Jag fascineras av det Teveombudsmannen sysslar med på sin blogg. Fast själv vägrar han kalla det en blogg. I underrubriken står att läsa: ”Det här är ingen blogg, det är en halv roman. Den andra hälften finns i huvud och på spridda papper.”
Blogg eller inte, den är ett spännande experiment. Teveombudsmannen är den svenska bloggvärldens Samuel Beckett.
– JAVAERE?
Det är så länge sedan sist att jag glömt hur han svarar.
– Tjenare.
– Ja?
– Hör du vem det är?
– Vem då?
– Jag.
– Jaha.
– Gör du det?
– Vaddå?
Det är då själva fan.
– HÖR DU VEM JAG ÄR?
– Nä.
Fullständigt ointresserad.
– Det är TO.
– Va?
– Teveombudsmannen.
– Vad är de med honom?
– Det är jag som är Teveombudsmannen.
– Jaha.
Ja naturligtvis måste det börja precis så här. Jag vrider långsamt huvudet, ser ut genom mitt fönster. Allting är sig väldigt likt, gångvägen och trädkronorna, den obemannade macken borta i korsningen. Och redan börjar även han kännas bekant. Jag vrider huvudet tillbaka.
– Ja du Gurun?
På köksbordet framför mig ligger några av de gamla tidningarna utbredda. Jag låter dem ligga, fortsätter lugnt på min cigarett och lyssnar lite efter ljud. Det låter som teve.
– Är du kvar?
– Ja.
– Det var ett tag sedan.
– Ja.
– Men det är härligt att höras igen.
– Ja.
– Skitkul faktiskt.
– Verkligen.
– Hur går det?
– Jag sitter lite upptagen här.
– Aj.
– Rätt tajt faktiskt.
– Mycket att stå i?
– Fullt upp.
– Ska jag dröja lite?
– Gör så.
Han skruvar upp rejält och nu känner jag igen rösterna.
– Du, det låter nästan som cykel.
– Schh.
– Är det spurtpris på gång?
– SCCHHH.