I oktober 1997 invigdes Guggenheimmuseet i Bilbao. Alla som är intresserade av Spanien vet sedan vad som hände. Den gamla slitna hamnstaden förvandlades från en nedgången industristad till en spännande kulturstad.
    Under våren kommer den så kallade Bilbaoeffekten vara ämnet för en serie arrangemang på Instituto Cervantes i Stockholm. Det blir bland annat utställningar, författaraftnar och film. Hela programmet finns på Insituto Cervantes webbsida.

Så här ser han ut,  Jurdan Martitegi, som varit högste ansvarig för ETA:s terror den senaste tiden. Nu är han häktad och väntar på rättegång.
    Förutom Jurdan Martitegi greps ytterligare  ETA-medlemmar i Frankrike och i Baskien tidigare i veckan, terroristerna planerade attentat i Vitoria mot Baskiens nya socialistregering.
    ETA:s kärna är fängslad. Men  hoten finns kvar.
   För Baskiens extrema regionalister är Baskiens nya regering en fiende som tagit över.
    För de mer sansade baskiska regionalpolitikerna i borgliga PNV är valresultatet ett politiskt svek.
  Att sociaistpartiet nu tagit över och bildat regering i Baskien får därmed stora politiska konsekvenser för hela Spanien.
 Samförståndet mellan PVN och PSOE som funnits i kongressen i Madrid mellan de borgliga baskiska nationalisterna i PNV och socialistpartiet PSOE har avbrutits. Zapateros regering har blivit ännu svagare minoritetsregering.
    För att få igenom sina förslag i parlamentet har Zapateros regering nu blivithelt beroende av de baskiska regionala partierna.
    Vi kan förvänta oss många eftergifter till Katalonien.
    Katalanerna har blivit de stora vinnarna på den baskiska konflikten.

Spanienbloggen har varit dåligt uppdaterad den senaste tiden.
    Det har varit en hel del resor för mig kors och tvärs över jorden och den lediga tid som funnits däremellan har ägnats åt mitt bokprojekt.
     Nu återstår det sista. Om bara lite drygt en månad ska boken om Spaniens historia ska vara helt klar.
      Omslaget är klart och finns här intill. Titeln blir Spanien – En färd genom historien.
     Under helgen 18-19 är det sista korrekturläsningen.
    Men också en god middag och till det ett gott spanskt riojavin.
      Livet är inte bara arbete.
      Det är också njutning och nöje.
      Framför allt det goda i livet är viktigt.

Denna vår är det 70 år sedan Spanska inbördeskriget tog slut.
     Det var den 1 april 1939 som general Francisco Franco förklarade sig officiellt som segrare.
     Franco var förtjust i  militärparader. Han gav därför order om att parader skulle gå genom alla större städer. Firandet pågick under hela april och en bit in i maj samtidigt som alla som stött republiken fördes bort för att avrättas eller fängslas.
    I mitten av maj var allt klart för den stora segerparaden i Madrid. Det är från denna bilden ovan kommer.
    Det var en bländande militär uppvisning. Franco stod på podiet i timmar och hälsade på alla styrkor som passerade.
    Efter kriget skulle allt som hänt under striderna och utrensningarna tystas ner. Men minnet lever fortfarande kvar. Jag kommer snart att återkomma till detta i en längre kolumn.
   Denna vår kommer jag dessutom ut med min nya bok om Spaniens historia där det finns en stort avsnitt om kriget och dess följder. Mer om det senare.
 

Spaniens socialistiska regering med premiärminister Zapatero i spetsen utmanar starka krafter när de förbereder en ny abortlagstiftning.
     Zapateros socialdemokrater har tidigare genomfört en rad förändringar som  utmanar konservativa krafter, bland annat har äktenskap mellan homosexuella tillåtits.
   I massiva kampanjen där det påstås att bebisar kommer att få mindre skydd än lodjursungar ska den katolska kyrkan protestera mot att det blir tillåtet att avbryta en graviditet.
     Nu är det helt förbjudet med abort i Spanien, med de tre undantagen (kvinnan har blivit våldtagen, kvinnans liv riskeras osv). Följden av lagstiftningen är att den som har pengar och blir gravid alltid finner en säker väg att avbryta medan fattiga tonårsflickor tvingas gå till skumma lokaler där deras liv riskeras.
    Den stora manifestationen som samlas hålls den 25 mars. Striden om rätten till kvinnans kropp kommer att bli hård, Vatikanen vill fortsätta att bestämma.
  

Los Abrazos Rotos är nu på väg.
    Alla vi som sett fram mot Pedro Almodóvars nya film har julafton.
    Huvudrollen spelas av Penélope Cruz.
   ”Hon är min musa,” säger Pedro.
   Det kan tyvärr dröja ett tag innan filmen visas i Sverige.
  Av Almodóvar och Cruz kan vi aldrig få nog.

Mörka moln på väg in över San Sebastián.
Foto:THOMAS GUSTAFSSON

Jag ser på sommarens bilder från San Sebastián och funderar på vad som ska hända nu med Baskien. Detta lilla hörn av Spanien med sina fantastiska människor, läckra mat och konfliktfulla historia. San Sebastián är en av mina verkliga favoritplatser i Spanien.
   Mer om den baskiska frågan i den långa kolumnen här nedan där jag ställer några frågor som har långt ifrån något givet svar.

Nu är gränsen nådd, säger en spansk vän. Nu orkar vi inte höra ett ord mer om Baskien. Hur kan etablissemanget hålla på och mala och mala om samma sak hela tiden, när det finns så mycket annat att fundera över?
    Helst skulle min vän vilja diskutera Penélope Cruz hela dagarna. Han är född och uppvuxen i samma område som Penélope, i Alcobendas utanför Madrid, och rördes till tårar framför sin tv när han hörde Penélopes tacktal när hon tog emot sin Oscarsstaty.

För er som inte riktigt hängt med kan jag berätta att Penélope är den första spanska kvinnan som tagit emot en Oscar. Ingen har någonsin tidigare lyckats gestalta stereotypen av känslosam spanjorska bättre än hon gjorde i Woody Allens film Vicky Cristina Barcelona. Hon var lysande.
   Min vän efterlyser mer rapportering om det goda i tillvaron. Han vill också att alla ska bli mer som Penélope Cruz och släppa fram sina känslor mer. Han har bott utomlands under många år, också i Sverige, och vet därför, säger han, att tidigare fanns det inget annat folk som var sådana känslomänniskor som spanjorerna. Numera är alla mer tungsinta. Politiken handlar bara om konflikt och aldrig om det goda.

Jag är i och för sig tveksam till generaliseringar men i detta fall måste jag nog hålla med honom. Man behöver inte vara spanjor eller spanjorska för att ha blivit hysteriskt trött på den baskiska frågan, som är så konfliktfylld.
    Baskien har dessutom hamnat mer i nyhetsflödet än vanligt den senaste tiden på grund av regionalvalen som hölls första mars.

Valet var viktigt då det ska befästa den starka regionala demokratin som är så unik för Spanien. En demokrati som framför allt ger de gamla historiska landskapen Baskien och Katalonien en ställning av egna nationer inom den spanska staten.
     Därför är det så olyckligt, anser jag, att valet i Baskien blev så misskött, vilket jag skrev om i min förra kolumn och som jag ska utveckla här.

När Spanien införde sin första demokratiska konstitution 6 december 1978 innebar det att landet plötsligt gick från att ha varit Västeuropas hårdast centralstyrda stat till en av de mest decentraliserade.
    Under Francotiden hade alla försök till ett regionalt inflytande i politiken setts som subversiv verksamhet. Men när diktatorn dog dröjde det inte länge innan de undertryckta regionala känslorna vällde upp med full kraft. Några hysteriska år följde. Allt som tidigare varit förbjudet skulle prövas. Demokratin spreds ut till folket.

Många år har passerat sedan dess och Spanien är i dag ett helt annat land än för trettio år sedan. Det gamla Spanien finns inte längre.
    Bortsett från en liten grupp högerextremister är det i dag ingen som är motståndare till det regionala självstyret. Det stärker demokratin.
    Däremot finns det olika syn på hur stor den regionala friheten ska vara i förhållande till centralmakten. Och det är om dessa skillnader i uppfattningen en så stor del av den politiska debatten handlar nu förtiden. Det politiska etablissemanget med de stora medierna och partierna i spetsen koncentrerar sig på de små skillnaderna i stället för att glädjas åt de gemensamma framgångarna. Där finns också en liten grupp som har extrema åsikter och som finns i Baskien.

Ett stor problem för Baskien är att dessa extremanationalistpartier förbjöds att delta i valet detta år. Missförstå mig inte. Jag avskyr ETA och jag avskyr den radikala baskiska nationalismen som finns runt partibildningarna som brukar räknas som ETA:s förlängda arm. Jag avskyr dessa grupper lika mycket som jag avskyr den extrema högern.
    Men att man avskyr en politisk åsikt innebär inte att man kan förbjuda denna politiska grupp från att delta i demokratiska val.
   Såväl kommunister som falangister måste få delta i ett val om de accepterar de demokratiska spelreglerna. Det är genom val de människor som delar dessa åsikter får en chansen att i alla fall en gång var fjärde år få visa vad de tycker.
    Nu förbjöds dessa extrema nationalistiska partier från att delta vilket innebar att drygt hundratusen basker inte röstade.

Historien är fylld av fall där det politiska etablissemanget förbjudit grupper från att delta i val. Inget av dessa fall har slutat lyckligt.
    Det är därför jag tror att domstolarna i Madrid begick ett allvarligt misstag när de förbjöd dessa partier från Baskien att delta i årets regionala val i Baskien.
   Drygt hundratusen basker har åsikter som är vansinniga. Men i en demokrati ska även idioter ha rätt att rösta.

Resultatet av valet är nu att Baskien kommer att få en minoritetsregering som dessutom är framröstad av en valmanskår där en stor del av väljarna inte deltog.
   Det försvagar demokratin och gör att konflikterna i samhället ökar. De som inte deltog i valet kommer nu att börja söka sig till utomparlamentariska organisationer i stället för att kunna göra sin politiska vilja hörd.
    Valet innebär dessutom att de radikala baskerna nu dessutom kommer att säga att de fått en regering som inte alls speglar det baskiska folkets vilja då ju en stor grupp inte hade sina partier att rösta på. Inom Baskiens extrema nationalisgrupper kommer uppfattningen om att Bskien förtryckskunna växa sig ännu starkare under de kommande fyra åren.
    Valet har däremed gjort Baskien ännu mer konfliktfullt. En demokratisk lösning på den baskiska frågan syns därmed ännu mer avlägsen.

Det finns inget enkelt svar på hur den baskiska frågan ska lösas. Jag har inget svar. Med denna kolumn vill jag däremot ställa en del frågor.
     Du som läst denna kolumn kanske har några synpunkter och idéer som du gärna får skriva dit eller mejla. Jag får en del mejl. Fortsätt med det.
 
 Samtidigt förstår jag allt mer min väns önskan att politikerna kunde följa Penélope Cruz exempel lite mer och uppträda mer som spanska stereotyper. Speciellt runt alla frågor som rör Baskien där det inte längre finns något kvar av det spanska lättsinnet. Politiken kring Baskien har blivit ett monster som hela tiden kräver nya konflikter.

 En kortare och tidigare version av denna kolumn har även publicerats i marsnumret av tidningen Sydkusten.

Som väntat blev det baskiska nationalistpartiet PNV störst i söndagens val. Däremot återstår att se vem som nu kommer att bilda regering i Baskien då nationalistpartiet saknar egen majoritet.
    Den stora överraskningen var att Partido Popular vann makten i Galicien med egen majoritet.
   Ännu en gång har vi sett att opinionsundersökningar inte är att lita på. Båda resultaten ligger långt från vad det politiska etablissemanget har spått.
 
 När samtliga röster var räknade i Baskien hade PNV fått 38,5 procent av rösterna vilket ger 30 mandat i det baskiska parlamentet. Partiet har därmed inte egen majoritet men får förmodligen första försöket att bilda regering. Möjligheten är dock stor att detta inte lyckas och att det i så fall blir Socialistpartiet som får försöka bilda regering.
    Det baskiska socialistpartiet, som alltså är en del av PSOE, fick 30,7 procent vilket först gav 24 mandat, men sedan alla poströster räknats korrigerades det upp till 25 mandat som vanns med endast åtta rösters marginal.
    Socialistpartiets resultat är en stor framgång jämfört med förra valet då partiet fick 18 mandat. Partiet är näst störst i det baskiska parlamentet i Vitoria och siktar nu på att ta regeringsansvaret.
   Konservativa Partido Popular fick 14 procent vilket gav 13 mandat. Socialistpartiet kan därför  om de går samman bilda egen majoritet med 38 mandat. Att det blir en samregering är dock föga troligt. Däremot kan Socialistpartiet nu alltså bilda minoritetsregering med stöd av PP och skulle då även få stöd i parlamentet för detta av det lilla nya partiet UPD som för första gången ställde upp och vann en mandat. Det extra mandatet som Socialistpartiet vann när poströsetarna var klara gör dock att UPD förlorat sin roll som tunga på vågen. De två rikspartierna PSOE (25), PP (13) får nu 38 mandat och majoritet.
   Det baskiska regionalistiska Aralar fick fyra mandat, baskiska nationalistiska socialdemokratiska EA  fick frst två mandat men förloade ett och baskiska EB-B fick en mandat, vilket med PNV:s blir 36.
     
   I Galicien gick Partido Popular starkt framåt, vilket egentligen inte är förvånande. Partido Popular har alltid varit starka i detta historiska landskap. Här föddes Franco och härifrån kom Manuel Fraga som grundade partiet och dessutom är dagens partiledare Mariano Rajoy galicier.
   Att det galiciska nationalistpartiet kunnat regera tillsammans med det galiciska socialistpartiet beror på att José María Aznar inte gillades här, han kommer från Valladolid och är allltså inte galicier, men framför allt har han en stil som galicierna uppfatar som arrogant.
   Nu fick PP egen majoritet i mandat i den galiciska parlamentet och får bilda regering, som här heter junta. PP fick 47 procent av rösterna vilket gav 39 mandat, mot socialistpartiet som fick 24 mandat och Galiciska nationalistpartiet som fick 12 mandat.

Vad jag trycker?
   En anledning till valresultatet är förvisso att de baskiska socialisterna med sin ledare Patxi López vunnit gillande hos väljarna, men framför allt beror valresultatet på att de radikala partibildningar som står nära ETA förbjöds att delta i valet. Dessa väljare, drygt hundra tusen, stannade därför hemma på valdagen.
     Jag har tidigare skrivit om att jag tror att detta är mycket olyckligt för Baskiens fortsatta utveckling.
    Man kan tycka väldigt illa om den radikala nationalismen, jag gör det sannerligen. Men om man som nu stänger ute en stor grupp människor från att säga sin mening i vallokalerna så ger man dem en tydlig signal om att det enda sättet de kan göra sina röster hörda är att agera utomparlamentariskt.
    Att förbjuda partier som anses ha fel åsikt gör ju att hela grundidén med demokrati faller.
    I Baskiens fall betyder detta att en demokratisk lösning på ETA:s våld nu syns ännu mer avlägsen.

    Det som är valets överraskning är Galicien. Jag har i och för sig inte följt debatten där på samma sätt som i Baskien. Valet är en värdemätare som visar att PP fått ett helt annat stöd sedan Mariano Rajoy tog över. Sedan Rajoy lämnat Aznars linje har PP  återfått sin roll i Galicien.
  Detta gäller förmodligen i stora delar av landet med Baskien som undantag. Med Rajoy har PP återgått till att bli ett parti som väljarna ser som ett alternativ.

Under söndagen den 1 mars är det regionala val i Baskien och Galicien.
     Själv är jag förkyld och har därför ingen möjlighet att skriva något mer omfattande om detta nu. MEn uutgången i Baskien kommer att ha betydelse för hela Spanien och därför handlar mycket av nyhetsflödet om detta sedan en tid tillbaka. Ska det baskiska kristdemokratiska nationalistpartiet PNV kunna bilda regering igen, eller kommer rikspartierna att få fler röster.
    Resultatet kommer under natten mot måndagen.