För hundra år sedan grundade en grupp äventyrliga och arbetsamma emigranter den svenska jordbrukskolonin Bayate i det nya självständiga Kuba.
        Kolonin blev ett demokratiskt samhällsbygge i tropisk miljö. När Bayate nådde sin blomstring levde här flera hundra svenska familjer. Vardagen påminde om livet i en liten svensk landsortsstad. Man firade midsommar och svensk jul. Barnen gick i svensk skola. På lördagar var det dans på stadshotellet och på söndagen gick man till kyrkan där en svensk präst predikade.

NY KUBABOK UTGIVEN
I dagarna har jag kommit ut med en ny bok som berättar den hittills okända historien om Bayate. Boken trycks i en liten exklusiv upplaga. Beställning görs på denna länk. Klicka på Historia, och där ligger boken för beställning. Priset är 250 kronor. Den kommer även att finnas i bokhandeln.
       Min nya bok ”Bayate”  är min åttonde bok om Spanien och Latinamerika. Den är populärhistoriskt skriven. Boken är rikligt illustrerad med gamla unika arkivbilder och består av tre delar.
      Om man öppnar boken från det ena hållet finns hela historien på svenska i tio illustrerade kapitel. Vänder man på boken och öppnar den från andra hållet så finns samma historia i tio illustrerade kapitel fast på spanska.
      I mitten finns en färgbilaga med konstverk som visar hur det såg ut i Bayate, gjord av kubanska konstnärer som är verksamma i den gamla svenska nybyggarkolonin.

PRESENTERAD I KUBA
Boken finns nu även i Kuba. Under måndagen den 26 november presenterades boken i samhället Mella, östra Kuba, där den gamla svenska nybyggarkolonin en gång fanns. Närvarande var konstnärskollektivet Bayate, Sveriges ambassad och intresserade och specialister från både Kuba och Sverige.
     Dagen därefter den 27 presenterades boken i Santiago de Cuba och den 29 november visades boken upp i Havanna.
     Uppmärksamheten av den svenska kolonin hade sammanförts med Linnéjubileet i vilket det deltog flera biologer från Sverige och Kuba med föredrag och utbyte.
     Vid firandet av den svenska kolonins visades även den nya dokomuentärfilmen om biologen Erik Ekman.

DÄRFÖR SKREVS BOKEN
När jag som ung journaliststudent luffade runt i Karibien 1982 hörde jag för första gången talas om att det hade funnits en svensk nybyggarkoloni i Kuba som hette Bayate. Uppgiften fascinerade mig. Jag hankade mig fram genom att ta tillfälliga jobb på charterbåtar och kände då en stor sympati med de landsmän som sökt sig till äventyret i Karibien långt före mig.
        Det skulle dock dröja till 1990 innan jag påmindes om den svenska kolonin igen. Jag reste då runt som frilansjournalist i Kuba. De följande åren skulle jag genomföra ett flertal reportageresor till Kuba. I samband med att jag då också på allvar började gräva i Baytes historia fann jag att kolonin var okänd i Sverige. Alla som levt där var borta. De fåtaliga skriftliga källor som berättade om svenskarnas äventyr i Kuba låg glömda i djupa arkiv.
         Under ett besök i Havanna hade jag dock turen att träffa på den kubanske journalisten och författaren Jaime Sarusky. Det visade sig då att han på sin sida gripits av samma fascination för Bayate som jag. Av honom fick jag mycket värdefull information som jag kunde jag lägga till mina tidigare fakta.
        Mitt första reportage om den svenska kolonin i Bayate publicerades 1996 och väckte stor nyfikenhet i Sverige. Det var första gången kolonins historia berättades. När jag året därefter sedan kom ut med min reportagebok ”Kuba Konflikt och salsa i Karibien” hade jag med ett kapitel om den svenska kolonin vilket fick många att höra av sig och efterlysa mer information. Inför publiceringen av min nya fackbok ”Kuba” som kom ut för ett år sedan hade jag därför genomfört ytterligare studier om Bayates historia. Dessvärre fanns inte utrymme att få med allt jag önskade.När den svenska ambassaden i Havanna tidigare i år kom med en förfrågan om jag kunde skriva något mer om den svenska kolonin gav det mig därför en välkommen möjlighet att sammanställa denna bok med hela den spännande historien om Bayate. På så sätt kan jag medverka till att Bayate inte glöms bort.
        Kuba har länge haft en stark dragningskraft på svenskar. Sverige har samtidigt väckt ett stort intresse bland kubaner. Även om vardagen och politiken i de båda länderna ser helt annorlunda ut finns banden mellan folken. Min förhoppning är att denna berättelse om Kubas och Sveriges gemensamma förflutna ska föra oss  närmare varandra. Jag hoppas också att du som läst detta också läser boken som precis lämnat tryckpressarna.

Compay Segundo, 100 år sedan han föddes. Foto:THOMAS GUSTAFSSON

I helgen hade Compay Segundo fyllt 100 år om han fortfarande hade fått leva, han dog för fyra år sedan.
     Compay, vars egentliga namn var Máximo Francisco Repilado Muñoz, föddes i Siboney den 18 november 1907. Han dog i Havanna den 14 juli 2003.
     Under slutet av det dekadenta 50-talet uppträdde Compay på nattklubbar i Havanna och hade säkerligen slagit igenom stort internationellt om inte revolutionen kommit.
      Men i stället hamnade han i kylskåp. Hans musik som så många i dag förnippar med Kuba ansågs plötsligt vara borgerlig och reaktionär. Compay tvingades försörja sig genom att rulla cigarrar.
     Det dröjde till 1996 innan han återupptäcktes av världen. Sovjetunonens upplösning hade då tvingat Kuba att överge sin sovjetvänliga kommunism och i stället övergå till den nya kubanska form av socialistisk kapitalism som landet i dag följer.
     Därmed kunde den amerikanske musikern Ry Cooder få tillstånd att resa til Kuba för att spela in en skiva. Ett fåtal gamla musiker från den kubanska musikens guldålder var då fortfarande i livet.  Ry Cooder samlade dem och tillsammans spelade de sedan in den fantastiska skivan Buena Vista Social Club, namngiven efter klubben i Havanna där de hade uppträtt under sin ungdom.
     Resten är historia, som det heter. När skivan kom ut 1997 var Compay 90 år och fick sitt stora internationella genombrott.
        Största hiten var låten  ”Chan Chan” som Compay plockat fram ur byrålådan där den legat sedan 70-talet då han skrivit den. Nu spelas denna musik av revolutionsromantiker över hela världen. Tiderna förändras.
     Jag hade förmånen att träffa Compay Segundo medan han var i livet, jag gjorde en stor personintervju med honom för Aftonbladet.
     Det var en fantastisk story han berättade. Jag har med den i sin helhet i min bok ”Kuba”.
     Det jag minns tydligast så här i efterhand är att trots att tiden började gå ifrån Compay var han inte bitter. Tvärt om. Han var lycklig över att han ändå, trots allt, äntligen fick spela sin musik och så kunde han ju fortfarande uppleva allt som var vktigt i livet.
    Vad är då viktigast i livet? frågade jag.
    – Kärleken, svarade han och tog ett eftertänksamt bloss på cigarren.
    – Kvinnorna och kärleken. Det är kärleken som är musiken.

I veckan fick USA:s president George W Bush mycket skarp kritik under en hearing i USA:s kongress för sitt sätt att sköta den så kallade Carriles-affären.
      Luis Posada Carriles är en ökänd terrorist som är ansvarig för att ha spräng ett civilt passagerarplan i luften 1976 under en flygning mellan Venezuela och Kuba, 73 människor dog i attentatet.
      Sedan en tid tillbaka finns Carriles i USA där han nu lever i frihet i Miami. Han greps tidigare av polis i USA och satt en tid i husarrest. När han greps hade han precis släppts ut från fängelset i Panama där han suttit fängslad sedan han försökt mörda Fidel Castro under ett statsbesök.
       Såväl Kuba som Venezuela vill få honom utlämnad för att ställa honom inför rätta, men fått nobben. Jag har tidigare skrivit om detta fall här i Kubabloggen.
       Bushs politik i fallet Carrilles sänker naturligtvis all trovärdighet till hans uppmaning om att världen måste stå eniga mot terrorismen. Det konstaterade också de mycket kritiska kongressledamöterna, samtliga från demokraterna.
      I Kuba hålls fallet Carriles ständigt aktuellt av regimen då det kan användas i propagandan för att visa hur djävligt USA är mot Kuba. Därför har det inte det faktum att det finns en mycket stark opinion mot Bush i fallet tagits upp. Inte heller får kubanerka veta att fallet nu aktualiserats på nytt i USA.
       Det passar alltså inte Castroregimen att låta folket få veta att det pågår livliga debatter runt om i välden. Att det finns utrymme för såväl vänster som högern att fritt sprida sin uppfattning.
      Inte heller är den häftigt uppblossade konflikten mellan Venezuela med Spanien bekväm för Castro. Jag har skrivit om denna konflikt i Spanienbloggen.
      Fidel Castro gillar och kommer bra överens med kung Juan Carlos. Dessutom är han halvspanjor och står kulturellt och känslomässigt väldigt nära Spanien, Kuba var ju en del av Spanien ända fram till 1898 och därefter hade Kuba en massiv invandring från Spanien. Castros pappa kom från Spanien.
      Samtidigt är Castro tvungen att stödja sin allierade Hugo Chavez. I den nya vänsterkoalition som skapats i Latinamerika står ju Kuba som ideolog medan Venezuela står för ekonomin, Nicaragua, Bolivia och Ecuador är anhängarna som hänger på.
      För att komma undan sitt dilemma har Castro valt att rikta sin kritik mot EU och framför allt USA som anklagas för att suga ut Latinamerika, medan spanske kungen lämnas utan kritik.
      Castros krönika om Iberoamerikanska mötet finns på denna länk.
       Trots sin svåra sjukdom visar alltså Fidel Castro att han fortfarande är en mästare på att balansera sig genom svåra hinder och att han alltid lyckas vända kritiken mot USA. Genom att alltid hålla konflikten med USA i liv kan kubanernas kritik vändas utåt.

De senaste veckornas hårda regnoväder och den tropiska stormen Noel har skördat ett dödsoffer i Kuba.
            Samtidigt har 22 000 famijer fått sina hus förstörda. Noel har orsakat skador för 499 miljoner dollar, enigt officiell statistik.
        Även delstaten Tabasco i Mexiko har drabbats väldigt hårt av tropiska oväder och fortfarande saknas många människor.
      Till skillnad mot de flesta andra länder i regionen så är dödsfallen få i Kuba på grund av tropiska oväder.
       Värst är det för invånarna i Haiti eller USA när de tropiska ovädren slår till. Den fruktansvärda orkanen Dennis 2005 skördade till exempelvis tusentals liv när den svepte över Haiti, men i Kuba dog endast 16 människor under samma oväder, trots att förödelsen var densamma.
       Och i USA lämnade civilförsvaret, trots flera dagars förvarning, alla dem som saknade biljettpengar och bilar åt sitt öde när orkanen Katarina svepte in över New Orleans i augusti 2005. Många dog. Många förlorade allt de hade. Mer än två år senare står Vita Huset lika passivt.
     Man kan alltså vara kritisk till de kubanska myndigheternas kontroll över medborgarna. Jag är en av dem. Men när det gäller att rädda liv har Kuba visat sig vara överlägset alla andra länder i regionen, även den betydligt rikare och större grannen USA. När förvarningen kommer evakueras alla. Staten hjälper sedan de drababde att starta om.
    Tropiska oväder och cykloner bildas efter sommaren långt ute i Atlanten när vattentemperaturen i de översta 50 metrarna stiger över 26,5 grader. De senaste årens temperaturhöjningar i världen har därför lett till att orkanerna blivit allt mer vanliga och även allt mer våldsamma.
    För Karibien (där Centralamerika, Mexiko och Florida räknas in) har alltså klimatförändringarna redan satt tydliga spår. Höstens oväder har bara börjat