Det har nu gått en tid sedan Raúl Castro utsågs till Kubas president, samtidigt som José Ramón Machado Ventura utsågs till att ersätta Raúl Castro som förste vicepresident.
     I en tidigare kolumn som publicerats i Aftonbladet tar jag upp detta.
     Fidel Castro finns alltså fortfarande kvar i bakgrunden. I egenskap av ledare för kommunistpartiet behåller han den yttersta maktpositionen.
     Maktskiftet inom Statsrådet som skedde den 24 februari innebär flera förändringar inom maktpositioneringen inom regimen.
     Manchado Ventura har visserligen alltid haft en stark post i regimen genom sin tredjeposition i kommunistpartiets Politbyrå. Men han har ändå inte synts speciellt mycket i offentliga sammanhang. Nu syns han plötsligt var och varannan dag.
      Någon större förändring av den politiska situationen kommer inte att ske genom maktskiftet. Raúl Castro har i och för sig släppt några politiska fångar som varit svårt sjuka under sin tid som tillförordnad president, de utvisades till Spanien. Under sin tid som tf statschef har han även visat sig mer öppen för att lyssna på oppositionen och till skillnad mot tidigare har den kristdemokratiske oppositionsledaren Oswaldo Payá kunnat lämna ett dokument med förslag till reformer till parlamentet. Antalat politiska fångar minskar alltså. Kuba har även skrivit på FN:s deklaration för mänskliga rättigheter. Men någon politisk öppning ligger inte nära. Det finns ingen politisk frihet, mötesfrihet, pressfrihet eller åsiktsfrihet i Kuba. Polisen slår till med samma brutalitet som tidigare. Det är inte tillåte att fritt resa ut ur landet för kubaner.
   Det intressanta att studera nu för alla som har ett mer politiskt intresse av Kubas utveckling är därmed hur det går med Raúl Castros reformer. Om detta har denna nyhetsblogg skrivit tidigare. Reformarbetet innleddes som tidigare berättats med en uppmaning under slutet av 2007 till att alla kubaner att komma in med förslag om vilka reformer som kan göras.
     Det handlar om ekonomin för Raul. Framför allt är det jordbruket som han vet måste reformeras. Ett arbete pågår här redan och i och med att Raúls civila maktinflytande nu ökat så kan detta arbete ta ny fart. Raúl Castro inser att de privata jordbruket och kollektiven är enormt mycket mer effektivare än de stora statliga jordbruken. Efter flera års upprepade torrkatastrofer i centrala delen av landet är det även nödvändigt att effektivisera vattenförsörjningen.
   Det kommer nu att bli möjligt att överlåta obrukad mark som tillhör staten på kollektiv. Likaså ska privata enmansföretagare få en möjlighet att köpa utrustning legalt, visserligen för konvertibel valuta men ändå legalt. Nu tvingas den som vill ha specialprylar vända sig till den illegala svarta marknaden.
    En mycket intressant ekonomisk fråga som diskuteras livligt inom regimen är valutasystemet. det nuvarande systemet med kubanska pesos och konvertibla pesos är inte bra, om detta är alla medvetna. Men om denna överges måste det ske stora förändringar inom den centralsyrda kommunistiska marknadsekonomin.
     Att kubanerna nu fått möjlighet att köpa hemelektronik som tidigare varit förbjudet är dock i sammanhanget mindre omstörtande, även om det väckt störst internationellt intresse och tagits upp av media gång på gång under mars. De enda som har råd att köpa ny elektronik är ju de som har god tillgång till hårdvaluta, antingen för att de har släktingar utomlands eller goda kontakter inom regimen eller rör sig inom den svarta ekonomin.
     För denna grupp har det dessutom alltid varit möjligt att komma förbi dessa förbud, liksom förbjuden att äga västerlänska bilar och mobiltelefoner och paraboler som kan ta in utländska tv-sändningar.
    En desto större omvälvning är det faktum att kubaner snart kommer att kunna bo på  turisthotell i Kuba där betalningen sker i konvertibel valuta. Det pågår också diskussioner inom regimen om att slopa reseförbudet men ännu så länge är detta bara diskusioner.
    Fidel Castro finns som sagt var kvar i bakgrunden. Som en stabiliserande faktor och ideologisk ledare som ser till att revolutionen inte överges. Ingen vet hur länge han lever. Men historien har visat att gamla diktatorer kan hållas vid liv mycket länge.