Compay Segundo, 100 år sedan han föddes. Foto:THOMAS GUSTAFSSON

I helgen hade Compay Segundo fyllt 100 år om han fortfarande hade fått leva, han dog för fyra år sedan.
     Compay, vars egentliga namn var Máximo Francisco Repilado Muñoz, föddes i Siboney den 18 november 1907. Han dog i Havanna den 14 juli 2003.
     Under slutet av det dekadenta 50-talet uppträdde Compay på nattklubbar i Havanna och hade säkerligen slagit igenom stort internationellt om inte revolutionen kommit.
      Men i stället hamnade han i kylskåp. Hans musik som så många i dag förnippar med Kuba ansågs plötsligt vara borgerlig och reaktionär. Compay tvingades försörja sig genom att rulla cigarrar.
     Det dröjde till 1996 innan han återupptäcktes av världen. Sovjetunonens upplösning hade då tvingat Kuba att överge sin sovjetvänliga kommunism och i stället övergå till den nya kubanska form av socialistisk kapitalism som landet i dag följer.
     Därmed kunde den amerikanske musikern Ry Cooder få tillstånd att resa til Kuba för att spela in en skiva. Ett fåtal gamla musiker från den kubanska musikens guldålder var då fortfarande i livet.  Ry Cooder samlade dem och tillsammans spelade de sedan in den fantastiska skivan Buena Vista Social Club, namngiven efter klubben i Havanna där de hade uppträtt under sin ungdom.
     Resten är historia, som det heter. När skivan kom ut 1997 var Compay 90 år och fick sitt stora internationella genombrott.
        Största hiten var låten  ”Chan Chan” som Compay plockat fram ur byrålådan där den legat sedan 70-talet då han skrivit den. Nu spelas denna musik av revolutionsromantiker över hela världen. Tiderna förändras.
     Jag hade förmånen att träffa Compay Segundo medan han var i livet, jag gjorde en stor personintervju med honom för Aftonbladet.
     Det var en fantastisk story han berättade. Jag har med den i sin helhet i min bok ”Kuba”.
     Det jag minns tydligast så här i efterhand är att trots att tiden började gå ifrån Compay var han inte bitter. Tvärt om. Han var lycklig över att han ändå, trots allt, äntligen fick spela sin musik och så kunde han ju fortfarande uppleva allt som var vktigt i livet.
    Vad är då viktigast i livet? frågade jag.
    – Kärleken, svarade han och tog ett eftertänksamt bloss på cigarren.
    – Kvinnorna och kärleken. Det är kärleken som är musiken.