Ett exempel på det klassiska spanska köket, spädgris.

Nu börjar de senaste årens internationalisering sätta sina tydliga spår i Spanien. Spanjorerna och spanjorskorna blir allt fetare. När den nyttiga medelhavskosten tappar mot skräpmatkulturen betyder det också en dramatisk ökning av övervikten.
        Medelhavsdieten innebär som bekant mycket färska grönsaker och rotfrukter på tallriken och olivolja i stället för smör. Medelhavskosten innebär att det ofta serveras fisk och att köttet när det vankas är färskt utan så mycket salt. Drycken är varken mjölk eller läsk utan vin och vatten.
        Skräpmatskulturen som har sitt utsprung i det amerikaniserade italienska köket bygger på pizza, pasta och hamburgare med pommes frites och det serveras läsk och öl i stora bägare. Och så är det glass och pajer efter maten.
        I den stora spanska hälsostudien som genomfördes under andra halvåret 2006 och som nu är klar ser vi resultatet av att skräpmaten vinner terräng över den traditionella spanska maten. Allt fler spanjorer drabbas av övervikt. Värst är situationen för män där hela 49,9 procent har ett BMI-index (Body Mass Index) som gör att de klassas som överviktiga, medan motsvarande siffra för kvinnor är 45 procent. Ungefär 15 procent av både männen och kvinnorna är så överviktiga att de utvecklat det sjuksymptom som kallas för fetma.
        Men allvarligast är ändå den snabbt ökande övervikten bland barn. Förr förekom knappast övervikt bland barn och förr var det knappast möjligt för barn att utveckla fetma. I dag klassas var femte barn i Spanien som överviktigt och nästan ett barn av tio lider av fetma. Kort sagt, utvecklingen i Spanien är ungefär som i alla andra EU-länder och det är bara att titta på USA så ser vi var det leder. Tidigare i våras presenterade den svenska statistiska centralbyrån SCB sin rapport om den svenska hälsan och resultatet var ungefär detsamma för svenskarna som för spanjorerna. Allt fler blir feta.
        Den mest skrämmande utvecklingen är den för barnen som är ungefär densamma i Sverige och Spanien. Dietisterna skyller på samhället som har ansvar för bra mat i skolan och föräldrarna som ska grundlägga en tradition av regelbundna måltider. Förr fick barnen glass och läsk bara när det var fest. Nu är det läsk och glass varenda dag i många familjer. Föräldrarna göder sina barn till en för tidig död. Andra bloggar om: Spanien

Den 16 maj möts de spanska klubb-lagen Sevilla (Andalusien) och Espanyol (Katalonien) i Glasgow i Uefacupfinalen. Detta faktum blev klart på torsdagsnatten sedan båda på var sitt håll lyckats vinna. Helspansk final! Den spanska fotbollspubliken jublar, men framför allt jublar de kommersiella tv-kanalerna. Det blir nu en hyfsad tröstmatch att se när det nu gick så dåligt för de spanska lagen Real Madrid och Barcelona och Valencia i Champions League (Barcelona och Madrid utslagna i åttondelen, Valencia ut i kvartsfinalen) Finalen i Champions League brukar ju ofta vara en spansk angelägenhet men så blev det alltså inte i år (Där blir det som bekant italienska Milan mot brittiska Liverpool den 23 maj). Jag går inte in på de spanska lagens form i denna krönika och tar inte upp läget för Barcelona eller Real Madrid. Det jag vill peka på är det faktum att båda finalmatcherna, både Uefacupen och Champions League finalen kommer att samla minst 10 miljoner tittare i Spanien. Mina krönikor ska som sagt var kommentera och analysera spansk politik, kultur och det spanska samhället. Fotboll är onekligen en del av den spanska kulturen. Under alla år jag bott i Spanien har jag tvingats inse detta. Det går helt enkelt inte att träffa folk i hissen på måndagen utan att veta vem som vann på söndagen. Någon har till och med räknat ut att varannat samtal på en spansk bar handlar om fotboll. Men personligen tycker jag det är trist att tala fotboll jämt och ständigt och mycket råkigt är att man spelar på så gott som varenda veckodag om man också förutom spanska La Liga plockar in alla andra ligor och spel. Ofta blir det fotboll onsdag, torsdag, fredag, lördag och söndag, ja hela veckan lång. Förr, på den gamla mindre goda tiden, var veckan för arbete och umgås med familj och vänner. Då fylldes barerna och restaurangerna på vardagskvällarna när grannar träffades vid lite tapas och ett glas innan man gick hem med familjen. Söndagen var för Gud. Fotboll spelade man på lördagen. Men så kom den kommersiella tv:n. Därmed dröjde det inte länge förrän matcherna spreds ut till ytterligare en, sedan två sedan flera dagar för att generera mer publik. Lagen ville ju tjäna pengar så de hade inget emot att speldagarna fördelades. Det positiva för fotbllsälskarna var att alla pengar från reklamen kunde användas till att köpa nya spelare. Den spanska ligan blev bäst i världen. Men för det spanska samhället har kommersialiseringen av fotbollen inneburit stora förändringar. Folk stannar framför tv:n i stället för att gå ut. Inte undra på att Telepizza (den spanska hemkört-pizza-kedjan som startades en gång i liten skala av en amerikan bosatt i Madrid) växt så det knakar och är en stor aktör på börsen.
Andra bloggar om: Spanien

Spanjorer är av tradition betydligt mindre fixerade vid inkomst än svenskar. Det uppfattas som direkt oartigt att fråga någon vad han tjänar. Synen på arbetets centrala roll i livet, du är vad du jobbar med, som är ett arv från Luther i Sverige finns inte i den katolska världen. Med detta i åtanke inser man lättare varför det dröjde tre år innan diskussionen om politikernas löner dök upp. Det har nu visat sig att oppositionsledaren Mariano Rajoy från konservativa kristdemokratiska Partido Popular (PP) tjänar 8 000 euro i månaden vilket är mer än regeringschefen José Luís Rodríguez Zapatero (från socialdemokratiska PSOE) för i månaden. Uppgifterna om Rajoys lön kom fram med anledning av att han nyligen under ett direkstänt program i tv vägrade svara på frågan om hur mycket han tjänade. Detta ledde till att nyfikenheten växte. Till slut fick kraven på fakta honom att avslöja allt i går en en radiointervju. Rajoy tjänar 3 000 euro i månaden som parlamentsledamot och ytterligare 5 000 euro får han som partiledarlön från Partido Popular. Totalt 8000 alltså. vilket blir cirka 400 euro mer än José Luís Rodríguez Zapatero. I Spanien är inkomstuppgifterna inte offentliga som i Sverige. När en ny politiker dyker upp här (minns Borelius) vänder sig journalisterna direkt till skattemyndigheten, kronofogdemyndigheten, domstolar och andra offentliga inrättningar och börjar gräva.
Andra bloggar om: Spanien

Spaniens sak är vår, utropade den svenska arbetarrörelsen för 70 år sedan, när det spanska inbördeskriget bröt ut. Det var det första ideologiska kriget, ett krig där vänstern och högern möttes på slagfälten. 40.000 frivilliga från hela världen strömmade till för att slåss på republikens sida. Drygt 500 av dem från Sverige, siffran är osäker eftersom de tvingades ge sig i väg i smyg för att inte bli arresterade. Av de svenska brigadisterna stupade 164. Men till denna officiella siffra tillkommer ett okänt antal som hamnade i någon massgrav utan namn. Sammanlagt var det mer än 200 svenska som stupade i Spanien. I dag klockan 09.30 hålls ett traditionsenligt möte till minne av de spanienfrivilligas insats vid skulpturen La Mano som står på Katarinavägen på Södermalm i Stockholm. Under många år deltog brigadister i ceremonin men genom åren har de fallit ifrån alla. Men högtidlighållandet fortsätter. I Spanien har liknande ceremonier aldrig kunnat skapas. Det är först under senare år minnen från kriget kunnat diskuteras, men det är en annan historia som jag får återkomma till.
Andra bloggar om: Spanien

Terrrorism, följt av arbetslöshet och den illegala invandringen. I dag första maj presenterar den spanska motsvarigheten till Statistiska centralbyrån, Centro de Investigaciones Sociológicas (CIS) sin nya undersökning av den spanska opinionen. Som det som oroade spanjorerna hamnade terrorismen återigen. På andra plats för oro fanns arbetslösheten följd av invandringen. Sedan ETA bröt vapenvilan i slutet av december har terrorismen vuxit fram som ett allt mer allvarligt problem i det spanska medvetandet medan arbetslöshet alltid varit ett stort spansk problem. Problem med invandringen kommer numera mycket nära i Spaien. Var och varannan dag kommer båtar till Kanarieöarna och andalusien med afrikaner som hoppas på en framtid i Europa. Andra bloggar om: Spanien

Inför de regionala och kommunala valen i Baskien i slutet av maj har flera mindre radikala nationalistparti på den yttersta vänsterkanten hamnat i centrum för den politiska debatten. Inför förra valet förbjöds Batasuna som då samlade en tiondel av de baskiska väljarna. Batasuna kan ses som ETA:s politiska gren. För att komma förbi partiförbjudet vid regionalvalensom som nu ska hållas samlades därför de mest radikala av de baskiska nationalisterna i det extrema radikala nationalistpartiet Abertzale Sozialistak (AP). Det dröjde dock inte länge innan en juridisk process inleddes för att få AP förbjudet, med hänvisning till att de har samröre med terrorister. Bevisligen har en stor del av AP:s kandidater tidigare tillhört Batasuna och flera har varit dömda för samröre med ETA. Som svar på AP:s problem blev det därför i stället den radikala baskiska partibildningen Accion Nacionalista Vasca (ANV) som fick kliva fram och ta över Batasunas gamla roll. Men även mot detta parti inleddes en process för att få det förbjudet. Drivande i ansträngningarna att få dessa två partier förbjudna har varit det konservativa oppositionspartiet Partido Popular (PP). Nu är det klart att i morgon, torsdag 2 maj, kommer åklagarmyndigheterna att gå till konstitutionsdomstolen och begära att samtliga 225 ledamöter i AP ska förbjudas ställa upp i valet, och hälften av ANV:s kandidater. Det diskuteras nu även från konservativt håll att försöka förbjuda Partido Comunista de las Tierras Vascas. Personligen anser jag att det är fel politik med partiförbud. Den baskiska regionalistiska oppositionen, hur radikal den än är, måste in på den demokratiska arenan, annars kan det aldrig att få ett slut på terrorismen.
Andra bloggar om: Spanien