Nu är gränsen nådd, säger en spansk vän. Nu orkar vi inte höra ett ord mer om Baskien. Hur kan etablissemanget hålla på och mala och mala om samma sak hela tiden, när det finns så mycket annat att fundera över?
    Helst skulle min vän vilja diskutera Penélope Cruz hela dagarna. Han är född och uppvuxen i samma område som Penélope, i Alcobendas utanför Madrid, och rördes till tårar framför sin tv när han hörde Penélopes tacktal när hon tog emot sin Oscarsstaty.

För er som inte riktigt hängt med kan jag berätta att Penélope är den första spanska kvinnan som tagit emot en Oscar. Ingen har någonsin tidigare lyckats gestalta stereotypen av känslosam spanjorska bättre än hon gjorde i Woody Allens film Vicky Cristina Barcelona. Hon var lysande.
   Min vän efterlyser mer rapportering om det goda i tillvaron. Han vill också att alla ska bli mer som Penélope Cruz och släppa fram sina känslor mer. Han har bott utomlands under många år, också i Sverige, och vet därför, säger han, att tidigare fanns det inget annat folk som var sådana känslomänniskor som spanjorerna. Numera är alla mer tungsinta. Politiken handlar bara om konflikt och aldrig om det goda.

Jag är i och för sig tveksam till generaliseringar men i detta fall måste jag nog hålla med honom. Man behöver inte vara spanjor eller spanjorska för att ha blivit hysteriskt trött på den baskiska frågan, som är så konfliktfylld.
    Baskien har dessutom hamnat mer i nyhetsflödet än vanligt den senaste tiden på grund av regionalvalen som hölls första mars.

Valet var viktigt då det ska befästa den starka regionala demokratin som är så unik för Spanien. En demokrati som framför allt ger de gamla historiska landskapen Baskien och Katalonien en ställning av egna nationer inom den spanska staten.
     Därför är det så olyckligt, anser jag, att valet i Baskien blev så misskött, vilket jag skrev om i min förra kolumn och som jag ska utveckla här.

När Spanien införde sin första demokratiska konstitution 6 december 1978 innebar det att landet plötsligt gick från att ha varit Västeuropas hårdast centralstyrda stat till en av de mest decentraliserade.
    Under Francotiden hade alla försök till ett regionalt inflytande i politiken setts som subversiv verksamhet. Men när diktatorn dog dröjde det inte länge innan de undertryckta regionala känslorna vällde upp med full kraft. Några hysteriska år följde. Allt som tidigare varit förbjudet skulle prövas. Demokratin spreds ut till folket.

Många år har passerat sedan dess och Spanien är i dag ett helt annat land än för trettio år sedan. Det gamla Spanien finns inte längre.
    Bortsett från en liten grupp högerextremister är det i dag ingen som är motståndare till det regionala självstyret. Det stärker demokratin.
    Däremot finns det olika syn på hur stor den regionala friheten ska vara i förhållande till centralmakten. Och det är om dessa skillnader i uppfattningen en så stor del av den politiska debatten handlar nu förtiden. Det politiska etablissemanget med de stora medierna och partierna i spetsen koncentrerar sig på de små skillnaderna i stället för att glädjas åt de gemensamma framgångarna. Där finns också en liten grupp som har extrema åsikter och som finns i Baskien.

Ett stor problem för Baskien är att dessa extremanationalistpartier förbjöds att delta i valet detta år. Missförstå mig inte. Jag avskyr ETA och jag avskyr den radikala baskiska nationalismen som finns runt partibildningarna som brukar räknas som ETA:s förlängda arm. Jag avskyr dessa grupper lika mycket som jag avskyr den extrema högern.
    Men att man avskyr en politisk åsikt innebär inte att man kan förbjuda denna politiska grupp från att delta i demokratiska val.
   Såväl kommunister som falangister måste få delta i ett val om de accepterar de demokratiska spelreglerna. Det är genom val de människor som delar dessa åsikter får en chansen att i alla fall en gång var fjärde år få visa vad de tycker.
    Nu förbjöds dessa extrema nationalistiska partier från att delta vilket innebar att drygt hundratusen basker inte röstade.

Historien är fylld av fall där det politiska etablissemanget förbjudit grupper från att delta i val. Inget av dessa fall har slutat lyckligt.
    Det är därför jag tror att domstolarna i Madrid begick ett allvarligt misstag när de förbjöd dessa partier från Baskien att delta i årets regionala val i Baskien.
   Drygt hundratusen basker har åsikter som är vansinniga. Men i en demokrati ska även idioter ha rätt att rösta.

Resultatet av valet är nu att Baskien kommer att få en minoritetsregering som dessutom är framröstad av en valmanskår där en stor del av väljarna inte deltog.
   Det försvagar demokratin och gör att konflikterna i samhället ökar. De som inte deltog i valet kommer nu att börja söka sig till utomparlamentariska organisationer i stället för att kunna göra sin politiska vilja hörd.
    Valet innebär dessutom att de radikala baskerna nu dessutom kommer att säga att de fått en regering som inte alls speglar det baskiska folkets vilja då ju en stor grupp inte hade sina partier att rösta på. Inom Baskiens extrema nationalisgrupper kommer uppfattningen om att Bskien förtryckskunna växa sig ännu starkare under de kommande fyra åren.
    Valet har däremed gjort Baskien ännu mer konfliktfullt. En demokratisk lösning på den baskiska frågan syns därmed ännu mer avlägsen.

Det finns inget enkelt svar på hur den baskiska frågan ska lösas. Jag har inget svar. Med denna kolumn vill jag däremot ställa en del frågor.
     Du som läst denna kolumn kanske har några synpunkter och idéer som du gärna får skriva dit eller mejla. Jag får en del mejl. Fortsätt med det.
 
 Samtidigt förstår jag allt mer min väns önskan att politikerna kunde följa Penélope Cruz exempel lite mer och uppträda mer som spanska stereotyper. Speciellt runt alla frågor som rör Baskien där det inte längre finns något kvar av det spanska lättsinnet. Politiken kring Baskien har blivit ett monster som hela tiden kräver nya konflikter.

 En kortare och tidigare version av denna kolumn har även publicerats i marsnumret av tidningen Sydkusten.