Det finns många viktiga samhällsfrågor som ska vägas mot varandra när väljarna utser vem de tycker är lämpligast att leda landet i ett demokratiskt val.
        När bara fem månader återstår till det spanska kongressvalet 9 mars råder det dock nu inget tvivel om att den baskiska frågan blir helt dominerande. Utrymmet för viktiga frågor som arbetsmarknadspolitik, socialpolitik, miljö, familjepolitik och bostadspolitik kommer att hamna i skymundan i den valrörelse som nu väntar. Fokus riktas mot Baskien.
        Sedan tidigare har visserligen den baskiska frågan haft en stor roll i spansk politik. I debatterna inför regionalvalet i våras handlade mycket om ETA, som strax innan brutit sin vapenvila. Men fram tills den sista helgen i september har det även funnits utrymme för andra frågor än dem som rör uteslutande Baskien.
        Det började med att den baskiske regionalpresidenten Juan José Ibarretxe deklarerade att en folkomröstning ska hållas i Baskien under oktober 2008. Alla basker ska då få ta ställning till om Baskien ska fortsätta att vara en självstyrande region i Spanien, eller bli en helt självständig stat. Det är inte första gången Ibarretxe talar om folkomröstning. Men nu presenterade han för första gången en tidsplan och ett datum. Att centralregeringen i Madrid avfärdat Ibarretxe med argumentet att en folkomröstning strider mot konstitutionen innebär därför inte att frågan försvinner från agendan. Nu handlar det inte längre om, utan när, en folkomröstning ska hållas.
        Strax efter Ibarretxes utspel har sedan frågan om Baskiens framtid ytterligare aktualiserats genom att ett nytt parti med namnet Unión, Progreso y Democracia (UPD) formellt bildats. UPD är ett enfrågeparti som är helt inriktat den baskiska frågan. Bakom partiet står filosofen Fernando Savater, som förklarat att UPD ska locka både vänster- och högerväljare som vill att Baskien inte önskar mer självstyre men som samtidigt vill ge ett större utrymme för baskisk kultur inom den spanska nationen.
        Valet i mars 2008 kommer alltså att blir ett ödesval som har stor betydelse för Spaniens framtid som enad nation. De två blocken med socialdemokratiska regeringspartiet PSOE på ena sidan och högerpartiet PP i oppositionen kommer att göra allt för att vinna.
        Redan i våras inför regionalvalet var valrörelsen som då hölls både hård och destruktiv. Den omfattande smutskastningen ledde till att väljarnas förtroende för politikerna sjönk. Resultatet blev ett lågt valdeltagande.
        Det kommer att bli ännu värre denna valrörelse. Under de månader som återstår kommer massmedierna att fyllas av skandaler, som partierna gräver fram om sina motståndare.
        Utvecklingen inom den spanska politiken är naturligtvis mycket olycklig. I förlängningen leder det till ett minskat förtroende för demokratin, när politikerna inte verkar bry sig om sådant som är viktigt för vanligt folk, utan bara ägnar sig åt smutskastning av motståndaren.
        Ansvariga för denna utveckling är dock inte endast politikerna. Även de spanska massmedierna är skyldiga genom att de inriktar sin rapportering på konflikter, i stället för att skildra politikens vardag. Dessutom är de inte oberoende. I de spanska massmedierna vinklas till och med opinionsundersökningarna, för att gynna det parti tidningen sympatiserar med.
        Vill man verkligen veta vad Spaniens folk anser ska man alltså inte läsa de politiserade spanska dagstidningarna de kommande månaderna. Inte heller kommer man att få några ärliga svar hos partierna. Den mest livliga debatten runt de frågor som verkligen berör människorna kommer man även denna gång att finna på barerna och caféerna.

Denna kolumn publicerats också i den spanska svenskspråkiga tidningen Sydkusten där jag numera skriver en kolumn varje månad. Samtidigt fortsätter jag naturligtvis mitt arbete på mediehuset aftonbladet där jag när jag har möjlighet skriver om Spanien.