Den 26 juli när detta skrivs firar Kuba sin nationaldag, samtidigt har det gått exakt ett år sedan Fidel Castro uppträdde offentligt senast. Jag har visserligen fortfarande semester, men vill ändå passa på och göra en analys om läget och året som passerat.
       Att Fidel Castro fortfarande är så sjuk att han inte orkade delta i årets 26-juli firande tolkar alla nu som att han aldrig kan bli tillräckligt stark för att komma tillbaka. Om några veckor blir han 81 år. Han är allvarligt sjuk. Trött.
      Att revolutionsledarna med lillebror Raul Castro i spetsen ihärdigt påpekar att ”Fidel alltid är med oss” hjälper liksom inte, Fidel Castros frånvaro börjar bli allt mer kännbar genom det maktvakuum han skapar genom att inte kunna delta i maktutövningen men samtidigt finnas kvar i bakgrunden som en garant för att den ”fidelistiska” revolutionens riktning inte ändras.
     Förr om åren brukade Fidel Castro tala  under flera timmar den 26 juli. De högtidliga talen är det numera den 76-årige tillförordnade statschefen och försvarschefen Raúl Castro som håller.  Bilden härintill  togs under Rauls tal den 26 juli. Det pågick 60 minuter.
      I årets 26-juli tal slog Raul Castro fast att alla kubaner ”måste fortsätta att slåss och göra uppoffringar” för att revolutionen ska överleva. Han förklarade också att Fidel Castro blir starkare dag för dag.
      Som alltid vid 26-juli riktades hård kritik mot USA och den blockad som Kuba varit utsatt för sedan 1960. Vissa nordamerikanska nyhetsmedia ville tolka vissa uttalanden från Raul Castro som att han är mer öppen för en dialog med USA. Raul sa bland annat att han hoppas att den nya administration som kommer att installeras i Washington efter presidentvalen i USA 2008 ska vara mer villig att kommunicera med Kuba än Bush-administrationen.
       Enligt min tolkning ska man dock inte av detta uttalande dra slutsatsen om att det skett en förändring i Kubas förhållande till USA. Castroregimen har alltid uppmanat USA att göra ett slut på konflikten mellan länderna. Kubas ledare har alltid anklagat Washington för att inte vilja ha en dialog. Samtidigt har såväl den kubanska regimen som den nordamerikanska administrationen gjort ett närmande omöjligt. Varje gång då en öppning har synts vara på väg har alltid något inträffat.
    Varför? I USA är alla presidentkandidater medvetna om att de inte kan vinna ett val om de är kompromissvilliga mot Kuba, för förlorar de Florida förlorar de valet. Den kubanska regimen är å sin sida medveten om att så länge konflikten med USA finns kvar kan de skylla alla ekonomiska svårigheter på blockaden. Kubanerna enas mot den yttre fienden.
     Medan Raúl håller i rodret så är det alltså Fidel Castro som fortsätter att peka ut riktningen för den kubanska utrikespolitiken.  Så länge Fidel andas kommer inte heller lillebror Raul och de andra som nu styr att lämna den ”fidelistiska” revolutionen.
     Sin vardag ägnar annars Fidel Castro åt att skriva kolumner, så kallade Reflektioner,  i partiorganet Granma. I reflektionerna ger Fidel Castro syn på tillståndet i världen och berör sällan vad som sker i Kuba.
     Kuba skulle behöva mer uppmärksamhet av sin ledare. Den senaste tiden har landet drabbats av flera bakslag. Turismen minskar nu dramatiskt sedan Kuba uppfattas som för dyrt och problematiskt av charterresenärer. Främst är det spanjorerna som faller bort men även kanadensare, tyskar och italienare väljer allt oftare andra resmål medan britterna står för en mindre ökning. Trots att regimen börjat räkna in patienter som kommer från Venezuela och Bolivia för att opereras i statistiken har ändå nedgången varit 13 procent hittills i år. Att dessutom en allt större del av besökarna är billighetsturister, ungdomar som reser med låg budget, medan de eftertraktade lyxturisterna blir allt färre innebär att inkomsterna fallit mycket mer än de officiella sifrorna avslöjar.
     Samtidigt fortsätter problemen med landets försörjning. Ny kubansk statistik visar obamhärtigt att landet inte har lyckats få ordning på transporterna. Antalet passagerare som  kollektivtrafiken tar hand om i dag är lika få som 1960, trots att befolkningen närmast fördubblats. Värre är att matförsörjningen fortsätter att ha stora problem. Ny statistik visar att tre av fyra hushåll inte klarar av att köpa tillräckligt med mat. Även arbetslösheten ökar nu igen enligt offentliga siffor, den verkliga undersysselsättningen är enorm. Det enda som är positivt för Kuba är att Hugo Chavez fortsätter att vara en lojal vän som skickar den olja som behövs. Elförsörjningen är tryggad. Observera att  beskrivningen av tillståndet inte är någon propaganda. Allt är enligt offentliga siffor som inte döljs på något sätt.
      Kubanerna är vana vid att leva i kris. Så länge de minns har de uppmanats att bita ihop och kämpa. Men nu börjar hopplösheten, apatin och korruptionen få ett allt fastare grepp om vardagen och framför allt de yngre generationerna börjar nu misströsta allt mer.
    Ett år har nu alla levt i ett vakuum där ingen i statsledningen kan ta de stora beslut som är nödvändiga. Raul vet vad som behövs göras. Han ligger ju själv bakom den nya öppenheten med siffor och statistik. Han har även uttalat sig vid flera tillfällen om att byråkratin måste effektiviseras och jordbruket  måste läggas om. Men de övergripande förändringarna har inte gjorts. 
      Visst, Kuba är ett land i tredje världen och ska inte jämföras med Europa. Men samtldigt konstaterar regimen ju själv att ekonomin gått i stå  trots att världen runt omkring rider på en högkonjunktur. Uppenbarligen fungerar alltså inte det ekonomiska systemet.
      Men så länge Fidel Castro är kvar i livet kommer inte ekonomin att öppnas ytterligare mot mer inslag av blandekonomi. De privata initiativen inom näringslivet kvävs av ideologi, medan den statliga verksamheten kvävs av byråkrati och inneffektivitet. Att det redan nu finns enorma klassklyftor i Kuba mellan dem som har tillgång till hårdvaluta och dem som saknar hårdvaluta blundar regimen för.
     Och Fidel Castro, vad sysslar han med annars i sjuksängen?
     I samband med 26-juli firandet  har Fidel Castro släppt en ny bok med 18 av sina reflektioner samlade. Castros flitighet som ledarskribent är så stor att man numera inom korrespondet- och diplomatkåren,  och för all del även bland kubaner, brukar skämta om att Fidel Castro gått från att vara president till att vara journalist i stället. Från ”El Comandante en Jefe” till ”El Periodista en Jefe”.
    Boken går inte att få tag på i Sverige. Alla reflektioner ligger dock på Granmas hemsida som går att läsa från Sverige. Finns också på engelska för den som inte kan spanska. Mitt förslag till alla som ser Kuba som ett exempel är att läsa själv för att sedan kunna dra egna slutsatser om vad man anser om Fidel Castro och hans ambitioner om att vara den radikala vänsterns talesman i världen.
   Fortsatt trevlig sommar och semester.
   Viva la fiesta

Andra bloggar om: Kuba