På tisdag den 5 maj tillträdde Patxi López som lehendakari, som är den officiella titeln på Baskiens regionalpresident. Fotot här ovan är den officiella bilden av Patxi López.
      Det är första gången Baskien får en socialist som regionalpresident, och första gången sedan demokratiseringen som Baskien inte längre styrs av det baskiska regionalistiska borgliga partiet PNV.
    Maktskiftet kan genomföras genom att socialisterna får stöd av konservativa i det regionala Baskiska parlamentet. Men det är också en följd av att de radikala baskiska partierna som står nära ETA förbjöds att delta i regionalvalet tidigare i våras, vilket Spanienbloggen tidigare skrivit om. Därmed avstod hundratusen från att rösta.
   I stället för att bilda en koalitionsregering med PNV valde alltså Patxi López och de baskiska socialisterna att hämta stöd hos Partido Popular.
   Den nya situationen välkomnas av många spanjorer som vill begränsa det baskiska självstyret.
   Men den leder till flera svårigheter.
   Ett stort problem är naturligtvis att många basker nu kan konstatera att de styrs av en regering som på alla sätt representerar en minoritet.
   Den andra är att regeringsskiftet i Baskien också leder till att den spanska rikspolitiken blivit mer instabil.
    Spänningen i Baskien kommer nu att öka. Om fyra år kommer säkerligen PNV tillbaka till makten och kommer då att med förnyad kraft driva frågan om självständighet.
     Samtidigt har Zapareros regering försvagats. PNV har avbrutit sitt samarbete med socialisterna i kongressen i Madrid vilket gjort att Zapatero redan förlorat en viktig omröstning.
     Den spanska politiken har alltså blivit ännu mer komplicerad, men, också mer spännande att följa sedan Patxi López tog över som lehendakari. Här nedan står han tillsammans med Zapatero under ett valmöte.

Foto: AP

Mörka moln på väg in över San Sebastián.
Foto:THOMAS GUSTAFSSON

Jag ser på sommarens bilder från San Sebastián och funderar på vad som ska hända nu med Baskien. Detta lilla hörn av Spanien med sina fantastiska människor, läckra mat och konfliktfulla historia. San Sebastián är en av mina verkliga favoritplatser i Spanien.
   Mer om den baskiska frågan i den långa kolumnen här nedan där jag ställer några frågor som har långt ifrån något givet svar.

Nu är gränsen nådd, säger en spansk vän. Nu orkar vi inte höra ett ord mer om Baskien. Hur kan etablissemanget hålla på och mala och mala om samma sak hela tiden, när det finns så mycket annat att fundera över?
    Helst skulle min vän vilja diskutera Penélope Cruz hela dagarna. Han är född och uppvuxen i samma område som Penélope, i Alcobendas utanför Madrid, och rördes till tårar framför sin tv när han hörde Penélopes tacktal när hon tog emot sin Oscarsstaty.

För er som inte riktigt hängt med kan jag berätta att Penélope är den första spanska kvinnan som tagit emot en Oscar. Ingen har någonsin tidigare lyckats gestalta stereotypen av känslosam spanjorska bättre än hon gjorde i Woody Allens film Vicky Cristina Barcelona. Hon var lysande.
   Min vän efterlyser mer rapportering om det goda i tillvaron. Han vill också att alla ska bli mer som Penélope Cruz och släppa fram sina känslor mer. Han har bott utomlands under många år, också i Sverige, och vet därför, säger han, att tidigare fanns det inget annat folk som var sådana känslomänniskor som spanjorerna. Numera är alla mer tungsinta. Politiken handlar bara om konflikt och aldrig om det goda.

Jag är i och för sig tveksam till generaliseringar men i detta fall måste jag nog hålla med honom. Man behöver inte vara spanjor eller spanjorska för att ha blivit hysteriskt trött på den baskiska frågan, som är så konfliktfylld.
    Baskien har dessutom hamnat mer i nyhetsflödet än vanligt den senaste tiden på grund av regionalvalen som hölls första mars.

Valet var viktigt då det ska befästa den starka regionala demokratin som är så unik för Spanien. En demokrati som framför allt ger de gamla historiska landskapen Baskien och Katalonien en ställning av egna nationer inom den spanska staten.
     Därför är det så olyckligt, anser jag, att valet i Baskien blev så misskött, vilket jag skrev om i min förra kolumn och som jag ska utveckla här.

När Spanien införde sin första demokratiska konstitution 6 december 1978 innebar det att landet plötsligt gick från att ha varit Västeuropas hårdast centralstyrda stat till en av de mest decentraliserade.
    Under Francotiden hade alla försök till ett regionalt inflytande i politiken setts som subversiv verksamhet. Men när diktatorn dog dröjde det inte länge innan de undertryckta regionala känslorna vällde upp med full kraft. Några hysteriska år följde. Allt som tidigare varit förbjudet skulle prövas. Demokratin spreds ut till folket.

Många år har passerat sedan dess och Spanien är i dag ett helt annat land än för trettio år sedan. Det gamla Spanien finns inte längre.
    Bortsett från en liten grupp högerextremister är det i dag ingen som är motståndare till det regionala självstyret. Det stärker demokratin.
    Däremot finns det olika syn på hur stor den regionala friheten ska vara i förhållande till centralmakten. Och det är om dessa skillnader i uppfattningen en så stor del av den politiska debatten handlar nu förtiden. Det politiska etablissemanget med de stora medierna och partierna i spetsen koncentrerar sig på de små skillnaderna i stället för att glädjas åt de gemensamma framgångarna. Där finns också en liten grupp som har extrema åsikter och som finns i Baskien.

Ett stor problem för Baskien är att dessa extremanationalistpartier förbjöds att delta i valet detta år. Missförstå mig inte. Jag avskyr ETA och jag avskyr den radikala baskiska nationalismen som finns runt partibildningarna som brukar räknas som ETA:s förlängda arm. Jag avskyr dessa grupper lika mycket som jag avskyr den extrema högern.
    Men att man avskyr en politisk åsikt innebär inte att man kan förbjuda denna politiska grupp från att delta i demokratiska val.
   Såväl kommunister som falangister måste få delta i ett val om de accepterar de demokratiska spelreglerna. Det är genom val de människor som delar dessa åsikter får en chansen att i alla fall en gång var fjärde år få visa vad de tycker.
    Nu förbjöds dessa extrema nationalistiska partier från att delta vilket innebar att drygt hundratusen basker inte röstade.

Historien är fylld av fall där det politiska etablissemanget förbjudit grupper från att delta i val. Inget av dessa fall har slutat lyckligt.
    Det är därför jag tror att domstolarna i Madrid begick ett allvarligt misstag när de förbjöd dessa partier från Baskien att delta i årets regionala val i Baskien.
   Drygt hundratusen basker har åsikter som är vansinniga. Men i en demokrati ska även idioter ha rätt att rösta.

Resultatet av valet är nu att Baskien kommer att få en minoritetsregering som dessutom är framröstad av en valmanskår där en stor del av väljarna inte deltog.
   Det försvagar demokratin och gör att konflikterna i samhället ökar. De som inte deltog i valet kommer nu att börja söka sig till utomparlamentariska organisationer i stället för att kunna göra sin politiska vilja hörd.
    Valet innebär dessutom att de radikala baskerna nu dessutom kommer att säga att de fått en regering som inte alls speglar det baskiska folkets vilja då ju en stor grupp inte hade sina partier att rösta på. Inom Baskiens extrema nationalisgrupper kommer uppfattningen om att Bskien förtryckskunna växa sig ännu starkare under de kommande fyra åren.
    Valet har däremed gjort Baskien ännu mer konfliktfullt. En demokratisk lösning på den baskiska frågan syns därmed ännu mer avlägsen.

Det finns inget enkelt svar på hur den baskiska frågan ska lösas. Jag har inget svar. Med denna kolumn vill jag däremot ställa en del frågor.
     Du som läst denna kolumn kanske har några synpunkter och idéer som du gärna får skriva dit eller mejla. Jag får en del mejl. Fortsätt med det.
 
 Samtidigt förstår jag allt mer min väns önskan att politikerna kunde följa Penélope Cruz exempel lite mer och uppträda mer som spanska stereotyper. Speciellt runt alla frågor som rör Baskien där det inte längre finns något kvar av det spanska lättsinnet. Politiken kring Baskien har blivit ett monster som hela tiden kräver nya konflikter.

 En kortare och tidigare version av denna kolumn har även publicerats i marsnumret av tidningen Sydkusten.

Som väntat blev det baskiska nationalistpartiet PNV störst i söndagens val. Däremot återstår att se vem som nu kommer att bilda regering i Baskien då nationalistpartiet saknar egen majoritet.
    Den stora överraskningen var att Partido Popular vann makten i Galicien med egen majoritet.
   Ännu en gång har vi sett att opinionsundersökningar inte är att lita på. Båda resultaten ligger långt från vad det politiska etablissemanget har spått.
 
 När samtliga röster var räknade i Baskien hade PNV fått 38,5 procent av rösterna vilket ger 30 mandat i det baskiska parlamentet. Partiet har därmed inte egen majoritet men får förmodligen första försöket att bilda regering. Möjligheten är dock stor att detta inte lyckas och att det i så fall blir Socialistpartiet som får försöka bilda regering.
    Det baskiska socialistpartiet, som alltså är en del av PSOE, fick 30,7 procent vilket först gav 24 mandat, men sedan alla poströster räknats korrigerades det upp till 25 mandat som vanns med endast åtta rösters marginal.
    Socialistpartiets resultat är en stor framgång jämfört med förra valet då partiet fick 18 mandat. Partiet är näst störst i det baskiska parlamentet i Vitoria och siktar nu på att ta regeringsansvaret.
   Konservativa Partido Popular fick 14 procent vilket gav 13 mandat. Socialistpartiet kan därför  om de går samman bilda egen majoritet med 38 mandat. Att det blir en samregering är dock föga troligt. Däremot kan Socialistpartiet nu alltså bilda minoritetsregering med stöd av PP och skulle då även få stöd i parlamentet för detta av det lilla nya partiet UPD som för första gången ställde upp och vann en mandat. Det extra mandatet som Socialistpartiet vann när poströsetarna var klara gör dock att UPD förlorat sin roll som tunga på vågen. De två rikspartierna PSOE (25), PP (13) får nu 38 mandat och majoritet.
   Det baskiska regionalistiska Aralar fick fyra mandat, baskiska nationalistiska socialdemokratiska EA  fick frst två mandat men förloade ett och baskiska EB-B fick en mandat, vilket med PNV:s blir 36.
     
   I Galicien gick Partido Popular starkt framåt, vilket egentligen inte är förvånande. Partido Popular har alltid varit starka i detta historiska landskap. Här föddes Franco och härifrån kom Manuel Fraga som grundade partiet och dessutom är dagens partiledare Mariano Rajoy galicier.
   Att det galiciska nationalistpartiet kunnat regera tillsammans med det galiciska socialistpartiet beror på att José María Aznar inte gillades här, han kommer från Valladolid och är allltså inte galicier, men framför allt har han en stil som galicierna uppfatar som arrogant.
   Nu fick PP egen majoritet i mandat i den galiciska parlamentet och får bilda regering, som här heter junta. PP fick 47 procent av rösterna vilket gav 39 mandat, mot socialistpartiet som fick 24 mandat och Galiciska nationalistpartiet som fick 12 mandat.

Vad jag trycker?
   En anledning till valresultatet är förvisso att de baskiska socialisterna med sin ledare Patxi López vunnit gillande hos väljarna, men framför allt beror valresultatet på att de radikala partibildningar som står nära ETA förbjöds att delta i valet. Dessa väljare, drygt hundra tusen, stannade därför hemma på valdagen.
     Jag har tidigare skrivit om att jag tror att detta är mycket olyckligt för Baskiens fortsatta utveckling.
    Man kan tycka väldigt illa om den radikala nationalismen, jag gör det sannerligen. Men om man som nu stänger ute en stor grupp människor från att säga sin mening i vallokalerna så ger man dem en tydlig signal om att det enda sättet de kan göra sina röster hörda är att agera utomparlamentariskt.
    Att förbjuda partier som anses ha fel åsikt gör ju att hela grundidén med demokrati faller.
    I Baskiens fall betyder detta att en demokratisk lösning på ETA:s våld nu syns ännu mer avlägsen.

    Det som är valets överraskning är Galicien. Jag har i och för sig inte följt debatten där på samma sätt som i Baskien. Valet är en värdemätare som visar att PP fått ett helt annat stöd sedan Mariano Rajoy tog över. Sedan Rajoy lämnat Aznars linje har PP  återfått sin roll i Galicien.
  Detta gäller förmodligen i stora delar av landet med Baskien som undantag. Med Rajoy har PP återgått till att bli ett parti som väljarna ser som ett alternativ.

Under söndagen den 1 mars är det regionala val i Baskien och Galicien.
     Själv är jag förkyld och har därför ingen möjlighet att skriva något mer omfattande om detta nu. MEn uutgången i Baskien kommer att ha betydelse för hela Spanien och därför handlar mycket av nyhetsflödet om detta sedan en tid tillbaka. Ska det baskiska kristdemokratiska nationalistpartiet PNV kunna bilda regering igen, eller kommer rikspartierna att få fler röster.
    Resultatet kommer under natten mot måndagen.

För någon månad sedan träffade jag Juan José Ibarretxe i den baskiska huvudstaden Vitoria för en intervju. Sedan 1998 har Ibarretxe varit lehendakari i Baskien, det vill säga Baskiens regionalpresident.
        Ibarretxe tillhör det baskiska kristdemokratiska nationalistpartiet PNV, som har haft den regionala makten i Baskien sedan Spanien demokratiserades för trettio år sedan. Det var då Spanien gick från att vara en stenhårt centralstyrd enhetsstat till att bli ett av Europas mest decentraliserade länder. Det skedde i och med att den nya demokratiska konstitutionen då infördes den 6 december 1978 (se tidigare kolumn).

Genom åren har jag träffat Ibarretxe ett flertal gånger, detta var den andra längre intervjun. Det är ingen underligt med det. Som Spanienkorrespondent försöker jag träffa de flesta av Spaniens politiker så ofta det finns en möjlighet.
          Det underliga är att denna gång väckte intervjun stor uppmärksamhet bland mina spanska journalistkollegor i Madrid. Något som verkligen visar hur känslig den baskiska frågan har blivit i Spanien. När jag träffar andra politiker bryr sig ingen.

Ett ämne som kom upp under intervjun med Ibarretxe var naturligtvis folkomröstningen som skulle ha hållits i Baskien den sista helgen i oktober. Den stoppades i sista stund av ett domstolsbeslut i Madrid, då den ansågs strida mot konstitutionen.
        Ibarretxe betonade mycket tydligt att det inte alls hade varit tal om att hålla en folkomröstning, vilket det hade framställts som i spanska och internationella medier. Det Ibarretxe och hans regionalregering ville genomföra var en rådfrågning för att få svar på flera frågeställningar, bland annat skulle baskerna säga om de över huvud taget ville ha en folkomröstning om Baskiens eventuella självständighet längre fram. I enkäten, som vi kan kalla den, fanns även en fråga om ETA.
        Valblanketterna som skulle användas var tryckta, jag har en av dem hemma.

I Spanien har många politiska kommentatorer anklagat Ibarretxe för att han bara var ute efter uppmärksamhet. Att omröstningen skulle stoppas var givet. Men han ville ha sin omröstning, anser de, för att väcka uppmärksamhet. Det är regionalval i Baskien i vår. Ibarretxe och hans PNV vill öka sin popularitet inför valet.
        Till viss del kan jag hålla med om detta. Politiker är alltid ute efter att vinna stöd av väljarna. Men Ibarretxe ville verkligen ha svar på de frågor som fanns i denna omröstning.

Tyvärr fick vi nu inte veta hur många det finns i Baskien som verkligen vill ha en folkomröstning. Är det mer än femtio procent? Kanske. Men med tanke på Bilbaos spanska förorter är det omöjligt att veta.
        Eftersom omröstningen stoppades fick vi tyvärr inte heller veta vilket stöd den baskiska terroristorganisationen ETA egentligen har i Baskien. Vi vet nu att ungefär hundratusen basker brukar rösta på den radikala nationalistiska partibildning som tidigare hette Batasuna. Men hur många av dem stöder den terror som ETA:s aktivister svarar för?

Mitt i den djupa lågkonjunkturen och finanskrisen fortsätter ETA att vara den stora nyheten i Spanien. Dödandet fortsätter. Men militärt och ekonomiskt är ETA just nu förmodligen svagare än de någonsin varit, efter flera lyckade polisaktioner.
     Det hade varit intressant att också få svar på hur det ideologiska stödet är för terroristerna i Baskien. Jag är säker på att det är väldigt svagt.

Denna text har även publicerats i decembernumret av tidningen Sydkusten.

I slutet av veckan greps ett tjugotal baskiska radikala nationalister i en stor razzia. De gripna tillhör alla Batasuna, den partibildning som brukar benämnas ETA:s politiska gren. De gripna riskerar nu långa fängelsetstraff för samröre med terrorister.
             Politiskt står Batasuna så långt ut på vänsterkanten att partiet kan klassificeras som stalinistiskt.
           Samtidigt är det genomsyrat av baskisk nationalisim som är så hård och kompromisslös att den är både främslingsfientilg och rasistisk.
        Nationalism är en mycket ologisk ideologi. Nationalismen kan som ideologi verka både enande och splittrande. Nationalism kan användas både av extrema vänstergrupper och extrema högergrupper när de berättigar sina övergrepp.
        Tillslaget mot Batasuna-aktivisterna skärper den baskiska konflikten ytterligare. Drygt hundratusen basker stöder den partibildning som de gripna representerar. Denna grupp basker blir nu ännu mer ovilliga till dialog med centralmakten.
      Jag tror inte på partiförbud. Tillslaget mot partiaktivisterna i Batasuna leder bara till att det blir ännu svårare att nå en försoning i Baskien.  Konflikten mellan centralmakten och de radikala grupperingarna skärps. Baskien blir allt mer splittrat.