En sak som diskuterats livligt i ett par dagar är den undersökning som konstaterar att 40 procent av alla statusuppdateringar på Twitter består av meningslöst babbel.

Frågor på det:

Meningslöst för vem? Hur definieras babbel? Är inte 40 procent ganska lite egentligen?

Framförallt så går det inte att använda detta prat om babbel som argument för att inte företag, journalister, organisationer, politiker eller för den delen privatpersoner ska hänga på Twitter. I så fall har man totalt missförstått hela grejen. Framförallt har man missförstått vad sociala medier går ut på.

Babbel är nämligen det sociala kittet. Det är pratet om vad man äter till middag, dödpratet och tjattret om meningslösa teveprogram och nattvak som skapar relationer. Utan det ”meningslösa babblet” blir avsändaren i stort sett ointressant.

Tänk fikarum. Tänk dig att du i ett fikarum på jobbet inte skulle få säga något som inte är relevant, enligt en särskild formel. Tänk dig att du inte skulle få uttala dig om vad du gjorde på semestern, be om receptet till någon annans fantastiska matlåda eller referera till teveserien de flesta runt bordet följer. Tänk dig att ingenting personligt eller privat fick nämnas. Vilken relation skulle du då ha till dina kollegor?

Sociala medier är väldigt hajpat just nu. ”Alla ska twittra”. Företag, journalister, organisationer, politiker. Men många verkar ändå ha missat poängen.

Twitter är nämligen inte enbart ytterligare en kanal för att få ut sitt budskap. Twitter är inte ännu en kanal där man kan pumpa ut reklam eller marknadsföring av sin produkt. Twitter är inte ännu en kanal för ensidig nyhetsrapportering.

Twitter är i allra högsta grad socialt. Och vad tycker vi om personer som bara pratar om sig själva? Som aldrig lyssnar på någon annan? Aldrig frågar hur någon annan mår? Som bara talar om sig och sitt och inte ens bryr sig om ifall någon lyssnar?

Twitter liksom alla andra sociala nätverkstjänster handlar om kommunikation. Tvåvägs. Det handlar om att bygga relationer. Och det handlar om att lyssna på andra. Och tänk efter lite. I ett fikarum eller på personalfesten försöker du lära känna andra. Ni talar om barnen, renoveringen, sport, och inte sällan om fullständigt tramsiga och babbliga saker som ingen minns dagen efter. För att det är så man kommer lite närmare varandra. Det är så man lär känna människor. Och det är så babblet på Twitter fyller en väldigt viktig funktion.

Inte minst för kändisar, så som Mona Sahlin eller varför inte Britney Spears. Om deras tweets inte innehåller något annat än officiella budkavlar och de aldrig någonsin svarar om någon tilltalar dem blir de ointressanta att följa på Twitter. Däremot om Mona eller Britney berättar om vad de ska äta till middag och med vem, vad händer då? Jo då känner sig läsaren lite speciell. Lite närmare. ”Jag vet vad Britney ska äta till middag ikväll, och jag fick veta det direkt av henne”.

När vi talar med varandra är det allra mesta vi kläcker ur oss ”meningslöst babbel”. Men det är väl knappast ett argument för att vi ska sluta umgås med andra människor?

Att så pass lite som 40 procent av allt som twittras är meningslöst babbel är definitivt inte ett argument för att inte twittra. Om man inte är en fullständigt asocial person och totalt ointresserad av andra människor eller att skapa relationer. Då är Twitter en dålig idé.

 

Om du är intresserad av mitt meningslösa babbel kan du följa mig här.