På lördag den 6 december är det 30 år sedan Spanien fick sin demokratiska konstitution.
       Sommaren året dessförinnan, den 15 juni 1977, hade det första demokratiska valet hållits vilket ledde till att Adolfo Suárez blev premiärminister.
        I övergången till demokrati hade den unge kungen Juan Carlos huvudrollen. Det var han som först hade insett att Adolfo Suarez var den enda politiker som både högern och vänstern kunde acceptera. Därefter var det han som mycket skickligt  lyckades lotsa igenom ett demokratiskt val och även få högern att gå med på att låta vänstern delta. Det var slutligen kungen som var drivande när den nya konstitutionen klubbades igenom, framburen av en stor folkomröstning.
    Det dröjde visserligen ytterligare flera decennier tills demokratin var helt konsoliderad. Alla minns försöket till motkuppen 1981. Alla minns också alla diktaturens avarter som levde kvar under lång tid i form av maktmissbruk och korruption, polisvåld och avsaknad av respekt för de mänskliga rättigheterna.
    I dag låter allt så enkelt. Men 1978 hade bara tre år passerat sedan Franco dog. Allt kunde fortfarande hända.
   Befolkningsstatistiker brukar räkna 30 år som ett släktled. Det har skett enormt mycket under dessa år.
   Då för 30 år sedan var Spanien ett ekonomiskt efterblivet jordbruksland som hade styrts av en diktator i mer än 40 år. I dag är Spanien ett modernt informationssamhälle och ett av EU:s mest tongivande stater.
     Den enda av de makthavare som var med för 30 år sedan och som fortfarade finns kvar i dag är faktiskt kung Juan Carlos. Alla andra politiker som var med har avlidit eller bytts ut.  Adolfo Suarez som på bilden här nedan talar med Juan Carlos är svårt sjuk.
     Tiden har också gjort att alla ansvariga inom diktaturen är döda. En ny generation har tagit över som saknar egna erfarenheter av diktaturen.
 

I oktober 2008 inledde förundersökningsdomaren Baltasar Garzón en process för att försöka ställa ansvariga inom Francoregimen till svars för folkmord, vilket Spanienbloggen tidigare skrivit om.
      Nu två månader senare tvingades han lägga ner sin förundersökning. I beslutet som uppges anledningen vara att det inte längre finns någon kvar i livet som kan ställas till svars. 
      Såväl Franco som samliga som haft en ledare roll inom diktaturen hade hunnit avlida.
    Något man kan fundera över en dag som denna, en 20 november, när det är Francos dödsdag.
    Sanningen kan däremot inte stoppas. Arbetet med att få fram sanningen om vad som hände kommer att fortsätta även efter domstolens beslut.
    På söndagen närmast den 20 november samlas franqsterna för att minnas sin ledare. Så också i år. Det blir som förra året, här är min kulumn om detta firande.

Diskoteket Pacha i Valencia har tidigare vid flera tillfällen gjort sig känt för sin kontroversiella och sexistiska marknadsföring.
    Inför den 5 december planerades alla tidigare gränser passeras. I reklamen för kvällen som finns här intill utlystes en tävling för alla kvinnliga besökare som kom till diskoteket denna kväll. Första pris skulle vara en bröstförstoring värd 4500 euro.
    Under fredagen den 21 november tvingades de ansvariga bakom kampanjen backa. Motståndet blev för hårt.
     I ett brev som lagts ut på diskotekets hemsida ber ägaren Carlos Monsell alla som blivit illa berörda om ursäkt.
    Tävlingen fördömdes från flera håll. Både bland politiker och bland allmänheten finns numera ett växande motstånd mot sexistisk reklam. Till skillnad mot i till exempel Italien är jämställdheten på stark frammarch i det nya Spanien.
   Det som slutligen fick Pacha att backa var säkerligen också att Spaniens hälsominister Bernat Soria beslutade att se om det gickatt stoppa tävlingen.
   

Mannen på bilden heter Garikoitz Aspiatu och går under täcknamnet Txeroki. Han har mördat flera personer och varit ansvarig för alla grova terroristbrott som ETA utfört sedan 2004.
      Nu är han gripen.
       Han greps i södra Frankrike natten mot måndagen den 17 november. Fransk och spansk specialpolis slog då till i en gemensam aktion. Txeroki har tidigare skjutit sig fri och dödat poliser, men denna gång var han chanslös.
     Fotot på Garikoitz Aspiatu släpptes av spansk polisen under måndagen den 17 november. Han är född den 6 juli 1973 i Bilbao.
      Sedan 2004 har Garikoitz Aspiatu varit terrororganisationen ETA:s militära ledare.
     Han är fullständigt hatisk mot Spanien. När den gamla ledningen inom ETA tröttnat på våldet och ville finna en fredlig väg och försoning vägrade han gå med på eld upphör. Det var Txeroki som såg till att förhandlingarna bröts och det var han som sedan låg bakom bombattentatet mot parkeringshuset vid Barajas den 30 december 2006 då två personer dödades, vilket krossade alla förhoppningar om fred.
     Sedan attentaten vid Barajas har terrorn fortsatt men polisen har samtidigt blivit allt mer framgångsrika med sin jakt på terrorister.
      ETA var redan tidigare hårt pressade. Flera framgångsrika tillslag har försvagat och slittrat terroristorganisationen, vilket Spanienbloggen tidigare skrivit om vid flera tillfällen.
     ETA är uppbygt i olika kommandon som är oberoende av varandra och ofta inte ens känner till varandra. Överst finns ledningen. Resultatet av gipandet av Txeroki innebär nu att det blir ännu svårare  för de terroristkommandon som finns kvar att kommunicera med varandra, att få tag i pengar och vapen.
      Det finns våldsamma aktivister som redo att bli terrorister i Baskien. Ersättare till Txeroki finns. Men de unga arga män och kvinnor som vill bli terrorister har en svaghet. De vill kunna leva ett bekvämt liv utan arbete. Det krävs att de blir försörjda. Ekonomin är nu därför ETA:s svagaste punkt.

När ska man glömma och förlåta?
       Och när är det omöjligt att gå vidare om inte sanningen kommer fram?
       I oktober 1977 stiftades en amnestilag i Spanien som innebar att alla övergrepp under inbördeskriget och Francodiktaturen skulle lämnas utan rättslig prövning. Alla avrättningar och försvinnanden som drabbade dem som stödde republiken skulle förbli outredda. Det ansågs nödvändigt för att kunna genomföra transitionen, övergången från diktatur till demokrati.

Nästa år är det 70 år sedan inbördeskrigets slut. De flesta som hade egna erfarenheter från inbördeskriget är i dag döda.
        Men många familjer har mörka minnen. Ärren finns kvar, liksom de anhöriga som aldrig har fått veta vad som hände deras nära och kära.

Den spanska regeringen med premiärminister José Luis Rodríguez Zapatero i spetsen drev tidigare igenom en lag som syftar till att skriva den historiska sanningen om kriget och diktaturen.
        Gamla händelser som glömts bort lyfts nu fram i ljuset. Det förflutna ska inte glömmas.

Runt om i Spanien pågår sedan en tid tillbaka även gravöppningar och en kartläggning av vilka som hamnade i massgravarna.
        Denna del av sökandet efter sanningen är mer konfliktfylld. Så pass konfliktfylld att den blivit föremål för rättslig prövning.

På ena sidan står nu den stridbare förundersökningsdomaren Baltasar Garzón vid den spanska riksdomstolen Audiencia Nacional. I oktober slog han fast att det går att öppna massgravarna.
        Mot honom står åklagare som anser att detta skulle strida mot spansk lag.
        Frågan har även blivit politisk. Medan socialistpartiet PSOE vill ta fram allt i ljuset anser konservativa Partido Popular PP att det är bäst att låta allt vara och gå vidare.

Spanska inbördeskriget var en kamp mellan ett tudelat Spanien, mellan det gamla traditionella och konservativa Spanien och det nya individuella Spanien.
        Ett krig där den ena sidan slogs för det auktoritära styret och den andra sidan försvarade individens frihet.

Samtidigt handlade Spanska inbördeskriget också om regionernas förhållande till centralmakten.
        Nationalisterna var beredda att gå ut i krig för att hålla ihop det sönderfallande Spanien, regionalisterna var beredda att gå i krig för att få behålla sitt självstyre.
        Kriget blev dock snart också en kamp mellan extrema vänsterkrafter och extrema högerkrafter, mellan revolution och reaktion.

Få händelser är lika uppslitande för ett land och ett folk som inbördeskrig. Spanska inbördeskriget var brutalt och blodigt som få krig i historien.
        När kriget var slut var alla motståndare till segraren antingen dödade, tillfångatagna eller i landsflykt.

Även på den republikanska sidan dödade man sina motståndare.
        Men som i alla inbördeskrig gjorde den segrande sidan sig skyldig till betydligt fler mord och avrättningar än den förlorande sidan. Efter kriget genomfördes en planerad utrotning av dem som givit sitt stöd till republiken.

Spanska inbördeskriget engagerade sin samtid. Minst 530 svenskar kom till Spanien för att slåss på republikens sida i den internationella brigaden.
        Av dessa Spanienfrivilliga registrerades 164 som stupade, ytterligare ett okänt antal försvann. Flera av dessa svenskar ligger i de massgravar som nu förmodligen kommer att öppnas.

Den svenska brigadisten som var sist i livet var Karl Staf. Han dog i Helsingborg tidigare i höstas i en ålder av 93 år.
        Jag träffade honom i Madrid för några år sedan. Han sa då att han hoppades att världen aldrig skulle glömma bort det som hänt under inbördeskriget. För det är när sanningen om krigets grymhet inte kommer fram, som det händer igen.

Denna text har även publicerats i novembernumret av tidningen Sydkusten.