Det har nu gått en tid sedan Raúl Castro utsågs till Kubas president, samtidigt som José Ramón Machado Ventura utsågs till att ersätta Raúl Castro som förste vicepresident.
     I en tidigare kolumn som publicerats i Aftonbladet tar jag upp detta.
     Fidel Castro finns alltså fortfarande kvar i bakgrunden. I egenskap av ledare för kommunistpartiet behåller han den yttersta maktpositionen.
     Maktskiftet inom Statsrådet som skedde den 24 februari innebär flera förändringar inom maktpositioneringen inom regimen.
     Manchado Ventura har visserligen alltid haft en stark post i regimen genom sin tredjeposition i kommunistpartiets Politbyrå. Men han har ändå inte synts speciellt mycket i offentliga sammanhang. Nu syns han plötsligt var och varannan dag.
      Någon större förändring av den politiska situationen kommer inte att ske genom maktskiftet. Raúl Castro har i och för sig släppt några politiska fångar som varit svårt sjuka under sin tid som tillförordnad president, de utvisades till Spanien. Under sin tid som tf statschef har han även visat sig mer öppen för att lyssna på oppositionen och till skillnad mot tidigare har den kristdemokratiske oppositionsledaren Oswaldo Payá kunnat lämna ett dokument med förslag till reformer till parlamentet. Antalat politiska fångar minskar alltså. Kuba har även skrivit på FN:s deklaration för mänskliga rättigheter. Men någon politisk öppning ligger inte nära. Det finns ingen politisk frihet, mötesfrihet, pressfrihet eller åsiktsfrihet i Kuba. Polisen slår till med samma brutalitet som tidigare. Det är inte tillåte att fritt resa ut ur landet för kubaner.
   Det intressanta att studera nu för alla som har ett mer politiskt intresse av Kubas utveckling är därmed hur det går med Raúl Castros reformer. Om detta har denna nyhetsblogg skrivit tidigare. Reformarbetet innleddes som tidigare berättats med en uppmaning under slutet av 2007 till att alla kubaner att komma in med förslag om vilka reformer som kan göras.
     Det handlar om ekonomin för Raul. Framför allt är det jordbruket som han vet måste reformeras. Ett arbete pågår här redan och i och med att Raúls civila maktinflytande nu ökat så kan detta arbete ta ny fart. Raúl Castro inser att de privata jordbruket och kollektiven är enormt mycket mer effektivare än de stora statliga jordbruken. Efter flera års upprepade torrkatastrofer i centrala delen av landet är det även nödvändigt att effektivisera vattenförsörjningen.
   Det kommer nu att bli möjligt att överlåta obrukad mark som tillhör staten på kollektiv. Likaså ska privata enmansföretagare få en möjlighet att köpa utrustning legalt, visserligen för konvertibel valuta men ändå legalt. Nu tvingas den som vill ha specialprylar vända sig till den illegala svarta marknaden.
    En mycket intressant ekonomisk fråga som diskuteras livligt inom regimen är valutasystemet. det nuvarande systemet med kubanska pesos och konvertibla pesos är inte bra, om detta är alla medvetna. Men om denna överges måste det ske stora förändringar inom den centralsyrda kommunistiska marknadsekonomin.
     Att kubanerna nu fått möjlighet att köpa hemelektronik som tidigare varit förbjudet är dock i sammanhanget mindre omstörtande, även om det väckt störst internationellt intresse och tagits upp av media gång på gång under mars. De enda som har råd att köpa ny elektronik är ju de som har god tillgång till hårdvaluta, antingen för att de har släktingar utomlands eller goda kontakter inom regimen eller rör sig inom den svarta ekonomin.
     För denna grupp har det dessutom alltid varit möjligt att komma förbi dessa förbud, liksom förbjuden att äga västerlänska bilar och mobiltelefoner och paraboler som kan ta in utländska tv-sändningar.
    En desto större omvälvning är det faktum att kubaner snart kommer att kunna bo på  turisthotell i Kuba där betalningen sker i konvertibel valuta. Det pågår också diskussioner inom regimen om att slopa reseförbudet men ännu så länge är detta bara diskusioner.
    Fidel Castro finns som sagt var kvar i bakgrunden. Som en stabiliserande faktor och ideologisk ledare som ser till att revolutionen inte överges. Ingen vet hur länge han lever. Men historien har visat att gamla diktatorer kan hållas vid liv mycket länge.

I en stort uppslagen debattartikel i Expressen utpekas jag som kommunist och Castrovän.
       Det är ett skrattretande påstående. Men anklagelserna är också allvarliga då de har syftet att misskreditera mig i min yrkesroll och min trovärdighet som journalist. Därför skrev jag ett genmäle på artikeln.
         Bakom anklagelserna mot mig står högerdebattören Mae Liz Orrego Rodríguez. Liksom radikala vänsterdebattörer som tidigare försökt stoppa mig i min yrkesutövning med sina falska anklagelser försöker hon nu göra detsamma.
           Anledningen till att jag utmålas som kommunist och lögnare av Orrego Rodríguez är det jag skrivit om Fidel Castros avgång i Aftonbladet. Mina slutsatser anklagas för att vara kränkande.
         I artikeln som Orrego Rodríguez refererar till skrev jag att Raúl Castro skulle ta över presidentposten. Jag slog också fast att maktskiftet är planerat sedan länge av Fidel Castro. Det skulle inte ske någon demokratisering på Kuba.
         Artikelns slutsats var: ”Fidel Castro kommer fortfarande att finnas kvar i bakgrunden som ideologisk ledare.”
         Under söndagen visade det sig att min analys var 100 procent korrekt. Raúl Castro blev president. Någon förändring skedde inte heller. Från sjuksängen dirigerade Fidel Castro hela upplägget.
        Samma dag Orrego Rodríguez publicerade sin debattartikel hade jag en ny artikel i Aftonbladet om det som hänt under söndagskvällen. I analysen som också finns i denna nyhetsblogg skriver jag om vad maktsiftet betyder för Kuba.
        Det som framför allt retat Orrego Rodríguez är dock inte att jag hade rätt i mina analyser. Det hon verkligen avskyr är att jag intervjuat Fidel Castro. Och att jag, eftersom det var den sista svenska intervjun han gav, har berättat om detta möte i ett flertal svenska massmedier. Det tycker hon är både kränkande och idealiserande.
       Intervjun med Fidel Castro publicerades ursprungligen i Aftonbladet. Den finns även med i min fackbok om Kuba. Den som läser boken inser att det inte handlar om någon idealisering.
       Det krävdes månaders jobb för att få intervjun. Jag flög till Porto två gånger. Allt var osäkert in i det sista. Men det var det värt. Castro är en fascinerande historisk gestalt, en diktator som har mycket på sitt samvete. Han är därför ett eftertraktat intervjuobjekt för alla journalister, speciellt vi som har den spansktalande världen som bevakningsområde.
      Jag försökte vid samma tid även få en intervju med Augusto Pinochet.  Han är också en fascinerande historisk person, en annan av Latinamerikas diktatorer med mycket på sitt samvete som jag hade velat ställa många frågor till. Men den intervjun lyckades jag inte ro hem.
       Jag anser att det är en journalists plikt att tala med alla sidor. Också när det handlar om Kuba. Det enda sättet att få veta vad som sker i Kuba är ju att tala med alla. Som journalist måste man hålla sig till fakta. Man kan inte gissa och tycka.
        Under de år jag bevakat Kuba har jag därför intervjuat samtliga ledande representanter för den kubanska oppositionen.
        Men jag har även intervjuat samtliga ledande personer inom den kubanska regimen. En av dessa är Fidel Castro.
         Det som gör att man bara kan sucka över Orrego Rodríguez inskränkthet är att jag var en av de första dagstidningsjournalisterna som rapporterade om det ökade förtrycket i Kuba efter Sovjetunionens fall.
          Året var 1990 och jag jobbade då som frilanskorrespondent för nyhetsbyrån FLT (Förenade landsortstidningar) och reste då runt några månader i Kuba. Reportageserien berättade om förföljelse av oliktänkande, matköer och en utbredd hopplöshet, korruption och prostitution. Allt avfärdades den gången som högerpropaganda av vissa vänsterdebattörer. Artiklarna var ju publicerade i borgerliga landsortstidningar som var anslutna till FLT.
          Ännu värre har attackerna från vissa representanter från den radikala vänstern blivit när jag intervjuade de ledande gestalterna inom den kubanska oppositionsrörelsen Proyecto Varela, de flesta av dem fängslade i dag. Likaså när jag skrev om Damerna i vitt. Mina artiklar då sågs som en politisk gärning som definitivt gjorde mig till en oavlönad CIA-agent i Castrovännernas ögon.
        År efter år har jag skrivit om vad som sker i Kuba. Jag har berättat om förföljelsen av oliktänkande, fängslanden och intervjuat oppositionella.
         Och nu har jag alltså blivit anklagad för att vara kommunist  och Castroanhängare och en idealiserande debattör.
        Vadå debattör?
        Jag är journalist.
        Kuba är ett journalistiskt uppdrag för mig. Inget annat.
       Jag har aldrig haft någon politisk agenda, jag har aldrig varit lierad med någon av alla de grupperingar som ser Kubafrågan som sin. Kuba är för mig bara ett av flera spansktalande länder som jag bevakar.
      Men i och med att jag varit där så mycket under så många år, granskat, studerat och följt landets utveckling så nära, under så lång tid, och skrivit så mycket och intervjuat så många olika sorters källor har jag blivit expert.
      Många gånger under dessa år har jag förstås funderat på att ge upp Kuba. Låta vänstern och högern fortsätta slåss i fred.
      Lämna Kuba åt sitt öde.
      Att ägna sig åt Kuba är väldigt utmattande. Såväl kubanska myndigheter och vänskapsorganisationer, som exilkubanska organisationer och fristående Castrofiender har svårt att acceptera att det finns en oberoende svensk journalist som bevakar Kuba utan att ha politiska avsikter. Båda sidor delar nämligen uppfattningen: ”Är man inte med oss, så är man mot oss.”
      Men lika lite som stalinisterna och revolutionsromantikerna har lyckats tysta mig tidigare ska Orrego Rodríguez och reaktionära högerkrafter lyckas tysta mig nu.
      Jag kommer att fortsätta att granska och skriva om Kuba.
      Som oberoende journalist tror jag på det fria ordet.
     
TILLÄGG 28 FEB:
 Jag är ingen debattör. Jag är inte vänster. Jag är inte höger. Jag vill inte debattera. Jag är journalist och författare och hispanist.
      Uppenbarligen har detta slutligen börjat tränga in hos Orrego Rodriguez. Torsdagen den 28 februari gjorde hon en så kallad halv pudel i en artikel på Sidan 4 i Expressen och tog tillbaka och tonade ner sina tidigare anklagelser mot mig.
     Men fortfarande fattar hon inte att det är skillnad på debatt och journalistik, på åsikter och fakta, på förhoppningar och analys.
     Och att en svensk oberoende Kubakännare som har källor i alla läger och regelbundet är i Kuba kan ha bättre fakta om det politiska läget i Kuba, än en exilkuban som är förblindad av sitt hat till Castro.

     

Att Raúl Castro skulle utses till Kubas president var väntat.
        Utnämningen följer den kubanska konstitutionen och, framför allt, de planer som Fidel Castro sedan länge dragit upp för Kubas framtid.
        Ända sedan 1976 då den kubanska republiken fick sin nuvarande grundlag har Raúl Castro varit förste vicepresident i statsrådet.
        I och med att Fidel Castro meddelade sin avgång var det därför självklart att Raúl Castro skulle ta över och bli landets president.
        Överraskningen är att  77-årige José Ramón Machado Ventura utsågs till att ersätta Raúl Castro som förste vicepresident.
        Det innebär att Machado Ventura nu är utpekad att bli president om Raúl Castro plötsligt skulle falla ifrån.
        Utnämning är dock logisk. Machado Venturas position inom kommunistpartiet är mycket tung. Han är en gammal revolutionär hjälte. Utbildad läkare. Deltog i gerillakriget mot Batista.
        Den som är bra på att tyda maktspelet  inom den kubanska regimen minns att  det var José Ramón Machado Ventura som stod på Fidel Castros högra sida vid invigningen av den senaste partikongressen 1997. På Fidel Castros vänstra sida stod Raúl Castro.
        Utnämningen av Raúl Castro som president och Machado Ventura som förste vicepresident visar att den gamla generationen vill  behålla makten ytterligare en tid. Samtidigt innebär detta att de yngre ledarna får ytterligare tid att etablera sig hos kubanska folket innan det stora generationsskiftet kommer.
        Frågan är hur mycket Kuba kommer att kunna förändras med Raúl Castro  som president.
        Fidel Castro är fortfarande mycket närvarande. Från sjuksängen dirigerade han hela upplägget på gårdagens möte. Under sitt invigningstal lovade Raúl att rådfråga sin bror i alla besvärliga frågor.
        Samtidigt är det ett välkänt faktum att Raúl Castro är mer öppen för förändringar än sin storebror.
        Till skillnad mot Fidel inser dessutom Raúl att ekonomin måste reformeras.
Som försvarschef är det Raúl som sett till att den kubanska militären utvecklats till att bli den mest drivande kraften inom den kubanska ekonomin.
        Kuba kommer dock inte att gå lika långt som Kina med de ekonomiska reformerna. Närheten till USA gör att regimen då skulle spolas bort.
        Inte heller kommer det att bli aktuellt med några politiska reformer. Läget för de mänskliga rättigheterna blir desamma. Raúl Castro är visserligen mer villig att pröva nya vägar än sin bror. Men han är lika övertygad om att kommunistpartiet är det enda alternativet  för Kuba.

Analys publicerad i Aftonbladet måndag 25 februari

Under söndagen var världens blickar riktade mot den stora plenisalen i Palacio de Convenciones, Havanna.
       Kubas Nationalförsamling hade samlats för att utse ett nytt statsråd där rådets president blir statschef. Strax före klockan 21 svensk tid var det klart: Det blev som väntat Raúl Castro, 76.
      Dagen till ära var Raúl klädd i kostym. Han kom väl förberedd. Resultatet av omröstningen var ingen överraskning för någon.
      När allt summerats kommer vi att ha fått svar på flera frågor om den nya hierarkin, men i framtiden kommer vi framför allt att kunna se om det verkligen sker något med Raúls reformer av ekonomin.
      Samtidigt som Raúl Castro utsågs till ordförande utsågs José Ramón Machado Ventura, 77, till förste vicepresident, den position Raul haft tidigare. Denna utnäning ger en tydlig signal om att den gamla generationen vill fortsätta att behålla greppet om makten medan den yngre får ytterligare tid att etablera sig.
      De som väljs av nationalförsamlingen har fått Fidel Castros godkännande.
     Hans närvaro var mycket tydlig under mötet. Fidel Castro är kvar i bakgrunden som regimens ideolog. Han kommer att fortsätta att peka ut riktningen från sjuksängen. Några demokratiska förändringar kommer inte att ske.
      I måndagens utgåva av papperstidningen Aftonbladet kommer jag att göra en utförligare analys av den nya situationen.
    Jag diskuterar även läget i en radiointervju som finns i faktarutan här på aftonbladet.se

I dag recenseras min populärhistoriska bok Bayate i en större artikel av Petter Lindgren i Aftonbladet Kultur.
      Det är väldigt kul. Boken som kom ut kring årskiftet tar ju upp ett smalt ämne vilket gör det extra svårt att nå igenom mediebruset, om man säger så.
      För vem i dessa snabba digilatiserade tider har tid att intressera sig för att det fanns en svensk nybyggarkoloni för hundra år sedan i Kuba?
      Och hur kan man vara så totalt befriad från kommersiella hänsyn att man man skriver om det?
      Och dessutom ger ut den på eget förlag, eftersom alla vanliga förlag nuförtiden bara är intresserade av att ge ut böcker som säljer?
      Boken är nu i alla fall utgiven, tryckt i en liten exklusiv upplaga av TG Media Bokförlag strax före jul. Jo, det är jag som ligger bakom TG Media. Detta är skamlös reklam.
     Om du som läser denna nyhetsblogg till äventyr är intresserad av svensk emigranthistoria och/eller Kubas historia så är det enklast och billigast att beställa boken på nätet eller låna den på bibliotek.
    Här under rubriken Historia beställer du boken.
    En annan variant är förstås att gå via din vanliga nätbokhandel.
 

Första journalistjobbet efter några års studier och frilansande ute i världen fick jag på min lokaltidning Östra Småland i Kalmar.
      Det var den 1 juni 1985. Lokalredaktör i Högsby.
      Lokalredaktörens och utrikeskorrespondentens jobb liknar varandra. Journalistik fungerar ju likadant på alla nivåer. Det kan handla om bevakning av 7000 invånare i Högsby kommun eller 700 miljoner spansktalande.
     Grunden för all journalistik är ju att vara ute och tala med folk och beskriva deras vardag. Något som många verkar ha glömt bort i dagens digitaliserade värld.
     Här finns intervjun.

Fidel Castro avgår som president.
    Morgonen har varit kaotisk med smassor med nyhetsmedier som ringt för frågor, intervjuer, analyser och för att boka upp intervjuer.
    Först av alla var aftonbladet.se där jag tidigt i morse, innan frukosten, gjorde en radiointervju samtidigt som mina andra telefoner oavbrutet ringde. Intervjun ligger nu på Aftonbladets sajt.
    På nätet ligger nu också den diskussion som jag srax därefter deltog i på Sveriges Radio P1 Morgon. Ni som är i Finland kan även lyssna på ULE:s svenska riksnyheter.
    Flera lokalradiostationer har därefter intervjuer med mig under tisdagen liksom P4 Extra. På kvällen har det varit SVT Rapport och TV 8:s Världen i fokus. Om alla inslagen ligger ute på nätet vet jag inte. Här är i alla fall en länk till programmet Capuccino.
    Det har varit hektiskt och intressant. Som journalist har jag ju bevakat Kuba sedan 1980-talet och det är uppmuntrande att så många vill höra vad jag känner till och vilka slutsatser jag drar.
     Det visar också att min linje är uppskattad. Som Kubaexpert är jag oberoende. Kuba är ett journalistiskt uppdrag för mig, inget annat. Jag har aldrig haft någon politisk agenda, jag har aldrig varit lierad med någon av alla de grupper som ser Kubafrågan som sin.
    Under onsdagen blir det mer Kuba för mig i morgonsofforna hos SVT och TV4.
    Men viktigast av allt: Under tisdagseftermiddagen chattade jag med er, Aftonbladets nätläsare här på Aftonbladet. Chatten där ni ställde era frågor som nu ligger ute.
    Ni som har intresse av Kuba bör även läsa Fidel Castros personliga avskedsbrev.
   Missa inte att köpa papperstidningen på onsdag. Där kommer jag att skriva mer om den nya situationen i Kuba och om Fidel Castros avgång.
 

Exportsiffrorna för USA:s direkthandel med Kuba under 2007 har nu blivit klar. Totalt exporterade USA livsmedel för 437,7 miljoner dollar vilket motsvarar ungefär 2,8 miljarder kronor.
     Sedan åtta år tillbaka exporterar USA livsmedel och läkemedel till Kuba. USA är därigenom en av Kubas största handelspartners.
     Beslutet om att tillåta livsmedelsexport togs av George W Bush.  Visserligen har han gjort sig känd som en hård fiende till Kuba och i sin retorik talar han om att Castro ska svältas ut. 
     Men retorik och handling är som bekant olika saker. Livsmedelsexporten gynnar framför allt bönderna i Bushs hemstat Texas som härigenom kan bli av med sitt överskott.
     I Kuba liksom bland revolutionsvänner i Europa, finns en föreställningen om att USA stoppat all handel med Kuba. Ofta genomförs protester mot blockaden.
    Även i Kuba säger retoriken alltså något annat än verkligheten.
  
 

Nu kommenterar Fidel Castro för första gången det kommande presidentvalet i USA, som väntat har han inget till övers för framför allt de republikanska alternativen.
       Tio presidenter har genom åren gjort allt för att försöka få bort Castro men misslyckats. Om Fidel Castro överlever även George W Bush återstår ännu att se.