Kubas revolution blir allt mer föråldrad, liksom dess ledare.
        Kubas president Raul Castro som tog över sedan hans storebror Fidel Castro blivit för gammal och sjuk är ingen ungdom, han fyllde 77 den 3 juni.
    Kuba-bloggen har under hela våren rapporterat om de ekonomiska öppningar som skett.
    Förändringarna sker sakta. Den gamla generationen revolutionärer har ingen brådska. De har långa tidsperspektiv som är opåverkade den gigitalisering som skett i övriga världen.
    Ingen i Kuba som tycker det är underligt att när Raul CAstro utlyser en ny partikongress och säger att den sker i slutet av året, så menar han inte slutet av 2008 utan slutet av 2009. Fram tills dess får världens politiska analytiker ge sig till tåls, på länken finns mer info om den gamle som nu styr Kuba.
  

Ny statistik visar att Kubas befolkning nu uppgår till 11.236.790 invånare.
        Till skillnad mot andra latinamerikanska länder har myndigheterna stenkoll på statistiken. Det ligger i regimens intresse att hålla koll på befolkningen.
        Siffroana visar att för tredje året i rad minskar befolkningen i Kuba.
       De ekonomiska svårigheterna är förklaringen till detta. Många unga kvnnor väljer att vänta med barn som de inte kan försörja. Samtidigt är det många unga kvinnor i fertil ålder som lyckas lämna Kuba, vilket leder till ännu färre födda i landet.
        Kuba är ett av få u-länder som har negativ befolkningskurva. Men till skillnad mot de andra u-länderna där befolkningen minskar är det inte krig, svält och oroligheter som ligger bakom detta i Kuba, utan den speciella situationen som råder. Ingten svälter ihjäl, men det är brist på allt. Alla får en utbildning, men de får inte satsa på sig själva.
     Regimen är naturligtvis medveten om den unga generationens grusade förhoppningar. Inget som händer i Kuba undgår Raúl Castro. Men förändringarna som genomförs är marginella. Visst, kubanerna får numera hyra bil och äga mobiltelefon och den som jobbar hårt får tjäna lite mer, men lönerna är ändå våldigt väldigt låga.
      Om utvecklingen fortsätter har Kuba 74000 färre invånare år 2025, samtidigt som antalet pensionärer som ska försörjas av samhället har ökat från 16,6 procent till 26 procent. Sverige står inför samma problem. Men Sverige är ett rikt land som producerar mobiltelefoner och bilar, Kuba är ett fattigt land som lever på den minskade sockerexporten, turismen och de pengar som emmiganter skickar.

Så är den klar, regissören Steven Soderberghs uppmärksammade och omdiskuterade dubbelfilm om revolutionären Ernesto ”Che” Guevara.
      Filmen som presenterades vid filmfestivalen i Cannes består av två delar som samanlagt är 4 timmar och 28 minuter lång. På biograferna kommer den förmodligen att delas till två visningar.
     Huvudrollen spelas av Benicio Del Toro. Bilden här intill kommer från pressmaterialet  från filmen.
      Kubabloggen har tidigare skrivit om filmprojektet. Från början var det meningen att den skulle släppas 2007, Che Guevara dödades ju den 9 oktober 1967 och med anledning av 40-årsjubileet av hans död var det stor fokus på Che över hela världen och i Kuba.
       I samband med jubileet publicerade denna blogg en större kolumn om Che som finns här.
       Men att Che-filmen släpps i år är formodligen ännu bättre tajming när det gäller att fånga uppmärksamhet och därmed publik.  Just detta år uppmärksammas ju 68-rörelsen. Det var ju under det radikala 1968 Che Guevara blev en symbol för den revolutionära vänstern.
         Kritiken har varit spittrad. Första delen upplevs som långsam och dessutom påpekar en del kritiker att den inte lyckas ge djup åt huvudpersonen. Andra delen däremot som huvudsakligen utspelas i Bolivas djungler anses vara en fascinerande skildring av Che Guevaras väg mot katastrofen.

Regeringen har  den 22 maj utsett Caroline Fleetwood till Sveriges ambassadör i Havanna, Kuba.  Caroline Fleetwood är för närvarande minister vid Sveriges ambassad i Brasilia. Tidigare har hon bland annat tjänstgjort på UDs Amerikaenhet och på presstjänsten, med Sveriges deltagande i världsutställningarna i Sevilla och Lissabon samt med handelsfrågor på UD och dåvarande Handelsdepartementet. Caroline Fleetwood tillträder hösten 2008 efter Christer Elm,  som  är ambassadör i dag.

Kubas president Raúl Castro har i sin roll som det kubanska kommunistpartiets andre sekreterare deklarerat att partiet ska hålla sin sjätte partikongress nästa år.
       Bilden här intill togs  tisdagen den 29 april när tillkänagivandet gjordes i samband med att partiets Centralkommité och dess ledande organ Politbyrån samlades i Havanna. Detta blogginlägg skrevs strax därefter.
        Raul Castro ger ännnu inget datum utan säger bara att det ska ske i slutet av andra halvan av 2009. Enligt partiorganet Granma kommer kongressen att hållas först i slutet av året, vilket betyder från mitten av oktober till mitten av december.
      Att kongressen hålls 2009 betyder att tillställningen kan kopplas till firandet av 50-årsjubileet av revolutionen. Datum och jubileum är viktigt för regimen då de kanutnyttjas i propagandan.
        Kongressen som får den officiella benämningen VI Congreso de Partido Comunista (PCC) skulle egentligen ha hållits för flera år sedan. Från början var meningen att kongresser skulle ske var femte år för att dra upp femårsplaner, enligt sovjetisk modell.
         Senaste kongressen hölls dock i oktober 1997. I samband med detta begravdes Che Guevaras kvarlevor som då hade förts tillbaka till Kuba. Denna nyhetsbloggs redaktör var då i Havanna och bevakade tillställningen för Aftonbladets räkning.
       Kubas kommunistparti är regimens verkliga maktorgan. Kongressen 2009 kommer alltså att få betydligt större betydelse för Kubas framtid än det nyligen genomföra regeringsskiftet där Raúl ersatte sin bror som president, och därefter bytte ut ministrar.
       Under sin tid som president och regeringschef har Raul Castro initierat flera ekonomiska reformer, vilka berättats om tidigare vid flera tillfällen i denna nyhetsblogg.
     Fidel Castro är fortfarande PCC:s förste sekreterare, eller generalsekreterare som det brukar skrivas på svenska. Uppenbarligen räknar regimen med att Fidel måste ersättas och nu är det spikat när detta sista steg i maktsiftet sker.
      Nu återstår förstås att Fidel Castro även lyckas hålla sig vid liv yterligare en tid. Han är svårt sjuk med svåra tarmproblem som inte vill läka.
     Under sitt tal vid Centralkommiténs möte förklarade Raúl Castro också att Kuba nu avskaffar verkställandet av dödsstraffet. Ett beslut som gör att Kuba vinner poäng mot sin arvfiende USA som  regelbundet verkställer avrättningar.
 

Under måndagen den 21 april samlades tio kvinnor från den oppositionella gruppen Las Damas de Blanco (Damerna i Vitt ) på Revolutionsplatsen utanför inrikesministeriet i Havanna.
        Kvinnorna är anhöriga till de män som greps i mars 2003. Fortfarande sitter  55 av de 75 oberoende journalister och regimkritiker som greps för fem år sedan fängslade. Deras fruar, mammor och systrar har gått samman i den löst sammansatta gruppen Las Damas de Blanco för att gemensamt kräva att deras nära och kära ska släppas. Kvinnorna ville även lämna över ett brev till president Raul Castro.
         Regimen svarade med att skicka ett tjugotal kvinnliga poliser som grep kvinnorna och bar ombord dem på bussar.
       Numera finns kameror överallt. Gripandet av de fredliga kvinnorna registredades således både på rörliga och fasta bilder som nu sprids över världen, likt den här ovan som togs av en spanjor och kablats ut av spanska bildbyrån EFE.
     Regimen avfärdade händelsen som  en  ”provocación contrarrevolucionaria”, kontrarevolutionär provokation.
     I min aktuella fackbok  ”Kuba” berättas utförligt om Damerna i Vitt och deras kamp.
      Kvinnorna är förtvivlade och ledsna. Männen de älskar är i dag i uselt skick efter att ha suttit inspärrade i fem år.
     Många av dem har blivit sjuka. Det är fuktigt, skitigt, hett och med allmänt dåliga hygieniska förhållanden. Det enda de får att äta är ris och bönor.
   
Tillägg 2 maj:
Den svenska ledarskribenten Per Gudmunson från Svenska Dagbladet befann sig i Havanna vid tillslaget mot Damerna i Vitt. Den 2 maj skrev han om händelsen på SvD:s ledarsida, artikeln finns på denna länk.
    SvD:s ledarsida har även publicerat en engelsk översättning av det brev Damerna i Vitt ville lämna över till Raul Castro, det finns på denna länk.

Kubaner spanar på nya mobiler i Havanna, i en av de trettio mobilbutiker som öppnade i måndags den 14 april. Foto: AP

Från i måndags har även kubaner på Kuba rätt att ha egna mobiltelefonabonemang.
    Intresset för den nya reformen är stort i detta land där det alltid varit problem med telefonlinjer.
       Av de ungefär tvåhundra tusen mobiler som finns i Kuba i dag har en stor del använts av kubaner.
     Hittills har dock dessa kubaner tvingats ha sina mobilabonnemang indirekt, via en utländsk medborgare. Exilkubaner med utländskt pass, latinamerikaner och spanjorer och italienare som rör sig mycket i Kuba har stått för abonemanget, räkningen har betalats av kubanen som även fått ge en del för besväret.
    Där det finns pengar att tjäna går det alltid att hitta en väg förbi ett förbud i Kuba.  Men speciellt vanligt har detta förhavande med överlåtna mobiler varit i familjerelationer och kärleksrelationer.
    De flesta av de ekonomiska reformer som Raul  Castro nu genomför kan visserligen bara utnyttjas av en liten bråkdel av befolkningen. Det vill säga den lilla priviligerade grupp som har gott om hårdvaluta.
     Men reformerna är ändå ett steg mot en mer öppen ekonomi. Raul Castro inser att det är nödvändigt med ekonomiska reformer om regimen ska kunna sitta kvar vid makten.
      Världen följer också med spänning allt som sker i Kuba sedan Raúl Castro tog över styret.  Lönen som tidigare varit lika kommer att bli olika och en valutareform är att vänta. Men den stora reformen  som står på tur är en uppluckring av de mycket hårda utreserestriktionerna som i princip innebär ett reseförbud för vanliga kubaner.
   Politiskt har dock utrymmet inte ökat. Regimen har dock i vissa tillfällen efterlyst kritik, men missnöjesyttringar är lika bannlysna nu som tidigare.  
    Samtidigt som Castroregimen öppnar för vissa ekonomer inom ekonomin behåller den alltså sin totala kontroll över politiken. Den inre demokratiska oppositionen har lika svårt nu som tidigare att nå ut med sina budskap.
      Fidel Castro finns kvar i bakgrunden. Senaste gången han visade sig officiellt för en utomstående var för några dagar sedan då han besöktes vis sjuksängen av brasiliens president Lula. Lula tog då det foto på Fidel Castro som finns här inedan och som nu offentliggjorts av kubansk tv.

Som tidigare tagits upp i denna spalt pågår reformarbetet för fullt i den nya regeringen som leds av Raúl Castro.
     Jordbrukets reformering är den stora frågan och hur det lyckas är avgörande för Kubas framtid. Ungefär 50 procent av den statliga jorden brukas inte. Ungefär 80 procent av livsmedlen importeras. Ett resultat av katastrofalt usel centralekonomisk styrning.
     Nu ska jorden delas ut. Nu ska det bli möjligt för driftiga bönder att börja producera livsmedel och tjäna pengar om de arbetar hårdare. Men som jag skrivit om redan så är det inte detta utan de små reformerna som väcker störst uppmärksamhet utomlands.
    Under Raúl Castros ledning har ett stort antal, som de kallas, ”absurda förbud” plockats bort. I denna nyhetsblogg har tidigare rapporterats om att det sedan sista mars är möjligt för kubaner att bo på hotell och hyra bil i Kuba.
    Sedan en tid tillbaka har det varit möjligt att köpa elektronik och nya prylar i statliga butiker.
    Att det nu även blir möjligt för kubaner att teckna ett eget mobilabonnemang är ytterligare ett av dessa små reformer som egentligen inte innebär någon större förändring.
     Redan tidigare har kubaner som har haft hårdvaluta (konvertibla pesos) och kontakter kunnat skaffa mobil genom ett indirekt abonnemang via utlänning. Likaså har de kunnat skaffa de prylar de velat om de bara haft råd.
    Men snittlönen för en kuban är inte mer än 250 pesos vilket motsvarar ungefär en svensk hundralapp. Det räcker inte långt. För den stora skillnaden med reformerna är att det nu blir staten som tar hem vinsterna från handeln med prylar, inte svartabörs-hajar.
     Hela världen följer just nu vad som händer i Kuba. Minsta lilla rykte blir en stor nyhet. Alla söker också bevis på att förändringar är på väg. Små förändringar slås upp till stora.
   Att ekonomin reformeras var väntat. Att dessutom ett mindre utrymme för kritik har öppnats är inget nytt, det har skett gradvis sedan Raul Castro tog över.
     Men jag upprepar igen vad jag skrivit tidigare: Några politiska förändringar är dessvärre inte på gång.
      Inte ännu i alla fall.

Det har nu gått en tid sedan Raúl Castro utsågs till Kubas president, samtidigt som José Ramón Machado Ventura utsågs till att ersätta Raúl Castro som förste vicepresident.
     I en tidigare kolumn som publicerats i Aftonbladet tar jag upp detta.
     Fidel Castro finns alltså fortfarande kvar i bakgrunden. I egenskap av ledare för kommunistpartiet behåller han den yttersta maktpositionen.
     Maktskiftet inom Statsrådet som skedde den 24 februari innebär flera förändringar inom maktpositioneringen inom regimen.
     Manchado Ventura har visserligen alltid haft en stark post i regimen genom sin tredjeposition i kommunistpartiets Politbyrå. Men han har ändå inte synts speciellt mycket i offentliga sammanhang. Nu syns han plötsligt var och varannan dag.
      Någon större förändring av den politiska situationen kommer inte att ske genom maktskiftet. Raúl Castro har i och för sig släppt några politiska fångar som varit svårt sjuka under sin tid som tillförordnad president, de utvisades till Spanien. Under sin tid som tf statschef har han även visat sig mer öppen för att lyssna på oppositionen och till skillnad mot tidigare har den kristdemokratiske oppositionsledaren Oswaldo Payá kunnat lämna ett dokument med förslag till reformer till parlamentet. Antalat politiska fångar minskar alltså. Kuba har även skrivit på FN:s deklaration för mänskliga rättigheter. Men någon politisk öppning ligger inte nära. Det finns ingen politisk frihet, mötesfrihet, pressfrihet eller åsiktsfrihet i Kuba. Polisen slår till med samma brutalitet som tidigare. Det är inte tillåte att fritt resa ut ur landet för kubaner.
   Det intressanta att studera nu för alla som har ett mer politiskt intresse av Kubas utveckling är därmed hur det går med Raúl Castros reformer. Om detta har denna nyhetsblogg skrivit tidigare. Reformarbetet innleddes som tidigare berättats med en uppmaning under slutet av 2007 till att alla kubaner att komma in med förslag om vilka reformer som kan göras.
     Det handlar om ekonomin för Raul. Framför allt är det jordbruket som han vet måste reformeras. Ett arbete pågår här redan och i och med att Raúls civila maktinflytande nu ökat så kan detta arbete ta ny fart. Raúl Castro inser att de privata jordbruket och kollektiven är enormt mycket mer effektivare än de stora statliga jordbruken. Efter flera års upprepade torrkatastrofer i centrala delen av landet är det även nödvändigt att effektivisera vattenförsörjningen.
   Det kommer nu att bli möjligt att överlåta obrukad mark som tillhör staten på kollektiv. Likaså ska privata enmansföretagare få en möjlighet att köpa utrustning legalt, visserligen för konvertibel valuta men ändå legalt. Nu tvingas den som vill ha specialprylar vända sig till den illegala svarta marknaden.
    En mycket intressant ekonomisk fråga som diskuteras livligt inom regimen är valutasystemet. det nuvarande systemet med kubanska pesos och konvertibla pesos är inte bra, om detta är alla medvetna. Men om denna överges måste det ske stora förändringar inom den centralsyrda kommunistiska marknadsekonomin.
     Att kubanerna nu fått möjlighet att köpa hemelektronik som tidigare varit förbjudet är dock i sammanhanget mindre omstörtande, även om det väckt störst internationellt intresse och tagits upp av media gång på gång under mars. De enda som har råd att köpa ny elektronik är ju de som har god tillgång till hårdvaluta, antingen för att de har släktingar utomlands eller goda kontakter inom regimen eller rör sig inom den svarta ekonomin.
     För denna grupp har det dessutom alltid varit möjligt att komma förbi dessa förbud, liksom förbjuden att äga västerlänska bilar och mobiltelefoner och paraboler som kan ta in utländska tv-sändningar.
    En desto större omvälvning är det faktum att kubaner snart kommer att kunna bo på  turisthotell i Kuba där betalningen sker i konvertibel valuta. Det pågår också diskussioner inom regimen om att slopa reseförbudet men ännu så länge är detta bara diskusioner.
    Fidel Castro finns som sagt var kvar i bakgrunden. Som en stabiliserande faktor och ideologisk ledare som ser till att revolutionen inte överges. Ingen vet hur länge han lever. Men historien har visat att gamla diktatorer kan hållas vid liv mycket länge.

I en stort uppslagen debattartikel i Expressen utpekas jag som kommunist och Castrovän.
       Det är ett skrattretande påstående. Men anklagelserna är också allvarliga då de har syftet att misskreditera mig i min yrkesroll och min trovärdighet som journalist. Därför skrev jag ett genmäle på artikeln.
         Bakom anklagelserna mot mig står högerdebattören Mae Liz Orrego Rodríguez. Liksom radikala vänsterdebattörer som tidigare försökt stoppa mig i min yrkesutövning med sina falska anklagelser försöker hon nu göra detsamma.
           Anledningen till att jag utmålas som kommunist och lögnare av Orrego Rodríguez är det jag skrivit om Fidel Castros avgång i Aftonbladet. Mina slutsatser anklagas för att vara kränkande.
         I artikeln som Orrego Rodríguez refererar till skrev jag att Raúl Castro skulle ta över presidentposten. Jag slog också fast att maktskiftet är planerat sedan länge av Fidel Castro. Det skulle inte ske någon demokratisering på Kuba.
         Artikelns slutsats var: ”Fidel Castro kommer fortfarande att finnas kvar i bakgrunden som ideologisk ledare.”
         Under söndagen visade det sig att min analys var 100 procent korrekt. Raúl Castro blev president. Någon förändring skedde inte heller. Från sjuksängen dirigerade Fidel Castro hela upplägget.
        Samma dag Orrego Rodríguez publicerade sin debattartikel hade jag en ny artikel i Aftonbladet om det som hänt under söndagskvällen. I analysen som också finns i denna nyhetsblogg skriver jag om vad maktsiftet betyder för Kuba.
        Det som framför allt retat Orrego Rodríguez är dock inte att jag hade rätt i mina analyser. Det hon verkligen avskyr är att jag intervjuat Fidel Castro. Och att jag, eftersom det var den sista svenska intervjun han gav, har berättat om detta möte i ett flertal svenska massmedier. Det tycker hon är både kränkande och idealiserande.
       Intervjun med Fidel Castro publicerades ursprungligen i Aftonbladet. Den finns även med i min fackbok om Kuba. Den som läser boken inser att det inte handlar om någon idealisering.
       Det krävdes månaders jobb för att få intervjun. Jag flög till Porto två gånger. Allt var osäkert in i det sista. Men det var det värt. Castro är en fascinerande historisk gestalt, en diktator som har mycket på sitt samvete. Han är därför ett eftertraktat intervjuobjekt för alla journalister, speciellt vi som har den spansktalande världen som bevakningsområde.
      Jag försökte vid samma tid även få en intervju med Augusto Pinochet.  Han är också en fascinerande historisk person, en annan av Latinamerikas diktatorer med mycket på sitt samvete som jag hade velat ställa många frågor till. Men den intervjun lyckades jag inte ro hem.
       Jag anser att det är en journalists plikt att tala med alla sidor. Också när det handlar om Kuba. Det enda sättet att få veta vad som sker i Kuba är ju att tala med alla. Som journalist måste man hålla sig till fakta. Man kan inte gissa och tycka.
        Under de år jag bevakat Kuba har jag därför intervjuat samtliga ledande representanter för den kubanska oppositionen.
        Men jag har även intervjuat samtliga ledande personer inom den kubanska regimen. En av dessa är Fidel Castro.
         Det som gör att man bara kan sucka över Orrego Rodríguez inskränkthet är att jag var en av de första dagstidningsjournalisterna som rapporterade om det ökade förtrycket i Kuba efter Sovjetunionens fall.
          Året var 1990 och jag jobbade då som frilanskorrespondent för nyhetsbyrån FLT (Förenade landsortstidningar) och reste då runt några månader i Kuba. Reportageserien berättade om förföljelse av oliktänkande, matköer och en utbredd hopplöshet, korruption och prostitution. Allt avfärdades den gången som högerpropaganda av vissa vänsterdebattörer. Artiklarna var ju publicerade i borgerliga landsortstidningar som var anslutna till FLT.
          Ännu värre har attackerna från vissa representanter från den radikala vänstern blivit när jag intervjuade de ledande gestalterna inom den kubanska oppositionsrörelsen Proyecto Varela, de flesta av dem fängslade i dag. Likaså när jag skrev om Damerna i vitt. Mina artiklar då sågs som en politisk gärning som definitivt gjorde mig till en oavlönad CIA-agent i Castrovännernas ögon.
        År efter år har jag skrivit om vad som sker i Kuba. Jag har berättat om förföljelsen av oliktänkande, fängslanden och intervjuat oppositionella.
         Och nu har jag alltså blivit anklagad för att vara kommunist  och Castroanhängare och en idealiserande debattör.
        Vadå debattör?
        Jag är journalist.
        Kuba är ett journalistiskt uppdrag för mig. Inget annat.
       Jag har aldrig haft någon politisk agenda, jag har aldrig varit lierad med någon av alla de grupperingar som ser Kubafrågan som sin. Kuba är för mig bara ett av flera spansktalande länder som jag bevakar.
      Men i och med att jag varit där så mycket under så många år, granskat, studerat och följt landets utveckling så nära, under så lång tid, och skrivit så mycket och intervjuat så många olika sorters källor har jag blivit expert.
      Många gånger under dessa år har jag förstås funderat på att ge upp Kuba. Låta vänstern och högern fortsätta slåss i fred.
      Lämna Kuba åt sitt öde.
      Att ägna sig åt Kuba är väldigt utmattande. Såväl kubanska myndigheter och vänskapsorganisationer, som exilkubanska organisationer och fristående Castrofiender har svårt att acceptera att det finns en oberoende svensk journalist som bevakar Kuba utan att ha politiska avsikter. Båda sidor delar nämligen uppfattningen: ”Är man inte med oss, så är man mot oss.”
      Men lika lite som stalinisterna och revolutionsromantikerna har lyckats tysta mig tidigare ska Orrego Rodríguez och reaktionära högerkrafter lyckas tysta mig nu.
      Jag kommer att fortsätta att granska och skriva om Kuba.
      Som oberoende journalist tror jag på det fria ordet.
     
TILLÄGG 28 FEB:
 Jag är ingen debattör. Jag är inte vänster. Jag är inte höger. Jag vill inte debattera. Jag är journalist och författare och hispanist.
      Uppenbarligen har detta slutligen börjat tränga in hos Orrego Rodriguez. Torsdagen den 28 februari gjorde hon en så kallad halv pudel i en artikel på Sidan 4 i Expressen och tog tillbaka och tonade ner sina tidigare anklagelser mot mig.
     Men fortfarande fattar hon inte att det är skillnad på debatt och journalistik, på åsikter och fakta, på förhoppningar och analys.
     Och att en svensk oberoende Kubakännare som har källor i alla läger och regelbundet är i Kuba kan ha bättre fakta om det politiska läget i Kuba, än en exilkuban som är förblindad av sitt hat till Castro.