Nu är maktfördelningen klar i alla kommuner efter valet som hölls den 27 maj. Det blev regeringsskiften i flera kommuner. För den specialintresserade finns alla fakta i denna artikel från El Pais.
        Totalt är det 8 111 nya borgmästare som tillträder i dag.  I landets 8111 komunfullmäktige installeras totalt 65 347 nyvalda kommunfullmäktigeledamöter. Viktigast är de stora provinshuvudstäderna. Där har kampen om platserna varit hård, med kohandel om bormästarposten på många håll men i mycket handlade kommunalvalet om vem som skulle bli borgmästare. I små landskommuner med något tusental invånare är komunalpolitiken ännu mer personvalspräglad.
         Lokalpolitik är dock en sak. Rikspolitiken en annan.
        Den spanska rikspolitiken är starkt polariserad och skiljer sig på många sätt åt från den komplomiss- och utredningspräglade samförstånspolitiken som finns i Sverige. Det hårda tonläget leder till en destruktiv opposition.
       Fördelar och nackdelar? Om detta kan man naturligtvis diskutera väldigt mycket, men nu är det lördag och dags för angenämare problem? Vilket vin ska vi välja till middagen?
  

Andra bloggar om: Spanien

I dag, fredag den 15 juni, är det 30 år sedan Spanien hade sitt första demokratiska val. Det hölls den 15 juni 1977 och ledde till att Adolfo Suárez blev premiärminister.
        Spanien höll andan. Bara två år hade passerat sedan Franco var död. Allt kunde fortfarande hända.
        I det politiska spelet som slutligen lett fram till detta det första riktigt demokratiska valet hade den unge kungen Juan Carlos spelat huvudrollen. Det var han som först hade lyckats driva fram en ny konstitution året innan. Han hade också insett att Adolfo Suarez var den enda politiker som både högern och vänstern kunde acceptera. Därefter var det han som mycket skickligt  lyckades lotsa igenom ett demokratiskt val och även få högern att gå med på att låta vänstern delta.
        I dag låter detta enkelt. Men minns att det var högern och vänstern som hade slagits mot varandra i det blodiga inbördeskriget. Hatet  fanns kvar. Ärren.
        Det första steget mot en försoning, inledningen till det demokratiska Spanien, togs av alla spanjorer för 30 år sedan genom att de gick till vallokalerna.
        En generation sedan. Man brukar ju som bekant räkna 30 år som en generation.
        Det dröjde visserligen ytterligare flera decennier tills demokratin var helt konsoliderad. Alla minns försöket till motkuppen 1981. Alla minns också alla diktaturens avarter som levde kvar under lång tid i form av maktmissbruk och korruption, polisvåld och avsaknad av respekt för de mänskliga rättigheterna.
        Rester av detta Gamla Spanien finns förvisso fortfarande kvar i det spanska samhället. Då och då skymtar det fula trynet. Men i dag sker detta så sällan och så sparsamt att man måste anse att Spanien är en fullfjärdad demokrati av västerländsk modell.
         Det har skett enormt mycket under dessa år. Under denna generation. Då för 30 år sedan var Spanien ett ekonomiskt efterblivet jordbruksland som hade styrts av en diktator i mer än 40 år. I dag är Spanien ett modernt informationssamhälle.
        Den enda av de makthavare som var med för 30 år sedan och som fortfarade finns kvar är faktiskt kung Juan Carlos. I samband med högtidlighållandet av jubileet som hölls i kongressen i Madrid var det naturligtvis han som hade huvudrollen. Under hela transitionen har kungen varit demokratins främsta försvarare. Alla andra politiker som var med har avlidit ellet har bytts ut.  En ny generation har tagit över som saknar minnen av diktaturen.
        Det tog en generation. Men nu är övergången definitivt fullbordad.

Andra bloggar om: Spanien

Nu har 45-miljonersvallen passerats.
        Det visar de nya  befolkningssiffrorna som spanska statistiska centralbyrån Instituto Nacional de Estadística INE) släppt. Vid årsskiftet passerade befolkningen 45 miljoner.

De senaste åren har det skett en dramatisk förändring av Spaniens befolkningsutveckling.
        Under många år hade Spanien ett invånartal  som låg på 40 miljoner. Tillväxten stod stilla på grund av låga födelsesiffor . Befolkningen riskerade till och med att minska. När läget var som mest akut föddes endast 1,15 barn per kvinna, för att befolkningskurvan ska vara obruten krävs 2,1 barn per kvinna.
        Till slut insåg dock politikerna problemet. Spanien riskerade att bli ett land fyllt med gamlingar som ingen kunde försörja eller sköta om inget gjordes.
        Men i stället för att genomföra förbättrad föräldrarförsäkring och med den öka födelsetalen valde politikerna att öppna dörren för arbetskraftsinvandring.
        De största förändringarna i lagstiftningen som möjliggjorde detta genomfördes under regeringen Aznar. Partido Popular som ursprungligen hade haft en mycket restriktiv invandringspolitik öppnade dörren för latinamerikanska gästarbetare på vid gavel (samtidigt som dörren mot Afrika stängdes).
        Tack vare den stora invandring från Latinamerika vände sedan befolkningskurvan.
       
Eftersom det bara är människor som är i produktiv ålder som kommer från latinamerika så föder de också många barn. De senaste åren har dessutom många unga rumänska familjer kommit till Spanien.
        Trots att de infödda spanjorerna blir allt färrre, på grund av att dödstalen bland de infödda nu är högre än födelsetal, så ökar  alltså landets totala befolkning allt snabbare.    
          Vid det förra årsskiftet 2005-2006 hade Spanien till exempel 44.708.964 invånare (1 januari 2006) av vilka 3,7 miljoner var invandrare. Vid det senaste årskiftet 2006-2007 hade befolkningen ökat till över 45 miljoner (1 januari 2007) av vilka 4,48 miljoner var invandrare, det vill säga 10 procent.

De flesta invandrare är som sagt var latinamerikaner med ecuadorianer, colombianer, venozelaner och argentinare i topp.
         Men många kommer även från Rumänien som blivit ett stort utvandrarlande efter anslutningen till EU.
        De flesta av de marockaner som finnns i Spanien har däremot bott här sedan tidigare eftersom invandringen från Afrika nu är mycket begränsad.
        Från EU kommer 1,7 miljoner invandrare av vilka över en miljon är rumärer. Invandringen från EU är som bekant öppen, och rumänerna har med sitt latinska språk funnit sig väl tillrätta i Spanien.
       Eftersom infödda spanjorskor fortfarande är lika ointresserade av att föda barn är det latinamerikanskorna som svarar för de flesta barnafödslar. Två av tre barn som föds har latinamerikanska föräldrar.
 
Spanien är i dag helt beroende av sin invandrare.  Det är latinamerikaner och rumäner som utför det mesta servicearbetet i landet. I barer, hotell, restauranger men också inom åldringsvården och sjukvården. Så kommer det att förbli ytterligare någon generation.
        Men eftersom det bara är de mest driftiga, modiga och starka som vågar lämna sitt hem för att på egen hand söka lyckan i ett främmande land ledde invandringen till en stark ekonomisk utveckling. De som kommer arbetar hårt, sparar och köper sedan bostäder.
        Invandringen är en viktig motor för de senaste årens stora ekominiska tillväxt. Eftersom invandrarna är billig arbetskraft (de går på minimilön) genererar de stora vinster till företagen. eftersom de kan spanska och är utbildade när de kommer är de  dessutom billiga för samhället  då de kan gå direkt ut i arbetslivet och börja betala skatt.
        Det är efterfrågan som invandringen ger som leder till att städerna växer, bostäder byggs, vägar och flygplatser byggs ut, allt fler varor behövs, att skatteinkomsterna ökar…
        Förändringen är egentligen mycket större än de flesta hunnit förstå. Om man ser det i ett större perspektiv så är det ju den nya världens barn som återvänder till den gamla världen för att ta över…
       
Egentligen är det nog i dag minst 50 miljoner människor som bor i Spanien.  Varje vecka kommer ungefär en miljon tillfälliga turister. Dessutom lever några miljoner ilegala invandrare i landet.
        Det finns också en hel del  halvtidsspanjorer som man förmodligen borde räkna till befolkningen.  Enligt den officiella statistiken finns det till exempel bara några tusen svenska invandrare i Spanien. De senaste uppskattningarna visar dock att upp mot 70.000 svenskar bor en stor del av året i Spanien.
       Många av svenskarna är pensionärer men allt fler kommer numera till Spanien för att jobba.
       För bara en generation sedan var Spanien ett utvandrarland. Då kom spanjorer som gästarbetare till Sverige.
        I dag kommer svenskar till Spanien som gästarbetare.

Andra bloggar om: Spanien

I Spanien har man ännu inte förstått hur svenska toppolitiker kan vara utan livvakt.
        Vid två tillfällen har som bekant den svenska säkerhetspolisen missbedömt hotbilden med resultatet att en statsminister och en blivande statsminister mördats.
        I Spanien får till och med kommunalpolitikerna livvakter. Drygt tusen nya livvakter ska nu att träda i tjänst för att vakta de nyvalda kommunalpolitikerna i Baskien som tillhör Partido Popular och PSOE och som fick sina mandat i kommunalvalen nyligen. Utan livvakt riskerar de att bli ETA:s mål.
       Politiker från det baskiska borgerliga nationalistpartiet PNV som har regeringsmakten i Baskien slipper dock livvakter. För som en spansk journalistvän till mig en gång konstaterade: ”Baskien är nog det enda landet i världen där det är politikerna från oppositionen som måste ha livvakt, medan de som har makten kan gå runt fritt på gatorna.”

Andra bloggar om: Spanien

Ska kung Juan Carlos och Miguel de Cervantes få en kvinna som sällskap på några av de euromynt som produceras i Spanien?
        Det vet vi inte ännu, men nu finns i alla fall ett förslag om  att kvinnan på bilden som hette Clara Campoamor ska få pryda spanska euro.
       Campoamor var en färgstark politiker under andra republiken och ansvarig bakom införandet av kvinnlig rösträtt för 75 år sedan i Spanien.
       Förslaget som ska debatteras i kongressen nu på tisdag kommer från en grupp feminister från PSOE . Aldrig har det funnits en kvinna på en spansk peng eller sedel, påpekar de. Inte under åren med pesetas och inte nu på de spanskpräglade euro 
 och cent mynten.          
       Eurovalutan innebär som bekant att alla sedlar ser likadana ut medan respektive länder får prägla euromynt och centmynt. För Spaniens del skulle förslaget innebära att man i nästa prägling byter ut det nuvarande motivet på något av centmyntet.
        Är frågan viktig? Nja, tanken är naturligtvis god men jag tycker det vore betydligt viktigare för politikerna att försöka ändra fördelningen av pengarna, i stället för utseendet på pengarna. Spanien har mycket långt kvar till lika lön för lika arbete, för att inte tala om familjepolitiken som missgynnar framför allt kvinnornas ekonomi….
    TILLÄGG: Debatten som hölls på tisdagen slutade med att kongressen klubbade igenom ett förslag om att regeringen ska försöka få kvinnligt motiv nästa gång nya mynt präglas. Alla partier utom Partido popular röstade för förslaget, PP la ner sina röster.

      
Andra bloggar om: Spanien

Det är lätt att få nog av fotboll i Spanien dessa dagar, någon räknade en gång ut att hälften av alla samtal på de spanska barerna handlar om fotboll. Nu, efter gårdagens spelomgång och med bara en omgång kvar, märks detta faktum tydligare än någonsin. Överallt snackas det fotboll.

För dig som missat helt vad det handlar om så finns resultatet på denna länk.

För dig som struntar i fotboll och behöver hjälp finns här tre bra fraser:
       
Om du är i Madrid och någon för in samtalet på fotboll:
”Real kan inte förlora. Visserligen var det länge sedan det var så öppet in i det sista, men alla vet ju att Real är bäst.”

Om du är i Katalonien och någon för in samtalet på fotboll:
”Madrid har naturligvis inte en chans mot Barcelona. Fast hade Henrik Larsson varit med så hade det gått ännu bättre att göra mål.”

Om du är i Andalusien och någon för in samtalet på fotboll:
”Bollen är rund, allt kan hända, Sevilla är värda att vinna”

Alla du möter dessa dagar är självutnämnda experter och med dessa inledningsfraser kommer du att starta en analys som varar några timmar. Men använd dem rätt, fel fras i fel bar (en Betis-bar i Sevilla till exempel) kan ha motsatt effekt…

Om du behöver ett samtal för ytterligare några timmar:
 Läs artikeln på denna länk och ställ sedan följande fråga:
”Vad tycker du om det det där målet?”
 
PS. Som framgår av tabellen ska mycket till för att Real ska missa guldet.

Andra bloggar om: Spanien

Jag ska inte kommentera den stora nyheten i Spanien, det vill säga att det förbjudna radikala partiet Batasunas språkrör Arnaldo Otegi hämtades av polis under fredagen för att avtjäna 15 månaders fängelse för samröre med terrorism. Det har varit så mycket om ETA i denna spalt de senaste dagarna.
        Jag ska inte heller skriva speciellt mycket mera nu om att de hårdare tagen mot de illegala afrikanska flyktingarna som kommer till Kanarieöarna har gett effekt. Nya siffror från de kanariska myndigheterna visar att antalet flyktingar som anländer till Kanarieöarna nu minskat dramatiskt som en följd av de överenskommelser som Spanien och EU gjorde i höstas med de berörda afrikanska staterna och som innebär att alla som nu kommer till Kanarieöarna kan föras tillbaka direkt till Afrika innan de hinner rota sig i Europa. Under de fem första månaderna i år kom 3.399 flyktingar vilket kan jämföras med 9.239 flyktingar ett år tidigare. Jag har skrivit en lång kolumn om flykten från Afrika tidigare som finns på denna länk för den som missat detta.
        Nej det jag ska ta upp i denna kolumn i dag är faktiskt något så allvarligt som den spanska nationalhymnen. Inför OS i Peking vill nu nämligen den spanska olympiska kommittén att  hymnen ska få en text. I dag tvingas som bekant de spanska idrottsmännen tiga inför match eller när de vunnit medan hymnen spelas.
        Förklaringen till att den spanska nationalsången inte är en sång utan en hymn är att en katalan, en bask eller galicier inte kan acceptera att sjunga på kastilianska (det vi kallar spanska). Flera försök har tidigare gjorts att ändra på detta. Men alla försök att få till en text har misslyckats. Motståndet har varit för stort.
        Men nu vill alltså den spanska olympiska kommittén göra ett nytt försök. Det är ju snart OS, resonerar kommitten, som dessutom lyckats få stöd från konservativa Partido Popular. PP stöder naturligtvis idén, de värnar om en stark centralmakt.
        Men när José María Aznar var premiärminister gjorde han ett försök men tvingades ge upp. Inte ens Franco lyckades få igenom en text. Han gjorde ett försök sägs det, och en text skrevs, men den var så dålig att inte ens Franco gillade den.
         Med tanke på att det i dag till och med finns katalaner som anser att katalanska idrottsmän borde ställa upp i Andorras färger för att slippa tävla för Spanien så inser man att det här nog är en idé som inte fungerar denna gång heller. Alternativet är förstås att skriva en sångtext som innehåller ord på alla de officiella spanska språken (kastilianska, katalanska, galiciska och baskiska) och uppföra nationalsången i någon form av fyrastämmig körsång. Men om man gör det så får man säkerligen valencianer som skulle knorra över att deras dialekt inte hörs. Och om man fixade detta så finns sedan Mallorca och Menorca med sina dialekter…
        Och hur gör man för att den lilla grupp i Asturen som fortfarande talar babels, den urgamla dialekt som har spår av keltiska? Om inte de också får vara med på ett hörn blir också de sårade. Och alla gitanos, dem får man inte glömma, de har ju sitt egna språk caló som alltid annars hålls utanför de offentliga sammanhangen men på sportarenorna borde de väl i alla fall få känna sig delaktiga.
        Berberna i Melilla, påpekar sedan säkert någon, deras språk får vi inte glömma heller. En annan vill värnar de arabisktalande spanjorerna i Ceuta för att inte tala om den gamla dialekten i Aragonien och…
        Det ska bli intressant att se hur det går denna gång, om de spanska idottsmännen ska tvingas fortsätta att tiga på prispallen också i Peking.

Andra bloggar om: Spanien

Fernando Savater fotograferad i samband med en exklusiv intervju som den här bloggens författare fick med honom under torsdagen på spanska ambassaden i Stockholm. Foto: THOMAS GUSTAFSSON

Fernando Savater anser att ETA:s brytning av vapenvilan innebär att samhällets kamp mot terroristorganisationen nu måste återgå till att bli lika effektiv som den var för tre och ett halvt år sedan.
        ”I början av 2004 var ETA på väg att utplånas, politiskt, ekonomiskt  och militärt hade ETA förlorat all kraft,” säger han och fortsätter:
        ”Det var ETA som ville ha vapenvila. Det var deras vapenvila. De var på väg att slås ut. Nu har de kunnat använda tiden till att bygga upp sin struktur och situationen vi nu fått tillbaka är därmed densamma som hur det var innan de var försvagade.”
        Savater är Spaniens mest kända nu levande filosof och räknas som ett av de hetaste namnen inom Spaniens intellektuella samtidsdebatt genom sina tidningskolumner, böcker och medverkan i olika forum.
        Han är född 1947 i San Sebastián i Baskien. I sin ungdom deltog han i kampen mot Franco, i dag står hans namn mycket högt upp på ETA:s dödslista på grund av hans rakryggade motstånd mot extremistisk nationalism och att han är en av de ledande krafterna i organisationen Basta Ya!
        Poitiskt står han i mitten, säger han, mellan vänstern och högern, vilket är ovanligt i det polariserade Spanien. Men om man studerar hans ställningstaganden i texter och argumentering så delar han dock de flesta värderingar med vänstern (familjepolitik, ekonomi, fördelningspolitik och så vidare) men när de gäller ETA står han närmare högern. Det gör att ett samtal med honom blir mycket spännande.
        Efter att tvingas leva under dödshot med livvakter en stor del av sitt vuxna liv ser han inte längre dialogen som en möjlighet. ETA måste isoleras, anser han. De ska inte få någon plattform. Terroristerna ska bekämpas på alla plan.
         Fernando Savater ser det inte som en bra väg att låta de radikala krafterna få en politisk plattform inom ANV som nu skett.  Om ANV har jag skrivit tidigare i denna kolumn.
        Irland kan inte användas som exempel, anser Savater, eftersom det där fanns en två sidor. ”Om IRA dödade någon var det katolikerna som tvingades vara oroliga för hämnd dagen efter. Om ETA dödar någon så kan de som stöder ETA vara lugna dagen efter, i stället är det vi som tvingas fortsätta vara oroliga för det kanske är vår tur nästa gång.”  
    Savater har  heller ingen som helst förståelse för den baskiska mer borgeliga och sansade nationalismen som finns inom PNV. Över huvud taget stöder Savater inte tanken på ökat självstyre. Han anser det inte ens vara en god idé för Spanien att följa Storbrittanniens väg och låta Katalonien, Baskien och Galicien få sina egna landslag i fotboll på samma sätt som Skottland, Wales och Nordirland fått egna landslag.
        Intervjun och samtalet med Fernando Savater kom alltså att handla mycket om den baskiska identitetens baksida vilket är förståeligt med tanke på att ETA nu återgått till att bli ett reellt hot. ”Inom kort” kan vi vänta ett attentat, säger han.
    Men samtalet handlade inte bara om den radikala nationalismen utan också om språket, filosofin, om etiken, politiken…detta resonemanget finns det dock inte plats för att redovisa här, det kommer i stället att publiceras i mitt nya bokprojekt om Spanien som kommer ut om ett halvår.
    Under torsdagskvällen deltog Fernando Savater i ett seminarie vid Cervantesinstitutet som leddes av Inger Enkvist, professor i spanska vid Lunds Universitet. Hon kom nyligen ut med boken ”Spanska tänkare under 1900-talet”, ett  av bokens kapitel handlar om Fernando Savater.