Fidel Castro är visserligen allvarligt sjuk och gammal och trött men han är fortfarande på hugget. Redan för någon månad sedan tog han för första gången upp klimathotet i sina samtal med Hugo Chavez. Nu tar han nästa steg och ger sig in i debatten. I en stort uppslagen debattartikel i partiorganet Granma diskuterar Fidel Castro bland annat miljöförstöring, överbefolkning, klimathot. Där finns naturligtvis också kritik mot USA som har en ledande roll i den rovdrift som sker. Samtidigt påpekar han att den kubanska regeringen även är aktiva, hundratals experter samlas i Havanna för att diskutera problemet. Kubas ledare har alltid varit bra på att fånga upp nya strömningar inom vänstern och snabbt etablera sig som en av förgrundsfigurerna för de nya vikiga vänsterfrågorna. Det har han nu bevisat ännu en gång. Fidel Castros artikel finns på länken http://www.granma.cubaweb.cu/2007/05/08/nacional/artic03.html

Andra bloggar om: Kuba

Fidel Castro anklagar nu USA:s politiska ledning för att ha inspirerat till det våldsamma försöket att kapa ett flygplan och fly till Miami, vilket jag tidigare skrivit om. Castro kopplar kapningen direkt till Bush-administrationens beslut att låta den exilkubanske terroristen Luis Posada Carriles gå fri. (beslutet som var på väg att tas när detta skrevs togs slutgiltigt i domstol i Texas den 9 maj),

Därmed har kapningen plötsligt blivit en del i den ständigt pågående och hårda konflikten mellan USA och Kuba. Som utomstående iaktagare kan man förstås fundera över varför två så helt olika händelser måste kopplas samman för att skulden ska hamna på USA. Kapningsförsöket var en tragisk historia men hade naturligtvis inget att göra med USA. Den föregicks av ett brutalt mord av en kubansk officer som försökte stoppa de värnpliktiga från att fly.

Fallet Carriles är redan nu tillräckligt allvarigt utan att det behövs en hänvisning till kapningen för att världen ska ifrågasätta Bush-administrationens trovärdighet. För genom att ge en ökänd terrorist som Carriles en fristad i USA faller hela George W Bushs retorik om att världen måste enas mot terrorismen. Under hela sitt vuxna liv har nämligen Carrilles ägnat sig åt terrorhandlingar. I sin ungdom samarbetade han under några år med CIA som då aktivt bekämpade världskommunismen, men sedan nya vindar tagit över Vita huset fortsatte Carriles sitt korståg mot Castros Kuba på egen hand. Det västa terroristattentatet han begått skedde 1976 då han sprängde ett kubanskt plan som lyft från Venezuela mot Kuba. Alla 73 passagerare som fanns ombord dog. Carriles greps och satt sedan i venezuelanskt fängelse till 1985 då han lyckades rymma.

Under sin tid på fri fot fortsatte Carriles sedan sitt terrorkrig mot Kuba. Genom åren har han legat bakom en rad olika våldsamma attacker, bland annat en serie bombattentat mot turisthotell i Havanna som dödade en italiensk turist. Luis Posada Carriles har också legat bakom flera mordförsök mot Fidel Castro. Det mest kända skedde i Panama på hösten 2000 dit Fidel Castro då hade kommit för att närvara vid det Iberoamerikanska toppmötet. Planerna kunde dock avslöjas innan de hann sättas i verket och Luis Posada Carriles dömdes till ett långvarigt fängelsestraff. Men han behövde bara sitta fyra år i fängelse. I augusti 2004 beslutade Panamas dåvarande kvinnliga president, den konservativa Mireya Mororco att benåda fångarna som en av sina sista åtgärder innan hon avgick.

 Åtgärden ledde till en allvarlig diplomatisk kris mellan Panama och Kuba. Carriles kunde dock fly till USA där han nu får leva i husarrest samtidigt som såväl Venezuela som Kuba kräver att få honom utlämnad. Venezuela vill ställa honom för rätta för bombningen av flygplanet. Så länge Carriles är fri kommer alltså Bush-administrationens tal om enighet i kampen mot terrorism att eka mycket ihåligt för alla som känner till historien. Men om Bush valde att utlämna Carriles så skulle han få mäktiga exilkubanska intressen mot sig, han väljer därför att ta en fortsatt konflikt med Kuba och Venezuela. Andra bloggar om: Kuba

En grupp unga värnpliktiga soldater försökte under torsdagen fly från landet genom att först kapa en buss som skulle köra dem till flygplatsen för att där kunna fortsätta flykten med flyg. Från början hade de varit tre, men en av dem greps innan de nådde flugplatsen. Vid inledningen av flykten dödades en arméofficer som försökte hindra de tre. När den kapade busen nådde flygplatsen uppstod skottlossning mellan de två kaparna som var beväpnade med sina automatkarbiner och säkerhetsstyrkor som inringat flygplatsen. Det finns också uppgifter om att passagerare försökte hindra kapningen. De greps på flygplatsens vid terminal 2 (Havannas flygplats har tre terminaler, 1 är den nya stora som invigdes inför påvens besök 1998 och som används för internationell trafik, terminal 1 är den lilla terminalen som man åker till för att ta inrikesflyg och terminal 2 är terminalen därifrån flygen går till och från Miami för dem som har specialtillstånd, det vill säga huvudsakligen släktingar som får besöksvisum från USA beviljat, kubanska tjänstemän och diplomater). Min mening med denna blogg visserligen är inte att rapportera om händelsenyheter som arresteringar, frisläppanden, olyckor och dråp och liknande, det finns det nyhetstidningar som gör mycket snabbare. I högra hörnet av denna sida finns länkar till de mest läsvärda på spanska och engelska. Mina krönikor ska som sagt var kommentera och analysera de större sammanhangen i det kubanska samhället. I detta fall väcker dock kapningen många tankar och reflektioner som är värda att fundera över. De gripna unga männen kommer nsturligtvis att dömas till mycket stränga straff. De begick ett mord. De var klädda i sina uniformer och hade sina militära vapen vilket gör att de räknas som desertörer. Även för kapning finns också såväl livstid och till och med dödsstraff på straffskalan. Kapning är ett brott som äventyrar det allmännas säkerhet och därför är det omöjligt för USA och exilkubaner att internationellt kräva att kaparna ska släppas. Exakt vad som hände kommer aldrig att bli klargjort. Rättegången kommer inte att bevakas av en fri press. Snart kommer vi därför att ha två versioner om händelseförloppet som inledde det desperata kapningsförsöket. Garanterat kommer kritik att riktas från USA när domarna faller om det är dödsdomar men denna kritik kommer förstås att vara utan udd eftersom USA procentuellt sett verställer fler avrättningar än Kuba (USA och Kuba har dessutom ungefär lika stor del av befolkningen i fängelse, det vill säga ungefär 1 procent av befolkningen). Det man kan fundera över med anledningen av det inträffade är den desperation som dessa unga män visade. Hur långt måste man driva en människa för att hon ska göra något sånt här. Vad säger kapningen om Kuba?
Andra bloggar om: Kuba

Som jag tidigare skrivit ledde Fidel Castros frånvaro under 1-maj demonstrationerna till att spekulationen om hans hälsotillstånd tagit ny fart. Det här var tredje gången han fått ställa in ett utlovat uppträdande sedan han insjuknade förra sommaren (När Kuba tog över ordförandeskapet i Alliansfria rörelsen i september, när Kuba firade 50-årsjubileet av starten av gerillakriget i december och i samband med detta firade Fidels fördelsedag, och i går vid det stora 1-maj firandet). Det blev nu i stället Raúl Castro som fick vara den ledande figuren under manifestationerna. Den som såg tv-bilderna såg att vid Rauls sida stod Carlos Lage. Som jag skrivit tidigare kan man utskilja tre maktcentrum inom regimen bakom Fidel Castro. Raúl och Lage bildar centrum i en av de tre maktcirklarna. Den andra maktcirkeln utgörs av en del gamla revolutionärer och framför allt utrikesministern Felipe Pérez Roque. Roque är en stenhård ortodox kommunist och han och hans generationskamrater som ingår i denna krets brukar kallas för talibanerna. Under Raul har dock ”talibanernas” inflytande minskat och Raul har i stället låtit andra ministrar stiga fram under de nio månader han styrt. Vad är då den tredje maktcirkeln inom regimen? Jo den finns runt Ricardo Alarcón de Quesada, ordförande i parlamentet med det officiella namnet Asamblea Nacional del Poder Popular de la República de Cuba. Alarcón är en slipad politiker med stor diplomatisk insikt, han har dessutom respekt hos folket. Men så länge Fidel Castro finns kvar kommer allt att gå vidare i sina gamla spår. Andra bloggar om: Kuba

Fidel Castro orkade inte delta i förstamaj firandet i Havanna i dag. Efter uttalanden både från Hugo Chavez och Evo Morales samt, inte minst, ihärdiga rykten i Havanna, var det många som trodde att den åldrade kubanske preseidenten till slut skulle visa sig offentligt. Ryktet syntes bekräftat när tidningen Granma dagen innan paraden publicerade en uppmaning om att delta i manifestationerna för Revolutionen, Fidel och Raul. I dagens tidning publicerades sedan ett stort manifest skrivet av Fidel Castro. Men det blev inte så. Hundratusentals kubaner hade slutit upp på Plaza de la Revolution för attt delta i manifestationerna. Regimen hade satt in bussar som hämtade delararna från hela Havannaområdet, alla med statlig tjänst hade order att delta. Att inte Fidel Castro dök upp innebär att det nu står klart för allla kubaner att han uppenbarligen är i betydligt sämre kondition än hans allierade Hugo Chavez ideligen påstår (enligt Chavez deltar Fidel Castro nu fullt ut i regeringsarbetet). Det som är ett faktum är att Fidel Castro är gammal, sjuk och trött. Om tre månader fyller han 81 år. Han har genomgått flera komplicerade operationer. Enligt mina källor har inte Fidel Castro cancer, men han är så svårt sjuk att han aldrig kommer att orka återgå i sina tidigare maktfunktioner. Men samtidigt är han gjord av ”segt virke” så han kan finnas kvar som en stabiliserande faktor ett bra tag till. Andra bloggar om: Kuba