Sandra: ”Jag blir så förbannad”

12:16, 9 februari 2012 | av Kristina Edblom

Sandra, 24. Foto: privat.

När Sandra var nio år dog hennes pappa. Hennes mamma tog med henne till BUP där hon fick antidepressiv medicin och en kölapp – det var två års väntetid för en samtalskontakt.

Under tiden utvecklade hon tvångssyndrom. I skolan blev hon retad för att hon tvättade händerna så ofta. Hon drog sig undan, var ensam och utstött.

– Det var ingen på skolan som märkte något. Jag hade tydliga skärsår på armarna, när vi skrev uppsats handlade de alltid om ensamma tjejer, jag ritade bilder på en kyrkogård eller lieman. När jag tittar på min papper från skoltiden blir jag så förbannad, säger Sandra.

I dag är hon 24 år och sjukskriven. Hennes betyg är ofullständiga. Hon träffar en sjuksköterska på öppenpsyk varje vecka.

– Det har aldrig funnits någon tydlig plan för mig. Det är väl problemet när man bor på en mindre ort.

Det är tydligt att det ser olika ut beroende på var du bor. I eftermiddag ska jag prata med en mamma i Ronneby om deras erfarenheter. Hennes 14-åriga dotter har fått bra hjälp på BUP. Det kanske är som Eva Waltré säger: ”ett lotteri”.

Vad tycker ni?

Kristina Edblom

Kristina Edblom är granskande reporter och har arbetat på Aftonbladet sedan 2007. Förutom arbetet tillsammans med Kerstin har jag bland annat skrivit mycket om svensk psykvård, barnfattigdom och våld i nära relationer. Har du nyhetstips eller vill du komma i kontakt med mig – ring eller mejla! Du kan också följa mitt arbete på Kristina Edblom, Aftonbladet på Facebook. Telefon: 08- 51 42 46 05
kristina.edblom@aftonbladet.se
Inlägget är publicerat i Sjukt jobbigt | Inlägget har 4 kommentarer
  • Anonym12

    Jag fick inte heller rätt hjälp så jag började använda mig av stödchattar. Typ BRIS, dem har en chatt, tjejjouren har många jour och många av dem har chatt. Jourhavande kompis finns med.
    Får man inte rätt så kan man hitta otroligt bra stöd på nätet :)

  • Milla

    Hon fick ju iaf mer hjälp än vad jag fick, När jag var tio år dog min pappa, fick gå till BUP en gång, men de sa att ja var så stark så ja behövde ingen hjälp. Jag själv mådde sämre och sämre med åren, då ja även bland annat skada mig och isolera mig från omvärlden. Blev inte heller bättre att man blev mobbad fram till årskurs nio.. Under gymnasie tiden sökte mer hjälp. dock så sa de samma sak då. du är så stark så du behöver ingen hjälp. Så när ja väl fick åldern inne till att gå på systemet. blev de att ja även började dricka. tillslut så försökte jag att få hjälp en sista gång när ja var 20 år. Och då fick jag faktiskt hjälp.. att det ska ta så lång tid som 10år att få hjälp är absurt.. 

    Tycker de borde uppmärksamma de som behöver hjälp mer än de gör. 
    är nu snart 22år och mår mycket bättre än de 10åren som var. 

  • Elinfalk85

     jag är inne på 13 år och har inte fått rätt hjälp annu.

  • Elinfalk85

    När jag gick i skolan var det ingen som la sig i mina skärsår. dem var dagsfärska varje dag och jag bar ofta korta ärmar, ingen lärare, ingen rektor. ingen skolpsykolig erbjöds eller tid hos kurator. på gymnasiet ringde dom iof hem till mamma men med ett så pass pressat schema vi hade /gick mellan i princip 8-17 varje dag, lägg då till läxor, prov, extraupgifter etc som skulle skötas utanför det) så det fanns inte tid att åka in till stan där jag bodde för att få hjälp. någon hjälp hos skolans psykolog eller kurator fick jag aldrig heller. helt sjukt!