Om man får tro er som bloggat om veckans bloggtema så vimlar det av hjältar överallt. Sådana vardagshjältar, sådana som gör livet och vardagen lite mer uthärdlig. Det ger hopp om mänskligheten.

LissenTo skriver om sin hjälte, en vän hon beundrar. Alabamas hjälte hade kunnat vara jag, det var inget värst överdådig hjälteinsats han gjorde, men grejen är kanske just det. Vad som är en enkel match för någon är en hög tröskel att ta sig över för någon annan. EmmaSofia beskriver en hjälte av slaget jag skulle behöva. Kanske inte just nu, och kanske inte för min dator, men ändå. Nån slags handyman skulle lätt kvala in som hjälte hos mig.

VendettanBettan: Nej, trackbacks funkar inte som de ska, tyvärr. Så till din berättelse, som handlar om hjältar som räddar liv. Om civilkurage. De där som gör skillnad. Inger berättar om när hon själv var en hjälte och säger att hon kanske inte hade något val. Det kan vara så, att hon handlade på ren instinkt när hon slängde sig i vattnet, men jag är på riktigt inte helt säker på att jag hade vågat göra samma sak.

Charlotte berättar en historia om en man som följde sitt hjärta. Och jag förstår precis vad hon menar med hjältemodet i den berättelsen. Sådant mod som inte gör skillnad bara för honom själv, utan som faktiskt också kan inspirera andra. Karin Fribergs hjälte är en chef, Hasse Holmqvist. Som det låter på beskrivningen en sådan chef vi alla borde få ha, någon gång i livet, och lära av.

Åke Forsmark skriver om sin barndoms seriehjälte. När Diamantsplitter var liten var hennes pappa en själklara hjälten. Idag ser hon sig själv som sitt livs hjälte. Way to go! Annamaran är också sin egen hjälte, superhjälten Fattiglappen. Men det är hemligt, så säg det inte till nån! Smulan berättar om sin barndoms hjälte, en pudel, som inte egentligen fanns. Så man kan nog säga att Smulan också var sin egen hjälte, som fann på råd att stå ut, och överlvea det överjävliga.

Kidneybönan skriver om Johan Appelberg som donerade en njure åt en främling. True hero, om ni frågar mig. Jag skulle nog inte våga. Vara lite för egoistisk. Kanske om det gällde mitt barn, men bara ändå, bara sådär?

Henrika funderar över varför alla hennes hjältar är män. Eller kanske inte riktigt alla ändå. Men hennes fråga är intressant, och vad är egentligen skillnaden mellan en hjälte och en förebild? Danitra berättar hellre om barndomens hjältar, eftersom riktiga människor hur hjältemodiga de än är också gör idiotiska saker.

Abbes pappa skriver om sin hjälte. Som han ju skriver om typ varenda dag. För Abbe är en sann hjälte. Nu precis som då, för två år sedan alldeles efter sin hjärtoperation.

Trollhare hämtar sin hjälte från Aftonbladets Svenska Hjältar. Och berättar varför Camilla är en hjälte i hans ögon. Också em ser Camilla som en hjälte. Men hon har flera. Som hela Abbes familj, och Honungspojkens.

Annieellens hjälte är hennes mormor Vera. Gunillas hjälte är hennes dotter. Min med. Alltså, min hjälte som jag tänkt skriva om men inte hunnit med, är min egen dotter. Jag kanske borde skämmas som inte fått till något.

Fredric Kjellberg skriver om defintionen på ordet hjälte, som han tycker är lite urvattnat. Sussie däremot tycker att världen är full av hjältar, som till exempel maskrosbarnen, eller andra som kämpar på mot alla odds.

CP-mamman tipsar om en hjälte som knappast lämnar någon oberörd: