guds nådde. Likaså gör Costa Rica det bra (även om det är märkligt att inget lag lyckats straffa deras högt stående backlinje än). Och Irans andra halvlek mot Argentina var formidabel. Trots baklängesmålet. Och Ghana, som fått väldigt lite poäng om man ser till hur deras spel sett ut.

Sändningarna, då?

Jag inser problematiken. Man har studios på plats i Brasilien och det går inte att ha nya gäster varje kväll. Därför får man lita på samma kort varje kväll. Daniel Nannskog är en skön typ. Men vad säger han, egentligen? Han är en snygg förmåga att säga ingenting på ett väldigt övertygande sätt. ”Jag ääääääälskar hur han använder armarna i den duellen. Äääääääälskar det. Uuuuuuuunderbart!”

Och så får han det att låta som något revolutionerande. Trots att alla seniorspelare i hela världen använder sina armar i närkamper.

Väldigt mycket av det som Nannskog säger är självklarheter. Samtidigt är Nannskogs smittande humör en styrka. Han tycker verkligen om fotboll och han tycker verkligen om att stå där i studion och prata fotboll. Men han hade behövt en tydlig motpol. Tyvärr vägs han emellertid inte upp av Hamrén. För Hamrén blir nästan en karikatyr av sig själv. Och det är extremt svårt att frigöra sig från Partajs parodi av Hamrén.
Jag vet att vissa journalister ifrågasätt det lämpliga i att SVT anställer Sveriges förbundskapten. Jag vet inte riktigt vad jag tycker i just den frågan. Men det är väldigt vanskligt av Hamrén utifrån en annan aspekt. Den kunskapsmässiga. För när han sprider floskler omkring sig är det väldigt lätt att vi sedan ser på honom som förbundskapten utifrån flosklerna. Respekten avtar.
Och borde inte Hamrén kunna ha vassare analyser? Eller är hans kunskap så tunn?

Men annars gillar jag David Fjäll. Lugn. Sansad.

Fyrans sändningar är svåra att orda så mycket om. Anna Brolin är ett proffs, Olof Lundh är en vän som jag inte vill recensera (fast om jag måste recensera honom kan jag ju säga att han är bra, han vet sina styrkor och svagheter och jobbar utifrån dem) och Hasse Backe är hur trygg som helst, men allt det här baserar jag mest av allt på tidigare erfarenheter. För under VM har jag knappt sett dem. Fyran har ju reklam hela jävla tiden! Det måste ju vara hopplöst att försöka analysera en match i pausen. ”Sitt kvar, vi är snart tillbaka.” ”Nu är vi tillbaka, sitt kvar, vi är snart tillbaka igen.”
Ungefär.

En sak kan man dock konstatera om man ser VM. De bästa lagen springer alltid väldigt mycket. I defensiven, i offensiven. Men Pirlo, då, säger du? Han springer ju ingenting. Nej, men då måste du också ha Pirlos blick för att kunna komma undan med det. Och en massa andra som springer i Pirlos ställe. För om inte Pirlos lagkamrater skulle ta löpningar, vem skulle Pirlo då kunna slå sina genialiska passningar till. Pirlo är inte regeln. Han är undantaget.

Och då kommer vi tillbaka till det här – hur ska vi i Sverige träna för att kunna tempoväxla lika ofta och lika bra som de världsledande lagen och spelarna?

Det är frågan.

0-0 med mersmak mot Kalmar FF:s A-lag

av henryd

I skuggan av VM spelades annan fotboll i går.
Bröderna Elm ville ge tillbaka något till moderklubben Johansfors och anordnade därför en match mot Kalmar FF och tog själva ut en egen startelva, kallad Johansfors Allstar. Där de själva ingick.

Jag fick äran att vara med i Johansfors Allstar och innan matchen undrade jag vad jag hade givit mig in på.

Jag har inte spelat riktig fotboll på ett halvår. Och jag vet hur det brukar kännas när man varit ifrån fotbollen i två veckor. Otajmat, osynkat, stelt, segt. Hur skulle det inte kännas nu då?

I Johansfors var det folkfest. Hela byn var på plats. Och att de är stolta över sina bröder råder det ingen tvekan om. Samtidigt är det skönt att se hur Rasmus, David och Viktor verkligen är de vanliga pojkarna, det är liksom inga konstigheter, och att deras gamla ledare, lagkamrater, vänner och släktingar i Johansfors behandlar dem som om de vore tio år igen.

I Johansfors Allstar lirade alltså de tre bröderna Elm, jag själv samt Patrik Rosengren och Jocke Lantz. Kryddat med spelare från närområdet i Johansfors. Och så min egen målvakt i buren, John Håkansson. John står i mitt U 17-lag i Kalmar FF, rankas trea i Sverige bland 98:orna och är en yngre variant av Petter Wastå.

Jag undrade alltså vad jag hade givit mig in på. Även om jag är en föredetting gillar jag inte att känna mig som en föredetting. Tänk om Ismael, Melker och de andra skulle springa åttor runt mig?
Tänk om om vi skulle få storstryk?

Snapchat-20140616060117(Trångt i vårt omklädningsrum, David Elm och Patrik Rosengren)

Men så tänkte jag att det skulle bli förbannat kul att få återförenas med centrallinjen från storhetstiden. Patrik Rosengren (43 i år…), Jocke Lantz (37) – ingen av dem har spelat på ett tag, men herregud, det syntes inte! – och så bröderna Elm.
Pappa Elm var coach för Johansfors Allstar och ställde upp oss i en 4-3-3-uppställning och Viktor, Rasmus och jag smackade oss kring munnarna.
Vi älskar det systemet. Jag har hela tiden två extremt bolltrygga punkter framför mig som jag kan spela i trängda lägen. Och eftersom jag ligger lite bakom dem kan de alltid använda mig som ett rättvänt alternativ.
– Det är en trygghet för oss, och även om vi tappar bollen så finns du där! som Rasmus messade mig efter matchen när vi dissekerade händelserna via sms.

Och defensivt kan vi hela tiden skydda vår backlinje.

Tidigare på dagen hetsade killarna i Kalmar FF mig via sms, men jag visade järnpsyke och gick in i deras omklädningsrum innan avspark och lånade en nagelsax och spände upp mig. Det gav effekt.

Sjukgymnast Kjell Svensson var snäll och tejpade mina fotleder, som i fornstora dagar. När jag låg där på britsen insåg jag att det var det här jag saknade mest med att inte längre spela fotboll – kvalitetstid med Svensson.

Snapchat-20140616060926

Kalmar FF såg matchen som en möjlighet att få till ett bra träningspass och tog sig an uppgiften med bra attityd. Annars vet man aldrig hur det blir i en sådan här match. Inga poäng stod på spel, men jag kände tämligen snabbt att det fanns en rejäl dos prestige med i bilden.
Själv ville jag bara komma undan med hedern i behåll.

Kalmar FF satte hög fart från början. Vi hade tänkt pressa högt, men vi hade känt redan på uppvärmningen att vi nog ransonera våra krafter. Våra motorer, Rasmus och Viktor, hade inte spelat fotboll på drygt en månad och kände sig sega.
Så vi prioriterade organisationen. Men är det något vi kan så är det just organisation. Taktik.

Kalmar FF fick dock till några halvchanser inledningsvis när de spelvände och utnyttjade att vi hade division VI-spelare på kanten (”fega jävlar!”, tänkte jag och kände hur tävlingsidioten i mig vaknade), men efter en stund fick vi den där sköna känslan att vi faktiskt kunde matcha dem någorlunda. Att de inte kom någon vart med sitt bollinnehav.
Det som fungerade 2008 fungerade även nu.

Precis som förr såg man det nu i hur motståndarna började flacka med blicken när de hade bollen, hur de letade efter passningsalternativ, men inte hittade några och därför fick ta flera tillslag på bollen. Jag har alltid gillat den känslan. Då vet man att man är med i matchen.

Rasmus och Viktor hittade rätt position, jag kunde vara sköld bakom och Lantz och Bagarn kunde plocka smulorna och successivt växte våra division VI-spelare och mitt i första halvlek började de vinna dueller och ta offensiva initiativ (imponerande!) och då kunde vi börja utnyttja ytorna som fanns i KFF:s lag. Och halvlekens bästa chans fick vi när Viktor snodde bollen av Marcus Nilsson, hittade Mattias Evestål i djupled, som sedan frispelade David Elm. Men Lars Cramer i KFF-målet kom ut och avvärjde.

I andra halvlek kom solen fram och plågade oss rejält. Vi var mörkblåa till klädsel och med solen i ögonen såg vi knappt varandra.
Vi fortsatte dock stå upp bra, låg rätt i positionerna och tvingade KFF till att leta efter spelalternativ i stället för att få fart i spelet. Det var dock nära att KFF tog ledningen när man efter ett inlägg fick en trippelchans. Men John Håkansson var en vägg.

I gengäld hade vi våra lägen. David Elm nickade efter ett långt Rasmus-inkast (den varianten fungerar än), men Cramer sträckte ut och monsterräddade. Sedan sköt Rasmus från distans, Cramer sträckte på nytt ut och tippade bollen i stolpen. David störtade dock fram på returen, hade öppet mål från fem meter, men lyfte bollen över.

Jag tyckte dock det var helt i sin ordning. Jag gör ogärna mål på mitt Kalmar FF. David följde bara mina instruktioner.

Kalmar FF bytte ut i princip hela laget, fick in nya krafter, pigga krafter. Vi hade inte riktigt samma valmöjligheter, men de som kom in slet på riktigt, riktigt bra.
Vårt passningsspel var dock i slutet minimalt, våra spelare orkade inte ta initiativ och i kombination med den förblindade solen blev det mest lyfta-iväg-passninger.
Ändå var det millimetrar från att vi avgjorde. Mattias Evestål högg på Emin Nouris bakåtpassning, rundade Lars Cramer, men blev så stressad att han inte insåg att han kunde ha stoppat bollen och lagt in den i öppet mål. Istället försökte han avsluta direkt och då gick bollen utanför det öppna målet.

Vi var dock nöjda med 0-0. Nöjda över att hänga med. Och jag njöt av att ha Bagarn och Lantz bakom mig och Rasmus, David och Viktor framför mig. Rasmus klagade på att han var seg i benen. Men vissa saker han gjorde därute höll världsklass.

Själv åkte jag från Johansfors tillfreds; en man i publiken sa efter matchen ”Rydström, du håller än”.

Tackar, tackar.

Matchen56271500pix

Vänskap. Men först efter matchen. Nouri tyckte att jag påverkat domaren och fått ett inkast tilldömt oss som han borde ha fått. Och jag fick be om ursäkt till Diouf efter en hård tackling av mig.

Lite mer tennis och på måndag är det storslagen match i Johansfors

av henryd

Dagen efter tennismanglingen kände jag en viss stelhet i benen. Men Viktor Elm och jag gav oss på det igen. David, med en nyfödd hemma, fick prioritera den biten av tillvaron, och det var lika bra det. Så som David servade kvällen innan fick Viktor och jag aldrig chansen att komma in i spelet.

 

Nu fick vi bättre rytm i spelet, vi fick slå fler slag och varje gång jag spelar tennis tänker jag på fotboll. Det handlar ju om upprepning. Att nöta in en rörelse som du till slut har automatiserat i ryggmärgen och kan plocka fram även i de mest pressade situationerna. Hur når vi inom fotbollen dit?

Hur kan vi se till att fotbollsspelare nöter ”grundlagen” inom fotboll i större utsträckning än i dag?

 

Viktor och jag pratade om det här med förstatouch, mottagningar och passningssteknik, man är så mycket vassare på det i Holland, man drillar de unga spelarna stenhårt i de här momenten och sedan snackade vi om Europa League, AZ gick till kvartsfinal, men åkte ut mot Benfica och Benfica var riktigt, riktigt bra, sa Victor. Snabba, starka, duktiga med bollen, men ändå hårt jobbande i defensiven. I svensk fotboll tror vi ibland att offensivt skickliga spelare och lag inte behöver jobba hårt i defensiven. När det är tvärtom.

 

Sedan påminde Viktor mig om måndagens begivenheter. Matchen i Johansfors. Johansfors Allstar mot Kalmar FF. Jag har äran att få lira i Johansfors Allstar och kanske blir det en återförening av guldmittfältet? Där jag lirade ihop med Rasmus och Viktor och då och då hade vi David framför oss i anfallet.

Det vore fantastiskt.

Det enda som oroar är att Viktor inte rört en boll på tre veckor, rasmus inte en på fyra veckor och jag själv har knappt spelat fotboll sedan i november.

fast vissa säger att det är som att cykla, har man en gång lärt sig så…

Fast man kan ju ändå trilla av cykeln.

 

Mittbackar kommer Bagarn och Lantz vara. Precis som förr. Saknas gör bara Tobinho.

 

Hoppas ni kommer och kollar. På måndag, alltså.

Tennis med två bröder Elm

av henryd

Jag fick möjligheten att recensera Robert Börjessons bok om VM-laget 1994 i Expressen. Eftersom Börjesson är journalist hos Expressen behövde Expressen en utomstående recensent och Aftonbladet gav klartecken.

Det är jag tacksam över.

För det är en fin bok. Robert Börjesson har intervjuat alla som på något sätt var involverade och Börjesson är uppenbarligen en skicklig intervjuare. För han har fått dem att berätta om något uttjatat med nya ord.

Recensionen hittar ni hos kulturdelen på Expressen.se.

 

A-lagsspelarna i Kalmar FF är fortfarande på semester, jag får snap-bilder från diverse soliga platser (förutom från Måns Söderqvist, som varit på Island med U 21-landslaget), men vi i U 17 är fortfarande i full gång. I söndags mötte vi Gais i Pojkallsvenskan. Toppmöte. Sol. En fin matta på B-plan på Fredriksskans. Optimalt, med andra ord.

Gais tränas av Jeffrey Aubynn och den minnesgode har koll på att han och jag hade ett offentligt bråk 2005. Jag kallade honom för ”ett as”, han replikerade något om mitt fotbollskunnande. Men det är sedan länge uppklarat och nu var det ett kärt återseende.

 

Vi gjorde en stabil insats och vann med 2-1. Själv blev jag emellertid utvisad. Jag gick in på planen för att hjälpa en av mina spelare som hade skadat sig. Det gillade inte domaren. Så jag fick lufsa runt B-plan på Fredriksskans och sätta mig på andra sidan. Jag måste börja lära mig att smärttröskeln är aningen lägre hos domarna i U 17…

När domaren efter matchen för femte gången sa att han minsann skulle skriva rapport sa jag syrligt: ”Men säg en gång till att du ska skriva rapport, är du snäll.”

– Jag ska skriva rapport!

 

I kväll blev det nattmangling i tennishallen. Viktor Elm är hemma på semester från holländska ligan och han, storebror David och undertecknad körde i drygt två timmar. David friade stora triumfer med sin monsterserve. Det gjorde inte jag.

 

Men vi fick blodad tand. Vi kör nog i morgon också.

Semester – då kan vi spela tennis

av henryd

Allsvenskan tar ledigt – även om det där med ledighet är ett relativt begrepp – som jag skrev om i gårdagens Sportbladet – och jag och David Elm kan äntligen spela tennis. När det var tätt mellan matcherna fick David prioritera fotbollen.

Jag grymtade lite, pekade på det faktum att jag minsann kunde spela tennis dagen innan allsvenska matcher när jag lirade fotboll, men visade sedan förståelse.

 

Min tennisform var sisådär, Davids var bättre och när jag kom hem tittade jag på Game, Set & Mats på Eurosport och fascinerades av Mats Wilanders knivskarpa analyser av matcherna i Franska öppna och jag försökte addera det taktiska till mitt eget spel. Men det är svårt att vara taktisk när man har nog att försöka få till sin backhand och serve.

 

Jag tänker annars mycket på taktik nu. Det har jag alltid gjort, den aspekten av fotbollen har jag tyckt väldigt mycket om, men det accentueras när man själv är tränare.

Och jag funderar hur man kan få sina spelare att känna trygghet i systemet man vill att de ska spela, hur man får dem att våga och jag funderar på vilket system som är det bästa.

Finns det något?

 

När vi i Kalmar FF var som vassast hade Nanne sett till att vi kunde använda oss av olika spelsystem, beroende på vår egen form och beroende på motståndarna. Att vi kände att vi klarade av flera spelsätt gav oss trygghet.

 

Mina pojkar har den senaste tiden skött sig fint. Jag har nämnt det tidigare, men i U19 och U17 handlar det om utbildning. Samtidigt kan man inte bortse från resultaten och det är en ständig balansgång mellan de två variablerna prestation och resultat. Som givetvis hänger ihop, men om vi i Kalmar FF börjar stirra för mycket på resultaten i U19 och U17 motarbetar vi det vi själva tror på.

Då blir det kortsiktigt.

 

Jag skulle alltså kunna ha ett riktigt starkt 97-lag i Pojkallsvenskan. Många klubbar kör nämligen med nästan enbart 97:or i U17 (du får vara född 97 som mest i U17). Men vi håller inte åldersgrupperna i Kalmar FF, om vi har lovande spelare som vi anser är färdiga för nästa steg flyttar vi upp dem, oavsett ålder. Därför har vi fem, sex 97:or som startspelare i U19. Och därmed har vi 98:or och 99:or (till och med 00:or) i U17.

För vi tror att det i längden är mest utvecklande för de enskilda spelarna.

 

Vår senaste tid har varit bra. Både prestation- och resultatmässigt. Vi har besegrat Malmö FF i en väldigt fin match, vi har besegrat Jönköping Södra, Landskrona Bois, gått vidare i DM och i förra helgen kryssade vi mot Halmstads BK och även om prestationen i första halvlek mot HBK var bedrövlig kunde killarna lyfta sig, ta till sig direktiv och kämpa sig in i matchen och trots att HBK gjorde 3-2 på straff i 90:e gav killarna inte upp, utan kvitterade med matchens sista bolltouch.

 

I bussen hem hittade jag gamla Kalmar FF-matcher på Youtube. I synnerhet gamla möten mot DIF. Jag skulle bara kika lite kort på hemmamatchen mot DIF 2007. Men kunde inte sluta titta. Jäklar, vi var bra! Täta, kompakta, DIF var nästan aldrig inne på vår planhalva hotade och när vi vann bollen trillade vi allt som oftast boll. Jag och Viktor Elm centralt på mitten, Ari, Cesar och Fabio som offensiva hot. Och på bänken David Elm, Rasmus Elm och Tobbe Carlsson.

Bra namn.

Kolla här..

 

 

 

 

 

 

 

 

Fotbollslåtar

av henryd

 

Det här med fotbollslåtar är svårt. Det blir gärna för glatt, för glättigt, för skränigt.

Det var därför jag gillade Llojds Röda dagar framför oss när jag fick höra den första gången. Och det var därför jag gav tummen upp till den – i konkurrens med flera andra bidrag – när vi skulle välja ny Kalmar FF-låt 2010.

 

Nu stundar VM och olika VM-låtar, nya och gamla, cirkulerar.

 

Här är en ny fotbollslåt. Av Markus Berjlund och Caroline af Ugglas. Med sköna New Order-gitarrer. Då kan det aldrig bli fel.

Och här är en svensk version.

 

 

 

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB