Under helgen den 4 oktober exploderade nya bomber i Baskien, inga människor skadades, syftet var även denna gång att sprida rädsla.
       Ännu en gång är den baskiska terroristorganisationen inne i en ny offensiv, ännu en gång domineras de spanska massmedierna av ETA:s terror, vilket är exakt var terroristerna vill.
      För ETA:s bombdåd har egentligen aldrig haft själva dödandet som sitt uttalade syfte (till skillnad mot den islamistiska terrorismen, som uttalat vill ta livet av så många moderna korstågsfarare som möjligt). ETA:s terrorister utför sina bombattentat för att deras organisation ska hamna i fokus. Med terror ska spanjorerna inse att Baskien måste släppas fritt.

Problemet för ETA:s aktivister är att alla höga politiker, militärer och domare som de ser som sina huvudfiender numera är så effektivt skyddade att det inte går att komma åt dem.
     Därför har ETA tvingats utföra sina riktade mord på kommunalpolitiker som är fritidspolitiker, på vanliga journalister, lägre jurister, officerare och till och med vanliga poliser. Dessa attentat leder dock till att den baskiska separatistgruppen blir allt mer avskydd i Baskien, vilket ju inte alls är vad de strävar efter.
     Så vad ska ETA:s aktivister göra? De måste ju fortsätta att sprida osäkerhet och skräck.

De senaste åren har lösningen varit att utföra så kallade sommarkampanjer. Dessa utförs genom att bomber placeras ut på turistorter och därefter ringer terroristerna och varnar innan bomberna detonerar. Polisen hinner utrymma. Därmed brukar det ”bara” vara några som får splitter på sig som skadas. Så skedde även denna sommar. Så har skett vid bomberna som placerats ut i höst.
       Alla bomber som terroristerna placerar på allmän plats har som huvudsyfte att sprida skräck och osäkerhet. Därför ringer alltid ETA och förvarnar. Även vid det dödliga attentatet mot ett officersskola i Santoña i slutet av september ringde terrorister och förvarnade. Men precis som vid attentatet på parkeringen vid flygplatsen i Madrid för snart två år sedan, som innebar att den dåvarande vapenvilan bröts, hann inte byggnaden utrymmas i tid med dödsoffer som följd.

ETA:s terrorbombningar är alltså först och främst genomförda för att ge uppmärksamhet. Om ingen rapporterade vad som hänt skulle därmed anledningen till att utföra attentaten försvinna.
     Man kan därför naturligtvis ifrågasätta varför medierna måste fortsätta att rapportera om attentaten när det indirekt leder till nya terrordåd.

Ska medierna rent av förbjudas att rapportera om ETA?
    Nej, det anser inte jag. Visserligen kan man konstatera att de spanska medierna i många fall visar stor brist på etik om man jämför med svenska medier. Men det är journalister, inga andra, som själva ska göra de etiska bedömningar om vad som ska publiceras.
    Censur är aldrig något som ska få finnas i en demokrati. Om politikerna får rätt att styra rapporteringen om ETA dröjer det inte länge innan de även stoppar andra nyheter som uppfattas besvärande.
    Det är massmediernas uppgift att rapportera om brott och dessutom granska myndigheternas brottsbekämpning.

Därmed återstår frågan om varför de spanska massmedierna är så fixerade vid ETA. Varför det ständigt skrivs och rapporteras så mycket om ETA i spanska medier.
     Om detta och varför journalisterna på så sätt använder sin inflytande till att indirekt stödja ETA:s syfte bör diskuteras ytterligare. Det kommer i en senare kolumn.

En lite kortare version av denna text har även publicerats i oktobernumret av tidningen Sydkusten.