Spanien är svenskarnas populäraste semesterland, om Kanarieöarna räknas in i statistiken är det ungefär en miljon svenskar som åker till Spanien under ett år.
      Ända sedan 1950-talet har Spanien lyckats behålla sin plats som svenskarnas favoritland. Det spelar egentligen ingen roll hur många nya exotiska resmål som presenteras varje år av researrangörerna. Hundratusentals svenskar åker ändå till Spanien.
       Först och främst är det naturligtvis klimatet som lockar. Sedan kommer tryggheten, man vet vad man får för pengarna. Allt fungerar. Servicen håller EU-standard.
       Men så finns det också något annat i Spanien som griper tag i alla som kommer hit. Många har vittnat om den gåtfulla passion som väcks hos den som vistas en tid i Spanien. Något svårförklarligt som jag ska gå in på i en senare kolumn.
    Den som stått på en riktig tapasbar med ett glas rött vin och god skinka förstår nog ungefär vad jag menar.
   Spaniens seger i EM-i fotboll i juni är förstås en av årets stora nyheter. Fotboll är ju nationalsporten som förenar alla spanska folk och att nu äntligen landslaget, efter 44 år, ännu en gång kunnat vinna EM är så ofantligt stort.
     Spaniens största tidning Marca konstaterade mycket riktigt att ”Spanien är EM-kungar”.
      Sommaren inleddes med en enda stor fest. Inte bara här i Madrid utan också i Barcelona, Bilbao, Sevilla, ja varenda by. Katalanerna firade vilt liksom baskerna, där kan man alltså ännu en gång säga att fotbollen förenar. Tyvärr var det några dussin orosmakare som när fyllan slog till mitt i natten mot måndagen passade på att bråka med polisen, och eftersom det numera finns actionhungriga tv-kameror överallt var det dessa bilder som spreds internationellt, inte bilderna på den spontana glädjen. Men tänk på att det var miljontals, ja flera miljoner människor, som firade och dessa bråkmakares isolerade bråk med polisen var det enda som hände.
     Mer om detta behöver jag inte skriva. Inte heller om segerns betydelse, läs i stället vad mina kollegor skriver om den spanska segern, Simon Bank här och Erik Niva här.
    Alla vi som såg matchen ser nu fram mot VM som spelas om två år.
    I höst väntar många nyheter från Spanien som jag också kommer gå in på i senare kolumner. Hur kommer Spanien att klara lågkonjunkturen? Vad händer med folkomröstningen i Baskien? Vilka nya filmer och böcker är bäst?  Vem vinner La Liga? För er som inte vet det redan så är det världens bästa fotbollsliga.
       Det finns massor att skriva om. Men nu stänger denna nyhetsblogg tillfälligt för sommaren.
      Speciellt mycket semester blir det dock inte för Spanienbloggens redaktör. Jag går nu in gå in i slutarbetet med ett nytt bokprojekt om Spanien och kommer därför att tillbringa en stor del av min tid på resande fot i Spanien. Jag ska också läsa en massa böcker i hängmattan.
     Jag rekommenderar dig som är intresserad av  Spanien och brukar följa Spanienbloggen att göra detsamma. Lämna datorn och läs några böcker i stället. Åk runt i Spanien och sök dit bortom turistorternas playor.
      Det finns massor att se och det finns massor med intressanta böcker av spanska författare att ha med under resan, flera nya spanska romaner har nyligen kommit ut på svenska.
    Missa inte heller att ta med Federico Garcia Lorcas klassiker ”Poet i New York” som precis kommit ut på Bokförlaget Tranan i ny översättning av Marika Gedin.
      Mina reseböcker om Madrid och Barcelona är förstås också fortfarande högaktuella för dem som ska till någon av dessa städer eller vill veta mer om Spanien. Böckerna som heter ”Madrid Staden som aldrig sover” och ”Barcelona: Kataloniens huvudstad” finns på bibliotek, i bokhandeln och på nätet.

  Trevlig sommar och semester!             ¡Hasta pronto!

Det handlade om Spanien under 45 minuter i Sveriges Radio P1 under onsdagen den 25 juni.
       Radiokorrespondent Alice Petrén, stationerad i Paris med Frankrike, Italien, Spanien och Portugal som bevakningsområde, hade nått fram till Spanien i sitt program. Det heter Petrén i P1 och ingår i sommarens programserie Radiokorrespondenterna i P1.
      Jag har just nu Sverigesemester men bröt den för att åka till studion i Stockholm och delta som gäst i programmet.
      Programmet ligger nu på SR:s webb. Missa det inte.

De senaste årens enorma byggboom är passerad och Spaniens ekonomi tappar mark, vilket Spanienbloggen rapporterat om tidigare vid flera tillfällen, första gången redan i maj förra året, senast i en kolumn den 4 juni.
      Nu när byggboomen är över för denna gång kan baksidan summeras: Resultatet av det uppdrivna tempot är en chockerande olycksstatistik.

De senaste tio åren har tio tusen människor dödats på sina jobb vid arbetsplatsolyckor i Spanien av vilka de flesta inträffat på byggarbetsplatser. Det är naturligtvis en skandal. Men en lika stor skandal är att detta missförhållande inte har uppmärksammats.
      År efter år har ungefär tusen personer dödats på sitt jobb, tio tusen har skadats så allvarligt att de blir invalidiserade, en miljon drabbats av arbetsskador som tvingar dem att vara borta någon dag eller flera från jobbet. Detta har fått pågå år efter år. Utan att någon reagerar.

Hade något liknande pågått i Sverige hade tidningarna varit fyllda med artikelserier om de farliga arbetsplatserna. Pressen hade kört kampanjer. Tv-sändningarna hade varit fyllda med debatter. Facket hade hotat med strejk. Politikerna hade snabbt tvingats ta tag i missförhållandet. Hänsynslösa arbetsgivare som inte följt reglerna hade ställs inför rätta.
         Men inte i Spanien. Här har massmedierna inte ens brytt sig om att göra en sammanfattning av läget. Varför är det ingen som har brytt sig.  För mig tog det bara några timmars grundläggande journalistiskt arbete att få fram de mörka siffrorna. Statistiken vid Ministerio de Trabajo y Inmigración i Madrid är offentlig. Siffrorna över antalet som omkommer på sina jobb för de tio senaste åren finns längst ner i denna kolumn.

En förklaring till att så många dödas på jobbet är naturligtvis det faktum att Spanien är en ung demokrati. Arbetslagstiftningen har ännu inte nått till samma nivå som Sverige.
    Ett annat faktum är fackets ställning. I Sverige har fackföreningarna en stark ställning och därmed kunnat vara pådrivande när det gäller säkerhetsfrågor. Numera finns skyddsombud på alla platser. På farliga arbetsplatser finns hårda regler om obligatoriskt skydd. I Spanien är facket svagt. Många är inte med i facket.

En tredje förklaring till slarvet med säkerheten är den spanska machomentaliteten. Det tror jag inte på. Även i Sverige ansågs det förr i tiden vara tufft att inte bära hjälm. Nu är hjälm en självklarhet på alla byggarbetsplatser. Likaså anses det självklart i Sverige att en transportarbetare ska ha regelbundna pauser.
      Under den senaste regeringen har flera nya lagar stiftats i Spanien för att höja säkerheten på arbetsplatserna. Problemet är att många struntar i att följa dem. Väldigt många dödsolyckor sker fortfarande inom byggnadsindustrin. Under förra året dödades 282 byggnadsarbetare.

Att byggsektorn ligger i topp är ingen överraskning. Tempot är uppdrivet, på många håll pågår arbetet dygnet runt. Utbildningen i säkerhetstänkande hos de anställda är bristfällig.
     Många som jobbar i byggsvängen är invandrare. Tacksamma för ett jobb klagar de inte över bristfällig säkerhet utan jobbar på. Girigheten får styra över säkerheten.

Förklaringarna till varför massmedierna tiger om missförhållanderna är dock svårare att förstå. Men förmodligen är det för att den spanska pressen egentligen inte är nyhetstidningar utan politiska nyhetstidningar.
      I stället för att ta upp samhällsfrågor som rör breda folkgrupper fortsätter de att skriva om sina politiska skandaler.
      De flesta av de tio tusen som dödats på sina jobb de senaste tio åren var unga män i 20-årsåldern. De borde ha haft hela livet framför sig. Det är den stora politiska skandalen.
 
Statistiken: 2007 (844 döda), 2006 (947 döda), 2005 (935 döda), 2004 (968 döda), 2003  (1020 döda), 2002 (1101 döda), 2001 (1030 döda), 2000 (1136 döda), 1999 (1104). Statistiken innebär att Spanien hamnar sämst i västeuropa.  I Sverige omkom 75 personer på sin arbetsplats under förra året. Siffran har legat på ungefär samma nivå de senaste åren.

En kortare version av denna text har även publicerats i juninumret av tidningen Sydkusten.

Spanien vann rättvist över Italien. Efter 88 år bröt Spanien till slut förbannelsen och slog Italien och gick därmed vidare från semifinalen.
       Spanien firar.
       Italien deppar.
       Alla vi som har Spanien som vårt andra hemland känner en lättnad. Till slut revansch. Till slut fick de stroppiga italienarna så de teg.
      Ingen överraskning, egentligen. Spaniens La Liga är ju som alla vet världens bästa fotbollsliga. Men förbannelsen…
      Jag ska inte skriva mer om bakgrunden till matchen. Min kollega Erik Niva hade en lång artikel i söndagens Sportbladet som berättade allt om rivaliteten mellan det spanska och italienska landslagen och den långa förbannelsen, läs den,

Partido Popular avslutade sin kongress som hölls under Midsommarhelgen med att omvälja Mariano Rajoy som partiledare för ytterligare en period.
      Partikongressen, som var den sextonde för Partido Popular, hölls i ett sommarhett Valencia och var den stora nyhetshändelsen i Spanien de senaste veckorna, vid sidan av EM i fotboll förstås.
    Omvalet för en ny period innebär att Mariano Rajoy nu fått mandat att bryta med ”el aznarismo”, den ideologiska linje som företrädaren José María Aznar drev, och med en mer centerpolitik närma sig mittenväljarna.
     Själv vill han dock tona ner den ideologiska kursändringen:
    ”Centern är inte en ideologi,” säger han i en kommentar.
      I samband med kongressen avgick partisekreteraren Angel Acebes som företrätt den gamla högerlinjen.
      Det har under en längre tid pågått en hårt maktkamp inom Partido Popular. På den ena sidan samlas företrädarna som vill att partiet ska fortsätta driva en konservativ kristdemokratisk politik som värnar om ett starkt och förenat Spanien och som vill att samhället ska företräda en konservativ katolsk moral med bland annat förbud för homosexuella äktenskap och aborter. Bakom denna högerlinje som hängt kvar sedan partiet grundades under Francotiden står José Aznar och Angel Acebes samt Esperanza Aguirre (Madrid), Eduardo Zaplana (Valencia) och Jaime Mayor Oreja (Baskien).
    Under sin tid som partiedare moderniserade visserligen Aznar partiet, han omformade det tidigare gamla värdekonservativa PP till att bli ett modernt kristdemokratiskt parti och införde nyliberala idéer, men han bröt aldrig med tanken om ett enat och starkt Spanien. Han närmade sig dessutom Opus Deis ärkekonservativa moral och såg till att Spanien lierade sig med George W Bush.
      Som politiker är Mariano Rajoy mer modern än Aznar när det gäller synen på partipolitik. Han vill föra Partido Popular mot mitten. Ideologiskt i vänster-högerfrågor står han nära de nya moderaterna i Sverige.  Men den stora skillnaden är att han är mer öppen för regionalt stjälvstyre och förhandling med regionalisterna.
     Under senare tid, när sprickan inom partiet blivit mer öppen, har Rajoy tydligt valt att samarbeta med PP-politiker som företräder den moderna mittenlinjen medan han allt mer öppet gått i oppositionen mot den linje som hans hans partisekreterare Acebes och Madridregionens president Esperanza Aguirre förespråkade. Till slut blev det ohållbart och Angel Acebes avgick.
     Under helgen har nu en ny partiledning utsetts med María Dolores de Cospedal (Castilla-La Mancha) i spetsen som ny partisekreterare. I partiets inre ledning ingår nu också den populäre borgmästaren Alberto Ruiz Gallardón (Madrid), Javier Arenas (Andalusien), Esteban González Pons (Valencia) samt Ana Botella, hustru till Aznar som intressant nog står till vänster om sin make i många frågor.
    Till PP:s inre krets valdes också María del Mar Blanco, som var syster till kommunalpolitikern Miguel Blanco som mördades av ETA i ett uppmärksammat fall för snart tio år sedan.
     Röstsiffrorna vid valet av Mariano Rajoy visar att partiet är rejält splittrat. Endast 84 procent av de 2643 delegaterna gav honom sitt stöd. Vid partiledarvalet för fyra år sedan fick Mariano Rajoy 98,4 procent stöd.
    Men brytningen med partiets förflutna har gjort att den spanska politiken nu fått en helt ny inriktning. Med ett Partido Popular som mittenparti  finns nu en möjlighet för regeringsskifte vid nästa riksval 2012. Det fanns inte tidigare.
      ”Jag kommer att förespråka en konstruktiv opposition,” lovar Rajoy,

Den stora världsutställningen Expo2008 i Zaragoza har nu öppat.
    Sverige är en av 103 deltagande länder, vilket Spanienbloggen tidigare rapporterat om.
   Vad händer?
    Världsuställningar blir ju alltid lite tivoli för vuxna. Så blir det också i Zaragoza. Det är mycket att se. Massor. Kolla in programmet som finns på Expo Zaragozas hemsida.
    Och alla länders paviljonger. Alla försöker visa något spännande.
    Där finns alltså mycket som är matnyttigt och intressant och betydelsefullt men också sånt som är trist, och jobbigt och högtravande. Som det ska vara på en världutställning.
   Som framgår av kalendariet uppmärksammas Sverige speciellt den 3 september.
     Men är det värt ett besök?
     Jag var i Sevilla 1992 när det var världsutställning där och visst, det var värt ett besök.
    Det är nära till Zaragoza, det tar bara en dag att svänga förbi. Utställningen pågår ända fram till 15 september.
    För den som ska till Madrid eller Barcelona fram tills dess är det enkelt att nå utställningen med höghastighetståg.
   Nästa gång är det världsutställning i Shanghai 2010. Jag har ingen möjlighet att åka dit då.
    Nu är det i Zaragoza. Jag tror det är värt ett besök. Därför ska jag dit. Men bara en dag, högst två. Det finns ju så mycket annat att göra i Spanien.

2-1 till Spanien.
      Sverige är fyllt av efterkloka analyser i dag.  Varför? När bara 30 sekunder återstod?
      I Spanien är glädjen desto större. Matematiskt är Spanien redan nu klara för att spela kvartsfinal.

Jag brukar inte skriva om fotboll i den här spalten, det finns så många som gör det. Men av allt oviktigt som finns i världen är fotbollen just nu det minst oviktiga.
        Resultatet 4-1 mot Ryssland visar att Spanien är i farligt bra form.
        Det kommer att bli en mycket spännande match mellan mina båda favoritländer på lördag. Jag håller såklart på Sverige.
   

Siffrorna som vittnar om arbeslöshet, inflation, ränteutveckling och försäljning av hushållens större kapitalinvesteringar som bilar och fastigheter pekar på en sak: Spanien är redan inne i  den väntade lågkonjunkturen.
       Psykologi styr ekonomi. Att allt fler nu är eniga om att nedgången är här gör att spiralen pekar ännu säkrare neråt.
      Spanienbloggen har skrivit om svackan i ekonomin vid flera tillfällen tidigare. Redan i höstas fanns en stor kolumn om den väntade nedgången inom fastighetsbranchen, en kolumn som intressen inom mäklarbranchen då slog bort. Ja, det finns till och med fortfarande intressen inom mäklarbranchen som hävdar att det inte är någon nedgång i fastighetsbranschen.
      Andra mer tillförlitliga källor ger en helt annan bild. Den internationella finansorganet OECD förutspår till och med i sin senaste rapport att den spanska tillväxten inte blir större än 1,6 procent 2008 och att den sedan faller till 1,1 procent 2009. Det räcker inte för att nå över inflationen som samtidigt pendlar allt högre. Tillväxte blir därmed negativ om OECD får rätt.
       För oss som känner till historien är detta väntat. Vi minns att ända sedan bibelns tid har sju goda år följt av en nedgång. Konjunktursvängningarna är en del av marknadsekonomin.

      Personligen minns jag nedgången som kom i slutet av 1992. Det Iberiska högtrycket vände då till en rejäl depression. 1993 och 1994 var det tungt för Spanien.

Situationen nu är inte kul. Risken för en stagflation är stor, det vill säga hög inflation i kombination med lågkonjunktur. Priset på framför allt olja, bensin, driver upp inflationen. Räkna med konflikter och protester nu när priset ökar.

     En svår tid väntar alltså. Men sedan kommer uppgången igen. Med hjul som snurrar allt snabbare. Så gjorde det efter 1994 och så gjorde det efter 2001. Det är viktigt att komma ihåg när snålblåsten  viner. Sedan toppen nåddes förra gången, i mars 2001,  fram till toppen nåddes denna gång, i mars 2008, gick Spanien igenom en enorm högkonjuntur. Spanien förvandlades.
     I dag är Spanien en av EU:s tongivande stater och en av världens största ekonomier, speciellt om man räkna in alla spanska multunationella företags verksamhet i Latinamerika är Spanien en stor världsaktör.
     Det kommer att dröja fler år. Men till skillnad mot Italien där oredan bara sprider sig kan vi vara säkra på att Spanien sedan fortsätter framåt. En svacka kommer inte att stoppa spanjorerna. Det var länge sedan det fanns ett ”mañana”  i Spanien.