Jag ska inte kommentera den stora nyheten i Spanien, det vill säga att det förbjudna radikala partiet Batasunas språkrör Arnaldo Otegi hämtades av polis under fredagen för att avtjäna 15 månaders fängelse för samröre med terrorism. Det har varit så mycket om ETA i denna spalt de senaste dagarna.
        Jag ska inte heller skriva speciellt mycket mera nu om att de hårdare tagen mot de illegala afrikanska flyktingarna som kommer till Kanarieöarna har gett effekt. Nya siffror från de kanariska myndigheterna visar att antalet flyktingar som anländer till Kanarieöarna nu minskat dramatiskt som en följd av de överenskommelser som Spanien och EU gjorde i höstas med de berörda afrikanska staterna och som innebär att alla som nu kommer till Kanarieöarna kan föras tillbaka direkt till Afrika innan de hinner rota sig i Europa. Under de fem första månaderna i år kom 3.399 flyktingar vilket kan jämföras med 9.239 flyktingar ett år tidigare. Jag har skrivit en lång kolumn om flykten från Afrika tidigare som finns på denna länk för den som missat detta.
        Nej det jag ska ta upp i denna kolumn i dag är faktiskt något så allvarligt som den spanska nationalhymnen. Inför OS i Peking vill nu nämligen den spanska olympiska kommittén att  hymnen ska få en text. I dag tvingas som bekant de spanska idrottsmännen tiga inför match eller när de vunnit medan hymnen spelas.
        Förklaringen till att den spanska nationalsången inte är en sång utan en hymn är att en katalan, en bask eller galicier inte kan acceptera att sjunga på kastilianska (det vi kallar spanska). Flera försök har tidigare gjorts att ändra på detta. Men alla försök att få till en text har misslyckats. Motståndet har varit för stort.
        Men nu vill alltså den spanska olympiska kommittén göra ett nytt försök. Det är ju snart OS, resonerar kommitten, som dessutom lyckats få stöd från konservativa Partido Popular. PP stöder naturligtvis idén, de värnar om en stark centralmakt.
        Men när José María Aznar var premiärminister gjorde han ett försök men tvingades ge upp. Inte ens Franco lyckades få igenom en text. Han gjorde ett försök sägs det, och en text skrevs, men den var så dålig att inte ens Franco gillade den.
         Med tanke på att det i dag till och med finns katalaner som anser att katalanska idrottsmän borde ställa upp i Andorras färger för att slippa tävla för Spanien så inser man att det här nog är en idé som inte fungerar denna gång heller. Alternativet är förstås att skriva en sångtext som innehåller ord på alla de officiella spanska språken (kastilianska, katalanska, galiciska och baskiska) och uppföra nationalsången i någon form av fyrastämmig körsång. Men om man gör det så får man säkerligen valencianer som skulle knorra över att deras dialekt inte hörs. Och om man fixade detta så finns sedan Mallorca och Menorca med sina dialekter…
        Och hur gör man för att den lilla grupp i Asturen som fortfarande talar babels, den urgamla dialekt som har spår av keltiska? Om inte de också får vara med på ett hörn blir också de sårade. Och alla gitanos, dem får man inte glömma, de har ju sitt egna språk caló som alltid annars hålls utanför de offentliga sammanhangen men på sportarenorna borde de väl i alla fall få känna sig delaktiga.
        Berberna i Melilla, påpekar sedan säkert någon, deras språk får vi inte glömma heller. En annan vill värnar de arabisktalande spanjorerna i Ceuta för att inte tala om den gamla dialekten i Aragonien och…
        Det ska bli intressant att se hur det går denna gång, om de spanska idottsmännen ska tvingas fortsätta att tiga på prispallen också i Peking.

Andra bloggar om: Spanien