Bloggvärldsbloggen

med Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Arkiv för kategori kommentar

- Sida 1 av 6

Apropå det här med vit jul

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Det här är ett inlägg i repris, med anledning av kampanjen Vit Jul. Det publicerades första gången den 13 juni och är en sammanfattning av den veckans bloggtema som var Alkohol.

Jag har precis varit på Systembolaget och inhandlat den obligatoriska boxen vitt vin som hör hemma i kylen under årets varma månader. Och hela vägen dit, hela vägen hem och medan jag var där malde tankarna i mitt huvud. Tankarna på den här postningen, men kanske mer på alla fantastiska inlägg som skrivits denna vecka efter min uppmaning att blogga om alkohol.

Alkoholen som vi hatar att älska.

Alkoholen som väcker så många känslor. Denna kemikalie som det verkar vara så väldigt svårt att vara likgiltig inför, eller ha en på riktigt sund och avslappnad relation till. Många verkar också ha svårt att ta ställning. Det är som om de flesta gillar att dricka men samtidigt måste ursäkta sig och även om de starkt ogillar problemen som orsakas av alkohol försöker man ta sitt eget drickande med en klackspark.

Jag läser det ni har skrivit och det går upp för mig att svensken (även om ni som bloggat kanske inte är representativa) har ett väldigt komplicerat och dubbelt förhållande till alkohol. Inte minst jag själv har det. (Men det är skönt att se att det åtminstone för somliga är enkelt.)

Min pappa var gravt alkoholiserad. Han bokstavligen söp ihjäl sig. Ramlade ihop för att hans inälvor bara lade av, till följd av hårt supande i många år. Men jag växte inte upp med fylla och fester, långt därifrån. Min pappa var också Pingstvän. Djupt troende och extremt fundamentalistisk, varför hans drickande blev så mycket mer komplicerat än det hade behövt vara. Jag fick lära mig att det var syndigt att dricka alkohol.

Hemma hos mig förekom aldrig vare sig vin eller öl när vi hade middagsgäster. Inte hos mina föräldrars vänner heller, för alla var Pingstvänner. Tidigt fick jag en avog inställning till drickande, inte av hälsoskäl, inte för att människor blir jobbiga när de dricker, inte för att jag hade några egentligt dåliga erfarenheter. Det jag såg av alkohol under mina första år var a-lagare, och dem var det trots allt lite synd om och de skulle frälsas från alkoholen och helvetet.

Därför var det för mig en chockartad upplevelse att första gången finna min pappa medvetslöst berusad och nerkissad. Det var så chockartat att jag inte förstod att det var han.

Han låg där, men jag förstod inte att det var han, eftersom min pappa inte drack väl? Eftersom det var syndigt och min pappa så ofta moraliserade och dömde ut andras drickande, även sådan alldeles normal alkoholkonsumtion i sociala sammanhang. När jag väl förstod att det var han var jag alldeles övertygad om att han blivit tvingad, hotad, att något var fel, att han inte av egen fri vilja hade hällt i sin sådana mängder alkohol att han helt glömde bort ansvaret för mig som var tror jag nio och och min kompis som sov över hos mig. Och vi rymde. Tidigt en vintermorgon packade jag ihop mina dyrbaraste saker i en kasse och smet ut genom dörren med min kompis och tog oss hem till hennes föräldrar. Och jag var livrädd. Jag trodde att domedagen kommit, att någon inbrottstjuv hälsat på och slagit ner min pappa och sedan somnat i mina föräldrars säng.

Min mamma levde under många år för en enda sak. Att skydda mig och min syster från pappas drickande. Att han ända sedan jag föddes söp i perioder, kom hem dyngfull och pissade i garderoberna och söp bort vår lägenhet, att han skåpsöp och raserade familjens ekonomi visste jag inte. Förrän den där vinterdagen när mamma för första gången någonsin vågat lämna mig ensam hemma med pappa hemma en helg, och jag vaknade till misären för att inte mamma var där och städade undan den.

Från den dagen var jag mig inte lik, tror jag. Mina känselspröt växte och jag visste i magen när pappa planerade en fylla. Jag var orolig. Jag vaknade av gräl och jag var den som stängde av och försökte hålla stämningen uppe genom att alltid vara glad och snäll. Men jag var alltid lite rädd. Och orolig för mamma.

När dom äntligen skildes var jag femton år, och då slutade pappa vara periodare. Han blev a-lagare direkt. Söp bort sin firma, sitt hus och faktiskt sitt liv, på väldigt kort tid. Naturligtvis var det då mammas fel. Om hon inte hade lämnat honom skulle han inte ha supit, sa han. Så många gånger som han lovade. Så många gånger som han erkände att han hade alkoholproblem och skulle ta tag i dem. Alltid när han var onykter. För så fort han blev nykter förnekade han. Och moraliserade, över andras drickande.

Det var nog det värsta. Dubbelmoralen. Lögnerna, löftena. Och ingen såg, eller låtsades se. Vi var familjen som gick i kyrkan på söndagarna och pappa var präktig och frälst, men verkligheten bakom stängda dörrar var en annan.

Jag har därefter haft ett komplicerat förhållande till alkohol. Skräcken för att bli alkoholist finns där. Rädslan för att vara en av alla dem som lurar mig själv. Suget efter alkohol och försvaret jag tar till för att lindra det dåliga samvetet när jag dricker.

Jag vet alltid hur mycket jag dricker. Jag har koll. Jag har aldrig varit så berusad att jag haft minnesluckor eller gjort något riktigt riktigt dumt. Och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Det kanske är ett tecken? Att ha behov av kontroll är ju inte sunt. Jag kan avstå från alkohol i långa perioder, utan att uppleva det som en uppoffring. Jag dricker inte när jag är ledsen eller deprimerad. Försvar. Om man inte dricker för att trösta sig är man väl ändå inte alkoholist? Om man dricker för att det är gott och trevligt med vänner är det väl ändå helt normalt?

Men bara att behöva tänka i sådana banor är osunt.

Jag är inte ensam om att ha detta förhållande till alkohol. Vi har alla olika skäl, olika erfarenheter, men nästan ingen av dem som skrivit på temat tycks ha en okomplicerad alldeles skuldfri relation till alkohol.

Johanna skriver om vuxnas dubbelmoral. Och påstår att det är av missunnsamhet föräldrar inte vill låta sina tonåringar dricka. Men snälla Johanna. det är inte missunnsamhet. Jag unnar mina barn bättre saker än att berusa sig, förlora kontrollen, hamna i situationer som går överstyr och utsätta sig för livsfara. En kropp som inte växt klart tål inte alkohol lika bra som en fullvuxen. Ju tidigare man börjar dricka desto större är riskerna. Det är fakta och handlar inte om moraliserande eller missunnsamhet. Det är lika lite dubbelmoral att vara förälder och dricka vin men förbjuda barnen att göra det, som det är att vara vuxen och köra bil och förbjuda barnen att göra det. Johanna kanske tycker att detta är bättre och mindre moraliserande?

Margareta har skrivit mer om just tonåringars drickande och föräldrarnas roll.

Läs gärna Johannas inlägg, och diskussionen mellan henne och Kurry i kommentarerna. Läs också det inlägg som Kurry skrivit. Hos Kurry men också hos fler av dem som skrivit ser jag tendenser att det blivit mer accepterat att ifrågasätta alkohol. Är det en begynnande trend, att nykterhet är coolt och tufft, även om många fortfarande måste försvara varför de inte dricker?

Bea skriver också om det – att man anses knepig om man inte dricker. De enda giltiga skälen tycks vara graviditet, bilkörning eller erkänd alkholism.

Går det överhuvudtaget att ha en sund relation till alkohol?

Många som bloggat på temat har förklarat att det var svårt. Att de var tvungna att värka fram posterna, och att det tagit tid. Många har skrivit modigt, och samtidigt finns det där försvaret. Ursäkterna. Känslan av att man måste argumentera för varför man ändå gillar att ta ett glas kallt vitt vin på uteplatsen en sommarkväll, även om det inte längre är tabu att göra det även om det råkar vara tisdag. Men precis som att folk känner att de måste försvara att de dricker känner de som inte dricker att de måste försvara sig för att de avstår.

Hultmans är inte nykterist, men nästan. Hon är en av få som verkar ha en sund relation till sprit, samtidigt som det kanske beror på någon slags slump eller öde – att hon har en sjukdom som hindrar henne från att dricka. Men hon påtalar det fler har nämnt. Hur vuxna förändras, oftast negativt, även då de dricker små mängder. Och hur man som nykter åskådare ser det. Det sorgliga med det är att inte minst jag ibland dricker helt enkelt för att man blir så ensam och får så tråkigt när man är nykter bland berusade ärthjärnor.

Jag gillar alkohol. Ikväll ska jag njuta ett glas Rosé. Jag gillar smaken, känslan av lyx och jag gillar också ruset. Salongsberusningen. Men denna kärlek är belagd med skuld och den är ibland svår att försvara. Det känns inte okej att vara 36 år, vare sig kunna eller gilla att dansa men ändå efter några glas plötsligt finnas där på dansgolvet och uppföra sig som ett jävla pucko. Det är inte okej att vara 36 år och vakna med panik och snabbt rekapitulera kvällen för att försöka minnas vad man kläckt ur sig för dumheter. Ofta är det ingen fara, ibland säger jag till och med bra saker när jag är onykter, saker som behövde sägas och som jag nog aldrig skulle vågat om jag vore nykter. Men då kan man ju fråga sig om jag kanske borde ta itu med mig själv istället för att dricka alkohol.

Jag har haft förmånen att få tjuvläsa Nemos kommande bok, Anfäkta. En bok om att erkänna och ta första steget ur alkoholmissbruk. En bok jag rekommenderar. Tills den kommer får ni hålla tillgodo med detta utmärkta inlägg om alkoholism, sakligt och faktaspäckat, osentimentalt och sanningssägande.

Fler inlägg om alkohol: Göran Viren Sjögren. Om alkohol som maktmedel. Och lite till. Proletärpappan är inne lite på samma spår, fast olika.  Kristina, nykter alkoholist, som också nämner barnen, som är återkommande i många postningar. Egoinas mamma om det dubbla i att både älska ruset och hata förödelsen i dess spår. ADHD uppmärksammas koncentrerat skriver om alkohol i kombination med ADHD.

Björn Sennbrink om alkohol inför midsommarhelgen. Kristina af Knusselbo modigt och utlämnande om medberoende. Skatan om den förrädiska drogromantiken. Nattens Bibliotek har alkoholmissbruk som en egen kategori i sin blogg. Mycket tänkvärt där. Lena skriver kort om den irrationalitet berusade människor inte sällan visar upp. Gunilla länkar till en dikt.

Fredric Kjellberg har skrivit långt och personligt, om den tveeggade alkoholen. Angelica Karlsson har valt att visa den trevliga, festliga sidan. Missa inte heller Badlands Hyena, om alkoholism i Sovjetunionen och Ryssland.

Slutligen ett stort och varmt tack till alla er som tagit sig an detta komplicerade och uppenbarligen laddade ämne, som bjudit på er själva och vågat tänka och också formulera sådant som är svårt.

Uppdaterat: Och som av en händelse har Sydsvenskan precis publicerat detta reportage av Andreas Ekström om alkohol och dess många sidor. Missa inte heller Andreas bloggpost i ämnet.

Också DN satsar idag stort på ämnet alkohol, och har intervjuat Petra Nielsen och Micael Bindefeld, samt Thorsten Flinck.

Några bloggare har också skrivit uppföljande poster till detta inlägg, det är Hultmans, Anders Gabrielsson och Kent Persson, båda de senare om varför de väljer att inte dricka. Också Nattens bibliotek har skrivit och tar upp den känslomässiga omognaden hos dem med alkoholproblem. Frank har hakat på Johanna Sjödins resonemang om att unga dricker av samma skäl som äldre.

Pusha detta inlägg.

Schulman Show featuring Guillou (och mymlan)

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Här är Guillou hos Alex Schulman och pratar om riktiga medier. I början har de klippt in ett par sekvenser från Babel där jag också medverkade. Men är det bara jag som tycker att Ann och Markus är lite mesiga där efteråt när de inte har en enda kommentar till det Guillou säger?

Även om det verkar som om han faktiskt börjat läsa bloggar. Och påstår att Peter Englund är för pretentiös. Hoppsan. Och apropå det, visste ni att Peter Englund ska börja blogga igen? Det ser jag verkligen fram emot, eftersom jag till skillnad från Guillou inte tycker att Englund är pretto alls, snarare motsatsen. Sen kanske det har med saken att göra att jag blir lite kär i Englund varje gång jag ser honom, vilket man inte kan säga är den känsla jag känner när jag ser Guillou…

Schulman har för övrigt skrivit en text om hur han efter sändningen hade lite myspys med gammelgäddan. Det är skillnad på folk och folk minsann. Det är med stor bitterhet jag minns hur PM Nilsson fick en flaska Château Guillou efter inspelningen av Babel, och nästan lika bitter är jag över att Alex Schulman blockat mig på Twitter så jag inte kan följa honom där.

Lite mer om sociala medier-policy för Public Service

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter
Bild 35.png

Apropå Sveriges Radios policy för sociala medier som uppmärksammats senast veckan så har Bokmalen skrivit två postningar som jag tycker är bra. Den första är om att vara anställd i Public Service, och hennes syn på policyn utifrån det. Den andra handlar om hur en anställd på Västerbottensnytt uppmärksammats i Västerbottenskuriren efter ett statusmeddelande på Facebook.

Men jag håller inte helt med om att det inte blivit någon debatt. Det har skrivits en massa bloggposter, några krönikor i Journalisten, och det har kommenterats friskt inte minst i anslutning till den bloggpost där jag publicerade hela policyn förra fredagen. I dagens Medierna diskuterades frågan och bland annat jag kommenterade.

Däremot är det fortfarande en diskussion som förs mest i branschen. Jag är rätt nyfiken på vad radiolyssnarna och tevetittarna tycker. De som inte själva är i branschen. Vilka krav kan ställas på en medarbetare i Public Service? Bör de ha rätt att skämta till det i sin Facebookstatus, ska de få blogga och tycka till om mediefrågor, eller ska de alltid, även privat, vara objektiva, neutrala och inte uttrycka sina åsikter? Hur påverkar medarbetarnas personliga göranden trovärdigheten för medieföretagen?

 

 

Djävulskattungen fräser ifrån om länkhysteri och ryggkliande i bloggvärlden

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Djävulskattungen har skrivit en bloggpost om inflytande.se, och jag tycker den är mycket bra. Jag håller med om mycket men inte allt.

Exempelvis skriver hon:

”Kriteriet för att ”bli” någon inom bloggvärlden (helt ovetenskapligt) handlar dels om 1. hur länge du har bloggat. Längre bloggperiod = större trovärdighet och status. Vilket sanningen att säga är bullshit, dina ord blir inte mer sanna bara för att du har skrivit länge.”

Naturligtvis blir det man skriver inte mer sant för att man hållit på länge, men tiden ger ju läsarna möjlighet att bättre avgöra om en bloggare är att lita på eller ej. Vi litar mer på dem vi känner, helt enkelt. Vilket såklart inte är detsamma som att dom vi känner nödvändigtvis är mer att lita på än andra. Det kan ju vara motsatt också, att man när man lärt känna en bloggare inser att den inte är att lita på i längden.

Läs Djävulskattungens inlägg och tyck till, lägger vi för stor vikt vid länkar i bloggvärlden?

Till mitt eget ”försvar” kan jag bara säga att jag anstränger mig för att ständigt hitta nya bloggar att länka till, att jag länkar till alla möjliga som jag inte alls känner eller har läst förr, och att jag försöker behandla både de stora kontroversiella ämnena och de smalare. Dessutom länkar jag aldrig till någon bara för att personen är min vän om jag inte på allvar tycker att texten är läsvärd och vill rekommendera den till andra. Och jag länkar aldrig för att någon ber mig.

Två kommentarer om dagen

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Ulrika Good är lite ledsen för att antalet kommentarer i hennes blogg minskat. Hon skyller på RSS-läsandet. Och ja, RSS-läsandet är en bidragande orsak till att åtminstone jag kommenterar mindre, märker själv att de gånger jag skriver kommentarer är det när jag kommit in direkt i en blogg via länk från någonstans, och inte när jag läser i min RSS-läsare.

Men kommenterandet har ändå sammantaget ökat, skulle jag vilja påstå. Inte kanske i kommentarsfältet, där de blir mätbara och påtagliga, men på andra ställen. Inte sällan får jag kommentarer till mina blogginlägg exempelvis på Facebook, dit jag länkar mina bloggposter. Ännu oftare kommenteras bloggposter på Twitter. Själv kommenterar jag dessutom gärna andras texter i min egen blogg, som jag gör nu ungefär, när jag svarar på Ulrikas inlägg genom att skriva ett nytt, eget.

Det finns nu också bra verktyg för att trots kommenteringskaoset på olika ställen samla dem så att det ändå syns i bloggen hur många som kommenterat, retweetat och så vidare på andra ställen. Ett sådant verktyg är Disqus, som exempelvis Mindpark använder. Det braiga med Disqus är också att om jag loggar in och kommenterar via mitt Twitterkonto, på Mindpark, så ser jag i mitt Twitterflöde om jag fått svar på min kommentar. För det är en annan grej jag noterat hos mig själv – nämligen att jag är dålig på att följa upp när jag själv kommenterat.

Det kan bero på att jag läser så otroligt mycket bloggar, kommenterar ibland men sedan rusar vidare till nästa och inte lika ofta som förr engagerar mig ordentligt i en diskussion. Oavsett vad så håller jag med Ulrika, och saknar tiden då diskussionerna i kommentarsfälten var något hetare, när de till synes meningslösa kommentarerna var fler.

Därför tänker jag haka på Ulrikas uppmaning att skriva minst två kommentarer om dagen när jag läser bloggar. Och så ska jag bli bättre på att ha koll om jag får svar på mina kommentarer. För att dialogen är grejen. För att jag tycker om samtal. För att fragmentariska åsikter i spridda skurar sällan förändrar, medan en fördjupande diskussion inte sällan lär mig något nytt, om andra, om världen, livet och mig själv.

 

Tiger, Elin, Jesper och kvällstidningarna

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Knappast någon kan ha undgått att Tiger Woods uppenbarligen är en notoriskt otrogen man. Vad som började med en bilolycka visade sig vara en svårt infekterad historia om svek, svartsjuka och en allt längre rad älskarinnor.

Bild 14.png

Dramaturgin är tacksam.

Först är världens meste golfspelare skadad i en olycka. Bara en sån sak. Att sedan hans – svenska – fru Elin räddar honom genom att slå sönder rutan med en golfklubba ger historien en extra krydda av dramatik. När det senare visar sig att golfklubban kanske inte alls var där i syfte att rädda någon ur en kraschad bil, att Tiger kanske var drogad, att Elin i själva verket varit utom sig i ilska och kanske förtvivlan för att hon misstänker sin man för otrohet men vägras se de sms som skulle kunna ge henne sanningen, att Tiger Woods svarar på hennes önskan om svar med att fly hemmet i sin bil, möjligen drogpåverkad och han senare erkänner offentligt att han haft mer än en älskarinna, ja då jublar tabloiderna. Såklart. För att sex säljer. Svartsjuka och otrohet säljer. Särskilt när det drabbar vad som hittills setts som den perfekta familjen. 

Att Tiger Woods dessutom är miljardär på grund av det varumärke han byggt upp som den perfekte familjefadern gör att det faktiskt finns ett allmänintresse som motiverar publicering av historien, hur snaskig den är.

Intresset för paret har varit outstanding den senaste veckan, med all rätt. Och diskussionen handlar om allt från varför kvällstidningarna frossar så i andras privatliv, till mer filosofiska diskussioner om tvåsamhet, svartsjuka och otrohet.

Jag tycker att Jan Helin har förklarat väldigt bra varför Aftonbladet följer händelseutvecklingen med sådan iver, och antalet kommentarer, bloggposter och klick på texterna tyder ju på att folk faktiskt är intresserade. 

Och jag vill lägga till en egen kommentar, eller ett par. Jag blir nämligen lätt frustrerad över alla som säger att otrohet är parets ensak, något privat som ingen annan har med att göra. Jag håller inte med. Inte alls. Det är som att säga att alkoholism är en privatsak, som ingen annan har med att göra. Och den attityden ställer till det som fan för personer som lever med alkoholister. För äkta män och fruar och barn som ska försöka dölja och hålla det inom familjen, för att det är något skamligt och privat.

Men alltså. Om giftemål och barnafödande anses vara allmän egendom och något som man ska berätta högt och ljudligt och annonsera i tidningen, var för är då skilsmässa eller annat trassel i familjen ”privat”?

Jag ser ingen annan anledning än att folk inte orkar ta i andras smuts. Man delar gärna andras glädje, men bekymmer får folk gärna hålla för sig själva.

Vad gäller tvåsamhetsdiskussionen, den om att det skulle vara förlegat och idiotiskt att tro sig ha äganderätt över en annan och att otrohet är något naturligt och bra säger jag bara en sak; jag lägger mig inte i hur andra väljer att leva sina liv, så länge de inte skadar någon annan. Är man två personer som är överens om att ha ett öppet förhållande, dela med sig sexuellt, känslomässigt och på andra sätt till andra, så är jag helt okej med det. Men om två personer kommit överens om trohet är det tamigfan kriminellt när den ene parten tar saken i egna händer, går bakom ryggen på den andre och sen har mage att ljuga och förneka det.

Och det angår andra. Det angår andra lika mycket som alkoholism eller kvinnomisshandel. Civilkurage mina vänner, civilkurage! Jag tycker det är bra att otrohet diskuteras, jag tycker inte att det är mer privat än att man ingår äktenskap. Herregud, man lovar inför Gud och vittnen att vara trogen, då bör vittnena få någon slags talan när man bryter löftet, eller?

Att utsättas för den sortens notoriska otrohet som Elin blivit, att misstänka men inte veta, att vilja veta men få lögner kastade i ansiktet, det är att likna vid psykisk misshandel och det kan vara precis lika illa som fysisk, och omgivningen borde reagera lika starkt på det som på fysisk misshandel eller våldtäkt, även om det inte är juridiskt kriminellt. Det är fortfarande förbaskat oetiskt och taskigt.

Och på grund av ovanstående argumentation är det bra att tidningarna skriver om Elin och Tiger. Det är bra att otrohet och svartsjuka diskuteras, och man blir ju nästan kär i Jesper Parnevik som står upp för Elin. Tänk om fler män (och kvinnor) stod upp och faktiskt ställde otrogna bekanta mot väggen och ställde sig på den bedragnas sida istället för att stoppa huvudet i sanden och säga att det är deras privatsak. Att göra andra illa i nära relationer ska inte vara en privatsak, för så länge det anses vara det skapas bara obegränsat med utrymme för dom som vill göra illa att göra det, eftersom ingen kommer att bry sig om något som är privat. 

Uppdaterat: Jag har nu utvecklat mitt resonemang om otrohet utan att blanda in journalistik.

Debatt om tryckfrihet med Göran Lambertz – vill du vara med?

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

I morgon måndag ska jag träffa avgående Justitiekanslern Göran LambertzPublicistklubben. Lambertz har gjort sig känd för sin önskan att riva upp tryckfrihetsförordningen och skriva om den med hänsyn till ny teknik (läs internet).

I princip skriver jag under vad Nils Funcke skrev då debatten var aktuell för två år sedan, men jag vill ändå gärna ha input inför morgondgens debatt.

Jag är där som representant för bloggvärlden och den internet, och därför tycker jag inte det är mer än rätt att fler bloggare än jag uttalar sig. Så skriv i kommentarerna här, vad tycker ni jag ska fråga Lambertz? Vad anser ni om tryckfrihetsförordningen? Borde den skrivas om, borde bloggar generellt ansöka om utgivarbevis?

Håkan Holmberg skrev på UNT:s ledarsida och försökte reda ut begreppen och skillnaderna mellan tryckfrihet och yttrandefrihet.

Jag är lite osäker på mina möjligheter att twittra under själva debatten, men jag ska verkligen försöka kolla av Twitter, så ge mig gärna input där i morgon kväll. Debatten börjar klockan 20.00 och direktsänds på Publicistklubbens sajt. Jag heter @mymlan på Twitter.

Här kan du läsa tryckfrihetsförordningen i sin helhet.

Tala om för andra att du gillar dem

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Fick ett mejl igår, som gav mig lite ny inspiration och pepp, och som fick mig att igen tänka att jag är alldeles för dålig på att berömma andra. Det är ofta så lätt att kritisera, påpeka andras brister och försöka rätta till fel. Kanske logiskt om man är ute efter förändring och resultat, men ändå inte alltid effektivt.

Beröm, uppskattning och ett konstaterande att någon gjort något bra kan göra större skillnad än en rättelse, även om det inte blir så konkret som när man ber någon rätta ett fel och felet rättas. Lite som med barnuppfostran. Det sägs vara bättre att uppmuntra sådant som är bra än att klanka ner på sådant som är dåligt.

Genom att publicera mitt mejl i bloggen lyckades jag också inspirera någon annan. Martin Ezpeleta har skrivit en underbar postning där han delar ut beröm, gillande och smek till personer som han beundrar och uppskattar.

Jag härmar honom, och hoppas att fler tar efter, så vi kan sprida lite värme och uppskattning i bloggvärlden nu när det är så mörkt och kallt och FRA spionerar på oss.

Elin Grelsson – jag älskar det du skriver, jag älskar ditt mod när du är privat och gör dig sårbar samtidigt som du är så smart och påläst och har sån koll på läget. När du tänker det där extra varvet.

Julia Skott – ibland vill jag vara du. För att du har allt som inte jag har. Du är rapp i käften, kan allt om populärkultur och smink och mode och yta och sånt som jag känner mig hämmad inför eftersom jag inte vill framstå som fåfäng. Och samtidigt är du så rasande intelligent och för mig symboliserar du på något sätt en ny generation kvinnor som inte ber om ursäkt för sig. Sådan som jag vill vara.

Ulrika Good – jag vill krypa in i din hjärna. Kanske har det med Göteborg att göra, förmodligen med något helt annat, men dina ordvitsar är alltid något extra, du är så snabb i tanken, så rolig, så varm och så klok.

Fredrik Wass – du gör det andra bara tänker. Och du tänker mer än de flesta. Var rädd om dig, kom hem till våren, ok?

Sonia Jansson – för att du är du. Du är en av de ärligaste och mest hudlösa människor jag träffat på nätet. På det en fantastisk fotograf och jag hoppas fortfarande att vi får tillfälle att ses öga mot öga. Jag avskyr att bli fotograferad, men jag tror att det skulle kännas helt okej om du stod bakom kameran.

Tack för att ni finns, och berikar mitt liv!

Också dåliga dagar har ett slut

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Så närmar sig den här svarta tisdagen sitt slut. Den första dagen med FRA-lagen. Deppigt som bara den, Sanna Rayman deppar också.

Bild 5.png

Har du tänkt till lite extra innan du skickat mejl? Eller har du vilat i trygg förvissning om att du är tillräckligt ointressant för FRA-spanarna att hålla ögonen på? Som det verkar kan inte FRA spana fullt ut än, alltid något. Här kan du göra en quiz för att kolla om du har koll på den nya lagen.

Har du fortfarande inte riktigt förstått? Här finns en pedagogisk och bra beskrivning. SvD har gjort en sammanfattning av alla turer kring lagen.

Och du som inte vill acceptera detta övergrepp mot vår yttrandefrihet och personliga integritet utan känner att du vill göra något – delta i uppropet riktat till Telia, och mejla budskapet till Telia.

 

Sida 1 av 6
  • Tjänstgörande redaktörer: Frida Westergård, Love Isakson Svensén och Fred Balke
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB