Egentligen är det underligt att ett litet fattigt land kan få den roll Kuba har i världen. Alla verkar ha åsikter. Ingen kan stå likgiltig inför Fidel Castro.
        Jag skrev utförligt i min förra kolumn och har även flera gånger tidigare varit inne på hur Fidel Castro nu allt tydligare visar att han vill ut på den internationella stora arenan. Fidel Castro vill åter spela rollen som talesman för tredje världen genom att mer eller mindre dagligen publicera sina reflektioner i Granma, vilket jag tidigare skrivit om. Dagligen låter numera Castro världen få veta sina synpunkter på de stora internationella problemen. Om Kuba skriver han däremot sällan…
        Kuba är visserligen sedan september förra året ordförande i den alliansfria rörelsen. Men som organisation har den föga inflytande. Snarare är det tack vare stödet från Hugo Chavez, och framför allt Venezuelas olja, Fidel Castro plötsligt ännu en gång på väg att bli den mest radikala vänsterns tyngsta röst i världen.
        Just nu är Nong Duc Manh, generalsekreteraren för Vietnams kommunistparti i Kuba. Han kom i går och passerar Kuba under sin rundresa i Latinamerika, för att återkomma till Kuba som sista station och då stanna längre. Kommunistregimen i Vietnam har tillåtit omfattande ekonomiska reformer, utan att för den skull släppa sin makt. Kina som stått modell har gått ännu längre. Den kubanska regimen biter sig däremot fortfarande kvar i den starkt centralstyrda ekonomin som visat sig vara så inneffektiv och fungera dåligt. Den socialistiska marknadsekonomin hålls hårt tuktad. Att följa Kinas väg helt är omöjligt, USA ligger för nära. Revolutionen skulle om ekonomin öppnades på vid gavel spolas bort myckat snabbt av en våg av kapitalism. Det vet naturligtvis Castro. Reformerna har därför fått stagnera och  utvecklats till en form av statskampitalism.
       Raúl Castro har visat sig mer öppen för reformer, han är mer pragmatisk än sin storebror. Han har offentligt sagt att ekonomin och framför allt jordbruket måste reformeras. Men så länge Fidel är kvar kan detta inte ske.
        Det vore spännande att få veta vad som sägs i Fidel Castros sjukrum när han om några dagar möter sin generalsekreterarkollega från Vietman. För han kommer nog aldrig att offentligt kommenta den politik Nong Duc Manh och hans parti har valt. I stället får vi fortsätta att läsa Castros reflektioner om tillståndet i världen.

Andra bloggar om: Kuba

Jag har tidigare i denna kolumn konstaterat att Fidel Castro funnit en ny roll i den kubanska regimen. Sedan en tid tillbaka låter han mer eller mindra dagligen publicera sina ”Reflexiones del Comandante en Jefe”,  långa texter där han ger sina synpunkter på aktuella frågor som miljöförstöringen, tillverkningen av brännbart alkohol av majs, kriget i Irak, klimatförändringen, stormaktsspelet, och, framför allt, USA:s skuld i allt.
       För den som är intresserad av att läsa hans långa retoriska reflektioner går det att gå in på tidningen Granma. Där på denna länk finns nu en hel serie med reflektioner, de går att få fram på engelska.
       Som jag tidigare skrivit har alltså Fidel Castro piggnat till ordentligt den senaste tiden. Det finns till och med uppgifter att han fått upp sin vikt till 80 kilo.
       Uppenbart är att Fidel Castro vill ta på sig en roll som redande figur för den latinamerikanska vänstern och även de kommunistiska rörelserna i övriga världen. För det kan man konstatera efter att ha läst Fidel Castros spalt en tid är att det alltid verkar vara de stora världsfrågorna han har synpunkter på.
       Att Kuba blockerar Sveriges förslag till gemensam linje mot alkoholkonsumtionen ligger helt i linje med Fidel Castros analyser. Sverige är nu styrt av en borgelig regering och därför, enligt den kubanska analysen. är Sverige en fiende. Likaså ligger det i linje med kubansk retorik att säga nej till en fråga med motiveringen att det finns värre problem i världen att ta itu med.
    I reflektionerna skriver Fidel Castro så gott som aldrig om det som sker i Kuba. Det är alltid de stora internationella frågorna han har synpunkter på. Lilla fattiga Kuba vill ha en stor roll i världen. Det är inte underligt att några av mina kontakter i Kuba som är mer regimvänliga luttrat konstaterar att ”Fidel verkar ha glömt  det kubanska folket, varför talar han inte direkt till oss.” Samtidigt konstaterar de kontakter i Kuba som är kritiska mot regimen att det ser ut att dröja innan det kan ske en förändring och ett öppnande. Fidel Castro finns kvar som en väktare av den fidelistiska revolutionen.
        Det är mycket som behövs göras i Kuba. Mänskliga rättigheter och demokrati är naturligtvis ständigt diskuterat utomlands. Men i Kuba är det främst den innefektiva ekonomin allt fler vänder sig mot.  Till och med Raul Castro konstaterade så sent som i december att det behövs ekonomiska reformer. Men så länge Fidel Castro finns kvar lever landet vidare i vaccum. Det kan bli så länge. Fidel är ju, som kubanerna brukar säga, av segt virke.

Andra bloggar om: Kuba

Det har nu gått en tid sedan jag startade denna blogg-kolumn och intresset har varit stort vilket gläder mig. Jag har fått en hel del mejl med frågor och synpunkter. Några har efterlyst en möjlighet till att kommentera. Just nu pågår dessutom en debatt inom bloggvärlden kring kommentarer från läsare.

Jag vill därför ännu en gång förklara varför jag stängt denna bloggkolumn för kommentarer. Vid presentationen av bloggen som finns på Bloggportalen redovisar jag att jag skriver denna blogg på min fritid, vid sidan av mitt ordinarie arbete. Jag har alltså ingen möjlighet att hålla sidan under uppsikt löpande. Det finns inte tid till detta.
     
Samtidigt har jag märkt att när det gäller just Kuba så är det väldigt många som har åsikter om detta lands system som de vill dela med sig, speciellt ihärdiga är de som aldrig varit där men som gett Kuba ett symbolvärde. Antingen som en revolutionärt positivt exempel, eller som en revolutionärt avskräckande exempel.

Jag har ingen politisk agenda med min bevakning av Kuba, för mig är bevakningen av Latinamerika en journalistiskt uppdrag.  Jag kan därför inte ägna en massa tid åt att kommentera olika anonyma påståenden om Kuba som bygger på önskningar eller förutfattade meningar i stället för fakta. Den som har synpunkter skickar ett mejl. Jag skriver mina kolumner för att svara på den efterfråga som finns på neutrala analyser om vad som sker i Kuba nu. Bloggkolumnen kan ses som ett svar på alla de frågor jag fått efter  publiceringen av min fackbok Kuba.

Jag har bevakat Kuba sedan mitten av 1980-talet då jag började jobba som journalist. Jag har varit i landet ett tjugotal gånger, kortare och längre besök och även varit bosatt där kortare perioder. Men framför allt  eftersom jag under en stor del av mitt liv varit bosatt i Madrid har jag alltid befunnit mig mycket nära Kuba som ju både geografiskt och kulturellt ligger närmare Spanien än till exempel länder som Argentina och Chile.

Samtidigt som jag har denna blogg skriver jag också en nyhetsblogg om Spanien. Länk till denna blogg här. Även den är stängd för kommentarer, på grund av tidsbrist.

Med detta har jag härmed gett svar på flera av de frågor jag fått på mejl. Fortsätt gärna att mejla. För den som vill läsa mer grundakta om Kuba hänvisar jag till min fackbok ”Kuba” som är aktuell, länk till info om boken här intill. Låna den på bibliotek, eller gläd en fattig författare och köp den. Den finns på alla nätbokhandlare.

Andra bloggar om: Kuba
      
 

USA:s besatthet av Kuba färgar av sig i två aktuella filmprojekt. Den nordamerikanske filmaren Michael Moore är i slutarbetet med filmen ”Sicko” som granskar det amerikanska läkemedels- och sjukvårdssystemet och Steven Soderberg är på väg att avsluta arbetet med sin dubbelfilm om Che Guevara som ska släppas nästa år. Båda dessa rutinerade filmherrar vet hur svårt där är att nå igenom mediebruset. Moore passade därför på att åka över till Kuba med ett gäng hjälparbetare som behövde vila upp efter sina upplevelser efter 11 september, vilket skildars i filmen. Moore riskerar därför nu dryga böter för att ha brutit mot USA:s blockad. Han lyckas därmed peka på flera orimligheter i USA:S politik samtidigt som han får uppmärksamhet för filmen.
    Soderberg har sedan lång tid tillbaka låtit information om sitt filmprojekt om Ernesto Che Guevara sippa ut för att väcka nyfikenhet och många revolutionsromantiker ser nu med spänning fram emot resultatet. Filmerna om Che Guevara ska som sagt var delas upp i två och har titlarna ”Guerilla”  och ”The Argentine”. Slutarbetet i det långa förberedelsen inleddes nu i maj med slutfilmning och filmerna ska enligt de informationer som finns vara klara för release under 2008. En filmaffisch har funnits sedan länge som synes här intill. Huvudrollen spelas av Benito de Toro men även Javier Bardem har en stor roll. Andra bloggar om: Kuba

Den åldrade kubanske ledaren ser ut att ha kvicknat till betydligt den senaste tiden. Se tidigare kolumner. Var och varannan dag låter nu Fidel Castro publicera långa reflektioner där han ger sin syn på skilda ämnen som Carriles-fallet, kapingsförsöket, klimatfrågan och revolutionens framtid.

Fidel Castro verkar alltså ha funnit sin plats som en för regimen stabiliserande faktor som finns i bakgrunden där han ser till att inga avvikelser sker från den Fidelistiska revolutionen. Gammal, sjuk och trött men ständigt närvarande med sina långa texter i Granma.

För oppositionen i Miami har Fidel CAstros närvaro skapat en situation som de inte alls har planerat för. De hade planerat för en plötslig död och kaos, nu kan i stället transitionen pågå i lugn takt medan Fidel Finns kvar i bakgrunden som en stabiliserande faktor

Andra bloggar om: Kuba

Fidel Castro och Hugo Chavez har träffats vid flera tillfällen sedan Castro blev sjuk förra sommaren. Däremot har Castro inte visat sig offentligt ännu utan fortsätter att regelbundet skriva sina proklamationer och reflektioner som publiceras i partiorganet Granma när han inte ringer upp Chavez för att i dennes tv-program ge sin syn på läget i världen. I dag den 11 maj publicerade Castro ännu en mycket lång text med sina tankar och reflektioner i Granma som nu studeras av alla kubanska och latinamerikanska revolutionärer.
Andra bloggar om: Kuba

Sedan åtalet mot den ökände internationelle terroristen Luis Posada Carriles lagts ner, har nu Kuba och Venezuela gemensamt vänt tid mot Washington med skarpa protester. Nyheten om att den 79-årige Carriles som suttit i husarrest i väntan på domstolsförhandling nu släppts på fri fot vid en domstol i Texas dominerar dessa dagar helt nyhetsflödet i Kuba och Venezuela. För någon dag sedan skrev jag en längre redogörelse om Carriles-fallet. Andra bloggar om: Kuba

Fidel Castro är visserligen allvarligt sjuk och gammal och trött men han är fortfarande på hugget. Redan för någon månad sedan tog han för första gången upp klimathotet i sina samtal med Hugo Chavez. Nu tar han nästa steg och ger sig in i debatten. I en stort uppslagen debattartikel i partiorganet Granma diskuterar Fidel Castro bland annat miljöförstöring, överbefolkning, klimathot. Där finns naturligtvis också kritik mot USA som har en ledande roll i den rovdrift som sker. Samtidigt påpekar han att den kubanska regeringen även är aktiva, hundratals experter samlas i Havanna för att diskutera problemet. Kubas ledare har alltid varit bra på att fånga upp nya strömningar inom vänstern och snabbt etablera sig som en av förgrundsfigurerna för de nya vikiga vänsterfrågorna. Det har han nu bevisat ännu en gång. Fidel Castros artikel finns på länken http://www.granma.cubaweb.cu/2007/05/08/nacional/artic03.html

Andra bloggar om: Kuba

Fidel Castro anklagar nu USA:s politiska ledning för att ha inspirerat till det våldsamma försöket att kapa ett flygplan och fly till Miami, vilket jag tidigare skrivit om. Castro kopplar kapningen direkt till Bush-administrationens beslut att låta den exilkubanske terroristen Luis Posada Carriles gå fri. (beslutet som var på väg att tas när detta skrevs togs slutgiltigt i domstol i Texas den 9 maj),

Därmed har kapningen plötsligt blivit en del i den ständigt pågående och hårda konflikten mellan USA och Kuba. Som utomstående iaktagare kan man förstås fundera över varför två så helt olika händelser måste kopplas samman för att skulden ska hamna på USA. Kapningsförsöket var en tragisk historia men hade naturligtvis inget att göra med USA. Den föregicks av ett brutalt mord av en kubansk officer som försökte stoppa de värnpliktiga från att fly.

Fallet Carriles är redan nu tillräckligt allvarigt utan att det behövs en hänvisning till kapningen för att världen ska ifrågasätta Bush-administrationens trovärdighet. För genom att ge en ökänd terrorist som Carriles en fristad i USA faller hela George W Bushs retorik om att världen måste enas mot terrorismen. Under hela sitt vuxna liv har nämligen Carrilles ägnat sig åt terrorhandlingar. I sin ungdom samarbetade han under några år med CIA som då aktivt bekämpade världskommunismen, men sedan nya vindar tagit över Vita huset fortsatte Carriles sitt korståg mot Castros Kuba på egen hand. Det västa terroristattentatet han begått skedde 1976 då han sprängde ett kubanskt plan som lyft från Venezuela mot Kuba. Alla 73 passagerare som fanns ombord dog. Carriles greps och satt sedan i venezuelanskt fängelse till 1985 då han lyckades rymma.

Under sin tid på fri fot fortsatte Carriles sedan sitt terrorkrig mot Kuba. Genom åren har han legat bakom en rad olika våldsamma attacker, bland annat en serie bombattentat mot turisthotell i Havanna som dödade en italiensk turist. Luis Posada Carriles har också legat bakom flera mordförsök mot Fidel Castro. Det mest kända skedde i Panama på hösten 2000 dit Fidel Castro då hade kommit för att närvara vid det Iberoamerikanska toppmötet. Planerna kunde dock avslöjas innan de hann sättas i verket och Luis Posada Carriles dömdes till ett långvarigt fängelsestraff. Men han behövde bara sitta fyra år i fängelse. I augusti 2004 beslutade Panamas dåvarande kvinnliga president, den konservativa Mireya Mororco att benåda fångarna som en av sina sista åtgärder innan hon avgick.

 Åtgärden ledde till en allvarlig diplomatisk kris mellan Panama och Kuba. Carriles kunde dock fly till USA där han nu får leva i husarrest samtidigt som såväl Venezuela som Kuba kräver att få honom utlämnad. Venezuela vill ställa honom för rätta för bombningen av flygplanet. Så länge Carriles är fri kommer alltså Bush-administrationens tal om enighet i kampen mot terrorism att eka mycket ihåligt för alla som känner till historien. Men om Bush valde att utlämna Carriles så skulle han få mäktiga exilkubanska intressen mot sig, han väljer därför att ta en fortsatt konflikt med Kuba och Venezuela. Andra bloggar om: Kuba

En grupp unga värnpliktiga soldater försökte under torsdagen fly från landet genom att först kapa en buss som skulle köra dem till flygplatsen för att där kunna fortsätta flykten med flyg. Från början hade de varit tre, men en av dem greps innan de nådde flugplatsen. Vid inledningen av flykten dödades en arméofficer som försökte hindra de tre. När den kapade busen nådde flygplatsen uppstod skottlossning mellan de två kaparna som var beväpnade med sina automatkarbiner och säkerhetsstyrkor som inringat flygplatsen. Det finns också uppgifter om att passagerare försökte hindra kapningen. De greps på flygplatsens vid terminal 2 (Havannas flygplats har tre terminaler, 1 är den nya stora som invigdes inför påvens besök 1998 och som används för internationell trafik, terminal 1 är den lilla terminalen som man åker till för att ta inrikesflyg och terminal 2 är terminalen därifrån flygen går till och från Miami för dem som har specialtillstånd, det vill säga huvudsakligen släktingar som får besöksvisum från USA beviljat, kubanska tjänstemän och diplomater). Min mening med denna blogg visserligen är inte att rapportera om händelsenyheter som arresteringar, frisläppanden, olyckor och dråp och liknande, det finns det nyhetstidningar som gör mycket snabbare. I högra hörnet av denna sida finns länkar till de mest läsvärda på spanska och engelska. Mina krönikor ska som sagt var kommentera och analysera de större sammanhangen i det kubanska samhället. I detta fall väcker dock kapningen många tankar och reflektioner som är värda att fundera över. De gripna unga männen kommer nsturligtvis att dömas till mycket stränga straff. De begick ett mord. De var klädda i sina uniformer och hade sina militära vapen vilket gör att de räknas som desertörer. Även för kapning finns också såväl livstid och till och med dödsstraff på straffskalan. Kapning är ett brott som äventyrar det allmännas säkerhet och därför är det omöjligt för USA och exilkubaner att internationellt kräva att kaparna ska släppas. Exakt vad som hände kommer aldrig att bli klargjort. Rättegången kommer inte att bevakas av en fri press. Snart kommer vi därför att ha två versioner om händelseförloppet som inledde det desperata kapningsförsöket. Garanterat kommer kritik att riktas från USA när domarna faller om det är dödsdomar men denna kritik kommer förstås att vara utan udd eftersom USA procentuellt sett verställer fler avrättningar än Kuba (USA och Kuba har dessutom ungefär lika stor del av befolkningen i fängelse, det vill säga ungefär 1 procent av befolkningen). Det man kan fundera över med anledningen av det inträffade är den desperation som dessa unga män visade. Hur långt måste man driva en människa för att hon ska göra något sånt här. Vad säger kapningen om Kuba?
Andra bloggar om: Kuba