Compay Segundo, 100 år sedan han föddes. Foto:THOMAS GUSTAFSSON

I helgen hade Compay Segundo fyllt 100 år om han fortfarande hade fått leva, han dog för fyra år sedan.
     Compay, vars egentliga namn var Máximo Francisco Repilado Muñoz, föddes i Siboney den 18 november 1907. Han dog i Havanna den 14 juli 2003.
     Under slutet av det dekadenta 50-talet uppträdde Compay på nattklubbar i Havanna och hade säkerligen slagit igenom stort internationellt om inte revolutionen kommit.
      Men i stället hamnade han i kylskåp. Hans musik som så många i dag förnippar med Kuba ansågs plötsligt vara borgerlig och reaktionär. Compay tvingades försörja sig genom att rulla cigarrar.
     Det dröjde till 1996 innan han återupptäcktes av världen. Sovjetunonens upplösning hade då tvingat Kuba att överge sin sovjetvänliga kommunism och i stället övergå till den nya kubanska form av socialistisk kapitalism som landet i dag följer.
     Därmed kunde den amerikanske musikern Ry Cooder få tillstånd att resa til Kuba för att spela in en skiva. Ett fåtal gamla musiker från den kubanska musikens guldålder var då fortfarande i livet.  Ry Cooder samlade dem och tillsammans spelade de sedan in den fantastiska skivan Buena Vista Social Club, namngiven efter klubben i Havanna där de hade uppträtt under sin ungdom.
     Resten är historia, som det heter. När skivan kom ut 1997 var Compay 90 år och fick sitt stora internationella genombrott.
        Största hiten var låten  ”Chan Chan” som Compay plockat fram ur byrålådan där den legat sedan 70-talet då han skrivit den. Nu spelas denna musik av revolutionsromantiker över hela världen. Tiderna förändras.
     Jag hade förmånen att träffa Compay Segundo medan han var i livet, jag gjorde en stor personintervju med honom för Aftonbladet.
     Det var en fantastisk story han berättade. Jag har med den i sin helhet i min bok ”Kuba”.
     Det jag minns tydligast så här i efterhand är att trots att tiden började gå ifrån Compay var han inte bitter. Tvärt om. Han var lycklig över att han ändå, trots allt, äntligen fick spela sin musik och så kunde han ju fortfarande uppleva allt som var vktigt i livet.
    Vad är då viktigast i livet? frågade jag.
    – Kärleken, svarade han och tog ett eftertänksamt bloss på cigarren.
    – Kvinnorna och kärleken. Det är kärleken som är musiken.

I veckan fick USA:s president George W Bush mycket skarp kritik under en hearing i USA:s kongress för sitt sätt att sköta den så kallade Carriles-affären.
      Luis Posada Carriles är en ökänd terrorist som är ansvarig för att ha spräng ett civilt passagerarplan i luften 1976 under en flygning mellan Venezuela och Kuba, 73 människor dog i attentatet.
      Sedan en tid tillbaka finns Carriles i USA där han nu lever i frihet i Miami. Han greps tidigare av polis i USA och satt en tid i husarrest. När han greps hade han precis släppts ut från fängelset i Panama där han suttit fängslad sedan han försökt mörda Fidel Castro under ett statsbesök.
       Såväl Kuba som Venezuela vill få honom utlämnad för att ställa honom inför rätta, men fått nobben. Jag har tidigare skrivit om detta fall här i Kubabloggen.
       Bushs politik i fallet Carrilles sänker naturligtvis all trovärdighet till hans uppmaning om att världen måste stå eniga mot terrorismen. Det konstaterade också de mycket kritiska kongressledamöterna, samtliga från demokraterna.
      I Kuba hålls fallet Carriles ständigt aktuellt av regimen då det kan användas i propagandan för att visa hur djävligt USA är mot Kuba. Därför har det inte det faktum att det finns en mycket stark opinion mot Bush i fallet tagits upp. Inte heller får kubanerka veta att fallet nu aktualiserats på nytt i USA.
       Det passar alltså inte Castroregimen att låta folket få veta att det pågår livliga debatter runt om i välden. Att det finns utrymme för såväl vänster som högern att fritt sprida sin uppfattning.
      Inte heller är den häftigt uppblossade konflikten mellan Venezuela med Spanien bekväm för Castro. Jag har skrivit om denna konflikt i Spanienbloggen.
      Fidel Castro gillar och kommer bra överens med kung Juan Carlos. Dessutom är han halvspanjor och står kulturellt och känslomässigt väldigt nära Spanien, Kuba var ju en del av Spanien ända fram till 1898 och därefter hade Kuba en massiv invandring från Spanien. Castros pappa kom från Spanien.
      Samtidigt är Castro tvungen att stödja sin allierade Hugo Chavez. I den nya vänsterkoalition som skapats i Latinamerika står ju Kuba som ideolog medan Venezuela står för ekonomin, Nicaragua, Bolivia och Ecuador är anhängarna som hänger på.
      För att komma undan sitt dilemma har Castro valt att rikta sin kritik mot EU och framför allt USA som anklagas för att suga ut Latinamerika, medan spanske kungen lämnas utan kritik.
      Castros krönika om Iberoamerikanska mötet finns på denna länk.
       Trots sin svåra sjukdom visar alltså Fidel Castro att han fortfarande är en mästare på att balansera sig genom svåra hinder och att han alltid lyckas vända kritiken mot USA. Genom att alltid hålla konflikten med USA i liv kan kubanernas kritik vändas utåt.

De senaste veckornas hårda regnoväder och den tropiska stormen Noel har skördat ett dödsoffer i Kuba.
            Samtidigt har 22 000 famijer fått sina hus förstörda. Noel har orsakat skador för 499 miljoner dollar, enigt officiell statistik.
        Även delstaten Tabasco i Mexiko har drabbats väldigt hårt av tropiska oväder och fortfarande saknas många människor.
      Till skillnad mot de flesta andra länder i regionen så är dödsfallen få i Kuba på grund av tropiska oväder.
       Värst är det för invånarna i Haiti eller USA när de tropiska ovädren slår till. Den fruktansvärda orkanen Dennis 2005 skördade till exempelvis tusentals liv när den svepte över Haiti, men i Kuba dog endast 16 människor under samma oväder, trots att förödelsen var densamma.
       Och i USA lämnade civilförsvaret, trots flera dagars förvarning, alla dem som saknade biljettpengar och bilar åt sitt öde när orkanen Katarina svepte in över New Orleans i augusti 2005. Många dog. Många förlorade allt de hade. Mer än två år senare står Vita Huset lika passivt.
     Man kan alltså vara kritisk till de kubanska myndigheternas kontroll över medborgarna. Jag är en av dem. Men när det gäller att rädda liv har Kuba visat sig vara överlägset alla andra länder i regionen, även den betydligt rikare och större grannen USA. När förvarningen kommer evakueras alla. Staten hjälper sedan de drababde att starta om.
    Tropiska oväder och cykloner bildas efter sommaren långt ute i Atlanten när vattentemperaturen i de översta 50 metrarna stiger över 26,5 grader. De senaste årens temperaturhöjningar i världen har därför lett till att orkanerna blivit allt mer vanliga och även allt mer våldsamma.
    För Karibien (där Centralamerika, Mexiko och Florida räknas in) har alltså klimatförändringarna redan satt tydliga spår. Höstens oväder har bara börjat
  

Till stor överraskning för Washington har kubanerna fått ta del av George W Bush åsikter om Kubas framtid.
        För första gången på fyra år höll George W Bushs häromdagen ett långt tal som han helt inriktade på USA.s Kubapolitik (talet refererades på ledarsidan i  Svenska Dagbladet fredagen 26 oktober).
        Nu har alltså Castroregimen svarat. Detta skedde genom att man redan under torsdagskvällen sände en sammanfattning av Bushs tal i kubansk tv och i fredagens utgåva av Granma fanns sedan talet publicerat. Där fanns naturligtvis också den kubanska regimens svar, levererat av utrikesminister Felipe Pérez Roque .
      Texterna finns både på spanska och engelska för den som är nyfiken att läsa och skaffa sig en egen uppfattning om konflikten.
       Under tiden ni gör detta sitter många i Washington och funderar över vad den nya strategin innebär. Tidigare förtegs allt som kom från USA.
      Uppenbarligen är det så att Raul Castro inser att eftersom alla kubaner ändå förr eller senare kommer att få reda på vad Bush sa, så är bättre att vara öppen och då även kunna svara direkt.
     Det första Raul Castro gjorde när han tog över styret var att ersätta tidigare informationsansvariga med nya trogna medarbetare. Därefter har vi som följer Kuba kunna se en helt ny strategi bakom regimens mediepolitik jämfört med för ett år sedan. I dag vet regimen hur man ska göra i den nya tidens informationssamhälle.

Söndagen den 21 oktober var det kommunalval i Kuba.
        På bilden syns Raul Castro lägga sin röst i sin vallokal. För ovanlighets skull är Raul Castro klädd i den vita traditionella kubanska långskjortan.
        Sedan Raul tog över ansvaret för Kubas styre har han allt mer övergått från att vara en general till att bära upp rollen som tillförordnad statschef. Kubas kritiker har genom alla år enkelt kunnat klassificera Kuba som en militärdiktatur. Regimens alla högsta ledare har ju alltid har haft uniformer på sig.
      Fidel Castro har sedan länge gått över till träningsoverall medan  Raul Castro nu alltså  även han tagit av sig uniformen och börjat bära vit skjorta. Vem vet, snart lär vi se honom i slips till och med. Det betyder naturligtvis inte att Kuba blivit mer demokratiskt, men det kan ge en signal om att regimen efter snart 50 år mer och mer är på väg att lämna det militära stadiet för att bli teknokratiskt.
      Kuba håller regelbundet val med 2,5 års intervall till landets 169 kommunala församlingar. Var femte år hålls val till de stora provinsförsamlingarna och det nationella parlamentet. 
     Samtliga kandidater som får ställa upp måste vara godkända av det kubanska kommunistpartiet PCC. Detta gör att valet inte klassas som demokratiskt av internationella valobservatörer.
     Under tisdagen meddelades att 8 174 351 väljare deltagit, vilket är 95 procents deltagande. Enligt valobservatörerna är dessa siffor inte säkra.
     Att uniformen hängs in i garderoben på valdagen ändrar inte detta. I Kuba finns ingen politisk frihet, ingen mötesfrihet, tryckfrihet eller frihet att organisera fria fackföreningar, partier eller andra organisationer.
       Den kubanska regimen anser förstås att valen är demokratiska och att Kuba är en demokrati. Alla kubaner som är över 16 år har nämnligen rösträtt i dessa val. På denna länk redovisas den kubanska regimens syn i en artikel som är översatt på engelska.
     Kritikerna anser å sin sida att de kubanska valen är ett rent skämt. Här redovisar regimkritiker sina argument för detta i en artikel som publiceras i Miami Herald.
     Och Fidel Castro? En av dem som röstade i valet i söndags var Fidel Castro, som dock på grund av sin sjukskrivning fick göra det från sjuksängen. I samband med detta lämnade han dock en deklaration där han som väntat kritiserar George W Bush för hans Kubapolitik. Den som kan spanska och är nyfiken på att ta del av kubansk retorik kan läsa hans deklaration på denna länk.

Fidel Castro och Hugo Chávez har ännu en gång träffats för långa överläggningar i Havanna.
          I samband med mötet mellan de båda revolutionärerna sändes en tv-video som skildrade de båda revolutionärernas möte. Under måndagen las filmen ut på den kubanska partiorganet Granmas hemsida.
         På bilden som är från mötet diskuterar Castro och Chaves läget i världen. I samband med mötet gjordes nya överenskommelser mellan de båda länderna. Kuba fortsäter att skickar läkare och medicin till Venezuela, Venezuela i sin tur svarar för Kubas energiförsörjning.
        Den som följder denna blogg vet att Castro och Chávez brukar mötas regelbundet. Den som följer latinamerikansk politik vet att Chavez närmar sig Kuba allt mer politiskt.

Med högtidliga ceremonier och tal hedrades Ernesto ”Che” Guevara i Kuba. Den centrala akten hölls på Plaza Ernesto Guevara i Santa Clara inför en samlad grupp revolutionsledare med ett tal av Raul Castro som firandets höjdpunkt.
            Fidel Castro visade sig inte. Men från sin sjuksäng lär han sitt folk ta del av en krönika där han skriver om sin vän. Castros kolumn publicerades i måndagens Granma som var ett specialnummer om Che Guevara.
             I Sverige liksom en stor del av världen uppmärksammas 40-årsdagen av Che Guevaras död dessa dagar. I Aftonbladet berättar jag utförligt om Che Guevara. Där finns dessutom ett bildspel.
            Under måndagen intervjuades jag även under ett tiotal minuter i P4 Extra med anledning av jubileet.

Den klassiska bilden i original. Det svartvita porträttet på Che Guevara togs den 5 mars 1960 av fotografen Alberto Díaz Gutiérrez, eller Korda som var hans artistnamn. Kordas bild gjorde Che till en symbol för alla revolutionsromantiker. Som synes är detta den obeskurna bilden i original.

Ernesto Che Guevara var en idealistisk och kompromissovillig revolutionär som var övertygad om att en annan värld var möjlig. Han var den intellektuelle som till skillnad mot så många andra kommunister valde handling i stället för retorik.
        Tidigt i gryningen den 8 oktober 1967 omringades och tillfångatogs Che Guevara och hans gerillagrupp i Bolivia. När de bolivianska officerarna insåg vem de fångat fördes Che Guevara och hans kamrater till den lilla byn La Higuera där skolbyggnaden gjordes om till fängelse. Förhören och tortyren varade under ett dygn. Sedan sattes Che Guevara på en stol och fick en skål soppa.
        Därefter sköts han.
        De nordamerikanska CIA-agenter som deltagit i jakten var lättade när det svåra uppdraget äntligen var genomfört. När de dödande skotten avlossades mot Che Guevara visste de att de även hade krossat alla möjligheter för den kubanska revolutionen att spridas till Sydamerika.
        Samtidigt skapade de en myt.
        Che Guevara är begravd i ett stor monument i centrala Kuba. När hans kvarlevor fördes till Kuba för tio år sedan fanns jag på plats för att rapportera om denna händelse för Aftonbladet. Kistan ställdes upp i Havanna för att alla som ville skulle kunna ta farväl. Därefter fördes den i konvoj till Santa Clara.
         Det var en underlig stämning i Kuba under de där dagarna. Många grät öppet. I min nya bok ”Kuba” har jag ett omfattande kapitel om Che Guevara. Där berättar jag om bland annat detta, men också om hur Che Guevara kunde bli den symbol han är i dag.
         Minnet av Che Guevara är starkt bland kubanerna. Han har blivit en symbol och används flitigt i regimens propaganda.
        Fidel Castro hänvisar ofta till sin gamla gerillakamrat när han söker förståelse för svåra beslut.
       Med anledning av 40-årsjubileet har Fidel Castro nu också skrivit en krönika i partitidningen Granma där han säger att ”Che är ett exempel”. Den som kan spanska kan läsa texten i sin helhet här.
       I västvärlden har Che också blivit ett exempel för många. Revolutionsromantiker inom vänstern ser Che Guevara som ett föredöme. Che ha blivit vänsterns Messias.
        För liberaler är Che Guevara däremot ett avskräckande exempel. Hade han rest runt i världen i dag och ägnat sig åt att träna gerillarörelser så hade han garanterat hamnat på FN:s lista över terrorister.
       Hur som helst, vad man än tycker går det inte att förneka att Che Guevara är en av samtidshistoriens intressantaste personligheter. Framför allt genom den påverkan myten om honom haft. Dessutom ständigt aktuell i nya filmer, nya böcker och nya jubileum. Che Guevara är död, men myten om honom är odödlig.
 

Bokmässan för 2007 är slut. Nu är det dags att läsa böcker om Kuba.
            Min senaste fackbok om Kuba var naturligtvis med på mässan.
            Boken är på 700 sidor. Det skrämmer många som är vana vid att läsa korta bloggtexter. Men jag ville inte utelämna någon del av Kubas historia. Jag ville inte hoppa över politiken, kulturen eller samhällets alla delar. Jag skrev därför boken så den kan läsas i  portioner. Man kan lägga den åt sidan ett tag om man vill.  Återvända. Jag var övertygad om att det var rätt sätt att skildra Kuba.
          Det visade sig att ni läsare håller med mig. Till min stora glädje har intresset för boken varit så stort att den nu är på väg att ta slut.  Den som vill veta mer om Kuba måste alltså passa på att försöka få tag i boken nu. Aktualiteten är fortfarande lika stor i dag som när den kom ut strax före jul. Eftersom upplagan var så stor vet jag dock inte när det kan bli aktuellt med en ny upplaga sedan denna tagit slut. När Castro dör kommer ju en rejäl uppdatering krävas.
            I boken ger jag alltså en bakgrund och förklaring till dagens Kuba och berättar om den nya politiska situation som uppkommit på grund av Fidel Castros sjukdom. Men den berättar framför allt om det kubanska samhället, om kulturen, människorna. Politiskt är den neutral och låter läsaren dra sina egna slutsatser. Jag har därför intervjuat såväl Fidel Castro som oppositionens företrädare. Boken som är utgiven på Carlsson Bokförlag är billigast att köpa på nätet, men finns naturligtvis att låna på bibliotek. Titeln är lätt att komma ihåg. Boken är tjock. Titeln kort: ”Kuba”.
           När ni läst min bok rekommenderar jag er att läsa Björn Kumms bok om Che Guevera. Även denna bok cirkulerade flitigt på bokmässan. Den kom ut precis i tid och finns nu i handeln. 
            Björn Kumm var med 1967 när Che Guevaras kropp visades upp inför pressen i Bolivia. Han skrev om Guevaras död för Aftonbladet och har därefter burit med sig sin story genom livet. Inför 40-årsjubileet av Che Guevaras död släpps nu hans bok. Även den har en titel som är kort: ”Che”.

På grund av begränsad tillgång på tid kommer jag under hösten att endast hålla två öppna föreläsningar om Kuba. Båda är i Stor-Stockholmsområdet och alla ni som brukar läsa denna blogg är naturligtvis välkomna. Med anledning av många förfrågningar kommer här tider och teman:

Torsdag 11 oktober
Tid: klockan 19.00.
Ämne: Kuba – det motsägelsefulla landet: Vad händer efter Fidel Castro?
Plats: Folkets Hus i Hallunda, Hallunda
Arrangör: ABF

Tisdag 6 november
Tid: klockan 19.00.
Ämne: Kuba – det motsägelsefulla landet: Vad händer efter Fidel Castro?
Plats: Tumba Bibliotek, Tumba
Arrangör: ABF