Idag har jag skrivit min första krönika för Aftonbladet. Än så länge bara på papperet.

Den anknyter till detta jag skrev i somras, i den bloggstafett jag medverkade i. Och den är ett försök att lyfta frågan om upphovsrätt från den ganska tjatiga diskussionen om fildelning utifrån det moraliska och ekonomiska perspektivet, och istället ställa frågan om hur vi mäter värdet av exempelvis en låt eller en text.

I våras var jag i Malmö och lyssnade till Chris Anderson som skrivit boken Free, som finns på Spotify för den intresserade. (Chris Anderson – Free: The Future of a Radical Price).

Där fanns även Rasmus Fleischer, och han sa något som jag inte kunnat släppa, om skillnaden mellan unga och äldres sätt att se på fildelning. De digitala invandrarna, alltså de vuxna människorna som minns ett liv utan internet, är vana att betala för musik, genom skivköp. Därför sätter de också ”fiktiva” prislappar på innehåll som finns tillgängligt på internet. När de laddar hem ett album tänker de att ”nu sparar jag 200 spänn”.

För de unga, som är vana att allt finns tillgängligt ett klick bort existerar inte den fiktiva prislappen. Jämförelsen finns inte, de ser det inte som att de tjänar något på att ladda hem, de gör det för att det är möjligt och framförallt bekvämt. Just därför har frågan om fildelning för dessa unga inga moraliska aspekter, även om de rent teoretiskt vet att de begår en kriminell handling då de laddar ner upphovsrättsskyddat material.

När jag köper en bok är det inte den fysiska boken jag betalar för, utan läsupplevelsen. Samma när jag köper en skiva. För inte så länge sedan hade jag en dröm om ett hem med väggarna täckta av bokhyllor fyllda av böcker. Idag önskar jag mig ett hem utan en enda bok. Inte för att jag inte vill läsa, utan för att jag inte ser värdet i att ha en massa prylar som tar plats och samlar damm. Det är innehållet i boken jag vill åt, inte förpackningen. Detsamma gäller för skivor. Det är ytterst få skivor eller böcker som jag vill äga på grund av särskilda affektionsvärden, eller för att de rent estetiskt är snygga och utgör en prydnad i sig. Jag älskar tanken på att ha all musik och läsning samlad i en enda pryl – min laptop.

Betyder det här att jag inte är beredd att betala för läsning eller musik? Nej. Däremot vill jag att det ska vara så enkelt som möjligt att få tag i boken eller musiken. Därför är jag exempelvis överförtjust i Spotify. Frågan är om det beror på att jag sedan barnsben ser den fiktiva prislappen. Frågan är hur dagens unga egentligen värdesätter musik och film när de är vana vid att den är tillgänglig och gratis. Kommer de någonsin att förstå det ekonomiska värdet?

Observera att jag inte talar om den ersättning som upphovsmännen ”har rätt” till. Jag är fullt medveten om att ingen kan jobba gratis. Jag talar om det omvända – tillgång och efterfrågan.

Om tillgången är obegränsad – var finns då betalningsviljan?