Det finns bloggare och så finns det bloggare.

Det finns bloggare som sätter upp en blogg, och skriver några rader som aldrig upptäcks. Det finns bloggare som sätter upp en blogg, skriver några rader, lägger ner och glöms bort. Det finns bloggare som sätter upp en blogg, skriver några rader, blir gigantiska och lägger ner. För att strax återuppstå någon annanstans, i en ny blogg. Som i vissa fall också den blir gigantisk. Det finns bloggare som aldrig blir jättestora men som bloggar på, år efter år. Det finns de som bara försvinner. Det finns bloggare som glöms bort lika snabbt som de upptäcktes.

Och så finns det Mickey J Barczyk. En bloggarnas bloggare, en gigant i bloggvärlden. En bloggare som då och då ledsnar, men som aldrig basunerar ur något om nedläggning eller bloggtrötthet. Som bara slutar skriva, för att efter en tid, längre eller kortare, bara börja igen. En bloggare man inte glömmer, en man saknar när han inte skriver för att Mickey är ett unikum i bloggvärlden.En bloggare med integritet, full av värme men inte utan huggtänder. En bloggare med polsk mustasch och ett stort leende.

Mickey J Barczyks blogg kan vid en första anblick te sig som endast en humorblogg, en blogg för återpublicering av andras material, en blogg där han tipsar om roliga saker han hittat på nätet. För jo, Mickey hittar sådant som ingen annan hittar. Men den som följer Mickey över tid inser att det ligger betydligt mycket mer än humor bakom hans bloggande. Där finns samhällskritik, analys av bloggvärlden, mediekritik och vasshet. Alltid inlindad i humor. En gång i tiden hade han också en bloggskola.

Mickey har varit helt tyst sedan i maj, och då gjorde han bara ett tillfälligt inhopp. Igår bloggade han igen. Jag hoppas att det inte var en tillfällighet. Välkommen tillbaks Mickey – jag har saknat dig!

Jag försöker komma ur mitt semesterkoma och gör det genom att ge er en av mina absoluta bloggfavoriter.

Kurrylin. Eller Karin som hon heter.

Jag hittade henne för flera år sedan, då jag bloggade på Passagen och hon kommenterade hos mig. Sedan har jag följt henne från bloggen på Passagen via Metrobloggen till Wordpress.com.

Jag har på långt håll haft koll på Karin och hennes liv. Från jobbet som personlig assistent, genom graviditet och barnafödande, föräldraskapsfunderingar och journaliststudier. Genom alltihop lyser hennes tankar om feminism och jämställdhet igenom. Och hon går jävlarimig från klarhet till klarhet.

Så rak. Så naturlig. Så prestigelös och redig, resonerar hon med sig själv och omvärlden om stort och smått, högt och lågt. Karin låter oss vara med när hon tvivlar, när hon är osäker på sig själv, när hon är tvärsäker och när hon söker svar. Och hon lyckas göra det på sitt sätt. Hon kompromissar inte med det hon tror på, eller med sig själv.

Hon är snäll och gullig och duktig på att berömma och lyfta fram andra, men tvekar inte att säga ifrån när hon tycker att något är galet.

Några av mina favoritinlägg:

När fröken blir arg blir hon arg på riktigt.

Jag är inte kränkt men lite sur.

Män är roligare än kvinnor och andra idiotiska uttalanden.

Dagens tips och netikett enligt Kurry.

Jag har materialen men inte verktygen.

Om du inte upptäckt Kurry tidigare – gör det nu. Hon är grym.

Sandra är min idol.

Ända sedan jag först ramlade in i hennes blogg som då hette ”Rensa hjärnan huvet” har jag velat vara hon. Eller nej. Jag har inte velat vara Sandra. Men jag har velat vara som Sandra till vissa delar.

Sandra är en av de modigaste jag vet. Hon bloggar om kroppsfunktioner och lägger upp bilder på sig själv när hon är nyvaken och ful, såna saker jag aldrig skulle berätta och bilder jag aldrig skulle våga visa för någon.

Sandra skriver oftast väldigt kort. Hon är slängd i käften, fyndig, dräpande, kvick, spritiuell, för att nämna några av de synonymer till slagfärdig som jag hittade på synonymer.se.

Hon kan konsten att säga väldigt mycket med få ord. Ofta väldigt roligt, men ganska ofta gör det också ont att läsa, som när hon berättar om sin dementa farmor eller minnen av sin pappa.

Och jo just ja. Sandra är inte bara bloggare – hon är författare också. Till Maskrosungen och Rastamutta. Rekommenderas, framförallt den förra.

Om du inte upptäckt henne tidigare tycker jag att du genast ska ila in till hennes blogg och bli road, rörd och berörd.

Jag tänkte att jag ska ta och dela med mig av mina personliga favoriter, en i taget. De där bloggarna som jag följt rätt länge, där jag inte gärna missar en postning. Bloggarna som jag läser enbart för mitt personliga nöjes skull och inte för att jag känner att jag bör eller måste för att ha koll. Kort sagt – bloggar jag gillar som håller i längden. Och som på ett eller annat sätt format mig själv som bloggare.

Först ut är As Good as it gets.

Den skrivs av Ulrika Good som bor i ett stall och jobbar som copywriter. Hon bloggar om livet, en del om reklam och så kommenterar hon smått och stort på ett smart och ofta väldigt roligt sätt. Ulrika är en riktig ordkonstnär och jag känner mig inte sällan lite dum och blir smått avundsjuk på hennes förmåga att få till fyndiga ordvitsar av ingenting.

Jag har också haft förmånen att få träffa Ulrika ett par gånger, och hon är lika sympatisk och snygg i verkligheten som hon ger intryck av i sin blogg.

Dessutom har Ulrika väldigt stark integritet som bloggare.

Jag har som sagt läst Ulrika rätt länge, eller i varje fall ett par år. Här är ett inlägg från 2007 som väckte en del uppmärksamhet.

Här har hon skrivit om Odd Molly sådär så jag började fundera på att byta favoritkläder…

Så, kila nu in till Ulrika och bekanta dig med henne. Jag tror inte du kommer att bli besviken.