Modellerna blir magrare och magrare.Det är ett galet faktum att modebranchens vurm för extraordinärt magra kvinnor aldrig tycks få någon vändning. Jag växte upp när Cindy Crafoord, Emma Sjöberg, Linda Evangelista och Claudia Schiffer var supermodeller. De såg ut ungefär så här:

De levde någon slags rockstjärneliv och ”alla” tyckte att de var asheta, ascoola och förstås, smala. Redan då skrevs det spaltmeter om de här kvinnornas overkliga vikt. Så såg ju ingen normal kvinna ut. Var skulle denna hausse sluta? Herregud, ska flickebarnen försvinna. Vojne, vojne.

Sen kom Kate Moss och såg ut så här:

Uttrycket heronie-chic etablerades och pk-folket skrek rakt ut. Kate Moss var inte bara smal, hon var mager. Vart skulle detta sluta? Gjorde sig verkligen mode bättre på utmärglade personer? Vad ville modebranschen säga oss med det här. Var det här det framtida idealet? Att se ut som en heroinist som inte käkat på 14 dagar. Vi som själva var fjortisar då tyckte i o f s inte alls att Kate ser ut som en heroinist, utan mer som en olycklig fjortis, men att hon var mager kunde vi inte förneka. Vart skulle denna skeva idealisering sluta. Jo, hade jag kunnat sia in i framtiden då, så hade jag kunnat visa er flickan som har äran att visa Sonia Rykiels sommarkollektion 2014:

 

Trenden tog aldrig slut. Den vände inte. Fick ingen motreaktion som andra trender. Tydligen är anorexia hetast på catwalken ytterligare ett år och jag ber till Gud och alla andra med makt att vi inte köper det här. Snälla köp inte de här plaggen. Köp inte det här idealet.