Arkiv för January 2015

- Sida 1 av 2

Gamla texter om kärlek.

av Zandra Lundberg

Jag fick ett ryck i morse och läste igenom delar av min gamla blogg. Kände ett behov av att förstå mig lite bättre på den personen jag var då. Tycker de här texterna symboliserar det rätt bra. Alltid cynisk, alltid med en tvist, alltid med en ständig vilja att tro på kärleken.

7533037362_54877db51d_b

Det var sensommarnatt, ständigt dessa sensommarnätter, och jag satt i en solstol ute på verandan och tittade upp mot himlen. Det var så mörkt att havet inte syntes, bara hördes och han kom och satte sig i stolen bredvid mig.

”Kan det alltid vara så här, snälla kan du lova att ingenting någonsin förändras?” sa jag och den känslan, jag minns den så tydligt, övertygelsen. Jag ville dricka just det vinet, sitta i den stolen, andas den luften, hålla den handen för alltid. Tvångshålla känslan, stänga in den, låsa dörren, kasta nyckeln.

”Jag lovar” sa han och sedan var vi alldeles tysta.

Jag var så säker. Kanske enda gången jag varit riktigt säker.

Eller så var jag bara packad.

Det kom ett mejl från en vän.

En sak ska jag säga.

När det känns rätt att investera så ska man göra det högt, typ med allt man har.

Går det åt hell så gör det det, men jag tror att chanserna att lyckas är större ju högre investering man gjort.

Jag tror att det finnas massor att vinna på att bygga en slags grund så snabbt man bara kan, för sedan står man där, och man måste liksom jobba för det som man har för att det är värt så mycket.

Den här våren är det flera av mina vänner som lämnat långa förhållanden bakom sig, och jag har insett att jag oftast är den som de kommer till för råd. 

De har varit med sina killar lika länge, om inte längre än vad jag varit med min, men ändå känns det som att det jag och han har är någonting helt annat. 

Eftersom vi inom loppet av samma tid hunnit flytta ihop, köpa lägenhet, sälja lägenhet, köpa hus, gifta oss, skaffa hund, starta företag…etc etc.

Medan de liksom fortfarande står där i varsin andrahandslägenhet och är rädda att släppa taget.

Så, jag tror att nyckeln är den höga investeringen.

Alla relationer kommer att svaja och gå in i svackor, har man då inget investerat så orkar man inte kämpa.

(Ironin i att att jag följde hennes råd nästan ordagrant och ändå gick det åt helvete).

6a00d8341ebb5d53ef0154347845b6970c-800wi

Häromveckan när vi lunchade berättade Lisa en story som jag måste försöka återberätta. Det kan vara något av det mest tragikomiska jag hört när det kommer till kärlek.

Det var sommar och hon och hennes (numera) ex-kille satt på en klippa och tittade ut över havet. Säkert var det någon solnedgång eller kanske uppgång, vattnet låg alldeles stilla och allt var PERFEKT.

Lisa tänkte: Det här tillfället är alldeles för bra för att vara sant, här sitter vi och känner den här otroliga gemenskapen, han och jag. Vi behöver inte ens prata, vi bara VET att det är vi och att vi älskar varandra så ofantligt mycket.

Men för att ändå understryka det faktum hur fantastiskt allting var så ville hon ändå få en bekräftelse. Så hon frågade:

– Du, vad tänker du på?

Hans reaktion var lite märklig. Han vände INTE blicken mot henne utan kisade mot horisonten och så pekade han:

– Ser du öarna där långt borta.

Lisa (gör sig beredd på en vacker liknelse): – Ja?

Han: – Jag fantiserar att jag styr en helikopter som flyger där ovanför och på varje ö släpper jag ner en bomb. (Här lägger han till inlevelsefulla ljudeffekter *booom* *booom* *boooom*). Och öarna bara sprängs en efter en.

Lisa: ….

14

Jag har ju blivit romantikskadad.
Det är bara att konstatera och gå vidare i livet, tänkte jag säga, men det är det ju fan inte alls.
Nej.
För skadan dyker upp och stör titt som tätt.
Rätt ofta nu för tiden om jag ska vara ärlig.
För några veckor sedan packade jag tre IKEA-kassar, eller ja, snarare tryckte frustrerat ner tröjor bland hudkrämer och klackar, och drog från min kille.
Jag har bott hos honom tillfälligt medan min lägenhet renoveras och nu började vi bråka och jag fick nog och jag kan ju inte tala för honom men jag tror nog att han också var rätt less på mitt drällande i hans etta i Hornstull.
Så jag gjorde en väldigt dramatisk och filmisk sorti och inbillade mig att ja, nu lär det väl dröja en sisådär två dagar innan han inser att han inte kan leva eller andas utan mig och skickar 300 nallebjörnar/rosor/post it-lappar med texten ”kom tillbaka”.
”För vadå?” resonerade jag för mig själv – romantikskadad som jag är – ”så hade ju Richard Gere gjort om det här var en romantiskt drama med Julia Roberts”.
Frågan är om Geres karaktär hade nöjt sig med nallebjörnar, nej det är klart, det hade han inte gjort, han hade ringt Manpower och anlitat 500 män i frack som ylat Bryan Adams ”Please forgive me” utanför fönstret. Eller så hade Julia fått en karta och uppdraget att orientera sig runt halva stan för att slutligen hitta en skrynklig lapp med en adress som leder till en väl dold men sjukt mysig restaurang där Gere sitter vid dukat bord med en uppkorkad svindyr vinare framför sig och säger ”kan du någonsin förlåta mig?” (fast på engelska då så klart, men det fattar ni ju).
Men nej. Så blev det ju inte.
Verkligen inte.
Dagarna gick och det var bara tyst. Som om cirkusbröderna Bronnett stod vid min killes öra och viskade ”Och nu får vi be om största möjliga tyssssstnad” dag ut och dag in.
”Men man kan ju inte räkna med att livet ska vara som i en romantiskt drama” tänker du.

Nej, jag vet. Så mycket sjukdomsinsikt har jag, jag fattar att allt jag begär är helt orimligt. Det händer ju inte! I verkliga livet står inte 500 män i frack och skriksjunger utanför fönstret. I den novembergrå verkligheten fick jag dra i väg ett sms och be om att vi skulle ses. I filmen om mig själv fick jag i stället möta honom på Långholmens värdshus och be om ursäkt för att jag bara drog. Säga att jag nog inte klarar mig utan honom, att han är värd så mycket mer än en känslomässigt rubbad människa som överreagerar, dramatiserar och bråkar, att jag hoppas han står ut ändå, att han vill fortsätta vara med mig.
Och i allt det här så slår mig aldrig tanken att det ju faktiskt är upp till mig.
Att det är jag som regisserar filmen om mitt liv. 
Att jag får se till att skapa den där romantiska Richard Gere-historien om jag så gärna vill ha den. 
Ingen annan kommer ju att göra det.
Och sen kan jag bara hoppas på att folk vill spela med mig.
Med risk för att bli hånad och utskrattad för all svulstig romantik.
Men det är väl å andra sidan en risk alla filmskapare får ta.

Att älska jättemycket eller ingenting alls.

av Zandra Lundberg
samenwonen

Det är ju otroligt märkligt med kärlek. Vad är det för mekanismer som får en relation att hålla medan en annan inte funkar alls? Jag tänker på två olika exempel ur mitt eget liv:

Jag minns en kille i tonåren. På pappret så skulle jag ju bli kär i honom, vilket jag grundade i tonårslogiken:

1. Han var jättekär i mig.

2. Han var skejtare.

Så jag blev ihop med honom. Det blev inte bra. Vi var hemma i sängen i hans pojkrum och han stank moped. Det kan inte ha varit det att han luktade som var problemet, det hade nämligen gått alldeles utmärkt med killar som luktat moped förr. Han låg ner, jag satt upp och han drog i min arm för att jag skulle lägga mig på hans bröst, men det gick ju inte. Min kropp sa nej. Det uppstod någon form av dragkamp där jag spjärnade emot allt vad jag orkade, samtidigt som jag skrattade nervöst. Det var ju hemskt. Jag ville ju tycka om honom. Jag borde ju ha tyckt om honom. Men allt med honom kändes bara fel. Han sa att han tyckte att jag var rolig och vacker och klok och det var ord jag så himla gärna vilja höra men från honom spelade de liksom ingen roll.

Det tog slut sen några veckor senare. Han ringde och grät när han var full helgen efter. Samma kväll träffade han en ny. Jag såg dem kyssas utanför ungdomslokalen en gång. Och inte vet jag om de levde lyckliga resten av livet, men där och då log hon och såg honom djupt i ögonen i alla fall.

Och så den här människan som jag blev så sinnessjukt kär i. Uppöver öronen så att det kändes hela vägen ut i fingrarna. Herregud, det kändes i naglar och hår och ställen där det inte ens är fysiskt möjligt att det kan kännas. Jag fick aldrig nog. Kunde aldrig vara tillräckligt nära. Hade det gått hade jag krupit in under skinnet på honom.

Vad tog det sen då? Ett år kanske? Så satt jag där i soffhörnet och bara stirrade på honom när han tittade på Sopranos. Jag stirrade och stirrade men han märkte ingenting. Till slut sa jag:

– Är det verkligen allt det här?

– Va? sa han utan att vända blicken från tv-rutan.

Han suckade, pausade och tittade på mig:

– Vad menar du nu?

Jag var trött, uppgiven och ville bara gråta.

– Blir det inte mer än så här? 

Det tog slut sen. Ett år senare kanske. Han träffade snabbt en ny tjej. Hon tittade på honom på ett sätt jag aldrig sett honom. Hon såg sidor och kvalitéer jag aldrig ens uppfattat. Eller som jag kanske aldrig varit särskilt intresserad av. När jag tyckte att han var torftig och tråkig så såg hon någon som var trygg och centrerad. Där jag tidigare förbannat att han inte kunnat sätta ord på saker så uppskattade hon att han talade i handlingar. Det jag kallat långsamhet var eftertänksamhet i hennes ögon.

Och så tänker jag att kärlek – åtminstone en god förutsättning för hållbara relationer – handlar om just det där. Att två människor ser och uppskattar varandras personligheter ur de allra mest förmånliga vinklarna.

Titta och lyssnatips.

av Zandra Lundberg

Här kommer lite till för dig som är intresserad av personlig utveckling, yoga, andlighet och allt vad det nu heter.
ram_dass-be_here_now-31bBN

På Itunes finns en OTROLIGT intressant podcast som heter ”Be here now”. Det är författaren och spirituella läraren Ram Dass som berättar hela sin historia. Från första tiden då han var lärare på Harvard, till att han började proppa i sig psykedeliska droger och fann ett ”högre mänskligt medvetande” som han sedan åkte på jakt efter i Indien. Han berättar om sitt uppvaknande, hur han gick från det intellektuella till det spirituella. Om meditation, yoga och om att leva i det som är nu.

hqdefaultFör alla som är intresserade av personlig utveckling är Oprahs spiritual channel-podcast en fest utan dess like.

Här intervjuar hon typ ALLA de stora författarna: Wayne Dyer, Elizabeth Lesser, Jon Kabat-Zinn, Larry Dossey, Byron Katie och Eckhart Tolle. Bland andra. Hittar den inte på Itunes längre (?), men den går att prenumerera på, eller lyssna på skilda avsnitt här (via en ganska konstig spelare men det är skit man får ta). 

hqdefault-1

Oprah har också Super soul sunday, tv-avsnitt med fokus på ämnen som berör det själsliga. Många av avsnitten finns att se på Youtube. Börja till exempel med att se den här intervjun med Alanis Morissette (av alla människor). 

Skärmavbild 2015-01-28 kl. 14.30.21

Glömde också tipsa om i går: The Daily Goods nyhetsbrev. En tjusig sajt med bra artiklar om alltifrån hälsotrender till livet efter detta.

Skärmavbild 2015-01-28 kl. 14.44.33

Yogacommunityt Yogobe har en blogg där de förstås vill kränga sina tjänster, men där det också står mycket kloka tankar om livet i allmänhet och yoga i synnerhet och annat som många vanliga dödliga människor rätt och slätt skulle avfärda som flum. Håll till godo!

Lästips.

av Zandra Lundberg

Jag fick en fråga om att tipsa om bra böcker och bloggar om personlig utveckling.

Först och främst: jag har tidigare tipsat om böcker här och här. 

I en feng shui-rensning i våras skänkte jag bort i princip alla mina böcker. Jag bestämde mig för att ha kvar de som jag verkligen, verkligen älskar och vet att jag kommer att vilja läsa om. Nu har bara ett tjugotal böcker och det finns en rätt befriande känsla i det också. Jag kan låna det mesta jag behöver på biblioteket.

IMG_1909

De senaste månaderna har jag läst om ”A new earth”. Efter varje kapitel tittar jag på ett 90 minuter långt avsnitt där Oprah och Eckhart fördjupar sig i kapitlenas innebörd genom att läsare ringer och mejlar in och ställer sina frågor (tack Christin för tipset).

Det känns som att gå en kurs.

Vad ”A new earth” handlar om tycker jag att beskrivs väldigt bra i det här blogginlägget.

Till en början kan bokens budskap kännas provocerande. Jag tyckte det första gången jag läste den.

Vad då? Skulle inte jag vara gladare om jag hade mer pengar? Om jag hade ett stort hus på landet och fem härliga hundar? Om bara världens bästa kille dök upp och vi blev kära i varandra?

Men det funkar inte så. I så fall skulle konsumtionssamhället funka. Då skulle alla jätterika människor vara de allra lyckligaste i världen. Då skulle alla småbarnsfamiljer i dyra villor vara lyckliga.

Så är det ju inte.

På samma sätt är det lätt – har jag märkt – att hamna i personlig utvecklings-träsket. Bara läsa mer och mer och tro att svaret ska komma utifrån. Från nästa bok eller från kommande kurs.

Så är det ju inte heller.

Den sanna lyckan kommer alltid inifrån och ut. Inte utifrån och in. Allt det övriga: framgång, relationer och prylar är bara en fin bonus.

Skärmavbild 2015-01-27 kl. 10.38.06

På Facebook följer jag Elizabeth Gilbert som någon gång varje vecka skriver klokheter om livet.

Skärmavbild 2015-01-27 kl. 10.39.43

Jag har nyhetsbrevet från Marc and Angel Hack life. Det är nya ämnen varje vecka, men i mångt och mycket handlar det om tips på hur man ska må bättre och leva ett mer innehållsrikt och produktivt liv.

Skärmavbild 2015-01-27 kl. 10.43.12Till sist läser jag min vän Minnas blogg. Den absolut bästa bloggen jag vet. Inte för att den ger några handfasta råd om personlig utveckling, men för att hennes texter och bilder är vackra, stämningsfulla och berör hela vägen in i själen. Om hur det är att vara människa och försöka vara närvarande och känna sig tillräcklig även om livet ibland är överväldigande.

Kategorier Tips! | Kommentarer

Ett annat synsätt.

av Zandra Lundberg
Ashiyana-bridge

Jag ser inte alls på livet på samma sätt nu som förr.

Jag bryter sällan ihop totalt. Jag försöker verkligen mitt bästa för att se motgångar som lärdomar. Det som kommer till mig som jag upplever som dåligt är oftast de bästa möjligheterna att öva på att utvecklas som människa.

Ett exempel är det här: i slutet av oktober (!) betalade jag in pengarna, större delen av mina sparpengar, för den yogautbildning jag ska gå i Goa om en månad.

Efter några veckor fick jag svaret att de inte hittade min betalning. 

Jaha. Den kommer väl, tänkte jag.

Förr hade jag gjort en så stor grej av det. Beklagat mig till alla jag känner och ringt och härjat med banken och fått panik och låtit det här bli en väldigt jobbig sak i min tillvaro. 

Efter några veckor hörde jag av dem på nytt. De hade fortfarande inte fått min betalning.

Jaha. Den kommer väl, tänkte jag. Jag berättade det för mina vänner, men jag gjorde inte någon större grej av det.

Förr hade jag brutit ihop. Garanterat blivit arg. Säkert förbannat mig själv. Säkert förbannat människorna på yogastället i Goa. Skickat något argt mejl. Haft ångest. Beklagat mig till mina vänner och desperat försökt göra upp en plan för hur jag skulle hitta mina pengar. 

Vid jul skickade jag ett mejl och frågade om de händelsevis sett till min betalning.

Tre veckor senare fick jag svar, alltså drygt en månad innan jag nu ska åka: ja, nu hade de hittat den. 

Där löste det sig. Och jag kände en sån enorm tacksamhet över att jag inte rivit upp halva världen, ställt till århundradets drama kring det här. Det ordnade sig ju, till sist. Livet gör ju oftast det. Det handlar bara om att våga lita på att allting kommer att lösa sig till det bästa.

Och jag tänker att min yogautbildning inte börjar den första mars, utan att den började redan där.

Oro, rädsla och drama stjäl enormt mycket kraft. Ju mer man kan släppa desto lättare blir det att leva.

Centret där jag ska gå min utbildning heter Ashiyana. Det är himla vackert där:

Jag fann yogacentret via ett väldigt bra sommarprat i Ålands radio, med yogaläraren Linda, om förväntningar, krav, inre resor, att våga vara sig själv och vara nöjd. Det träffade mig i hjärtat och jag visste att jag en dag skulle åka.

Jag har inte några större förväntningar på resan. Jag vet att jag kommer med det jag har: mig själv och den här utbildningen kommer att handla om att fördjupa kunskaperna av just det.

Det är egentligen otroligt. Det hon pratar om som sin stora utmaning efter att hon kom hem från Indien var att bekämpa sin största rädsla: att stanna kvar på det stället hon befann sig på. Åland.

Det hade jag ingen aning om då, när jag bokade resan, men för mig väntar samma prövning när jag väl kommer hem. Att stanna i Stockholm, den här staden som jag aldrig riktigt kommit överens med. Att inse att en flytt, eller en flykt som det då skulle bli, inte kommer att hjälpa. Ingenting kommer egentligen att förändras för att jag lämnar Stockholm och de människor jag älskar. Det är någonting i mig som måste ändras först. Och som Linda säger, när jag väl nått den punkten att jag trivs med mig själv helt och fullt, då kommer jag också kunna bo och trivas var som helst. I grund och botten handlar det så klart inte om Stockholm, det handlar om mig.

Att (försöka) vara lycklig över sin situation – oavsett hur den ser ut.

av Zandra Lundberg

Redan efter ett par år som nöjesjournalist på Aftonbladet var jag less. Less som i slutjobbad. Sönderstressad. Less som i att jag inte fattade riktigt varför jag gjorde det jag gjorde. Varför höll jag på?

Det gick inte ut över mitt arbete. Jag har alltid presterat mitt bästa, skulle aldrig våga någonting annat. Men inombords var jag redan någon annanstans.

Jag drömde om att frilansa. Att styra min egen tid och ansvara över mig själv.

Jag är så himla glad att jag inte lämnade mitt jobb i det här skedet. Av de här orsakerna, att jag var så less att det vissa dagar inte kändes som att jag härdade ut. Av samma orsaker som jag lämnat Åland och flytt till Stockholm för att hitta någonting annat, någonting bättre. Ett jobb som skulle göra att livet föll på plats. Det gjorde det så klart inte.

I stället gjorde jag någonting som jag aldrig gjort förut, och är väldigt stolt över i dag: jag ändrade min inställning. 

För ett jobb är bara ett jobb om man själv väljer att bara se det som ett jobb. Jag valde att börja jobba aktivt för att se det fina med det jag gjorde. Varje dag på tunnelbanan på väg till jobbet så skrev jag en lista med saker som jag uppskattat under gårdagens jobb. Det kunde vara precis hur litet som helst, att jag fått till en bra forumlering, att jag gjort en intervju med en härlig människa, att en kollega och jag fått skratta åt någonting roligt tillsammans. Jag började se det som att det jag gjorde förmodligen aldrig någonsin skulle hjälpa världen, men kanske skulle någon av mina artiklar vara ett litet glädjeämne under någons dag. Underhållning, som jag anser att nöjesjournalistik är, behövs också. Även om det inte handlar om att rädda världen, så är det fan så viktigt för människor att få roas eller skratta emellanåt.

Våren blev till sommar och jag började le alltmer. Ibland pirrade det till och med i magen när jag var på väg till jobbet. Jag värdesatte stunden på morgonen då jag drack kaffe och skrev min första artikel. Jag såg mitt lunchsällskap för vad det var: en chans att få umgås och utbyta tankar med en annan människa.

Jag hade hela tiden min dröm om att frilansa, men det var ingen större stress. Jag trivdes med det jag gjorde. Jag mådde bra. Jag behövde inte sluta för att jag ville fly något jag var less på, jag slutade ett jobb som jag var tacksam över och värdesatte, för att göra någonting jag alltid drömt om och det är en markant skillnad mot att fly från någonting som bara känns dåligt. Frågan är om det ens går att ”hitta rätt” om allting hela tiden är en flykt vidare på jakt efter det där perfekta. Det gäller väl inte heller bara jobb utan det mesta här i livet.

Trillade över ett citat på ämnet i morse:

Love what you do, until you can do what you love.  Love where you are, until you can be where you love.  Love the people you are with, until you can be with the people you love most.

Z liten
Min första bylinebild på Aftonbladet. Guldbaggegalans efterfest! Aftonbladets tv-recensent Gossen! Fotografen Eivind (som då alldeles nyss grundat fotorapporteringsstjänsten shootitlive)! Vill minnas att jag fick ett sms av min chef dagen efter om att jag gjort ett bra jobb och blev så glad att jag började grina.

Kväll för eftertanke & reflektion.

av Zandra Lundberg

Förr kunde jag inte det här med att vara ensam. 

Jag njöt inte av ensamheten, jag försökte fly undan den. Sträckkollade på serier, dumsurfade på nätet. Ringde någon, gick och la mig. Vad som helst bara jag inte behövde bara vara. För när jag bara var så kände jag en stress. Och jag var rädd hur illa det skulle kunna kännas om jag bara tillät mig själv att andas och verkligen känna efter. Så jag ville fylla tomheten. Mota bort stressen.

Men med yogan så har jag lärt mig om mig själv. Jag har lärt mig att det inte farligt att känna efter.

Jag har också lärt mig att vara ensam och trivas där. 

Ibland försöker jag ha kvällar där jag inte måste göra någonting. Där jag bara kan vara med mig själv.

Titta på lågan av ett värmeljus så länge det känns bra. Lyssna på en låt och verkligen känna musiken.

Ligga med benen upp längs med väggen och djupandas. Läsa en bok som får mig att må bra. Rökelse, aromaterapi och yinyoga. Ligga bredvid Stoffe och lyssna på när han andas.

Det var sånt här jag ville och längtade efter att göra förr men aldrig kunde förmå mig att göra för stressen inombords var så stark. Innerst inne vet man ju vad man mår bra av och gudarna ska veta att jag mår bra av de här kvällarna.

Jag är så glad att jag hittade hit till slut. 

IMG_6809

Vi stänger dörrarna om oss så att ingen ska se att vi lider.

av Zandra Lundberg

IMG_3179

Jag var ett tyst barn. På så vis att jag ofta svalde gråten. Berättade aldrig för någon hur ont det kändes innerst inne.

Vilken snäll flicka hon är, sa folk.

 

Men en dag kunde jag inte svälja mer.

Jag blev en arg och destruktiv tonåring.

Det kändes bokstavligt talat som att jag kokade över. Jag slog människor på käften. Skrek till mina vänner och min mamma att de var horor. Svälte mig själv så att någon kille skulle kunna älska mig. Fingrarna och fötterna var blåa. Det var det värt.

Människor runt omkring stod handfallna. Vad i hela fridens namn hade det tagit åt flickan?

 

Jag blev vuxen och deprimerad. Jag drack mig medvetslös. Googlade självmord. Vissa dagar orkade jag inte upp ur sängen. Andra dagar kunde jag inte sova på grund av all ångest.

Människor tittade på. Stackars flicka, hur kunde det bli så här?

 

Det kan jag berätta: det blev som det blev för att jag inte pratade. Jag hade låst in allt det onda och kastat iväg nyckeln.

Jag har vuxit upp i ett otroligt skevt samhälle.

Ett samhälle där det är okej att skratta, men börjar någon gråta så är det sällan en jävel som vet vad de ska ta sig till.

Ett samhälle där det trippats på tårna, där vi omsorgsfullt tassat runt ämnen som är jobbiga: död, skilsmässor, sjukdom, självmord, ångest, självskadebeteenden.

Ett samhälle där många lever med en falsk föreställning om att kända och framgångsrika människors liv skulle vara av en annan, bättre kvalité.

Ett samhälle där vi stänger dörrarna om oss så att ingen ska se att vi lider. Uppdaterar Instagram med en härlig semesterbild och gråter när ingen hör.

 

Som tur är utvecklas mänskligheten hela tiden. Ibland undrar jag om det inte går ett steg fram och två steg tillbaka (förr var vi apor, nu kan vi starta mobbningstrådar på Flashback).

Men långsamt, långsamt börjar det hända någonting.

Vi börjar prata.

Det finns en enorm kraft i att berätta och dela med sig. Forskarna vet det, psykologerna vet det. Alla som någonsin lättat på sitt hjärta vet det.

Det är egentligen väldigt enkelt. Det handlar om att få vara sig själv och accepteras med allt vad det innebär. Med glädje och sorg, skratt och ångest, hälsa och sjukdom, lycka och olycka, kärlek och rädsla.

Alla nyanser av människa.

 

Krönika för Aftonbladets kampanj #tillräcklig. 

Huvudstående och rädslor.

av Zandra Lundberg

När jag började med yoga så gick jag väldigt fort fram. Jag övade på huvudstående och avancerade bakåtböjningar. 

Sen hände någonting. Jag tror det var att jag skaffade Stoffe.

Under en period var jag så fruktansvärt orolig. Jag var orolig att han var sjuk och att jag skulle ha ihjäl honom. Jag drömde mardrömmar om att jag misskötte honom så pass illa att han dog. Jag var inte riktigt vid mina sinnesfulla där ett tag. Helt övertygad om att han var sjuk eller åtminstone att han skulle bli det.

Det låter ju inte riktigt rimligt, men då på nätterna när jag låg uppe och googlade så VAR det rimligt.

De där rädslorna verkade smitta av sig i yogan. Jag vågade allt mindre. Till slut klarade jag knappt av att göra en brygga för jag var rädd att förstöra ryggen.

Jag fick tvångsliknande tankar om att jag skulle pröva ett huvudstående och rasa ihop och skada nacken. Min känsla var att jag aldrig mer kommer att göra ett huvudstående.

Rädslor är ofta det som stoppar oss människor från att leva det liv vi vill leva.

Med hjälp av våra rädslor så bygger vi in oss själva i små lådor och där inne så lever vi sen våra begränsade liv trots att verkligheten är fylld av möjligheter för den som vill och vågar. Författaren Marianne Williamson har ett fint citat på ämnet:

Our deepest fear is not that we are inadequate. Our deepest fear is that we are powerful beyond measure. It is our light, not our darkness that most frightens us.

I alla fulla fall.

Förra veckan bestämde jag mig för att börja öva på huvudståendet igen. Utmana mig själv där jag är som allra räddast.

Jag fokuserar mycket på tekniken och vågar mig inte långt bort från väggen. Men jag är upp och ner. Och så mycket mer behöver jag inte just nu för att känna att livet kan vara helt jävla fantastiskt. 

Kategorier Yoga | Kommentarer

Pausa livet.

av Zandra Lundberg

När man har varit deprimerad är det så enkelt att rusa iväg.

Nu är jag frisk! tjoar man till höger och vänster och twittrar om att man slutat äta antidepressiva. Det sista kanske bara är jag. Hur som helst.

Det är så klart jätteviktigt att tro på sig själv. Att man är stark.

Men för den sakens skull är det precis lika viktigt att vara snäll.

Att inse att man varit nere och kravlat i det där svarta hålet och det första man ska göra när man fått lite krafter tillbaka är kanske inte att rusa rakt in i livet och tappa fotfästet. 

Det som har tagit mig många bakslag att inse är: det är viktigt att pausa. 

Det är lika enkelt som det låter: ta en paus. Hämta hem dig själv.

Ta två minuter en gång i timmen eller tio minuter var tredje timme. Tjugo minuter efter att du kommit hem från jobbet. Det är otroligt mycket intryck vi utsätts för varje dag, även om du bara tänker att du går till samma gamla jobb och stirrar på samma gamla människor. Om du inte aktivt praktiserar mindfulness så går hjärnan förmodligen på högvarv med tankar på framtid och dåtid. Var snäll mot den, låt den inte koka över.

Nu måste jag nog även gå in och definiera vad en paus är.

En paus är INTE att stå med kollegor och prata om Ellegalan eller Stefan Löfven. En paus är INTE att scrolla igenom instagram. En paus är inte att köpa tuggummi på Seven eleven.

En paus är att släppa allt. Sitta eller ligga i stillhet och bara vara.

Andas djupa andetag. När du andas djupa andetag så förmedlar du till kroppen: Allt är lugnt, du kan stressa ner nu.

Min favoritpaus, som jag gör i princip varje dag, kommer från yogan och det är att lägga upp benen mot väggen.

Positionen mildrar orolighet, huvudvärk, högt eller lågt blodtryck. I gamla yogaskrifter så sägs det också att den här ställningen bidrar till föryngring, det har jag ingen aning om, men den är väldigt väldigt skön. Speciellt om du som jag brukar ha ont i ryggen.

blog_Yoga-Pose-1
Sida 1 av 2
Follow on Bloglovin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB