Den stora snackisen efter OS i Peking. En usel förlorare sparkar ner domaren. Nu försvarar Fidel Castro det grova övergreppet. Tidigare har även Kubas hårdaste kritiker alltid erkänt att Kuba är en stor idrottsnation. Efter detta är det få utanför Kuba som har kvar dessa åsikter. (Fotot ovan är taget av bildbyrån AFP)

Det är välkänt att Fidel Castro har ett stort intresse för idrott. Faktum är att Kuba under de senaste femtio åren har styrts av en ”sportfåne”  som sett till att kubansk idrott fått enorma resurser vilket i sin tur resulterat i många medaljer.
      I sin senaste reflexion går nu Fidel Castro igenom alla orättvisor som drabbade Kuba vid OS i Peking (jag har tidigare vid många tillfällen skrivit om hans reflexioner, för den som inte känner till dem kallas de ibland för Castros bloggtexter).
     Värst av orättvisorna som drabbade Kuba var, skriver Castro i sin senaste reflexion, diskningen av taekwondo-stjärnan Ángel Valodia Mato som var, som han skriver, ”totalmente injusta”.
   Han skriver till och med att det var denna händelse som fick honom att skriva detta inlägg. Men han nöjer sig inte med att försvara Matos. Punkt för punkt radar Castro också upp andra orättvisor och mygel som han anser drabbade kubanska idrottsutövare i Peking. Det är korruption och maffiametoder som är förklaringen att det blev så få medaljer för Kuba, anser han.
    Castros inlägg har dock inte fått den effekt regimen väntat. Tvärt om. Det har lett till att många som tidigare gillade Fidel Castros reflexioner nu har börjat se med stor skepsis på Castros mentala tillstånd.
   Debatten rasar redan i den spansktalande världen i tidningar och bloggar. Den gamle revolutionären har blivit en dålig förlorare, heter det.
   En dålig förlorare är som alla vet det näst värsta folk vet.
   Det värsta folk vet är personer som använder våld när argumenten tryter.
   Matos spark mot domarens huvud är det värsta jag sett inom idrotten.