Storhelg till trots har det varit livat på Twitter.
Framförallt är det två saker som diskuterats. Eller kanske tre, om vi ska räkna med vädret, som verkar har varit i närheten av sommar i halva Sverige, om än inte i Norrland.
De andra två är en gammal kommentarstråd på Nöjesguiden och så den här artikeln i DN, som gör gällande att folk är ointresserade av att läsa politiska bloggar.

Jag skulle gärna länka till artikeln och kommentarerna i Nöjesguiden också, om det inte vore så att alltihop försvann någon gång under gårdagen.

Här finns några skärmdumpar dock. Skärmdumpar som visar hur Margret Atladottir, numera chefredaktör för Nöjesguiden, sätter nivån i kommentarsfältet värre än i någon sandlåda jag har sett.

Det är en gammal artikel, publicerad någon gång i fjol.
En högst medioker recension av en teveserie, som avslutas med orden ”den berör. På ett bra sätt.” Någon påpekar i en kommentar att recensionen är meningslös, och ställer frågan varför den berör Atladottir.
Hon svarar med att utbrista att läsaren som skrivit kommentaren är en tönt.
Illa. Mycket illa. Men det slutar inte där.
Hon fortsätter att vräka ur sig otrevligheter på en mycket låg nivå. Exempelvis kallar hon helt utan anledning en av läsarna för ”kvinnohatare” och så ger hon sig på en person som skrivit hennes namn fel och menar att det är ett tecken på ointelligens att inte kunna stava.

Jag vet inte hur denna tråd kom att aktualiseras just i helgen, men den har diskuterats flitigt och folk är såklart upprörda.
Upprörda därför att hon är just chefredaktör, upprörda över hennes sätt att uppföra sig mot sina läsare och häpna över det faktum att hon sitter på den position hon gör. Under helgen har så fler personer kommenterat i den gamla tråden, flera av dem sänker sig till samma nivå som Atladottir. Som skriver en ursäkt. Men först efter att ha postat och hunnit radera ett blogginlägg som talar emot ursäkten.

Hon har alltså gjort bort sig rejält, och försöker att flera månader senare rätta till felet genom att göra ännu mer fel.

Silverfisken tycker att hon ska avgå. Det var hans omedelbara reaktion.
Senare backar han, och skriver att det är mycket vi inte känner till.

Detta var jag inne på i min egen blogg också. Att Margret kan tänkas ha sina skäl. Jag har lagt ut texten om att vara ung och mötas av näthat, och ger några tips på hur det kan bemötas.

Jag är häpen över Nöjesguidens sätt att hantera det hela.
Men jag är – faktiskt – nästan lika förvånad över många andras svartvita seende och ovilja att se saken ur fler än ett perspektiv.
Över bristande benägenhet att förlåta och överse.
Är det verkligen så att ingen av alla dessa människor någon gång gjort bort sig rejält? Har ingen gjort misstag som de senare ångrat? Är det inte så att det ligger i mänsklighetens natur att trampa snett ibland, och genom snedseglingarna också växa och utvecklas som människor?
Så fungerar jag.

Och så försöker jag se på andra. Som människor – vare sig de är chefredaktörer eller inte.
Att vara chefredaktör ställer såklart en del krav på en person som inte alla behöver klara av att leva upp till. Och lever man inte upp till de kraven sitter man kanske på fel stol. 

Men om Mona Sahlin kan komma tillbaks och inte bara komma tillbaks, utan till och med bli partiledare, trots sina snedsteg, så är det väl inte mer än rätt att också Margret Atladottir som inte har ens i närheten lika stort ansvar som en partiledare för ett av Sveriges största politiska partier, också ges en andra chans?

Den andra frågan då, den om politikerbloggarna, som DN tog upp.
Den har väckt i mitt tyckte oproportionerliga reaktioner. Det talas om att DN målar upp politikernas bloggande som ett fiasko, det rasas mot DN:s okunnighet om bloggvärlden och det har bloggats oväntat mycket med tanke på att det varit storhelg.

Själv läste jag artikeln och konstaterade att den var rätt så intetsägande. Uppenbarligen har någon på DN suttit och räknat.
Först räknat bloggar, och sedan räknat kommentarer i dem. Baserat på detta har man skrivit en artikel som gör gällande att riksdagsledamöternas bloggar inte intresserar allmänheten. Vilket är en alldeles korrekt slutsats. Varken mer eller mindre.
Även om den dras på felaktiga grunder, då antalet kommentarer inte säger så mycket om huruvida en blogg är läst eller anses intressant för läsaren.
I artikeln får dessutom ett antal personer ge olika ganska vettiga förklaringar till varför det ser ut som det gör.

Bloggarnas reaktioner framstår i mina ögon som en storm i ett vattenglas.
Men det är ju så det är. Är man själv insatt i ett ämne blir man upprörd när man inser att medierna skriver halvslarviga artiklar som är långt ifrån heltäckande och som inte ger hela den korrekta bilden.
Men det händer dagligen. Många gånger, i alla tidningar.
Vilket det i och för sig kan finnas anledning att uppröras över.
Jag vill bara påpeka att denna typ av slarv inte bara förekommer när man ska skriva om bloggvärlden eller internet.

Betydligt mer anmärkningsvärt än DN-artikeln är det faktum att Rapport gjorde ett inslag som baserades helt och hållet på texten i DN.
Detta trots att de ringt runt och talat med flera personer som gav ett annat perspektiv på innehållet i texten.

Så till själva sakfrågan, den om bristande intresse för politikernas bloggar.
Svensson har skrivit bra om att det visst finns intresse för dem.
Ulrika Ingemarsdotter som intervjuas i DN-artikeln har bloggat här.
Och Beatrice skriver en lysande text om att prata med anslagstavlor.

Ingen tänker eller tror väl att bloggarna helt ska över mediernas roll.
Syftet med en politikblogg ska kanske inte vara att nå hela Sveriges befolkning, utan att bloggaren gör sig tillgänglig för sina väljare, och för ett samtal med dem som vill delta.
Precis som både Emanuel och Beatrice påpekar, är bloggen mer att jämföra med ett torgmöte än med ett teveprogram som når miljoner tittare.

Sigge säger ett par bra saker i den här artikeln i SvD. Liksom Jessica i den här artikeln.

Nu tittar solen fram här. Det kanske blir sommar i Norrland också, i år igen.