I oktober 2008 inledde förundersökningsdomaren Baltasar Garzón en process för att försöka ställa ansvariga inom Francoregimen till svars för folkmord, vilket Spanienbloggen tidigare skrivit om.
      Nu två månader senare tvingades han lägga ner sin förundersökning. I beslutet som uppges anledningen vara att det inte längre finns någon kvar i livet som kan ställas till svars. 
      Såväl Franco som samliga som haft en ledare roll inom diktaturen hade hunnit avlida.
    Något man kan fundera över en dag som denna, en 20 november, när det är Francos dödsdag.
    Sanningen kan däremot inte stoppas. Arbetet med att få fram sanningen om vad som hände kommer att fortsätta även efter domstolens beslut.
    På söndagen närmast den 20 november samlas franqsterna för att minnas sin ledare. Så också i år. Det blir som förra året, här är min kulumn om detta firande.

Den 20 november är det årsdagen av general Francos död.
        Mycket har hänt i Spanien sedan den där novemberdagen 1975 då den åldrade diktatorn slutligen avled tidigt i gryningen, efter en lång och utdragen dödskamp.
      Dagen som kallas 20-N brukar numera passera obemärkt. Bland spanska massmedier har det länge rått en tyst överenskommelse om att inte skriva om jubileet såvida inget speciellt inträffar. Nyhetsmässigt har  det ju litet värde då det bara intresserar ett fåtal individer; udda personer, nostaligiska åldringar, våldsamma personer och sökande ungdomar; som sökt sig till de grupperingar långt ut till höger- och till vänsterkanten som på olika sätt uppmärksammar dagen.
      När Franco dog var det annorlunda. Då samlades miljoner människor framför slottet på Plaza de Oriente i Madrid för att sörja och hylla sin ledare. Det var från slottets balkong Franco brukade hålla sina tal och torget har därför alltid varit frankisternas samlingsplats. Här hölls också Francos begravningsakt innan kistan fördes till graven i Valle de los Caídos strax utanför Madrid.
      På ettårsdagen av Francos död var det fortfarande hundratusentals frankister som slöt upp på torget för att hedra Francos minne. Därefter har deras antal stadigt och kan i dag räknas i några tusen. Motkrafterna representeras av betydligt fler.
       I år hade fem organisationer ansökt om demonstrationstillstånd i Madrid samband med Francos dödsdag. Den nynazistiska gruppering som sökt tillstånd att hålla en stor manifestation genom de centrala delarna av Madrid mot invandringen fick dock avslag, med motivering att det skulle leda till våldsamma bråk. Likaså fick den radikala antifascistiska grupp som också sökt demonstrationstillstånd avslag, med samma motivering.
      Tre fascistiska grupperingar kan dock utnyttja den spanska demokratins rätt att demonstrera eftersom de håller sina manifestationer utanför Madrid vid Francos gravplats. Där anses de inte störa någon. Bland dessa finns Falangen som var ett av Francos viktigaste stödpartier.
      Spanien är alltså jämförelsevis befriat från organiserad fascism, om man jämför med andra stater i Europa.
       I dag är endast något tusental spanjorer medlemmar i det gamla spanska fascistpartiet vars fullständiga namn är Falange española independiente. Nynazisterna som är starkast i Katalonien är fler.
       Generellt är alla spanjorer medvetna om att Spaniens ekonomi inte skulle klara sig länge utan den stora invandringen från Latinamerika och Rumänien. Det är invandrarnas handkraft som i dag bär upp sjuk- och hälsovården, servicebranschen och byggbranschen. Inom alla dessa områden dominerar den latinamerikanska billiga arbetskraften. Vem skulle servera, diska och ta hand om de gamla och sjuka om fyra miljoner spansktalande latinamerikaner och rumäner slängdes ut?
        Det finns dock en ökad risk för ökad främlingsfientligheten som en följd av den stora illegala invandringen
       För några dagar sedan skedde sammandrabbningar mellan olika ungdomsgrupper på höger och vänsterkanten som slutade med att en ung man dog, därför blev det avslag på demonstrationerna i centrum i år då myndigheterna fruktar att våldet kan bryta ut igen.