Idag vill jag hälsa Thomas Bodström välkommen till denna homogena sörja av okvalificerat tyckande som också kallas bloggosfären!

Postningen där Bodström beskriver sig själv som teknisk idiot är alldeles alldeles underbar, och igenkänningsfaktorn är hög. Jag är precis likadan. Alltså, jag kan köra igång en dvd. Men har aldrig lyckats spela in något från teven.
Jag tycker inte det är så krångligt med lösenord och så, men webbdesign mina vänner, webbdesign. Jag fattar ingenting. Det är skitkrångligt.

Det är tur för Bodström (och mig) att bloggvärlden är så full av hjälpsamma människor. Det är faktiskt så. Har man ett tekniskt problem så är det bara att blogga om det så strömmar hjälpen till. Det är inte alltid det hjälper, men det beror i mitt fall oftare på min egen dumhet än bristen på smarta hjärnor som går samman för att tålmodigt försöka lösa mina problem.

Nu verkar det visserligen som om Bodström fått hjälp att dra igång bloggen och designa den, men det är ju inte säkert att hjälpen finns till hands när han vill göra nåt klurigt sent om natten.

Bodström till skillnad från högtravande Bildt använder sig av humor och han är redan genom bara några få inlägg så pass personlig och rolig att jag känner att jag riktigt längtar efter hans nästa postning. Han bloggar också om fotboll, som inte är precis det roligaste jag vet att läsa om. Och bandy.

Nu kommer han inte bara att skriva om sport eller hur tafflig hur han är när det kommer till teknik, nejdå, han har redan skrivit en kul postning om hur han ”verkligen älskar opinionsundersökningar” och så kommer han att med jämna mellanrum att granska granskarna. En riktig bloggnaturbegåvning helt enkelt. 🙂

Så än en gång ”Boda”, om det nu är vad du vill kallas – välkommen ut i bloggosfären, jag tror faktiskt att du kommer att trivas.

Förra veckan tipsade jag om Dramatenbloggen. Den kändes lovande. Ännu mer lovande känns den nu när denna veckas bloggare presenterats, i form av Morgan Alling.

Hans första inlägg handlar om Let’s Dance.

Jag älskar att finkulturella Dramaten gör sig mer tillgängliga för folket. Och jag älskar att de tillåter sådana som Morgan Alling att bre ut sig och förklara att han struntar i kollegornas förakt mot oseriositeten i att sälja ut sig till ett program som Let’s Dance.

Dramaten gör ett genidrag med det här bloggandet, och det skulle inte förvåna mig om en och annan bloggläsare som aldrig varit på Dramaten faktiskt blir nyfiken och skaffar biljetter till en föreställning.

Att internet suddar ut hierarkier är ingen nyhet. Men det är roligt när det blir så påtagligt, också när det gäller hierarkierna i kulturvärlden. Även om jag kan tänka mig att det sitter en och annan kulturredaktör eller teaterrecensent och förfasar sig över tilltaget, både vad gäller bloggandet och Allings deltagande i Let’s Dance.

Inte för att jag någonsin sett honom som främst Dramatenskådis, i min värld är han bröllopsarrangör i filmen Tjenare Kungen och möjligen parhäst med Lasse i diverse barnprogram som sändes när mina barn var små.

Och kanske just därför. Jag tror nämligen att teater och kanske framförallt den som spelas på Dramaten för många anses betydligt mer svårtillgänglig och tråkig än den faktiskt är. Och det är väl inte till gagn för någon att folk har sådana fördomar. Allra minst för Dramaten.

Jag vill se fler mytomspunna institutioner, företag och organisationer ta steget ut i bloggvärlden. Närmare folket. Visa att de är människor som alla andra. Kommunicera på ett mer personligt plan.
Jag är förresten helt övertygad om att vi kommer att få se mycket mer av det, väldigt snart.

Än har inte vågorna lagt sig efter Gömdaskandalen och fortfarande diskuteras vad som är sant och inte, vad Liza egentligen sagt och inte.

Och nu kommer nästa klavertramp. I en Expressenkrönika där Liza i ett försök att slå ner på fildelningen skriver om sina vänner som inte får sälja sin skiva lyckas hon göra bort sig rejält.
I varje fall om man ska tro på Peter Sunde och Roger Åberg, (och det gör jag) som gjort en del research om plattan som enligt Liza inte säljer på grund av olaglig fildelning.

Liza skriver:

Däremot hände något annat intressant när skivan hamnade på topplistan. Den hittade verkligen sin publik – men inte den som betalade. Johan surfar runt och visar på ett par, tre olika fildelarsajter. Raskt räknar vi ihop över 80000 illegala nedladdningar av gruppens skiva. 80000!

Roger kollar fakta:
(delvis hittat hos Peter Sunde)

Men något står inte rätt till. Söker man på ”stockholm stoner” och filetype:torrent på Google så får man noll träffar. Exakt noll träffar. Söker man lite vidare på ”stockholm stoner” och torrent får man sju träffar varav ingen leder till en torrent. Jag upptäckte detta via Copy me happy-bloggen. Här skrattar jag lite åt det, någon har rätt och någon har fel och det hela är lite larvigt.
Men så reagerar jag på en sak i krönikan: Skivan säljs exklusivt på Coop Forum och Coop Extra. Ok, tänker jag, man gjorde väl en reklamgrej första veckan och säljer väl sedan plattan överallt. Tillgänglighet är ju a och o om man vill kränga något. Söker på cdon.com. Noll träffar. Söker på ginza.se: Noll träffar. Och så vidare. CD-skivan finns alltså inte att köpa! Inte så underligt då att man inte har sålt några plattor heller.

Det behöver ju inte vara så att Liza ljuger, det kan vara så att hon helt enkelt inte har koll och inte har kollat så noga som Roger och Peter gjort.

Så vad kan vi lära oss av detta? Jo. Att bloggosfären inte består av en massa okvalificerat trams. Att det finns bloggare därute som vet hur man gör research, och inte bara sväljer allt de hör och läser.

Det är det något mycket bra att journalister och medieföretag äntligen efter så många år blir granskade och ifrågasatta. Det ställs högre krav idag, när så många ögon granskar den tredje statsmakten. Nu är det dags för medierna att leva som de lär, och stå för tabbarna också.

Uppdaterat: Varför jag valt att inte kommentera det där om Kina var för att det ju inte var Lizas påstående utan hennes ”intervjuade” vän. Man ska inte skjuta budbäraren.

Uppdaterat II: Här en postning som förklarar siffrorna om antalet nedladdningar som Liza presenterade i sin krönika. Jag tycker nästan lite synd om Liza nu. Hon är helt enkelt lurad som det verkar, av sin kompis som inte lyckas kränga skivor på Coop.

De skållade (levande) grisarna upprörde och engagerade i början av veckan.

Stellan skriver och vänder sig emot nyheten som helhet, då det som berättas inträffade för ett år sedan.
Badlands hyena raljerar i vanlig ordning.
Kulturnissen reagerar över att ”ingen tycks reagera”, men jag håller inte med honom. Folk reagerar.
Lite relaterat men ändå inte – får man ta hunden med sig in i himlen?

Många är det också som reagerar och önskar livet ur Herr Josef Fritzl, som i fredags dömdes till livstids frihetsberövande som ska avtjänas på en sluten rättspsykiatrisk anstalt.

Rättegången i veckan har engagerat bloggarna.
Therese funderar på om inte hela mänskligheten borde skjutas.
Hiro tycker att domen är ett hån mot dottern.
Psykologistudenten tänker tvärtom, och funderar över om dottern någonsin kommer att kunna leva ett normalt liv.
Bitchslap Barbie konstaterar krasst att man inte kan begära så mycket mer av Fritzl nu än erkännandet och accepterandet av domen.

Och så var det det här med Tingeling.

Ulrika Good menar att låten ”inte blev mindre rolig” av reaktionerna från ryskt håll. HAX sammanfattar Tingelingkrisen lätt och ledigt.
Mårten Lundberg på Cohn & Wolfe tar det hela ett snäpp längre och menar att Ryssen räds de sociala medierna.
Trollhare tycker att ryssen överreagerar.
Journalisten Julia Skott, med rötter i Ryssland, har skrivit en lysande text om rabaldret på Newsmill. Ulrika knyter ihop säcken.

Påven tycker att kondomer är fel metod att bekämpa Aids. Skrämmande. Läs vad Mike på Bloggfrossa skriver. Han skräder inte orden, kan jag säga.

Hanna Fridén ger oss bloggarna hon har i sin RSS.

Twitter fyller tre år.
Tkj tipsar om hur man använda Twitter för att hitta rätt i nyhetsflödet.
Här en intressant text om retweets. En retweet är alltså detsamma som att man vidarebefordrar någon annans tweet för att man vill sprida den i sitt nätverk. Tydligen omgärdat av avancerad psykologi.

Henrik Alexandersson efterlyser sponsring av sin blogg. Jag är uppriktigt nyfiken på vad han får för respons. Skulle du kunna tänka dig att betala för att få läsa dina favoritbloggar? För att de ska fortsätta existera eller bli bättre?

Opassande skriver om EU-valet och bristen på uppmärksamhet kring detsamma. Varför bryr vi oss inte?

Björn Wiman ger oss nyheter om Dawit Isaak.

Svenska Akademiens ordlista finns nu på nätet.

Heja, även om det är ett märkligt format. Jag tipsades av Lotten men hennes blogg har försvunnit.

Vilken låt toppade Bilboardlistan när du föddes? Ta reda på det här.

Så ett tips om en riktig succéblogg här på Aftonbladet.

Fattigbloggen, som skrivs av Jessica Ritzén som ska leva på socialbidrag i en månad, och blogga om det. Den väcker många och stundvis straka reaktioner, missa inte kommentarerna!

För dig som vill ha en snabb daglig uppdatering om vad som diskuteras på nätet rekommenderar jag Anna Hjalmarssons bloggspaning, varje eftermidag på vardagarna, här.

Jag har fått det hedersamma uppdraget att agera bloggpedagog åt den gamle Svegfors, i Brunchrapporten nu på måndag.

Tanken är att jag ska förklara bloggvärlden för honom, och ge honom några konkreta exempel på hur han eller kanske snarare SR kan använda sig av smörjan i nyhetsrapporteringen.

Vad är väl då bättre än att ber er därute i sörjan om hjälp?
Har ni några bra exempel, på när SR skulle kunna ta hjälp av eller på något sätt använda sig av bloggarna i det journalistiska uppdraget?
Skriv i kommentarsfältet om ni har några goda idéer.

Du har väl inte missat att Dramaten börjat blogga?

Den här veckan är det Örjan Ramberg som står för bloggandet. Han skriver bland annat om sin relation till recensioner och hur han går in i en roll:

”Om karaktären Filip II kan jag inte säga så mycket för tillfället, det kommer ju att bli jag. Jag kan inte titta på honom utifrån. Jag ÄR Filip II när jag står på scen. Det påverkar mig även i mitt dagliga liv. Jag blir som den jag spelar, det är svårt att frikoppla. Jag försöker undvika det, men det är svårt, det finns alltid där.”

Du som alltid undrat vad som rör sig i huvudet på Ramberg – kila dit. Jag ser fram emot fler spännande skribenter i bloggen ”Ta Sceningången”.

Jag var en av dem som hade en del åsikter om kategorierna i Stora Bloggpriset.

Jag förstod till exempel inte riktigt skillnaden mellan fritid och livsstil, eller mellan fritid och vardag.
Att Hanna Fridén kategoriserades som modeblogg var häpnadsväckande och det faktum att vissa bloggar inte passade in i någon kategori alls var också lite synd.

Men redan nu börjar förberedelserna inför nästa års Stora Bloggpris, och Daniel Feldt vill ha dina synpunkter.

Var med och tyck till, och förhoppningsvis ska det bli något lättare att nominera till nästa års priser.

Less på att hotellet du bokade som skulle vara pittoreskt med personlig service visade sig vara sunkigt, nedgånget och med personal som det växer mossa på?

Nu finns hotellkartan.se där du kan kolla upp hotellet innan du bokar, och lämna dina egna recensioner/betyg på de hotell där du själv bott. Den är alldeles ny och därför är det många hotell som ännu inte är recenserade, men ju fler som går in och betygssätter och tycker till desto bättre blir den.

Mannen bakom sajten heter Ted Valentin, Här berättar han mer om vad som är grejen med Hotellkartan:

• Söka i hela världen. Du kan hitta de billigaste hotellen i Peking (staden), de bästa hotellen i Kroatien (landet) eller varför inte det närmsta hotellet från Googles huvudkontor i Silicon Valley?
• Sortera efter pris. På mina tidigare kartsajter kan man sortera alfabetiskt, efter närhet eller betyg. På Hotellkartan kan man även sortera efter pris. Kolla exempelvis vilket som är det billigaste hotellet inom 1000 meter från Ground Zero i New York.
• Prisjämföra. I det fall samma hotell kan bokas på flera olika sajter så kan du se vilken bokningsajt som verkar billigast. Informationen kommer från Hotels.se, Expedia.se och Booking.com.

Andra som skrivit om hotellkartan är tkj, Stellan, Bea, som också listar Teds andra kartsajter.

Det är mycket Twitter nu.
Därför har jag satt ihop en liten guide för dig som fortfarande känner dig hopplöst dum eller ute när det talas om twittrande, tweets och followers.

1. Gå till twitter.com och registrera ett konto. Det tar bara någon minut. Du får sedan upp en fråga om du vill söka efter vänner som redan finns på twitter genom dina mejlkontakter, det kan vara ett bra sätt att få några första kontakter att följa.
Du får också en fråga om du vill bjuda in folk i din adressbok till twitter.
Om du gör det – var noga med urvalet så du inte spammar.

2. Ladda upp en bild, och skriv gärna en rad om dig själv och lämna länk till din blogg om du har en, så att den du följer kan se vem du är.

3. Under settings kan du göra inställningar för att till exempel få mejl när du får en ny ”follower”, alltså någon som följer ditt flöde.
Du kan också få mejl om någon skickar dig ett DM – direct message – som bara du kan se. I settings kan du också göra inställningar så att du får sms när dina kontakter twittrar, byta lösenord och bakgrundsbild på din twittersida.

4. Börja adda folk att följa, det gör du genom att till exempel kika i dina vänners kontaktlistor, eller genom att söka efter intressanta personer under ”find people”.

5. Börja twittra! Det vill säga – skriv något på 140 tecken, och alla de som följer dig kommer att se det i sin twitterstream, eller sitt flöde som vi säger på svenska.
Ett twitterflöde kan se ut så här:

Du kan också välja att kommentera vad någon annan skrivit genom att klicka på pilen längst till höger i den personens tweet, och skriva en reply.
Vill du skriva en tweet riktad till en särskild person skriver du @ framför personens namn så länkas texten till den personen, och han eller hon kan lättare hitta ditt meddelande.

Snabbordlista:
tweet – ditt statusmeddelande kallas för tweet
DM – direct message
RT – retweet – är när du ”skickar om” en tweet som någon annan skrivit för att du vill dela med dig till ditt nätverk
hashtag – när man taggar sin tweet med ett ämne för att lättare kunna följa det som skrivs, nu taggas exempelvis allt som skrivs om Dawit Isaak som #Dawit och då kan allt som sägs om honom på Twitter följas även om man inte följer alla som skriver om honom.

Och kom ihåg – Twitter kräver ingenting av dig. Du måste inte ”leverera” som twittrare på samma sätt som i en blogg. Har du inget att säga är det bättre att vara tyst än att dränka flödet med nonsens. Däremot kan du alltid följa andra och när du tycker att du har något att komma med – säg det!

Twitter blir vad du gör det till.
Vill du använda det som konversationskanal till dina vänner – gör det.
Vill du ha Twitter för att ha omvärldskoll och följa exempelvis olika nyhetsflöden – gör det.
Vill du använda Twitter för att nätverka och skapa nya kontakter – gör det.

Så en liten lista på andra att följa, om du tycker att ditt flöde ekar tomt, eller bara för att se hur olika man kan använda Twitter:
Mona Sahlin
Britney Spears
Gudrun Schyman
David Lynch
Alex Schulman
Lance Armstrong
Gry Forssell
Annika Lantz
Fredrik Virtanen
Andreas Kleerup (han har precis börjat twittra så jag kan inte alls gå i god för att han kommer att vara intressant att följa)
Mig hittar du här.

Sist tips på mer läsning för nybörjartwittraren;
5 skäl att börja mikroblogga
Vad är Twitter? Vad ska jag med det till?
Mikroblogg för Dummies
Vad är Twitter?

Det var det. Vi ses på Twitter!

En tidig söndagsmorgon i september år 2001, när världens blickar var riktade mot USA och terrordådet mot World Trade Center, greps journalisten Dawit Isaak i sitt hem i Eritrea.
Hans brott: Han hade tillsammans med andra, journalister och politiker, protesterat mot regimen i Eritrea och krävt demokratiska reformer.

Ingen rättegång har hållits, ändå sitter han fortfarande fängslad.
Dessutom är han svårt sjuk.

1987 flydde Dawit från kriget i Eritrea till Sverige och sedan 1992 har han svenskt medborgarskap.
I Sverige har han fru och tre barn, som väntat varje dag sedan i september 2001, på att han ska släppas fri och komma hem. Som väntar på de få livstecken som kommer då och då. Som oroar sig över hans hälsa.

Ända sedan Dawit fängslades har människor både i Sverige och andra länder kämpat för att få honom fri.
Svenska Journalistförbundet, Reportrar utan gränser och stödföreningen Free Dawit Isaak har enträget jobbat med att uppvakta Eritreas ambassad och göra namninsamlingar, och ligga på UD för att de ska agera i ärendet.
Ändå är det få svenskar som känner till Dawit Isaak, som är den ende svensk som finns med på Amnestys lista över politiska fångar.

Men de senaste veckorna har det hänt något. Fler och fler får upp ögonen för fallet Dawit, och engagerar si i kampen för att få honom fri.
Vi har internet och de sociala medierna att tacka för det.

Det här är berättelsen om hur det går till att starta en kampanj och skapa uppmärksamhet för en fråga med hjälp av de fantastiska möjligheter som nätet ger oss. Och det bästa av allt – det hela sker i samarbete mellan bloggare och de etablerade medierna.

Det började på Expressen.
Björn Wiman, Expressens kulturchef är en av dem som engagerat sig i Dawit Isaak under lång tid. Expressen har också på kultursidorna räknat dagarna som Dawit suttit fängslad. När Björn Wiman började mikroblogga ställde han frågan om hur man kan starta en bloggbävning för Dawit.
Det fanns en medveten tanke om att dra igång något, som kanske äntligen skulle kunna ge resultat. Han fick många tips, och några veckor senare drog Expressen.se igång sin kampanj för Dawit Isaak.

Den består bland annat i att samla namnunderskrifter, att varje dag intervjua en riksdagsledamot om Dawit, och att uppvakta den eritreanska ambassaden med brev och krav om ett snart frigivande av Dawit Isaak. Björn Wiman själv och dåvarande chefredaktören för expressen.se numer chefredaktör också över Expressen, Thomas Mattsson, bloggade om Dawit. Och twittrade.

Några fler bloggare hakade på.
Och så ytterligare några.
Och några till.

Så den 9 mars skapades en kod för bloggare att lägga in i sin blogg för att kunna samla namn direkt i bloggarna.
Och så den 11 mars, dagen då Thomas Mattsson utnämns till ny chefredaktör på Expressen, hälsas han välkommen av Aftonbladets Jan Helin med en utmaning:

Vad som händer sedan är inget annat än som Wiman beskriver det – presshistoria. Första gången de båda chefredaktörerna träffas är det i en tevestudio hos Lars Adaktusson för att tala om just fallet Dawit.
En rad andra tidningar vill vara med i kampen, och på Twitter börjar hashtaggen #Dawit att användas flitigt.

På kvällen den 12 mars sluter en rad tidningar i Skåne upp i en gemensam SMS-kampanj. Via Twitter sprider den sig till flera, och flera bloggare snappar upp den och sprider i sina bloggar.
Tidningen Medievärlden skapar en temasajt för Dawit.
Sidan dawit.se där flöden från mikrobloggar och nyhetssajter samlas skapas helt ideellt av Thord Daniel Hedengren i samarbete med andra bloggare, twittrare och mediefolk.

Och fler bloggare sluter upp i kampen. Diskussionen på Twitter är ständigt pågående, man hjälps åt att reda ut begrepp, kläcka idéer och ta nya initiativ i kampen. Samtidigt som de etablerade medierna ger Dawit Isaak allt större uppmärksamhet.

Så sent som igår diskuterades Dawit först i Sveriges Radio och senare i Sveriges television.

Att människor blir medvetna kommer inte frige Isaak Dawit.
Men det är betydligt lättare att sätta press på myndigheter om man är flera, och om det inte sker i tysthet.
Det finns de som säger att tyst diplomati är enda vägen, men meningarna går isär och de signaler som kommer från Dawits närmaste familj säger att de är tacksamma för all uppmärksamhet och allt stöd de kan få.

I samarbetet mellan de stora tidningarna ingår enligt vad Helin och Mattsson sagt på Twitter granskning av fallet, både i Sverige av svenska myndigheter och deras agerande, och i Eritrea.
Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt kommer att tvingas svara tydligare på frågorna om vad de faktiskt gör, och om de inte tänker agera kommer de att måsta förklara varför. 

Samtidigt ökar medvetenheten om att Dawit Isaak sitter inlåst på grund av sin kamp för demokrati. Fler kommer att räkna dagarna, fler kommer att blogga, engagera sig, skriva under namninsamlingar och skicka mail till herrar Reinfeldt, Bildt och även till Eritreas ambassad.
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Det är bråttom nu.
Dawit Isaak måste få komma hem till sin familj.
Du kan hjälpa till!